Maria Johanssons memoarer – del 19

Del 5:

 

Hej då

 

1.

Jag faller.

Allt ger vika.

Men det är inte svart nu, det är vitt

*

Maria Johanssons blogg, torsdag den 11 februari, klockan 16.39:

 

Er Gud lämnar er nu, dra åt helvete

Hej alla ni tusenden som tydligen läser detta. Det här är mitt sista inlägg någonsin.

Jag gläder mig åt att ni inte fattat ett jävla dugg. Precis som jag hela tiden misstänkte att ni aldrig skulle göra.

Ni försökte få in mig i fällan, i fållan, igen. Ni misslyckades, igen. Jag har nått ett högre stadium och jag stannar där. Jag vet allt och vill allt och min vilja är fri från er.

 

Med gälla röster och rynkade pannor sitter ni i ert lilla land, i er lilla värld, och försöker desperat övertyga er själva och de andra likadana (och mig?) att Maria Johansson inte alls är något ovanligt. Inget nytt. Inget bra.

Några av er säger att jag bara är en förvuxen, fånigt provocerande tonåring som svär och spottar. Jag säger som förut: Jag bryr mig inte om vad ni tycker. Jag är inte som någon annan. Min röst är en flod av gyttja och ni får bara ta emot och svälja. Tyvärr är de flesta av er för korkade för att kunna plocka ut guldkornen. Det är inte mitt fel.

 

Några av er säger att jag är ett offer. Kallar mig destruktiv. Och det är ju inte så ovanligt. Eller bra. Eller nåt. ”Självdestruktiva kvinnor”, säger ni.

Ha ha, säger jag. Det är bara era egna sorger, er egen otillräcklighet, er egen feghet som talar. Allt ni aldrig vågade göra får er att fördöma mig, genom att låtsas tycka synd om mig.

Destruktivitet är att förstöra, att avsluta. Jag skapar. Skapar en jävla massa saker. Ibland situationer som är knepiga att ta sig ur, men då har jag ändå upplevt situationen.

Vad som än händer så kommer jag ha haft jävligt mycket roligare än ni när jag väl dör.

 

Andra bland er kallar mig hjälte. Av ungefär samma anledningar som ovan. Och framförallt för att jag är en kvinna, enligt er. Hjältinna. Kom ska jag köra kuken i halsen på er så ni storknar, svarar jag.

Och några av er säger att jag är cool och häftig och banbrytande. Tja, ni är väl de som har minst fel. Men ni har ändå inte fattat grejen. Fortfarande!

Jag skiter i om ni tycker det jag gör är ovanligt, bra eller nyskapande. Jag är nämligen unik, evig och går utanför era definitioner.

Och, jag är sådan alldeles av mig själv. Det är inte uträknat. Inte på det sätt ni tror i alla fall.

Tids nog blir det dags att göra upp alla räkenskaper.

 

Jag är Maria Johansson, det här är min historia och nu fortsätter den, utan att ni får följa den.

 

Hej då.

*

Kväll. Kolsvart. Jag har börjat packa. Och, jag har klickat på ”publicera” för sista gången.

Det är en befrielse, men känns ändå lite tomt.

Jag har försökt lugna ned mig. Andats långsamt och blundat. Mumlat rytmiskt för mig själv om att förståsigpåarna och härmaporna är ovärdiga min vrede, min energi.

Men det fungerar inte riktigt. Helvete, de får inte lyckas sätta min fria vilja ur spel, nu när jag äntligen befriat den! Varje tanke föder en ny. Varje tingest jag plockar upp för att packa ned väcker ett minne. Och andningen och mumlandet blev till olika takter i en vansinnig rytm som rusade snabbare och snabbare, och tankarna rusade med den. Sedan började fingrarna klia. De längtar efter att skrika något mer åt världen, på bloggen. Vilket gift det är. Mycket värre än knark. Jag antar att jag måste avgifta mig, stå ut tills det går över.

Jag tog upp papper och penna i stället. Fingrarna skakar och krampar medan jag låter pennan rassla ut ord i en takt som jag knappt hänger med i själv. Hoppas det här går att läsa sedan.
Och pannan är stångad blodig av alla insikter och ändå har jag mer galla att kräkas ut.
Herregud, jag är så trött. Det känns som taggtråd i skallen, och innanför ögonen. Och pannan är stångad blodig av alla insikter och ändå har jag mer galla att kräkas ut.

Ja, jag har fler episoder jag kunde dela med mig av på nätet … som den med bilknullandet, ha ha – den skulle säkert få läsare! Men nej. Jag är ingen blogghora. Ingen uppmärksamhetshora. Bara en hora på alla de omoderna sätten. Fast ingen gratishora heller! Jag har tagit betalt i det dyraste de äger, deras tid.

Men jag vet. De lurade mig nästan att bli en sådan, en av deras horor. Uppmärksamhet genom sex. Låta dem skratta och peka åt freaket, klassens clown som inte fattar. Min tid, min fitta, såld till alla utan att jag fick något tillbaka. Historien upprepar sig, först som fjortis, sedan som pretto. Framtiden är här, men alla är inte berömda i femton minuter. Vissa av oss klarar det lite längre. Två månader kanske.

Men jag går inte att lura längre.

