Förr i tiden var det en smal sak att få sitt första arbete. Under industrins guldålder kunde vem som helst gå till den lokala fabriken och få jobb. Men den tiden är förbi. Nu lever vi i ett postindustriellt samhälle där det blivit allt svårare för unga att komma in på arbetsmarknaden.
Så brukar det låta. Men tänk om det inte alls är så? Tänk om det i stället är så att företagen skriker efter arbetskraft medan folk – särskilt ungdomar – drar sig för att hugga i och hellre sitter hemma än söker egen försörjning?
Cheferna får prata till punkt, men inga anställda får yttra sig om pressen att sälja, om den känslomässiga belastning som är förknippad med sektorns emotionella arbete.
En sådan bild av arbetsmarknaden målas upp i ett långt reportage av Aftonbladets Peter Kadhammar (2/12 –16). Problemet är inte att det saknas jobb. Problemet är att ingen vill ha de jobb som finns. Och enligt de arbetsköpare som Kadhammar pratat med beror detta främst på att ”ungdomarna är lata, saknar disciplin och har orealistiska förväntningar på livet”.
Kadhammar har vänt sig till de företag som står för dagens motsvarighet till den gamla tillverkningsindustrins löpande band-arbete, nämligen callcenterbranschen. Här är de tunga maskinerna utbytta mot datorskärmar och headset, men här finns fortfarande en möjlighet att kliva in direkt från gatan och få ett jobb. Ändå uteblir köerna av arbetssökande.
Hur detta kan komma sig får en enkel förklaring i reportaget. ”Många ungdomar är söndercurlade. De bor hemma och har mat i kylskåpet”, säger en talesperson för callcenterbranschen. Ungdomarna har ”ingen press på sig att skaffa inkomst så att de kan betala hyran”, fyller en annan chef i.
Ungdomarna har aldrig fått lära sig att sköta ett jobb eller passa tider. Cheferna måste ringa och tjata sina anställda till jobbet och sedan ägna en massa tid åt att förklara för dem ”hur det fungerar på en arbetsplats”. Trots detta fortsätter många av de unga anställda att komma för sent och vid minsta motgång stannar de hemma från jobbet helt och hållet.
På sociala medier har det redan sagts en hel del om reportagets brist på arbetarperspektiv. Arbetsvillkoren nämns, men problemen tonas ned. Cheferna får prata till punkt, men inga anställda får yttra sig om pressen att sälja (medan chefen sitter och tjuvlyssnar), om den känslomässiga belastning som är förknippad med sektorns emotionella arbete, eller om den sunkiga arbetsmiljö det innebär att behöva hantera aggressiva kunder. I stället får cheferna oemotsagda moralisera över personalen och göra sig lustiga över de senares personliga problem.
Om denna ensidighet finns det mer att säga. Men det är en annan sak som slår mig mest med framställningen av den ouppfostrade ungdomen. För när unga utmålas som hedonistiskt egenintresserade och ovilliga att bidra till något utöver sig själva är det nästan som om de inte skulle vara människor, utan snarare – en sorts företag.
När den vara som ska säljas är mänsklig arbetskraft blir tongångarna genast annorlunda. Då känner kraven på ansvar plötsligt inga gränser.
Tänk på saken. Ungdomarna beskrivs som nyttomaximerande enheter som inte ser någon poäng med att investera sina resurser i en verksamhet som inte maximerar deras egen nytta. Och om de ändå är tvungna att ta ett jobb så försöker de minimera sina kostnader genom att sova länge och komma för sent. Detta framställs i artikeln som uttryck för ett moraliskt misslyckande.
Men sanningen är ju att det inte finns något i det uppväxande släktets beteende som inte skulle ses som en dygd i vilken företagsekonomisk grundbok som helst.
Om artikeln hade handlat om företag som tvingas sälja sina varor utan att få skälig ersättning så hade ingen klandrat dem om de försökte krångla sig ur en usel deal. Men när den vara som ska säljas är mänsklig arbetskraft blir tongångarna genast annorlunda. Då känner kraven på ansvar plötsligt inga gränser.
Vi kan med andra ord inte säga rakt ut att vår ekonomiska ordning är uppbyggd för att vissa ska kunna leva på andras arbete.
Detta är ingen slump. I den kapitalistiska ideologin ses förstås lönearbetet som ett frivilligt bytesförhållande. Du gör ett jobb och får marknadsmässigt betalt. Du och företaget möts som likar på arbetsmarknaden.
Problemet är bara att det jobb du gör skapar mer värde än du får tillbaka i lön. (Hade detta inte varit fallet hade inget företag velat anställa dig till att börja med.) Alla vet detta, men samtidigt är det inget vi kan prata öppet om eftersom exploateringsförhållandet rimmar så illa med samhällets liberala värderingar.
Vi kan med andra ord inte säga rakt ut att vår ekonomiska ordning är uppbyggd för att vissa ska kunna leva på andras arbete. I stället får vi en moraliserande retorik som går ut på att inympa självdisciplin hos arbetarklassen – särskilt hos de unga som ännu inte låtit sina frihetshorisonter krympa.
Likväl skiner det igenom att det är dubbla måttstockar som används. För företagen: en förgivettagen tillgång till andra människors arbetskraft, följt av applåder för deras affärsmässiga slughet och entreprenöriella driv. För arbetarklassen: ett osynliggörande av deras roll i ekonomin och en oupphörlig medial vuxenmobbning för deras fallerande moraliska karaktär.
Människosynen bakom allt detta är förstås outhärdligt torftig. Samtidigt är den oundviklig under de givna maktförhållandena. Systemets funktion är helt beroende av att arbetarklassens värdeskapande roll inte kommer i förgrunden. Men sådant kan ändras, och det kan ändras snabbt, när arbetarklassen tröttnar på sin kost av torra moralkakor och börjar snegla på driften av hela bageriet.
Steget från ett individuellt undandragande av arbetskraft till den kollektiva egoism som vi kallar för solidaritet behöver inte vara långt. Och kanske kan den sjusovande ungdomen vara precis den vägvisare vi behöver.
