Del 5:

 

Hej då

 

1.

Jag faller.

Allt ger vika.

Men det är inte svart nu, det är vitt

*

Maria Johanssons blogg, torsdag den 11 februari, klockan 16.39:

 

Er Gud lämnar er nu, dra åt helvete

Hej alla ni tusenden som tydligen läser detta. Det här är mitt sista inlägg någonsin.

Jag gläder mig åt att ni inte fattat ett jävla dugg. Precis som jag hela tiden misstänkte att ni aldrig skulle göra.

Ni försökte få in mig i fällan, i fållan, igen. Ni misslyckades, igen. Jag har nått ett högre stadium och jag stannar där. Jag vet allt och vill allt och min vilja är fri från er.

 

Med gälla röster och rynkade pannor sitter ni i ert lilla land, i er lilla värld, och försöker desperat övertyga er själva och de andra likadana (och mig?) att Maria Johansson inte alls är något ovanligt. Inget nytt. Inget bra.

Några av er säger att jag bara är en förvuxen, fånigt provocerande tonåring som svär och spottar. Jag säger som förut: Jag bryr mig inte om vad ni tycker. Jag är inte som någon annan. Min röst är en flod av gyttja och ni får bara ta emot och svälja. Tyvärr är de flesta av er för korkade för att kunna plocka ut guldkornen. Det är inte mitt fel.

 

Några av er säger att jag är ett offer. Kallar mig destruktiv. Och det är ju inte så ovanligt. Eller bra. Eller nåt. ”Självdestruktiva kvinnor”, säger ni.

Ha ha, säger jag. Det är bara era egna sorger, er egen otillräcklighet, er egen feghet som talar. Allt ni aldrig vågade göra får er att fördöma mig, genom att låtsas tycka synd om mig.

Destruktivitet är att förstöra, att avsluta. Jag skapar. Skapar en jävla massa saker. Ibland situationer som är knepiga att ta sig ur, men då har jag ändå upplevt situationen.

Vad som än händer så kommer jag ha haft jävligt mycket roligare än ni när jag väl dör.

 

Andra bland er kallar mig hjälte. Av ungefär samma anledningar som ovan. Och framförallt för att jag är en kvinna, enligt er. Hjältinna. Kom ska jag köra kuken i halsen på er så ni storknar, svarar jag.

Och några av er säger att jag är cool och häftig och banbrytande. Tja, ni är väl de som har minst fel. Men ni har ändå inte fattat grejen. Fortfarande!

Jag skiter i om ni tycker det jag gör är ovanligt, bra eller nyskapande. Jag är nämligen unik, evig och går utanför era definitioner.

Och, jag är sådan alldeles av mig själv. Det är inte uträknat. Inte på det sätt ni tror i alla fall.

Tids nog blir det dags att göra upp alla räkenskaper.

 

Jag är Maria Johansson, det här är min historia och nu fortsätter den, utan att ni får följa den.

 

Hej då.

*

Kväll. Kolsvart. Jag har börjat packa. Och, jag har klickat på ”publicera” för sista gången.

Det är en befrielse, men känns ändå lite tomt.

Jag har försökt lugna ned mig. Andats långsamt och blundat. Mumlat rytmiskt för mig själv om att förståsigpåarna och härmaporna är ovärdiga min vrede, min energi.

Men det fungerar inte riktigt. Helvete, de får inte lyckas sätta min fria vilja ur spel, nu när jag äntligen befriat den! Varje tanke föder en ny. Varje tingest jag plockar upp för att packa ned väcker ett minne. Och andningen och mumlandet blev till olika takter i en vansinnig rytm som rusade snabbare och snabbare, och tankarna rusade med den. Sedan började fingrarna klia. De längtar efter att skrika något mer åt världen, på bloggen. Vilket gift det är. Mycket värre än knark. Jag antar att jag måste avgifta mig, stå ut tills det går över.

Jag tog upp papper och penna i stället. Fingrarna skakar och krampar medan jag låter pennan rassla ut ord i en takt som jag knappt hänger med i själv. Hoppas det här går att läsa sedan.

