Lönearbete är ett tveeggat svärd för den feministiska rörelsen. Åtminstone för socialistiska feminister. För liberala feminister (givet att den systemkritik som feminismen förutsätter alls är möjlig inom ramen för en liberal, individualistisk världsåskådning) är frågan mer oproblematisk: att få sälja sitt arbete på den kapitalistiska marknaden till samma pris som en man är inte ett nödvändigt ont utan ett mål i sig.

Men ska den socialistiska feminismen hylla denna ”rätt”? Att se lönearbete som feminismens mål och mening är också, som många feminister som inte tillhör vit medelklass påpekat, att osynliggöra den stora grupp kvinnor som alltid varit tvungna att arbeta utanför hemmet.

Samtidigt går det inte att förespråka att kvinnor inte ska lönearbeta i ett samhälle organiserat enligt den heteromonogama normen, som till­sam­mans med kapitalismen de facto gör den icke-arbetande kvinnan betydligt mer skyddslös och utlämnad. Vidare är en kvinna som utför obetalt arbete i en heteromonogam relation i patriarkatet knappast mindre exploaterad eller alienerad från sig själv och det arbete hon utför än fabriksarbetaren vid det löpande bandet.

Den inom feministiska kretsar i Sve­ri­ge fortfarande relativt okända italiensk-amerikanska feministen Silvia Federici menar också i marxistisk anda att det sätt att sälja sitt arbete som det kapitalistiska samhället kräver i grunden är förtryckande. ”Kvinnorörelsen måste inse att arbete inte är frigörelse. Arbete i ett kapitalistiskt system är exploatering och det finns inget nöje, ingen stolthet och ingen kreativitet i att bli exploaterad” (artikelförfattarens översättning), skriver hon i Revo­lution at Point Zero: Housework, Reproduction, and Feminist Struggle.

Ändå har Silvia Federici ända sedan 1970-talet företrätt den kontroversiella ståndpunkten att kvinnor som inte yrkes­arbetar i konventionell me­ning borde få lön av staten för det hushållsarbete de utför. I Revolution at Point Zero, en samling texter från 1970-talet till 00-talet som ännu inte finns översatt till svenska och som är relativt svår att få tag på, argumenterar Federici för upplägget.

Vad är det då som får en socialistisk, marxistiskt inspirerad feminist att förespråka lön för hushållsarbete? Den som är negativ till hur vi redan tvingas sälja vårt arbete i det kapitalistiska samhället skulle nog, som till exempel Nina Björk gör i sin diskussion kring lönearbete i den nya boken Drömmen om det röda, påpeka att det mest tjänar kapitalets intressen att få in så många aspekter som möjligt av det mänskliga livet i den kapitalistiska produktionen.

Och utifrån en feministisk ståndpunkt ter det sig minst sagt vanskligt att ytter­ligare främja och normalisera den isolering med påföljande utsatthet som ett liv i hemmet skapar för kvinnor.

Silvia Federici är dock lika lite posi­tiv till hushållsarbete, eller rättare sagt det faktum att största delen av detta fortfarande utförs av kvinnor, som till lönearbete. Men liksom Karl Marx ansåg att det kapitalistiska lönearbetet trots sin exploaterande natur var en förutsättning för att det socialistiska samhället skulle kunna uppstå, menar hon att avlönat hushållsarbete är en nödvändighet för att avveckla detsamma.

”Alltså är kampen för lön på samma gång kampen mot lön, för makten den symboliserar och mot det kapitalistiska system den förkroppsligar”, sammanfattar hon (artikelförfattarens översättning). Det är också viktigt att förstå att Federici inte ser hushållsarbete inom den patriarkala kärnfamiljen som den antites till kapitalistiskt löneslaveri som utgörs av arbete som ägs av arbetaren själv, just eftersom det sker i en patriarkal kontext.