 

Jag har haft sjuhelvetes roligt. Men självklart vet Den Upplysta Maria att hon inte kan fortsätta leva så här bara av slentrian. Slentrian är det fulaste som finns. Jag vill inte knarka och knulla och svälta mig tills döds. Rockstjärnedöden utan att vara rockstjärna, då vore jag bara som vilken b-kändis som helst. Så jag gör något annat som jag vill.

 

En gång skrev jag på bloggen att ödmjukhet är ovanligt, och att jag skulle testa det. Men, den gamla Maria Johansson var sjuhelvetes ödmjuk inför livet, och se vart det ledde henne. Den Nya Maria var tvärtom övermodig. Övermodet var hennes motor, utan den störtade hon.

Men nu vet jag. Den Upplysta Maria har slutit cirkeln, hon är ödmjuk men ändå modig. Så ödmjuk att det är omöjligt att fatta för dem där nere.
Jag skulle verkligen behöva sova.
Ja. Så är det. Nu har mitt hjärta äntligen saktat in lite. Men ögonen bultar. Jag skulle verkligen behöva sova.

 

Nej. Jag måste iväg. Skit i vad som kommer med i packningen eller ej. Det är bara saker.

Iväg. Med viljestyrka så går det.

*

Det finns så många stationer i Berlin. S, U, byta, åka i cirklar, åka till flygplatsen, var är den, vilken av dem är det, nej, åka till tågstationen.

Det är så mörkt och kallt och perrongerna är så hala, och spåren, och vad är egentligen skillnaden mellan dem? En sekund, det är hela skillnaden.

En person kan gå på perrongen och tåget kan rusa in och plötsligt kan perrongen och spåret byta plats och personen kan ha en uniform. Den som är kvar på perrongen kan få ett blodstänk på kinden och armarna kan kännas elektriska.

Elektricitet, stötar, blixtar, se upp för den strömförande skenan herrn.

Jag hoppas det var en snutjävel

 

2.

Allt vaggar stilla. Landskap flyter förbi. Tiden flyter med, i en mjuk vågrörelse. Frid.

Maria Johansson åker tåg. Blundar och känner det sträva sätet under handen, solen genom rutan, vaggandet mot ett säkert mål. Äntligen.

 

Syndens Stad har sedan länge försvunnit bort i fjärran. När Gud har lämnat den existerar den inte längre. Precis som internet inte existerar om man inte besöker det.

Hon känner det sträva solvarma sätet under fingertopparna och hennes hjärta slår långsammare än på mycket, mycket länge. Hon sover en stund. Hon köper kaffe i restaurangvagnen och kryper sedan ihop i sitt hörn igen.

Bara ibland måste hon pressa knogarna mot ögonen, dra ned schaletten längre, knyta den hårdare under hakan, bita sig i tungan och spotta blod i den tomma kaffekoppen. Att vara fridfullt upplyst känns då som en kamp, och inte alls fridfullt. Mycket skaver fortfarande i hennes hjärna, innanför den svarta peruken och den brokiga schaletten som är sitter långt ned över pannan. Inte bli igenkänd. Det är viktigt. Viktigare än någonsin. Fråga inte varför.

Sedan släpper spänningen och då sover hon lite igen.
Men tiden är ju bara människans konstruktion.
Det går dagar och det går nätter och egentligen kan inte den här sträckan ta så lång tid. Men tiden är ju bara människans konstruktion. Inte Maria Johanssons.

*

Jag läser och jag reser. Att läsa är att resa, som SJ sa. Eller var det något bokföretag? Fast det spelar ju ingen roll. Inte reser jag med SJ heller, vad jag vet, men jag är på väg till Sverige.

 

Jag läser om mitt liv. Det känns märkligt, men ganska bra. Jag har läst i flera dygn, fast inte allt, och inte i någon särskild ordning, utan hoppat precis som jag velat. Gjort några tillägg, men inte strukit något, vad jag minns. Jag läser i och för sig ganska mycket som jag inte minns att jag skrivit. Men jag har förtröstan – allt detta är del av en underbar helhet. Allt blir bra till slut.

Nu har jag börjat skriva igen. Men på helt nya, vita blad – de gamla har jag packat ihop, de tillhör en annan tid, en annan Maria. Jag skriver mig framåt. Snart är jag framme.
Jag hoppas att just den lilla detaljen fortfarande är sann.
Det som en gång var familjen Johansson (jag tror faktiskt inte att den existerar längre, det kan den inte göra, jag har ju fötts på nytt och inte fött några barn sedan dess) hade tillgång till ett fritidshus. Enligt den där gamla SCB-pdf:en. Så då var det ju sant. Jag hoppas att just den lilla detaljen fortfarande är sann, även om allt annat om Maria Johansson nu är avslöjat som lögner. Sommarstugan ska nämligen bli mitt hem.

Hem.

*

– Ett vitt rum, tack.

Den unge mannen stirrar. På peruken, solglasögonen, på Maria Johanssons ord.

– Va?

Kvinnan framför honom ler långsamt, och slår lika långsamt ut med händerna, låter dem fladdra som slöa fjärilar. Det sitter ett bandage runt den högra.

– Ett vitt rum, tack! Helt vitt.

– Ursäkta, menar ni betalningen, eller … ööh …

Leendet är kvar, ögonen är dolda.