Och pannan är stångad blodig av alla insikter och ändå har jag mer galla att kräkas ut.

Herregud, jag är så trött. Det känns som taggtråd i skallen, och innanför ögonen. Och pannan är stångad blodig av alla insikter och ändå har jag mer galla att kräkas ut.

Ja, jag har fler episoder jag kunde dela med mig av på nätet … som den med bilknullandet, ha ha – den skulle säkert få läsare! Men nej. Jag är ingen blogghora. Ingen uppmärksamhetshora. Bara en hora på alla de omoderna sätten. Fast ingen gratishora heller! Jag har tagit betalt i det dyraste de äger, deras tid.

Men jag vet. De lurade mig nästan att bli en sådan, en av deras horor. Uppmärksamhet genom sex. Låta dem skratta och peka åt freaket, klassens clown som inte fattar. Min tid, min fitta, såld till alla utan att jag fick något tillbaka. Historien upprepar sig, först som fjortis, sedan som pretto. Framtiden är här, men alla är inte berömda i femton minuter. Vissa av oss klarar det lite längre. Två månader kanske.

Men jag går inte att lura längre.

 

Jag har haft sjuhelvetes roligt. Men självklart vet Den Upplysta Maria att hon inte kan fortsätta leva så här bara av slentrian. Slentrian är det fulaste som finns. Jag vill inte knarka och knulla och svälta mig tills döds. Rockstjärnedöden utan att vara rockstjärna, då vore jag bara som vilken b-kändis som helst. Så jag gör något annat som jag vill.

 

En gång skrev jag på bloggen att ödmjukhet är ovanligt, och att jag skulle testa det. Men, den gamla Maria Johansson var sjuhelvetes ödmjuk inför livet, och se vart det ledde henne. Den Nya Maria var tvärtom övermodig. Övermodet var hennes motor, utan den störtade hon.

Men nu vet jag. Den Upplysta Maria har slutit cirkeln, hon är ödmjuk men ändå modig. Så ödmjuk att det är omöjligt att fatta för dem där nere.

Jag skulle verkligen behöva sova.

Ja. Så är det. Nu har mitt hjärta äntligen saktat in lite. Men ögonen bultar. Jag skulle verkligen behöva sova.

 

Nej. Jag måste iväg. Skit i vad som kommer med i packningen eller ej. Det är bara saker.

Iväg. Med viljestyrka så går det.

*

Det finns så många stationer i Berlin. S, U, byta, åka i cirklar, åka till flygplatsen, var är den, vilken av dem är det, nej, åka till tågstationen.

Det är så mörkt och kallt och perrongerna är så hala, och spåren, och vad är egentligen skillnaden mellan dem? En sekund, det är hela skillnaden.

En person kan gå på perrongen och tåget kan rusa in och plötsligt kan perrongen och spåret byta plats och personen kan ha en uniform. Den som är kvar på perrongen kan få ett blodstänk på kinden och armarna kan kännas elektriska.

Elektricitet, stötar, blixtar, se upp för den strömförande skenan herrn.

Jag hoppas det var en snutjävel

 

2.

Allt vaggar stilla. Landskap flyter förbi. Tiden flyter med, i en mjuk vågrörelse. Frid.

Maria Johansson åker tåg. Blundar och känner det sträva sätet under handen, solen genom rutan, vaggandet mot ett säkert mål. Äntligen.

 

Syndens Stad har sedan länge försvunnit bort i fjärran. När Gud har lämnat den existerar den inte längre. Precis som internet inte existerar om man inte besöker det.

Hon känner det sträva solvarma sätet under fingertopparna och hennes hjärta slår långsammare än på mycket, mycket länge. Hon sover en stund. Hon köper kaffe i restaurangvagnen och kryper sedan ihop i sitt hörn igen.

