Det är fredagseftermiddag och lugnet råder på Svartedalens äldreboende. Det ligger i när­heten av ett stort grönområde på Hisingen i Göteborg och utanför har sommaren precis tagit fart. I de två dagrummen sitter några boende och tittar på tv, en av dem är Inga Almqvist som serveras en kopp kaffe av undersköterskan Ulla Johansson.

– Personalen här är värda att ha sex timmars arbetsdag, de jobbar så hårt, säger Inga Almqvist.

Ulla Johansson flikar in att hon tycker att projektet har gjort så att hon får myc­ket mer tid och ork över för de boende.

– Jag känner mig inte alls lika trött läng­re, säger hon.

Försöket med sex timmar arbetsdag med bibehållen lön på Svartedalens äldreboende inleddes i början av 2015 och kommer att pågå 2016 ut. Men trots att projektet både i forskning och av personal beskrivs som framgångsrikt såg det under ett par veckor i april ut att ta slut i förtid.

Med stöd av Sverigedemokraterna fick den borgerliga oppositionen i Göteborg igenom en motion om att projektet skulle läggas ned redan till sommaren 2016. Huvudargumentet var att det inte är ekonomiskt försvarbart att fortsätta.

Väntan på beslut blev en utdragen och nervkittlande process för alla inblandade, och efter en lång debatt i kommunfullmäktige i maj fick arbetstidsförkortningen trots allt fortsatt grönt ljus.

Undersköterskan Erika Karlman, som nu har jobbat på Svartedalen i ett års tid, är lättad över att det fortsätter.

– Det har gett så väldigt mycket, jag tyc­ker att det borde spridas i stället för att tas bort, säger hon.

Hon har arbetat flera år på andra vårdboenden, men trots att hon inte har varit på Svartedalen särskilt länge har hon redan fått en nära relation till brukarna.

– Jag tycker att det är jätteroligt att jobba med de boende här. Det är härligt att få dem att le. Man blir som en familj i och med att man träffar dem nästan varje dag, säger hon.

Man måste vara med till 100 procent hela tiden, både med kroppen och huvudet. Nu med sextimmarspassen är jag det.
Erika Karlman, undersköterska

Men det är också ett krävande jobb. Efter­som det är ett demensboende kan det vara väldigt oroligt bland brukarna, och då gäller det att fokusera.

– Man måste vara med till 100 procent hela tiden, både med kroppen och huvudet. Nu med sextimmarspassen är jag det. Jag är mycket piggare och har inte ont de två, tre sista timmarna på dagen utan har ork kvar hela passet, säger Erika Karlman.

Undersköterskan Lise-Lotte Petersson berättar att hon har jobbat på Svartedalen i 23 år och hon tror att effekten av personalens arbetstidsförkortning har blivit märkbar även för brukarna.

– Det känner nog av att vi inte är lika stressade och att vi orkar att göra mer med dem, säger hon.

Projekttiden har kantats av stor medial uppmärksamhet. Arbetaren var på besök i startskedet och sedan dess har exemplet Svartedalen fortsatt att figurera i både svenska och internationella medier. Avdelningen har också haft många studiebesök, då arbetsköpare både runt om i Sverige och världen har varit nyfikna på hur de har lagt upp arbetet och vad arbetstidsförkortningen resulterat i.

– Jag är själv förvånad över det stora intresset, men vi har förstått att det är väldigt aktuellt med arbetslivsfrågor. En undersköterska här fick nyss en förfrågan från ett event i Belgien. De vill att hon ska komma och prata inför 15 000 personer om det här försöket, säger projektledaren Monica Axhede.

Försöket med sextimmarsdagar följs och utvärderas för kommunen av forskaren Bengt Lorentzon. Genom enkäter och intervjuer med såväl boende som undersköterskor dokumenteras alla tänkbara effekter. En första rapport om vilka effekter de kortare arbetsdagarna har resulterat i kom förra året, och redan då hade antalet sjukskrivningar gått ned – även om just det här boendet hade en låg andel sjukskrivningar redan innan.