– Jag betalar gärna svart, eller in natura, säger Maria Johansson beslöjat. Men det jag menar är att rummet ska vara rent och helt inrett i vitt. Obefläckat som min själ.

– Alltså, rummen är enligt en standard … men de är ljusa och fräscha allihop!

Den unge mannen är plötsligt högröd i ansiktet. Marias rosa mun skrattar, kanske vill den att det ska låta pärlande, men det låter mer som glas som krossas.

– Ge mig det ljusaste och fräschaste, älskling. Och ta bort allt som inte är vitt och bädda med vita lakan.
Off-white, säger en röst ur intet.
En halvtimme senare sjunker hon ned i en mjuk säng. Eller ja, mjuk jämfört med tågsäten och britsar. Vitt. Fast allt är ganska solkigt. Off-white, säger en röst ur intet. Var har hon hört det förr?

Maria Johansson motstår en impuls att skaka på huvudet för att ruska bort röster. De senaste dagarna har hon jobbat hårt med att inte låta kroppen göra som den vill. Inga tics. Inga fosterställningar. Inga aggressiva rörelser, som att knuffas och så.

 

Ganska bra har hon lyckats, med sin fria vilja. Kroppen är lugnare och då blir allt lugnare.

Maria ligger alldeles stilla i sängen. Bara en liten stund.

Strax är det vita rummet svart.

*

Eskilstuna, februari (?)

Jag har pausat en stund här. Maria Johansson har inte så bråttom längre. Oj vad jag har skyndat de senaste månaderna. Allt har jag gjort. Utom att ta det lugnt.

 

Tåget bar mig till Eskilstuna så jag stannade här. Egentligen ville jag inte veta var jag hamnade, ville bara att tåget skulle föra mig någonstans. Men på något sätt visste jag. Jag har ju ett mål, sommarstugan. Jag får inte flumma bort mig helt. Jag ska till sommarstugan ute i skärgården, men jag ville inte åka till Stockholm. Stockholm har fött mig och förrått mig och jag vill inte dit något mer.

 

Jag vet inte vilken dag det är och jag vill inte veta. Men jag var tvungen att ta reda på hotellets adress, för jag ska beställa en taxi och åka raka vägen ut i Upplands skärgård.

Om de skrattar åt mig när jag ringer ska jag ignorera det. De är inte värda min vrede. De är inte värda mina pengar heller, men jag bryr mig inte längre. Jag har fortfarande massor av pengar kvar, men jag behöver inte heller dem längre. Jag är frigjord även från dem.

*

En svart bil snirklar genom mörkret. Det är inte sent på kvällen, men solen är ändå sedan länge nedgången.

Bredvid den ovanligt tystlåtne taxiföraren lutar sig Maria Johansson mot fönstret. Hon slumrar, hon gnyr, hon blundar hårt. Städers ljus viner förbi och är borta.

När taxin äntligen stannar ute i det befriande landsbygdsmörkret vill Marias kropp först inte vakna. Den är så trött och det är så kallt ute. Och minst lika kallt inne, i stugan, vet kroppen.

Chauffören petar på henne, först försiktigt, sedan en lätt ruskning. Marias blick när ögonen vaknar får honom att kissa på sig lite, lite grann. Det är en mördares blick. Sekunden efter rodnar han och skäms, stora karln, och hon har ju redan betalat i förskott dessutom, vad skulle hon kunna hota med.

Marias hjärna glimtar till några sekunder efter att ögonen gjort det. Hon är framme. Ut. Upp, kroppjävel.

Hon arbetar sig stelt upp ur sätet, nu är hennes blick medveten och föraktfull. Mannen tittar förvirrat bort.

– Tack, jag menar hej då, mumlar han och rodnar ännu mer.

Maria svarar inte, bara böjer värdigt på huvudet, tar sin väska och sina plastpåsar och uppslukas av mörkret.

 

Snön är smutsig och gles. Marias koncentrerade urin ångar ett hål i den.

Nyckeln ligger på sin vanliga plats under krukan. Inne i stugan är det helvetiskt kallt och samtidigt fuktigare än i den torra kylan utanför.

Stugan känns som döden. Maria dråsar tacksamt ned i den.

*

Mörker.

Bara mörker. Inget flimrar i det nu. Elden har slocknat för länge sedan. Här finns inga stjärnor, inga glimmande djurögon. Allt har släckts.

Det är inget konstigt med det. Eller med att sova. När man är trött behöver man sova. När man inte äter så mycket behöver man sova desto mer. Inget konstigt, det tillhör allmänbildningen att veta det.
Så länge jag ligger helt stilla är jag varm.
Det är så skönt att sova och det är ingen fara. Så länge jag ligger helt stilla är jag varm. Så skönt.

Bara lite till. Bara lite mörker till.

 

Mörker mörker mörker och det enda som flimrar är ditt hjärta, ditt liv, dina celler som löser upp sig bakom dina hopklistrade ögonlock.

*

– Mamma?

– Va? Lägg på luren unge!

– Mamma, snälla, kom hem. Vi är inte arga på dig längre.

– Ni? Ni arga på mig?

– Mamma, sluta. Du är klar nu.

– Du har ingen mamma längre. Du existerar i ett vakuum, som limbo fast innan du ens är påtänkt, ett spöke av något som aldrig föddes. Därför har du heller inga känslor. Så sluta tjata. Jag är så trött på folk som tjatar.