Bara ibland måste hon pressa knogarna mot ögonen, dra ned schaletten längre, knyta den hårdare under hakan, bita sig i tungan och spotta blod i den tomma kaffekoppen. Att vara fridfullt upplyst känns då som en kamp, och inte alls fridfullt. Mycket skaver fortfarande i hennes hjärna, innanför den svarta peruken och den brokiga schaletten som är sitter långt ned över pannan. Inte bli igenkänd. Det är viktigt. Viktigare än någonsin. Fråga inte varför.

Sedan släpper spänningen och då sover hon lite igen.

Men tiden är ju bara människans konstruktion.

Det går dagar och det går nätter och egentligen kan inte den här sträckan ta så lång tid. Men tiden är ju bara människans konstruktion. Inte Maria Johanssons.

*

Jag läser och jag reser. Att läsa är att resa, som SJ sa. Eller var det något bokföretag? Fast det spelar ju ingen roll. Inte reser jag med SJ heller, vad jag vet, men jag är på väg till Sverige.

 

Jag läser om mitt liv. Det känns märkligt, men ganska bra. Jag har läst i flera dygn, fast inte allt, och inte i någon särskild ordning, utan hoppat precis som jag velat. Gjort några tillägg, men inte strukit något, vad jag minns. Jag läser i och för sig ganska mycket som jag inte minns att jag skrivit. Men jag har förtröstan – allt detta är del av en underbar helhet. Allt blir bra till slut.

Nu har jag börjat skriva igen. Men på helt nya, vita blad – de gamla har jag packat ihop, de tillhör en annan tid, en annan Maria. Jag skriver mig framåt. Snart är jag framme.

Jag hoppas att just den lilla detaljen fortfarande är sann.

Det som en gång var familjen Johansson (jag tror faktiskt inte att den existerar längre, det kan den inte göra, jag har ju fötts på nytt och inte fött några barn sedan dess) hade tillgång till ett fritidshus. Enligt den där gamla SCB-pdf:en. Så då var det ju sant. Jag hoppas att just den lilla detaljen fortfarande är sann, även om allt annat om Maria Johansson nu är avslöjat som lögner. Sommarstugan ska nämligen bli mitt hem.

Hem.

*

– Ett vitt rum, tack.

Den unge mannen stirrar. På peruken, solglasögonen, på Maria Johanssons ord.

– Va?

Kvinnan framför honom ler långsamt, och slår lika långsamt ut med händerna, låter dem fladdra som slöa fjärilar. Det sitter ett bandage runt den högra.

– Ett vitt rum, tack! Helt vitt.

– Ursäkta, menar ni betalningen, eller … ööh …

Leendet är kvar, ögonen är dolda.

– Jag betalar gärna svart, eller in natura, säger Maria Johansson beslöjat. Men det jag menar är att rummet ska vara rent och helt inrett i vitt. Obefläckat som min själ.

– Alltså, rummen är enligt en standard … men de är ljusa och fräscha allihop!

Den unge mannen är plötsligt högröd i ansiktet. Marias rosa mun skrattar, kanske vill den att det ska låta pärlande, men det låter mer som glas som krossas.

– Ge mig det ljusaste och fräschaste, älskling. Och ta bort allt som inte är vitt och bädda med vita lakan.

Off-white, säger en röst ur intet.

En halvtimme senare sjunker hon ned i en mjuk säng. Eller ja, mjuk jämfört med tågsäten och britsar. Vitt. Fast allt är ganska solkigt. Off-white, säger en röst ur intet. Var har hon hört det förr?

Maria Johansson motstår en impuls att skaka på huvudet för att ruska bort röster. De senaste dagarna har hon jobbat hårt med att inte låta kroppen göra som den vill. Inga tics. Inga fosterställningar. Inga aggressiva rörelser, som att knuffas och så.

 

Ganska bra har hon lyckats, med sin fria vilja. Kroppen är lugnare och då blir allt lugnare.

Maria ligger alldeles stilla i sängen. Bara en liten stund.

Strax är det vita rummet svart.

*

Eskilstuna, februari (?)

Jag har pausat en stund här. Maria Johansson har inte så bråttom längre. Oj vad jag har skyndat de senaste månaderna. Allt har jag gjort. Utom att ta det lugnt.

