Cyklandets makt

I Iran har en fatwa utfärdats mot kvinnors cyklande. En kvinna som för egen maskin framför ett fordon är på vissa håll i världen ännu en projektil mot makten och traditionen.

Ledare
Så länge kvinnor inte har en tydlig närvaro i publika områden göds den patriarkala verklighetsuppfattningen hos männen att världen tillhör dem – och kvinnorna hindras från att knyta de band i offentligheten som är en av förutsättningarna för att kunna börja bygga en motmakt mot förtrycket, skriver Toivo Jokkala.
Twitterskärmdump: Arbetaren

”Cyklande tilldrar sig ofta mäns uppmärksamhet och utsätter samhället för fördärvligt inflytande. Det går därför stick i stäv med kraven på kvinnors kyskhet och måste överges.”

Orden uttalades inom ramen för en fatwa, ett juridiskt prejudikat inom den islamiska rätten, av ayatolla Ali Khamenei, Irans högste andlige och politiske ledare, den 10 september.

Frågan aktualiserades tidigare under året i samband med en kampanj i Iran för bilfria tisdagar, med uppmaningar till människor att lämna bilen hemma för att minska luftföroreningarna. När kvinnor anslöt sig till kampanjens kollektiva cykelmanifestationer vaknade de religiösa ledarna. Och nu har den högste av dem alltså satt ner foten.

Här råder, med vissa lokala variationer, desto större samstämmighet i de båda antagonistiska stormakternas synsätt.

På minst två håll i Mellanöstern, i de blodiga krigen i Syrien och Jemen, försöker ärkefienderna Iran och Saudiarabien i detta nu tillfoga varandra maximal skada, genom att ekonomiskt och militärt intervenera på varsin sida. Men det gör inte att de båda länderna gör avkall på kriget på hemmafronten – mot den egna kvinnliga befolkningen. Och här råder, med vissa lokala variationer, desto större samstämmighet i de båda antagonistiska stormakternas synsätt.

I Saudiarabien, USA:s mäktigaste allierade i regionen, är det förbjudet för kvinnor att framföra motorfordon. Spöstraff finns i straffskalan, och försöken till kollektiv civil olydnad mot regelverket har resulterat i att polisblockader temporärt satts upp i huvudstaden Riyadh.

Naturligtvis har förtrycket av kvinnorna – i Iran och Saudiarabien såväl som på andra håll i världen – många fler aspekter än vingklippningen av deras möjligheter att vistas och röra sig fritt på allmänna ytor.

Men i stora delar av Nordafrika och Sydvästasien har kvinnors synlighet och rörelsefrihet i det offentliga rummet trots allt en avgörande betydelse som ett led i frigörelsekampen. Och liksom i vår del av världen, men här på en helt annan utgångsnivå, innebär olika typer av inskränkningar av den friheten ett allvarligt slag mot kvinnors samhällsställning.

Så länge kvinnor inte har en tydlig närvaro i publika områden, utan i huvudsak är hänvisade till hemmets sfär, göds den patriarkala verklighetsuppfattningen hos männen att världen tillhör dem – och kvinnorna hindras från att knyta de band i offentligheten som är en av förutsättningarna för att kunna börja bygga en motmakt mot förtrycket.

Insikten om de det offentligas sprängkraft finns – om än i outtalad form – säkerligen även hos mullorna i Iran och hos stormuftin och de religiösa ledarna i Saudiarabien.

I Saudiarabien pågår dock sedan flera år tillbaka en kampanj för kvinnors rätt att få köra bil. Och i Iran har kvinnor de senaste dagarna setts cykla tillsammans, och i vissa fall posta bilder på Internet med hashtaggen #IranianWomenLoveCycling, i protest mot den nya fatwan.

Insikten om de det offentligas sprängkraft finns – om än i outtalad form – säkerligen även hos mullorna i Iran och hos stormuftin och de religiösa ledarna i Saudiarabien. En kvinna som självsvåldigt framför ett fordon är en projektil mot makten och traditionen.

Därför är det så viktigt att med de medel som står till buds – om det så bara handlar om en peppande kommentar i cyberrymden – stötta de kvinnor som nu kämpar mot inskränkningarna.