Zygmunt Bauman är sociologen som gång på gång sätter fingret på det som vi allra minst vill se – i oss själva och i vår samtid. Han har kallats pessimist. Själv säger han att han är ”besatt av samtiden”, just därför att det är våra val i dag som kommer att avgöra framtiden.
FAKTA | Zygmunt Bauman
Zygmunt Bauman var professor i sociologi vid Leeds universitet.
Han föddes i Polen 1925. När nazisterna 1939 invaderade Polen flydde hans familj till Sovjetunionen.
I slutet av 1960- talet tvingades han på nytt lämna sitt hemland på grund av antisemitiska strömningar. Han flyttade först till Israel för att arbeta vid Tel Avivs universitet, men flyttade snart vidare till Leeds, där han bodde sedan 1971.
Han har skrivit närmare 60 böcker, bland annat Flytande rädsla, Konsumtionsliv, På spaning efter politiken och Det individualiserade samhället.
Hans stora internationella genombrott kom med boken Auschwitz och det moderna samhället. I boken, som blev kontroversiell när den släpptes 1989, driver han tesen att förintelsen inte var någon ”ond avstickare”, utan en konsekvens av modernitetens variant av rationalitet. Citat ur boken är ”Det rationella försvaret av ens egen överlevnad fordrade att man inte motsatte sig den andres undergång” och ”I ett system där rationalitet och etik pekar i motsatta riktningar, är humaniteten den stora förloraren”.
FLER TEXTER FRÅN ARBETAREN om Zygmunt Bauman och hans verk återfinns här och här.
När stora upplopp bröt ut i England bröt ut 2011 framstod Zygmunt Bauman nästan som en profet. Han har beskrivit hur den växande ojämlikheten skapar ett minfält där det inte i förväg går att se vad som kommer att utlösa en explosion – men att det förr eller senare kommer att smälla.
– Upploppen i England var ett oorganiserat, opolitiskt, improduktivt uppror – en reaktion, inte ett försök att åstadkomma något eller att göra samhället bättre.
– Det var inte heller de hungrigas upplopp, utan en explosion av ilska från förödmjukade och frustrerade konsumenter, säger Zygmunt Bauman, där vi sitter på en parkbänk vid en trafikerad gata i Stockholm.
De senaste åren har han ägnat en stor del av sitt arbete åt den konsumtionskultur som kommit att definiera det västerländska samhället. Zygmunt Bauman menar att vi är indoktrinerade i att tro att konsumtion är fri vilja – och till och med ett mått på fri vilja. Han beskriver hur gallerior har blivit en slags apotek. När vi är ledsna shoppar vi, har vi tråkigt så shoppar vi.
Men inte enbart för att stilla våra individuella önskningar. Vi intalas att det också är för nationens bästa, att tillväxt genom konsumtion är enda vägen framåt – mot välstånd och lycka. För dem som inte kan delta fullt ut i konsumtionssamhället är det ett ”oförverkligade livets gnagande stigma”.
Konsumtionssamhället är också individualismens samhälle – något som leder till allt större otrygghet. Trots att vi på många sätt lever i historiens kanske tryggaste samhällen breder sig den allmänna rädslan ut sig. Arbetsmarknaden blir allt mer osäker, nationalstaten förlorar allt mer makt till globala processer och marknadens nycker påverkar en allt större del av våra liv.
Även den växande främlingsrädslan som sprider sig i Europa är ett uttryck för denna osäkerhet, säger Zygmunt Bauman.
– Ur den oerhörda komplexiteten, i en ytterst osäker samtid, kommer en naturlig vilja att förenkla saker.
– Samla ihop dem, sätt dem i läger, försegla gränserna, säger han och slår ut med armarna.
Så blir reaktionerna.
– Men att lägga över vår rädsla på immigranter är naturligtvis en illusion – även om man sparkade ut alla invandrare från Sverige skulle svenskarna vara lika osäkra och rädda som tidigare.
”Vi lever i en värld där allt kan ändras från dag till dag.”
Förbipasserande tittar nyfiket på oss där vi sitter på bänken och pratar högljutt för att överrösta ljudet av en lastbil som går på tomgång.
– Vi lever i en värld där allt kan ändras från dag till dag, där en utbildning som tycktes vara ett säkert kort när man inledde den, tre år senare – när man närmar sig examen – kan vara helt utan framtidsutsikter, fortsätter han.
Osäkerheten präglar i dag en stor del av befolkningens liv. Därför föreslår Zygmunt Bauman att vi i stället för att prata om ett proletariat ska prata om ett prekariat, som innefattar både den traditionella arbetarklassen och stor del av medelklassen. I begreppet ryms papperslösa städare, bemanningsanställda och akademiker med osäkra anställningsvillkor.
– Det vi har gemensamt är osäkerheten, säger han.
Misslyckas man med att slå sig fram på arbetsmarknaden i dag ses det som ett personligt misslyckande.
– Själva samhällsstrukturen har förändrats. I dag är sämre lottade människor utsatta som individer, inte som en del av ett arbetarkollektiv i samma fabrik.