– Så hur kan jag ha en röst?

– Det har du inte, och jag har ingen telefon, ungjävel!

Fortsättning följer i nästa nummer.

Publicerad
11 timmar sedan
En lotsbåt och ett fartyg från Kustbevakningen på plats vid det 130 meter långa fartyget BBC Lagos
Fartyget i bild har inget att göra med domen. Foto: Johan Nilsson / TT

Lotsarnas arbete i Marstrand stoppas efter dom  

Lotsarnas arbete i Marstrand pausas efter veckans dom, då en lots fälldes för den uppmärksammade dödsolyckan på Tjörn i juli. 

Den 28 juli kolliderade ett fraktfartyget Misje Verde med en fritidsbåt utanför Tjörn. En mamma och dotter ombord på båten omkom, medan pappan och sonen klarade sig. 

I veckan dömdes Göteborgs tingsrätt kaptenen och lotsen för vållande till annans död, vållande till kroppsskada och vårdslöshet i sjötrafik.

Kaptenen får villkorlig dom, och lotsen villkorlig dom med dagsböter. Båda har nekat till brott.

– Det vi försöker ta reda på nu är hur många i arbetsgruppen som mår så pass dåligt att de behöver bli sjukskrivna och vår förhoppning är att de som mår bra ska kunna återgå till arbete snart, säger Björn Alverfeldt, presstalesperson på Sjöfartsverket till Svt.

Lots och kapten nekar till brott

Enligt lotsens advokat har allt för stort ansvar lagts på lotsen och han har till Svt sagt att de kommer att överklaga domen. Han hävdar att det inte är lotsen som ska ha ansvar för utkik.

– Det är fartygschefen som har ansvar för utkik, inte lotsen, säger Thomas Håkansson, lotsens försvarare till Svt.

Kaptenens försvarare håller inte med:

– Det synes vara praxis i svenska farvatten att lotsen tar över manövrering och styrning av fartyget, men då får man ta ansvar för det också, säger Taavi Tuula som är kaptenens försvarare, till Svt.

Publicerad Uppdaterad
12 timmar sedan
Israel rullstolrar för barn Gaza
Trots ”vapenvilan” dödar den israeliska militären i snitt ett barn om dagen inne i Gaza. Foto: Abdel Kareem Hana/TT och Oded Balilty/TT

Israels blockad: Inga rullstolar till barnen i Gaza

Trots det humanitära katastrofläget vägrar Israel fortfarande släppa in rullstolar avsedda för barn i Gaza. Det rapporterar nu den australiensiska public service-kanalen ABC News.

Splitter- och skottskador, amputerade ben och söndertrasade kroppar. Enligt FN-organet Unicef har över 11 000 barn i Gaza drabbats av livsförändrade skador till följd av Israels bombningar. Trots det blockeras fortfarande en leverans av 900 specialdesignade rullstolar av de israeliska myndigheterna, avslöjar ABC News.

Rullstolarna, skänkta av bland annat hjälporganisationen Kids on Wheels Alliance, anlände till Jordanien redan vintern 2025 men har sedan dess inte släppts in i Gaza.

Över 20 000 palestinska barn döda

Israel menar, enligt ABC News, att rullstolorna kan ha ”dubbla användningsområden”.

Rullstolarna är specialdesignade för att klara svår terräng, som exempelvis rasmassorna inne i det sönderbombade landskapet, och dessutom byggda för att kunna justeras i takt med att barn växer.

Vid sidan av de många svårt skadade uppskattas över 20 000 barn ha dödats av den israeliska militären sedan oktober 2023. Trots den så kallade ”vapenvilan” som trädde för ett år sedan har FN och andra människorättsorganisationer rapporterat om att ett barn om dagen dödats inne i Gaza sedan dess.

Publicerad Uppdaterad
1 dag sedan
Håkan Gustafsson om SvD:s och Aftonbladets rapportering om misstänkt valfusk i Husby utanför Stockholm. Foto: Mika Johnsson Kaster, Jesper Sandström Wikipedia, Skärmdumpar, SvD, Aftonbladet.

Stora luckor i SvD:s och Aftonbladets rapportering om kvinnorna i Husby

”SvD:s och Aftonbladets rapportering om misstänkt valfusk i Husby grundas på anonyma vittnesmål och anklagelser som de utpekade inte verkar ha fått bemöta. Det är en journalistik under all kritik som misstänkliggör grupper av människor baserat på etniskt ursprung”, skriver Håkan Gustafsson.

Förra veckan gick SvD:s ledarskribent Peter Wennblad ut med uppgifter om att fler än hundra eritreanska kvinnor ska ha förtidsröstat i grupp, instruerade av två präster.

”Mer än hundra eritreanska kvinnor kommer i grupp för att förtidsrösta på medborgarkontoret i Husby. De har sällskap av två präster från sin församling. Alla röstar på samma parti, och kryssar samma kandidat. Prästerna instruerar kvinnorna hur de ska göra”, skriver Peter Wennblad i ledartexten.

Uppgifterna ska enligt honom komma från samtal han haft med flera valförrättare i Järvaområdet, men hur många vittnen det handlar om får vi inte veta.