Men många kvinnor, framför allt fat­tiga och rasifierade, utför ju redan hus­hållsarbete mot betalning, och detta är en av de mest exploaterade och isolerade grupperna av lönearbetare.

Silvia Federici är till skillnad från många andra västerländska feministiska tänkare inte omedveten om denna makt­struktur – tvärtom får kampen som förs av kvinnor från fattiga delar av världen stor plats i hennes skrifter. När det gäller hushållsarbete tycks Federici mena att det faktum att lönen skulle vara statlig skulle motverka privat inhyrning av arbetskraft i hemmet och uppvärdera arbetsuppgifterna så att de inte längre skulle behöva utföras under lika exploaterande villkor. Här övertygar hon inte riktigt.

Här ifrågasätter hon Marx syn på kapi­talismen och industrialiseringen som nödvändiga förutsättningar för det motstånd som på sikt kan bana väg för ett socialistiskt samhälle.

För att få en klarare bild av Silvia Fede­ricis teorier och historiesyn är annars hennes bok från 2004, Caliban and the Witch: Women, the Body and Primitive Accumulation (inte heller den översatt till svenska) ett väsentligt verk som både kompletterar och ger viss bakgrund till de uppfattningar hon uttrycker i Revolution at Point Zero.

Titeln anspelar på Shakespeares Stor­men, ofta läst som en allegori över kolonialism. Öns urinvånare Caliban och hans mor, den mäktiga häxan, fungerar i pjäsen som de hotfulla, irrationella Andra som hotar de västerländska huvudpersonerna som landstiger på ön.

Förutom detta ser Federici också i Caliban en symbol den härskande klassens skräck för underklassen, en kategori som liksom den rasifierade Andra i första hand förknippades med primitiv kroppslighet och därför måste kontrolleras i egenskap av yttre hot. Men hon läser honom också som ett förkroppsligande av den tidigmoderna människans skräck för sina egna ”låga instinkter”.

Caliban är med andra ord en figur som måste fördrivas och förintas både i egenskap av yttre och inre hot. Hans mor häxan då? I egenskap av kvinna tillskrivs även hon primitivitet och irrationalitet, men som häxa (någonting som alla kvinnor potentiellt kan uppfattas som, vilket Federici ska visa i sin bok) och därmed bärare av förbjuden kunskap, är hon förvisad längre in bakgrunden samtidigt som hon är ännu mäktigare.

Detta är en tankefigur som genom­sy­rar hela vår patriarkala och koloniala his­toria, men Silvia Federici anser att den är det synnerligen för det tidigmoderna 1600-talet med dess gryende kapitalism. Det är denna tid och förändringarna i det feodalsamhälle som föregick den som är hennes studieobjekt i Caliban and the Witch.

Här ifrågasätter hon Marx syn på kapi­talismen och industrialiseringen som nödvändiga förutsättningar för det motstånd som på sikt kan bana väg för ett socialistiskt samhälle. En sådan syn, menar hon, osynliggör det motstånd som bedrevs i det för- och tidigkapitalistiska samhället och där kvinnor spelade en viktig roll. Hon vill alltså ändra bilden av det revolutionära subjektet som en lönearbetande man ur en urban miljö.

Dock har ju kvinnor också arbetat i fabrikerna, något som Silvia Federici inte tar upp i någon större utsträckning. Men hennes ambition är ju också att undersöka det subversiva subjekt som inte är en fabriksarbetare.

Silvia Federici är en intellektuell som inte är rädd att ta ifrån tårna även om hon därigenom gör sina teorier mer sårbara för upptäckter av diverse hål. Hon går så långt som till att hävda att kapitalismen kan ses som en kontrarevolution efter den klasskamp som ägt rum inom feo­dalsystemet på medeltiden. Hon pole­miserar mot den gängse synen på medeltidens samhälle (vilket i sig är ett problematiskt begrepp då det som kallas medeltiden varade uppemot 1 000 år) som statiskt, och hävdar att det i själva verket fanns flera typer av motstånd som formades på landsbygden kring kampen om äganderätt till jorden.