– Historien främjade framväxten av fackföreningar och socialdemokrati genom att arbetare jobbade i samma fabriker, bodde på samma gator, handlade i samma butiker och gick till samma pubar. Det skapade enhet, känslan av att man var i samma situation och kunde agera kollektivt. Nu är det inte lika gynnsamt, säger han.
Kan prekariatet organiseras i fackföreningar?
– Det är en stor fråga. Prekariatet förenas bara i sin antagonism, de lider i ensamhet. Jag har inget praktiskt svar. Det är upp till sociala aktivister – uppfinningsrika människor – att hitta ett sätt att göra det, säger han.
Arbetarklassen kommer troligtvis aldrig att vara i majoritet i västvärlden igen, eftersom företagen flyttat industriproduktionen till länder där det inte finns någon minimilön eller några fackföreningar.
– Förut kunde man vinna parlamentssval med enbart arbetarklassens stöd, men inte längre. Det leder till att politiken blir mindre klassorienterad.
– Socialdemokratiska regeringar har en stor utmaning framför sig. De måste lägga fram ett alternativ som tydligt skiljer sig från högerns.
I Europa sveper nyliberala vindar och utsatta människor ställs i allt högre grad själva till svars för sin egen utsatthet. En utveckling som enligt Zygmunt Bauman delvis beror på hur välfärdsstaten i många europeiska länder varit uppbygd.
– Om socialstaten ska bevaras måste välfärden vara generell, säger han.
– När insatserna är riktade – en samling privilegier som delas ut till vissa, i stället för en rättighet för alla – som i England och många andra europeiska länder, stigmatiseras människor som icke kapabla. Det berövar människor deras självförtroende och förödmjukar dem. Samtidigt ställs de mot majoriteten av skattebetalarna. En generell välfärd, däremot, främjar solidaritet och stigmatiserar inte människor.
Zygmunt Bauman pratar hellre om ”den sociala staten” än om välfärdsstaten.
– Därför att ”socialstaten” antyder att det går bortom distribution av inkomst. Det handlar inte bara om hälsovård, äldrevård, skolor och barnomsorg, utan om att invånarna ska känna sig hemma i samhället och att alla verkligen har samma rättigheter.
– Att leva i ett ojämlikt samhälle har väldigt obehagliga moraliska konsekvenser, vi förlorar vår tillit och vår tro på andra människor.
– Solidaritet är den avgörande punkten.
”Håller vi fast vid solidariteten kommer vi alla att vinna, ger vi upp den kommer vi alla att förlora.”
Håller vi fast vid solidariteten kommer vi alla att vinna, ger vi upp den kommer vi alla att förlora, säger han med kraftig röst och artikulerar tydligt, som för att vara säker på att jag får med den biten.
Vi har nu fått sällskap av en ung man som står ett par meter bort, röker och ser ut att lyssna uppmärksamt.
– Högern tänker inte i termer av solidaritet. Som Thatcher en gång sa – ”det finns bara individer och stat”, inget samhälle. Det är så högern ser det, säger Zygmant Bauman.
Du är fortfarande socialist?
– Jag kommer att dö socialist, säger han med eftertryck.
Vad är socialism för dig?
– Det är inte ett namn på ett samhällsystem – jag tror inte på det perfekta systemet.
Han menar att det är ett förhållningssätt, eller ett antal principer, som innebär att det är samhällets ansvar att skydda medborgarna från individuella olyckor och att ett samhälles framgång inte kan mätas i genomsnitt eller genom de som har mest.
– Precis som man inte kan mäta en bros styrka genom att mäta pelarnas snittstyrka kan man inte mäta samhällets. Det mått som räknas är den svagaste pelarens, samma sak gäller för samhället. BNP är inget mått på ett samhälles kvalité. Det är däremot jämlikhet, säger han.
Zygmunt Bauman har flera gånger kallats pessimist, på grund av hans nästan obarmhärtiga analyser av samtiden. Själv säger han att vi måste se samtiden för att kunna göra de val som kommer att bygga framtiden.
– Jag tror inte att framtiden är avgjord, utan att den formas av de val vi gör i dag. Därför är jag besatt av samtiden – för att ta ansvar – och för att hjälpa andra i sitt ansvar när jag inte längre är här.
Logga in för att läsa artikeln
Detta är en låst artikel. Logga in eller teckna en prenumeration för att fortsätta läsa.
Vi har bytt prenumerationssystem till Preno, därför måste du uppdatera ditt lösenord för att kunna logga in (det går bra att välja samma igen). Det är bara att mejla till [email protected] om du har några frågor!
Eller teckna en prenumeration
Om du vill stödja Arbetaren och dessutom direkt få tillgång till denna artikel och mycket mer kan du teckna en prenumeration här nedan:
Digitala nyheter varje vecka
Digitala nyheter varje vecka och 10 papperstidningar per år.
❤️ Stöd Arbetaren med en extra slant varje månad.
Digitala nyheter varje vecka och 10 papperstidningar per år.