Dagen efter intervjuade Aftonbladet två vittnen till händelsen. Ett av vittnena skriver i ett sms till Aftonbladet:

”Det dök upp minst 100 jag skulle snarare säga 150. Mestadels äldre damer från Eritrea som varit i den närbelägna kyrkan. Ytterst få, skulle säga 3-4 av dom yngre kunde lite svenska.”

I både Aftonbladet och SvD är vittnena till händelsen anonyma.

Deras enda brott verkar vara att de har röstat

Av artiklarna att döma verkar varken SvD:s Peter Wennblad eller Aftonbladet ens ha sökt några av de 100 till 150 kvinnorna eller prästerna, via till exempel församlingen.

Den här typen av dramatiska och spektakulära uppgifter riskerar att misskreditera en stor grupp människor på en etnisk och religiös grund. Det enda vi får veta är deras potentiella bakgrund och att de eventuellt tillhör en församling – samtidigt som de utpekas som del av valpåverkan och valfusk.

Men deras enda brott tycks vara att de har röstat, och allt på grundval av anonyma vittnen.

Händelsen verkar inte ha tagits upp av någon av de incidentrapporter som valarbetare enligt lag sedan 2026 är skyldiga att upprätta. Enligt Svt:s uppgifter från chefen för valnämndens kansli, Eva Debels, stämmer anklagelserna inte överens med de uppgifter som de samlat in under förtidsröstningen.

Den polisanmälan som valnämndens kansli har upprättat baserar sig nämligen inte på de uppgifter som de har samlat in under förtidsröstningen – utan på Peter Wennblads anonyma uppgifter.

Vem gjorde vad, var, när och varför?

Självklart ska medier undersöka röstfusk och valpåverkan oavsett om det sker i Husby, Falun eller i Norrbotten. Men bra journalistik måste ställa frågor och söka svar från flera källor. Speciellt när det kommer till den här typen av allvarliga anklagelser.

Varken i Aftonbladet eller i SvD får vi veta när den här händelsen skulle ha ägt rum, bara att det ska ha skett någon gång under förtidsröstningen.

Och här uppstår problemet när medier glömmer journalistikens viktigaste frågor: Vem gjorde vad, var, när, hur och varför?

En tidning som har gjort grundjobbet och som är värd att uppmärksamma är Nyhetsbyrån i Järva som i måndags gav sig ut i Rinkeby för att ställa frågor om valet och röstfusk direkt till dem som faktiskt röstade.

Publicerad Uppdaterad
1 dag sedan
Dödsolycka Helsingborg, Väla Södra
Dödsolyckan var den tjugoandra hittills i år på svenska arbetsplatser. Foto: Johan Nilsson/TT

Klämd till döds under truck i Helsingborg

En man i 40-årsåldern klämdes under tisdagseftermiddagen till döds under en truck vid ett industriområde i södra Helsingborg. Dödsolyckan var den tjugoandra hittills i år på svenska arbetsplatser.

Det var strax efter klockan 14 på tisdagen som larmet kom till räddningstjänsten i Helsingborg. Mannen ska då av oklar anledning fått en vältande truck över sig inne på handels- och industriområdet Väla Södra. Han fördes akut till sjukhus med svåra skador.

Senare under kvällen bekräftade polisen att han omkommit och att de påbörjat en utredning om vållande till annans död och arbetsmiljöbrott.

Hittills i år har mins 22 personer omkommit i arbetsplatsolyckor runt om i Sverige, enligt Arbetsmiljöverkets statistik.

Publicerad Uppdaterad
1 dag sedan
Lena Nyberg och Sanningskommissionen för det samiska folket
Lena Nyberg är ordförande för Sanningskommissionen för det samiska folket och hon kräver nu en lång rad konkreta åtgärder från den svenska regeringen. Foto: Per Danielsson/TT

Kravet på staten: ”Be samerna om ursäkt”

Erkänn ansvar för historiska oförrätter och kompensera för konsekvenserna. Det är uppmaningen från Sanningskommissionen för det samiska folket till den svenska staten.

Den statliga utredningen som tillsattes av regeringen 2021 har under de senaste åren kartlagt och granskat hur den svenska staten behandlat samerna genom historien. Under onsdagen presenterades slutbetänkandet och domen är lika hård som tydlig: Be om ursäkt och betala för konsekvenserna.

– Vi har gått igenom hur beslut som fattats av staten och Svenska Kyrkan påverkat den samiska minoriteten. Nu vill vi se en ursäkt för de övergrepp och kränkningar som skett, säger Lena Nyberg som är ordförande för Sanningskommissionen, till Arbetaren.

Det handlar bland annat om markstölder, tvångsförflyttningar och omfattande diskriminering som satt djupa spår i stora delar av den samiska befolkningen i Sverige. I utredningens slutrapport beskrivs konsekvenserna av den svenska statens politik som ”förödande”.

Vill se nationell försoningsprocess

Sanningskommissionens slutrapport lämnades över till regeringen på onsdagen. Foto: Per Danielsson/TT

Nu kräver Sanningskommissionen därför att regeringen agerar.

Bland annat vill de se ett särskilt center för upprättelse och försoning. Det här för att sprida kunskap om övergreppen som pågått i århundraden.