 

Tåget bar mig till Eskilstuna så jag stannade här. Egentligen ville jag inte veta var jag hamnade, ville bara att tåget skulle föra mig någonstans. Men på något sätt visste jag. Jag har ju ett mål, sommarstugan. Jag får inte flumma bort mig helt. Jag ska till sommarstugan ute i skärgården, men jag ville inte åka till Stockholm. Stockholm har fött mig och förrått mig och jag vill inte dit något mer.

 

Jag vet inte vilken dag det är och jag vill inte veta. Men jag var tvungen att ta reda på hotellets adress, för jag ska beställa en taxi och åka raka vägen ut i Upplands skärgård.

Om de skrattar åt mig när jag ringer ska jag ignorera det. De är inte värda min vrede. De är inte värda mina pengar heller, men jag bryr mig inte längre. Jag har fortfarande massor av pengar kvar, men jag behöver inte heller dem längre. Jag är frigjord även från dem.

*

En svart bil snirklar genom mörkret. Det är inte sent på kvällen, men solen är ändå sedan länge nedgången.

Bredvid den ovanligt tystlåtne taxiföraren lutar sig Maria Johansson mot fönstret. Hon slumrar, hon gnyr, hon blundar hårt. Städers ljus viner förbi och är borta.

När taxin äntligen stannar ute i det befriande landsbygdsmörkret vill Marias kropp först inte vakna. Den är så trött och det är så kallt ute. Och minst lika kallt inne, i stugan, vet kroppen.

Chauffören petar på henne, först försiktigt, sedan en lätt ruskning. Marias blick när ögonen vaknar får honom att kissa på sig lite, lite grann. Det är en mördares blick. Sekunden efter rodnar han och skäms, stora karln, och hon har ju redan betalat i förskott dessutom, vad skulle hon kunna hota med.

Marias hjärna glimtar till några sekunder efter att ögonen gjort det. Hon är framme. Ut. Upp, kroppjävel.

Hon arbetar sig stelt upp ur sätet, nu är hennes blick medveten och föraktfull. Mannen tittar förvirrat bort.

– Tack, jag menar hej då, mumlar han och rodnar ännu mer.

Maria svarar inte, bara böjer värdigt på huvudet, tar sin väska och sina plastpåsar och uppslukas av mörkret.

 

Snön är smutsig och gles. Marias koncentrerade urin ångar ett hål i den.

Nyckeln ligger på sin vanliga plats under krukan. Inne i stugan är det helvetiskt kallt och samtidigt fuktigare än i den torra kylan utanför.

Stugan känns som döden. Maria dråsar tacksamt ned i den.

*

Mörker.

Bara mörker. Inget flimrar i det nu. Elden har slocknat för länge sedan. Här finns inga stjärnor, inga glimmande djurögon. Allt har släckts.

Det är inget konstigt med det. Eller med att sova. När man är trött behöver man sova. När man inte äter så mycket behöver man sova desto mer. Inget konstigt, det tillhör allmänbildningen att veta det.

Så länge jag ligger helt stilla är jag varm.

Det är så skönt att sova och det är ingen fara. Så länge jag ligger helt stilla är jag varm. Så skönt.

Bara lite till. Bara lite mörker till.

 

Mörker mörker mörker och det enda som flimrar är ditt hjärta, ditt liv, dina celler som löser upp sig bakom dina hopklistrade ögonlock.

*

– Mamma?

– Va? Lägg på luren unge!

– Mamma, snälla, kom hem. Vi är inte arga på dig längre.

– Ni? Ni arga på mig?

– Mamma, sluta. Du är klar nu.

– Du har ingen mamma längre. Du existerar i ett vakuum, som limbo fast innan du ens är påtänkt, ett spöke av något som aldrig föddes. Därför har du heller inga känslor. Så sluta tjata. Jag är så trött på folk som tjatar.

– Så hur kan jag ha en röst?

– Det har du inte, och jag har ingen telefon, ungjävel!

Fortsättning följer i nästa nummer.