I denna syn på det agrara, för­in­du­striella samhället som en fruktbar jord­mån för politiskt motstånd finns möj­ligen en motsättning i förhållande till  synen på lönen som absolut nödvändig för att icke-yrkesarbetande kvinnor ska kunna hävda sin rätt. Men å andra sidan utgår Federici där från ett samhälle som redan är kapitalistiskt och dessutom med föresatsen att på sikt befria kvinnorna från detta arbete.

Jordbrukets och den tidens hushållsarbetes kollektiva natur gjorde också att kvinnor kunde söka hjälp hos varandra när det gällde fysiskt våld från äkta makar, barnafödslar, preventivmedel och aborter.

Tillgången till jord var, och är till stor del fortfarande i den postkoloniala världen, enligt Federici en oumbärlig del i kvinnors relativa frihet, särskilt den jord som kunde användas kollektivt. ”Commons”, allmänningar, framställs i både Revolution at Point Zero och Caliban and the Witch som väsentliga för kvinnors materiella, fysiska och psykiska trygghet. Även på medeltiden, skriver Fede­rici, när kvinnors underkastelse bå­de predikades av kyrkan och var juri­diskt sanktionerad, hade de ändå vissa rättigheter i och med sin tillgång till jord där de utförde en stor del av det arbete som var viktigt för både familjen och samhället.

Jordbrukets och den tidens hushållsarbetes kollektiva natur gjorde också att kvinnor kunde söka hjälp hos varandra när det gällde fysiskt våld från äkta makar, barnafödslar, preventivmedel och aborter. På grund av detta hade kvinnor på medeltiden och tidigmodern tid överraskande ofta relativt framträdande positioner i kampen mot överheten om rätten till detta land, men de blev också, som Federici visar, extra sårbara för kapitalismens och industrialismens inträde.

Till skillnad från många andra femi­nistiska och marxistiska teoretiker menar Silvia Federici att kapitalismen som samhällssystem är helt beroende av sexism och rasism, eftersom kapitalismen måste ”rättfärdiga och mystifiera mot­sättningarna som finns inbyggda i dess sociala förhållanden”. Ett sådant synsätt riskerar förvisso att relativisera den rasism och den sexism som fanns långt innan kapitalismen – något som också sker i Caliban and the Witch, som ibland nästan idylliserar kvinnors ställning i feodalsamhället.

Som verktyg för att studera hur rasism och sexism har använts i kapitalets tjänst och hur dessa förtryck formar och omsluter varandra är dock Federicis teorier högintressanta. Huvudlinjerna i resonemanget är för det första att kvinnors arbete degraderades och reducerades till icke-produktivt arbete utanför den kapitalistiska marknaden.

Med sitt retoriska grepp att dra tankefigurer till sin spets skriver Federici att den skjuts som kapitalismen fick av att arbets­upp­gifter specialiserades bleknar i jäm­förelse med den skjuts den fick av degra­deringen av kvinnors arbete. Tyvärr följer ingen diskussion om de kvinnor som faktiskt arbetade i fabrikerna, men så handlar ju också Caliban and the Witch om kapitalismens tidigaste stadier.

Den andra röda tråden är hur den kroppens mekanisering och alienering som kännetecknar arbetaren i det kapi­ta­listiska samhället enligt marxistisk teori blev så mycket mer kännbar för kvinnor, eftersom kapitalismens inträde innebar en ökad statlig kontroll över deras kroppar och reproduktiva funktioner.

Enligt den gängse bilden har den hotfulla ”proletära” kroppen oftast varit manligt kodad, men hos Federici är den yttersta symbolen för den hotfulla underklassen alltså en kvinna.

