Litteratur

Folkhemmets vanartiga

Vykort från 1950-talets Göteborg. Bakom folkhemsfasaden fanns ”de vanartiga” – i unga Göteborgsflickors fall kunde vanartigheten leda till mångårig inlåsning på Lingatans skyddshem utanför Lysekil. Foto: Arkiv

Vad betyder att vara ”vanartig”? Idag används begreppet knappast, för samtidens öron låter det närmast busigt på ett nästan charmigt sätt. [BOK] De besvärliga. Skyddshemmets vanartiga flickor Louise Lindblom Lindblom, 2016 Under det tidiga 1900-talet räckte det som skäl till att tas från föräldrar, syskon och skolkamrater och spärras in på institution under flera år […]

Vad betyder att vara ”vanartig”? Idag används begreppet knappast, för samtidens öron låter det närmast busigt på ett nästan charmigt sätt.

De-besvarliga1
[BOK] De besvärliga. Skyddshemmets vanartiga flickor
Louise Lindblom
Lindblom, 2016

Under det tidiga 1900-talet räckte det som skäl till att tas från föräldrar, syskon och skolkamrater och spärras in på institution under flera år – om man var flicka.

Louise Lindblom kopplar i titeln på sin bok samman begreppet vanartig med att vara besvärlig. Skälet att låsa in en ung flicka på skyddshem var kanske att rädda henne själv från en utveckling ”på glid”, men i berättelserna om ungdomarna på Lingatans skyddshem för vanartiga flickor utanför Lysekil beskrivs om och om igen hur föräldrar, fosterföräldrar och skolpersonal ”fått nog” och vädjar till sociala myndigheter att gripa in och lyfta barnet från en miljö där de busar, ljuger, snattar och har sexuella utspel och kontakter som stör.

Andra kriterier för intagning var exempelvis social missanpassning, tandskador, slarv, spritmissbruk, ”sedlig förvirrelse” – eller kort och gott ”avvikelser”.

Andra kriterier för intagning var exempelvis social missanpassning, tandskador, slarv, spritmissbruk, ”sedlig förvirrelse” – eller kort och gott ”avvikelser”.

Lingatan öppnade 1922 och stängdes ned 1954. 339 flickor skrevs in genom åren, på obestämd tid. Fil mag i historia Louise Lindblom har i De besvärliga. Skyddshemmens vanartiga flickor gjort en studie över institutionens förtecken, verksamhet och intagna och hennes bok är ett sorgligt kapitel i vuxenvärldens valhänthet att hantera flickor som i själva verket ofta har bittra erfarenheter av föräldrarnas missbruk, våldtäkter av familjemedlemmar, grannar eller främmande män, tidig förlust av föräldrar, misshandel eller andra former av övergrepp eller förlust.

Och det var inte några överklassflickor som omhändertogs till Lingatans skyddshem. I boken finns en hjärtskärande katalog av exempel på flickor som hamnade här; Viola, 10 år gammal, togs in på grund av snatteri 1928 och skrevs ut sju år senare. Rut, 10 år, togs in av samma anledning men uppvisar också oärlighet, olydnad och osedligt beteende vilket består i ett anstötligt brev som hon skickat till en pojke i skolan.

Sofia, 15 år och äldst av sex syskon kommer från ett ”hederligt arbetarhem”, men missköter sin skolgång och börjar umgås med en 19-årig fabriksarbeterska på kvällarna. Hon erkänner för barnavårdsnämndens kretsombud att hon lever ett ”omoraliskt liv”, vilket bland annat betyder könsumgänge med karlar hon inte vet namnet på, och blir intagen 1928.

Gripande är hennes totala knäfall i ett ”ångerbrev”, skrivet kort efter intagningen, där hon uttrycker tacksamhet över att hon ”får komma in på ett hem så att jag kan bli ordentlig när jag blir äldre”. Många av flickorna fick stanna på hemmet tills de blev vuxna, de fick gå i skolan och lära sig skötsamhet.

Det säger sig självt att den yrkesförberedande verksamhet som fanns var inriktad på de yrken som ansågs vara lämpliga för kvinnor.

Kroppsaga var ”tillrådligt” och även isolering. Det säger sig självt att den yrkesförberedande verksamhet som fanns var inriktad på de yrken som ansågs vara lämpliga för kvinnor, med hushållsarbete, trädgårdsskötsel och sömnad trots att man hävdar idén att flickorna skulle kunna välja efter intresse.

Louise Lindblom beskriver skyddshemmets ambitioner att forma in de intagna i klass- och könsnormer och berättar hur Rasbiologiska institutet välkomnades in för undersökningar av och statistik över bland annat de intagnas menstruationer så sent som i början av 1950-talet.

Ytligt sett ser många av de beskrivna flickornas öden i längden ändå tämligen ljusa ut, de flesta blev gamla och fick mångårigt familjeliv med flera barn. På Lingatan förekom också kalas, utflykter och trevligt umgänge – en tanke om omsorg låg förstås bakom verksamheten och delar av personalen var genuint engagerade.

Det fanns humanistiska och progressiva tankar, som att RFSU:s Elise Ottesen-Jensen bjöds in för att hålla en föreläsning för flickorna (men tyvärr inte kunde komma). Ändå är det smärtsamt att tänka på att barn som utsatts för missbruk och sexuellt våld och reagerade inför omvärlden var de som spärrades in.

Louise Lindblom berättar och resonerar utan att moralisera åt något håll över samhällets norm och åtgärder kring de som inte godtar den, i det goda folkhemmets tid då alla skulle med.

Publicerad

Prenumerera på Arbetarens nyhetsbrev

Box 6507
113 83 Stockholm
Tel: 08-522 456 70 (redaktionen)
[email protected]

Tidningen Arbetaren behandlar dina personuppgifter i enlighet med allmänna dataskyddsförordningen, (EU) 2016/679. Du hittar vår dataskyddspolicy här.

Prenumerationsärenden
Tel: 08-522 456 80
(måndagar kl 10-13)
[email protected]

Organisationsnummer: 556542-8413
Swishnummer för gåvor: 1234 809 984