– Förutom det behövs också en lång rad konkreta åtgärder för att möta alla andra oförätter. Samer i dag drabbas fortfarande av hat och hot och därför krävs det att den svenska regeringen mer aktivt börjar arbeta för de mänskliga rättigheterna, säger Lena Nyberg.

Hon och kommissionen vill också se en nationell försoningsprocess samt stärkt samiskt inflytande när det kommer till frågor som rör exempelvis gruv- och vindkraft.

Rapporten överlämnades under onsdagen till kulturminister Parisa Liljestrand i samband med presentationen av den vid Mittuniversitetet i Östersund.

Publicerad Uppdaterad
1 dag sedan
Right Liveliehood 2026
Timnit Gebru och Zakithi Sibandze från organisationen Rural Women's Assembly och den georgiska människorättsaktivisten Tamar Oniani är några av årets pristagare. Foto: Right Livelihood

Det alternativa fredspriset: Här är årets vinnare

Kampen mot patriarkalt våld, auktoritära styren och en allt mer okontrollerad AI-utveckling. Det är temat på årets Livelihood-pristagare som presenterades under onsdagsmorgonen.

– Ett system byggt för att tjäna ett fåtal kommer aldrig att hålla. I år hedrar vi kvinnor som vägrar att vänta på tillåtelse. De skriver om reglerna som auktoritära och patriarkala ledare samt Silicon Valleys mäktigaste män tagit för givet att de fick skriva själva, säger Ole von Uexkull, verkställande direktör för Right Livelihood i ett uttalande.

Det prestigefyllda så kallade alternativa Nobelpriset har i över 45 år delats ut till människor och organisationer som leder väg för en mer rättvis och hållbar värld. Pristagarna garanteras livslångt stöd i sin kamp och uppmärksammas varje år i stora internationella medier. 

På onsdagsmorgonen tillkännagavs vinnarna av 2026 års Right Livelihood-pris vid en presentation i Stockholm med följande motiveringar:

Jalila Haider. Foto: Right Livelihood

Jalila Haider. Som den första kvinnliga advokaten från den hazariska minoriteten i Pakistan kämpar hon mot etnisk, statlig och patriarkal förföljelse, driven av övertygelsen att ingen människa är illegal.

Rural Women’s Assembly. Organiserar kvinnor på landsbygden i södra Afrika. Enligt juryn ”i en förenad kraft som försvarar land, fröer och kroppslig autonomi mot företags och patriarkala strukturers övertygande”.

Nona Kurdovanidze och Tamar Oniani från Georgian Young Lawyers’ Association kämpar för demokrati och mot auktoritär repression. Foto: Right Livelihood

Georgian Young Lawyers’ Association, GYLA. Människorättsorganisation av frivilliga jurister som kämpar för demokrati och medborgerlig makt inför ”auktoritär repression” i Georgien.

Timnit Gebru. Amerikansk forskare inom artificiell intelligens. Enligt juryn utmanar hon maktkoncentrationen inom AI och banar väg för digital teknologi som är rotad i rättvisa, levd erfarenhet och mänsklig handlingskraft.

Publicerad Uppdaterad
1 dag sedan
Poeten Jesper Lundby skriver veckoverser i Arbetaren. Foto: Wikimedia Commons. Montage: Arbetaren

Veckovers: I skenet

Jag halvligger i soffan.
Vardagsrumskvällen är sen.
Mitt ansikte och två andras
upplysta av tre telefoners sken.

Arbetsdagen egentligen slut
men jag öppnar och läser ett mejl.
Kan inte motstå att gå in och kolla
hur många gillar mig?

Min dotter längtar efter luren
fastän hon inte fyllt två
hade hon lärt sig exakt vad den var
långt innan hon lärde sig gå.

Allting jag älskar blir content
och jag älskar det mindre därför
men jag är ungefär som alla andra
och gör ungefär som dom gör.

Jag minns vagt andra sätt att bete sig.
Att på gott eller ont hitta på
något med den eller vad
som råkade finnas där just då.

Det var lättare att tro på något eget.
Att behålla vår egen illusion.
Nu när alla illusioner är deras
återstår väl bara tappa tron.

Rädsla äter upp hjärnorna.
Den förvandlas till politik.
Skärmen visar mig alla fienderna.
Såna måste förvandlas till lik.

Vem önskade sig det här livet?
Jag vet nog ingen alls.
Ändå sitter alla jag känner
med Zuckerbergs kniv mot sin hals.

Det känns som jag sitter i fängelse
men även såna har sina vägar ut.
Detta köttätande nätcasino
var någonstans finns dess slut?

Hur gör jag för att inte spela med?
Hjärtat svider och ömmar.
Snälla säg hur jag får ett slut
på reklaminslagen i mina drömmar.

Jag tar dottern till havet en regnig dag.
Vi kastar småsten i böljan den grå
och jag knäpper inte ett endaste kort.
Det här ska dom fan inte få.

Publicerad Uppdaterad
2 dagar sedan
Josephine Askegårds avskedstext inför pension.
Josephine Askegård har jobbat på Arbetarens kultursidor sedan millenieskiftet. I och med att hon nu går i pension tänker hon tillbaka på de två decennier som gått. I bakgrunden: Broderi av Britta Marakatt-Labba. Foto: Jan-Ake Eriksson, Hans Olof Utsi/Kiruna

Kulturens subversiva liv

”Radikala högerkrafter och den kapitalstyrda politiken har gjort analysen som vi måste arbeta vidare med: konst och kultur bär en stor och avgörande del av beskrivningen av våra liv”. Den vetskapen är vår räddning, menar Josephine Askegård som ansvarat för Arbetarens kultursidor under större delen av 2000-talet.