För att kunna sätta siffrorna i relation till något annat ingår även ett referensboende i studien, där hade sjukskrivningarna under samma tid ökat med flera procent. Även sjukskrivningar för samtliga undersköterskor i Göteborgs stad ökade under perioden. Samtidigt visar studien att den förkortade arbetstiden gör att personalen på Svartedalen upplever att deras hälsa har förbättrats och att stressen minskat.

– Att vara lugn är väldigt bra för alla människor. Men det är extra viktigt när man jobbar med människor, då kan man möta brukarna på ett lugnt och balanserat sätt. På så sätt blir det ett kvalitetsmått för verksamheten, säger Bengt Lorenzon.

Personalen har mer tid och ork att se till så att brukarna får en meningsfull tillvaro tillsammans med andra människor.
Bengt Lorentzon, forskare och projektutvärderare

Även de boende som är tillräckligt friska har deltagit i studien genom kvalitativa intervjuer. Synpunkter som har kommit fram är bland annat att det känns lugnare på enheterna och att det finns mer tid att göra saker ihop med personal. I och med att undersköterskorna upp­lever sig mindre stressade har det också blivit fler aktiviteter för de boende. Det kan handla om promenader, läsa högt ur en bok eller att bara sitta och dricka en kopp kaffe tillsammans.

– Personalen har mer tid och ork att se till så att brukarna får en meningsfull tillvaro tillsammans med andra människor, säger Bengt Lorentzon.

Samtidigt vill han poängtera att det är den enda mätbara skillnaden som har kunnat dokumenteras vad gäller hur försöket har påverkat de äldre. I övrigt finns det ingen större skillnad beträffande tillvaron för brukarna på de båda boendena.

– Det är väldigt glädjande att det är så, säger han.

Men trots de positiva siffrorna vill politikern Maria Rydén från Moderaterna lägga ned projektet. Hon var en av dem som stod bakom motionen om det.

– Vi vill avsluta eftersom vi inte tycker att det finns någon verklighet i det här. Då är det mest ärligt att redan nu gå ut och säga att det inte kan fortsätta. Framför allt är det alldeles för dyrt, säger hon.

Maria Rydén anser inte heller att de posi­tiva effekter som hittills har dokumenterats är särkilt imponerande.

– Det är oerhört marginellt. Jag hade förväntat mig ännu mer och ännu bättre resultat. Jag tycker inte att det här känns seriöst.

Den årliga kostnaden för projektet ligger på drygt sex miljoner kronor för kommunen. Kostnadsökningen beror främst på att de var tvungna att rekrytera 14 nya undersköterskor för att få ihop schemat på boendet när projektet drog igång. Maria Rydén anser att det är en kostnad som är omöjlig för kommunen att bära.

– Vi har ju 53 000 anställda inom vården i Göteborg, så det skulle kosta oss en halv miljard att erbjuda alla en arbetstidsförkortning. Och det finns ju så många and­ra områden som vi också måste satsa pengar på. Vi behöver ha mer av allt, då har vi inte råd att betala folk för att inte göra något.

Det var den rödgröna majoriteten i Göteborg som från början drev igenom projektet, och vänsterpartisten Daniel Bernmar instämmer i att det blir en ökad kostnad för kommunen. Men samtidigt har staten tjänat på projektet.

Forskningen som har bedrivits visar på att medan Göteborgs stad ökar sina kostnader med 6,6 miljoner har staten minskat sina med 3,1 miljoner i och med att färre personer behöver vara arbetslösa och gå på a-kassa. Om kommunen ensam ska stå för kostnaderna anser även Daniel Bernmar att det skulle bli för dyrt att genomföra i hela vården.

– Ett sånt här reformarbete kräver att staten är involverad på ett helt annat sätt än vad den är i dag. Vi tenderar att ha ett sätt att se på ekonomi, både inom politiken och i samhället, där man bara tittar på sitt eget. Men om vi tar en kostnad på ett ställe så kan det bli en minskad kostnad någon annanstans. Det blir inte så dyrt om man ser till Sveriges hela eko­nomi, säger han.