Federici visar på att när allt fler gemensamma tillgångar i form av mark och annat försvann innebar det inte bara stor materiell fattigdom för mån­ga kvinnor. Även den gemenskap som för­knippades med dessa allmänna utrym­men försvann eller motarbetades. Såväl utbytet av kunskap om som praktisk hjälp med aborter och preventivmedel försvårades och stigmatiserades.

I synnerhet lyfts 1600-talets häxjakter fram. Bilden av ”häxan” och förföljelsen av kvinnor som anklagades för häxeri har redan en central plats i feministiskt tankegods, men precis som Silvia Federici påpekar har häxjakterna sällan omnämnts som förföljelser av proletariatet. Själv beskriver hon dock häxjakterna som ”klimax på statens ingripande mot den proletära kroppen i den moderna eran”. ”Den proletära kroppen” uppfattades alltså enligt Federici, som vi har sett i resonemanget om Calibangestalten, som djuriskt fysisk men också hotfull både i sin kroppslighet och sin inneboende potential till revolt.

För att illustrera använder hon bilden av överklassens sätt att ta sig fram i staden i stängda vagnar för att skydda sig både mot stadens smuts och de lika smutsiga, svältande kropparna vars framsträckta, tiggande händer i desperation även kunde gå till attack. Enligt den gängse bilden har den hotfulla ”proletära” kroppen oftast varit manligt kodad, men hos Federici är den yttersta symbolen för den hotfulla underklassen alltså en kvinna. Detta dels eftersom det var de som drabbades hårdast av fattigdom, dels eftersom de i ännu högre grad uppfattades som kroppsliga, primitiva och bärare av traditionell kunskap som inte var önsk­värd i ett samhälle på tröskeln till det ”moderna” och industriella.

1600-talets häxjakter drabbade främst mycket ekonomiskt utsatta, oftast ensamstående kvinnor, men riktade också in sig på stigmatiserad kunskap, såsom den om läkekonst och preventivmedel. Federicis slutsats är att häxjakten och kriget mot kvinnors rätt till sina egna kroppar och reproduktiva funktioner inte, tvärtemot vad många tror, florerade som mest under den religiösa och ”vidskepliga” medeltiden, utan vid samma tid som alltmer kapital ackumulerades och arbetare förlorade kontrollen över sitt eget arbete.

Detta innebar alltså att det arbete som kvinnor traditionellt utfört kom att ses som allt mindre värt för marknaden, samtidigt som kvinnors kroppar blev ett medel för att producera mer arbetskraft genom barnafödande. ”I det förkapitalistiska Europa hade kvinnors underordning dämpats av det faktum att de hade tillgång till allmänningar […] medan de i den nya kapitalistiska ordningen själva blev allmänna tillgångar, eftersom deras arbete kom att definieras som en naturtillgång”, resonerar Federici (artikelförf.:s övers.).

Men detta framställs inte enbart som en historisk företeelse. I både Caliban and the Witch och Revolution at Point Zero ägnas stort utrymme åt kapitalets globalisering i nutid, på många sätt en fortsättning på den våldsamma kolo­ni­sering som ägde rum ungefär samtidigt som häxjakterna i Europa. De häxjakter som de facto äger rum, om än i mindre skala på olika ställen i världen (oftast fattiga), tillskrivs samma mekanismer.

”Om vi tillämpar historiska lär­domar på nutiden inser vi att häxjakternas återkomst på så många platser i världen på 80- och 90-talen är ett tydligt tecken på ’ursprunglig ackumulation’, vilket betyder privatisering av mark och andra gemensamma resurser, massfattigdom, plundring, och att man sår splittring i tidigare sammanhållna samhällen”, står det att läsa i sista kapitlet av Caliban and the Witch (artikelförf.:s övers.).

Det är en dyster bild som Silvia Fede­rici målar upp. Men också här ser hon livskraftigt motstånd, främst från kvinnor från de postkoloniala länderna, ofta jord­brukare, som sett sin jord och sina all­männa ytor tas ifrån dem och därför är mer hängivna att ta dessa tillbaka.