Min senaste kulturupplevelse var häromdagen: Riksteaterns Ett hjärta i vår tid, med skådespelarna Ann Petrén och Anna Wallander, skriven av John Ajvide Lindqvist, i regi av Anna Takanen. Det är en föreställning som speglar vår tid perfekt — myndigheternas valhänt korrekt bemötande av en redan marginaliserad person som från sin balkonglåda sett förfallet. En kvinna som till slut tar saken i egna händer, uppbackad av vad ”alla säger”. Hennes rädsla och förtvivlan speglas väl i det just genomförda riksdagsvalet, där ingen egentligen vann eftersom någon ideologisk riktning i politiken knappt existerar – och definitivt inte redovisas. 

Men kulturen lever sitt subversiva liv. 

Från Stig Dagerman till Anna-Klara Bratt

Att tillträda tjänsten som kulturredaktör på Arbetaren, vilket jag formellt gjorde 2001, efter tunga och mångåriga medarbetare som Ahto Uisk och legendaren Stig Dagerman, som svävar över tidningen som skyddshelgon och ofrånkomlig målbild, var en ingång som gjordes på tå. Med en relativt stor personalstyrka, där även en praktikant eller vikarie upptäckte att man hade en röst som togs på allvar på redaktionsmötena, var det närmast en chock efter i princip alla tidigare arbetsplatser.

Samtidigt skedde en revolutionerande omgörning av tidningen – det som kallades könsbalansering. Inte alla uppskattade förändringen. Det krävdes hårda nypor från Anna-Klara Bratts, tidningens första kvinnliga chefredaktör, och hennes redaktionskollektiv för att inkludera perspektiv som tillhörde tidigare marginaliserade läsare. Annan media hånade och skrattade åt formalian som innebar att en medarbetare satt och räknade genus på skribenter, intervjuade eller personer som var i fokus på bild. När tidningen slutade kvotera in det manliga perspektivet på högt och lågt, uppstod en förändring som provocerade många. 

Tidningen förlorade en och annan läsare (och i sanningens namn också medarbetare), men vann många nya som plötsligt fick sin verklighet skildrad. Arbetaren blev snart en förebild för hela mediasverige som i dag uppvisar ett ansikte som inte existerade då. Inkludering och mångfald i text och bild har gått mot självklarhet i media (vilket förstås svårt provocerar de som vill ha tillbaka det ”gamla fina”).

Marginaliserade gruppers mångfald

Senare medarbetare uppehöll detta arbete, som Vilhelm Moberg-stipendiet (med 15 kvinnliga namn på de över 50 pristagarna) vilket efter nästan lika många år odramatiskt avlöstes av Ottarpriset. 

Jag uppehåller mig vid denna process eftersom jag ser den som avgörande för tidningens utveckling och som en flygande start för min egen tid på redaktionen.

Elise Ottesen-Jensen. Foto: Anna Riwkin
Jamaica Kincaid. Foto: Wikimedia Commons

Stödet och den ständiga diskussionen kring vilka som lyfts upp i spalterna och får göra sin röst hörda har varit min trygghet och motor under åren. Det gäller alla marginaliserade grupper och personer; kvinnor, ickebinära, barn, människor utanför ”arbetsmarknaden”, flyktingar och andra invandrade, människor med erfarenheter som den medelklassiga svensken kanske inte har, de med brinn i huvudet och i kroppen, funktionsvarierade av alla mångfalder. I de texter jag ansvarat för eller skrivit själv har jag velat lyfta fram konstnärer som vuxit fram under dessa år med sina berättelser om den verkligheten. Bland dem har funnits  sådana som Anneli Jordahl, Vigdis Hjorth, Adania Shibli, Jamaica Kincaid, Édouard Louis, Didier Eribon, Scholastique Mukasonga, Elisabeth Ohlson, Suzanne Osten, Lukas Moodysson, Erik Holmström (Malmö dockteater) Slavenka Drakulić, Nike Markelius, Emil Jensen, Jenny Wrangborg, Edna O’Brien, Britta Marakatt-Labba, Åsa Grennvall, Sara Olausson och Anneli Furmark. Av deras verk kan man välja vilket som helst och känna det spraka och flamma på riktigt. 

Dessa ovan är förstås bara ett väldigt litet urval av författare, serieskapare, filmare, konstnärer och andra som ryms inom begreppet kultur och som får en att känna tyngden i kropp och själ. Och texterna om deras verk finns fortfarande att läsa på Arbetaren.se.  

Kommersialisering och kulturkanon

Är det någon som ens ägnar en tanke åt regeringens kulturkanon-satsning, så sent som 2025, i dag? I dag framstår den genom dimmorna som lagt sig över spektaklet än tydligare som en satsning på nationalistisk normkultur mitt i kommersialiseringen som pågått under 2000-talet. Vi ser hur kulturutövare som musiker, skådespelare, konstnärer och en och annan känd skribent tvingas kämpa i tv-kanalernas utslagstävlingar och bekännelselekar för att överleva. Det är effekterna av indragningar av kulturstöd nationellt och regionalt till fri och oberoende kulturskapande. Fasansfullt snabbt har kulturutövare skolats in i att det är upp till dem att söka sponsorer från privata donatorer. Vi ser också hur konsten därigenom backas upp av privata ”aktörer” som Handelshögskolan och Prinsessan Estelles kulturstiftelse, i ett slags kulturwashing som står mig upp i halsen. 