Han anser att projektet har visat hur det skulle påverka samhällsekonomin som helhet och att det är fullt möjligt att driva en verksamhet där medarbetarna jobbar kortare pass, samtidigt som det får positiva effekter på både arbetsmiljö och vårdens kvalitet. På sikt tror han att det kommer att bli nödvändigt inom många traditionella arbetaryrken att jobba kortare arbetsdagar. Kanske allra mest inom vården.

– I förlängningen blir det en jämställdhetsfråga. Det är främst kvinnor som jobbar inom vård och omsorg och den gruppen klarar sig sällan hela vägen till 65. Vilket också innebär att de får lägre pension. Om vi kan få dem som i dag går i pension vid 62 års ålder med utslitna axlar att jobba till 67 år med hela axlar, så är det inte bara en individuell vinst, det är även en samhällsekonomisk vinst. Det är också nödvändigt om vi ska ha ett arbets­liv som är acceptabelt, säger Daniel Bernmar.

Fackförbundet Kommunal har följt projektet med stort intresse. Eva Kärrman som är ordförande för Kommunal Väst har besökt avdelningen vid flera tillfällen.

– Jag har fått ett positivt intryck av projektet genom att de som arbetar där upp­lever att de har en bättre arbetsmiljö utifrån sina kortare dagar och att de har en längre återhämtningsperiod än tidigare. Men man får inte glömma att arbetsbördan är densamma som förut. De är inte fler på plats samtidigt.

Jag tror att personalen upplever det som ganska kul. Det är positiv uppmärksamhet som man i de här branscherna sällan får.
Eva Kärrman, ordförande för Kommunal Väst

Förkortad arbetstid är något som Kommunals medlemmar har drivit hårt under en lång tid, enligt Eva Kärrman. Men i och med att vårdyrket har slimmats de senaste åren, samtidigt som det blir allt tyngre till följd av att folk lever längre, räcker det inte med kortare arbetsdagar för att klara den ökande arbetsbördan.

– Jag skulle säga att både förkortad arbetstid och fler personer som är inne och jobbar är de åtgärder som behövs. Det är alldeles för glest så som det är i dag utifrån de behov som finns.

Hon tror också att projektet skulle behöva rulla betydligt längre än två år för att de verkliga effekterna ska bli synliga.

– Ofta är det ju så att när man inför saker så ser man positiva effekter i början, sedan är frågan om det kommer att plana ut i och med att man inte gör några andra insatser i verksamheten, säger hon.

Att projektet har blivit så uppmärksammat tror hon handlar om att den internationella trenden går mot att människor jobbar allt mer, och när ett kommunalt svenskt äldreboende gör tvärtom väcker det stort intresse.

– Jag tror att personalen upplever det som ganska kul. Det är positiv uppmärksamhet som man i de här branscherna sällan får.

Jag har fått mer tid till familjelivet där hemma och jag har hunnit att träna och ha en fritid.
Lise-Lott Petersson, Petersson

De negativa synpunkter som kommit fram bland arbetarna är att det ändrade schemat har inneburit tidigare morg­nar och senare kvällar för personalen, och en del ville hellre jobba längre dagar för att sedan vara lediga fler dagar i sträck. Men enligt projektledaren Monica Axhede var det mest i början som de frågorna diskuterades.

– Det gick rätt snabbt efter att vi hade startat som folk kände att ”oj, jag har bara jobbat en förmiddag och så är jag ledig sedan”. Så jag tror att de flesta har tagit vara på den lediga tiden de har.

Undersköterskan Lise-Lott Petersson, som tagit sig tid att prata med oss en stund, måste snart återgå till sitt arbete. De korta dagarna går snabbt och kvällsmaten måste förberedas, och brukare som har legat och vilat måste få hjälp att komma upp. Men trots att projektet till hösten går in i sitt slutskede är hon glad över att ha fått möjligheten att delta. Under tiden som det har pågått har hon orkat att vara mer aktiv även utanför jobbet.

– Jag har fått mer tid till familjelivet där hemma och jag har hunnit att träna och ha en fritid. Det blir jättetråkigt när det försvinner.