Tillsammans visar detta hur inte bara radikala högerkrafter, utan också den kapitalstyrda politiken, gjort analysen som vi måste arbeta vidare med: konst och kultur bär en stor och avgörande del av beskrivningen av våra liv. Vår räddning.

Jag vill tillägga att det inte bara handlar om ägande, utan också tillhörighet, växande och självförtroende i erkännande, utövning och överföring av det taktila hantverket. 

Jag har kanske lyckats ibland med att väcka intresse för människans skapande och behov av gemenskap i det, utanför kapitalets luriga spindelnät, men varje gestaltning av detta är en liten räka i en stor damm, som måste få leka med andra räkor och fiskar för att bli ett bärande ekosystem.

Och i så fall har jag gjort det tack vare medarbetare, arbetskamrater och läsare. Tack för hjälpen.

Publicerad Uppdaterad
2 dagar sedan
Joel Källgren bylinebild
Joel Kellgren är Arbetarens nya kulturredaktör. Foto: Mika Kastner Johnson

Han är Arbetarens nya kulturredaktör

Joel Kellgren blir Arbetarens nya kulturredaktör efter att Josephine Askegård gått i pension. ”Som liten och nischad tidning tror jag vi har en plats att fylla i bevakningen av subkultur som inte ges utrymme på andra kultursidor”, säger han.

Hej Joel! Välkommen till Arbetaren. Du är tidningens nya kulturredaktör. Vem är du och vart har du jobbat tidigare? 

– Stort tack! Jag är kulturjournalist boende i Göteborg. De senaste åren har jag arbetat i redaktionen för kulturtidskriften Ord&Bild samtidigt som jag varit verksam som litteraturkritiker i Aftonbladet, Sveriges Radio och Göteborgs-Posten. 

Vad har du för tidigare relation till Arbetaren? 

– Min relation till Arbetaren är både professionell och personlig kan man väl säga. Jag vikarierade en sväng som redaktör för tidningen 2024, och har under åren skrivit en del på frilansbasis. Men jag har läst Arbetaren hela mitt vuxna liv, i sena tonåren var den formerande för mig, inte minst då kultursidan. Vilket såklart gör att det känns extra roligt – och ansvarstyngt – att jobba som kulturredaktör på Arbetaren.  

Hur vill du forma tidningens kultursidor? 

– Jag vill både förvalta och vidareutveckla det arv av nyfiken frihetlighet som Arbetaren i allmännhet och min föregångare Josephine Askegård i synnerhet har stått för. Som liten och nischad tidning tror jag vi har en plats att fylla i bevakningen av subkultur som inte ges utrymme på andra kultursidor. Sen vill jag också rikta fokus mot kulturarbetares arbetsvillkor, vilket i sin tur flyter in i brännande frågor om AI, nedskärningar och en alltmer politiserad kulturpolitik i kulturkrigets kölvatten. 

Har du något särskilt du ser fram emot under hösten? 

– Just nu ser jag mest fram emot att arbeta med våra grymma frilansare, både nya och för tidningens läsare redan kända. Redaktionellt arbete är alltid kollektivt och sker i samklang med andra, tillsammans tror jag vi kan göra en kultursida att vara stolt över. 

Publicerad Uppdaterad
7 dagar sedan
Skylt med texten King utanför företagets kontor i Malmö
Företagat King ligger bland annat bakom mobilspelet Candy Crush-saga. Foto: Håkan Gustafsson

Strejken avblåst: Candy Crush-företaget tecknar avtal

Det var i elfte timmen som beskedet kom att mobilspelsutvecklaren King tecknar kollektivavtal med Unionen och Sveriges Ingenjörer.

– Det här visar vilken kraft som finns när de anställda går samman och bestämmer sig för att de vill förändra. Utan det fantastiska deltagande från medlemmarna på King hade det varit mycket svårare att få till avtalet, säger Camilla Frankelius som är förhandlingschef på Sveriges Ingenjörer i ett pressmeddelande.

Avtalet börja gälla den 1 april 2027 och Unionen kallar det nya avtalet för ett styrkebesked för den svenska modellen.

Kollektivavtal tecknat 

Både Sveriges Ingenjörer och Unionen menar att avtalet kommer att innebära att de anställda får mer inflytande över sin arbetssituation. Kollektivavtalet innebär bland annat ökade rättigheter för facklig organisering och ökad rätt att få information vid stora omorganisationer.

– Jag är oerhört stolt över våra medlemmar. Vi har kämpat länge för att få till stånd ett kollektivavtal och ibland har det känts som att målet varit långt borta. Men vi gav aldrig upp. Att vi nu har ett avtal på plats visar vad som är möjligt när kollegor sluter upp bakom ett gemensamt mål och fortsätter driva frågan tillsammans, säger Henrik Jönsson, vice ordförande för Unionenklubben på King i ett pressmeddelande. 

Publicerad Uppdaterad