Grekisk miljökamp i skuggan av krisen

Vi har lämnat Ierissos och är på väg upp i bergen. Bilens fönsterrutor är nedvevade och en frisk vind slår mot ansiktet. Vägen bär till Skouries och berget Kakavos som ligger i Halkidiki i nordöstra Grekland. Jag får frågan om jag har med mig mitt pass, det är så vanligt med poliskontroller här uppe, och när jag skakar på huvudet får jag en lätt tillrättavisande blick av föraren. Utanför är himlen klarblå och när jag frågar vilken sorts träd det är som passerar längs med vägen får jag veta att det är bokar. 

För några år sedan fanns inte den här motorvägen. Niki som sitter bredvid mig berättar att på bara ett år har de återstående träden kommit allt längre bort från diket. 

– För ett år sedan skulle du ha kunnat sträcka ut handen här och röra vid dem. Nu finns de inte längre. Det räckte inte med att de byggde en motorväg, också marken runtomkring den har skövlats. 

De urgröpta motorvägarna i bergen är konsekvensen av att det kanadensiska gruvbolaget Eldorado Gold tillsammans med ett av Greklands största byggföretag, Aktem, köpt upp skogsmarken i Halkidiki. Här ska nu byggas guldgruvor och två fabriker för utvinning av mineraler. Dessutom planerar Eldorado att tömma bergen på färskvatten för att utveckla den underjordiska gruvverksamheten. Detta får förödande konsekvenser på miljön. Planerna är inte begränsade till enbart Halkidiki, utan berör även andra delar av regionerna Makedonien och Trakien.  

Metoden för utvinningen av guldet, som på engelska kallas flashmelting, är farlig. Dricksvattnet förorenas och den alltmer utbredda skogsskövlingen ökar risken för översvämningar i området. Forskare från Aristotelesuniversitetet i Thessaloniki varnar för att guldutvinningen kommer att orsaka permanenta skador på det känsliga ekosystemet och påverka såväl fiske som jordbruk i Halkidiki. Projektet att bygga guldgruvor i Skouries innebär en ekologisk social katastrof ifall det i sin helhet genomförs. Just nu är det under konstruktion och senast år 2018 beräknar Hellas Gold, som är Eldorados dotterbolag, att fabrikerna ska vara klara. 

Allt sedan 2006, då Hellas Golds planer blev offentliga, har lokalbefolkningen i Halkidiki organiserat sig och kämpat för att stoppa gruvbygget. Det är en kamp som pågått i nästan tio års tid och som varje dag fortsätter att mobilisera ett växande motstånd. Det är i anslutning till en demonstration som det transnationella nätverket Beyond Europe valt att lägga sitt sommarläger på stranden intill Ierissos. Här samlas hundratals aktivister från hela Europa för att under några dagar diskutera och dela erfarenheter. Demonstrationen som aktivisterna tillsammans med lokalbefolkningen genomför är den första på flera månader – och den har redan gett resultat.

Dagen innan vi åker upp i bergen får vi veta att Syrizas miljöminister Panos Skourletis under morgonen beslutat att dra in licensen för Hellas Gold. Villkoret för att de ska få tillbaka den är att de efter ett år ska kunna redovisa för hur guldutvinningen går till. Testerna företaget tidigare använt för att auktorisera projektet har gjorts i Finland och inte i marken i Halkidiki, något som gör det möjligt för Syriza att på legal väg ogiltigförklara licensen.

Trots beskedet om byggförbud har arbetet fortsatt som vanligt under dagen.

Bilen stannar till och vi går den sista biten till fots. Polisbilar står parkerade strax intill ingången och det gröna stängslet höjer sig högt över våra huvuden. Här finns säkerhetskameror som följer förbipasserandes minsta rörelser och överallt sitter skyltar uppsatta som varnar utomstående för att beträda området.

Senare på kvällen i den intilliggande byn Megali Penagia träffar jag Thanasis, Dimitris och Steven. De går alla på gymnasiet och två av dem är från Polygyros, en stad som ligger några mil bort från byn där vi befinner oss. De berättar om hur lokalorganiseringen i Halkidiki fungerar. I ett tiotal byar finns kommittéer som varje vecka håller möte. Varje månad sker också ett större koordineringsmöte där folk från alla kommittéerna samlas och platsen för detta skiftar. Men kommittéer finns även i storstaden Thessaloniki några timmar därifrån. När jag frågar dem vad de tänker om Syrizas besked skakar Thanasis på huvudet och suckar.

– Syriza stödde rörelsen innan valet i januari, men också för att få röster. Efter valet försökte Syriza till viss del manipulera rörelsen, de ville institutionalisera motståndet och göra det legalt. Den 15 februari, när den första demonstrationen skedde under den nya regeringen, blockerade polisen alla vägar i bergen på en gång och var oerhört våldsam. 

Gruvverksamhet har förekommit i Kassandragruvorna i liten skala i hundratals år. Genom åren har ägandet av gruvorna skiftat. 

I december 2003 överlät det dåvarande gruvbolaget TVX Gold gruvorna för 11 miljarder euro till den grekiska staten. Samma dag såldes de vidare till det nybildade företaget Hellas Gold, ett dotterbolag till kanadensiska Eldorado Gold, utan vare sig någon som helst föregående bedömning eller offentlig upphandling. Lagen säger att om ett gruvbolag äger ett område har det äganderätt också till dess mineraler – dessutom är någon som helst aktivitet som stör gruvdriften förbjuden. Skouries urskogar har på några få år förvandlats till ett månlandskap. 

Guldutvinningen i Skouries är ett av de projekt som eskalerat i samband med att Grekland undergått hårda nedskärningar till följd av Trojkans åtstramningspaket. År 2011 såldes en mängd offentliga resurser ut och privatiserades; stränder, hamnar, järnvägar och vatten. Som med många andra företag kommer inga av Hellas Gold intäkter att återinvesteras i den grekiska staten. Enligt en färsk rapport från den nederländska icke-statliga organisationen SOMO (Centrum för forskning om multinationella företag) kan Eldorado Gold med hjälp av tolv nederländska brevlådeföretag komma undan med en svindlande skatteflykt till Barbados och Caymanöarna. Men företaget säger att de erbjuder nya jobb. I nuvarande stund arbetar cirka 2 000 personer på Hellas Gold och med att bygga fabrikerna i Skouries. I ett krisdrabbat Grekland är många oroliga för att förlora sina jobb ifall gruvprojektet avbryts. Motdemonstrationer har gjorts av arbetare på Hellas Gold och stämningen mellan grannarna i byarna är spänd.

Thanasis berättar att repressionen varit svår och att rörelsen undergår en ständig kriminalisering i media. Under årens gång har 350 personer blivit anklagade i rätten och många av rubriceringarna går under terrorism. År 2012 efter en av de största demonstrationerna i Skouries gjorde polisen masshusrannsakningar i Ierissos, många blev godtyckligt frihetsberövade och satta i förhör.

I demonstrationer har polisen använt tårgas och skjutvapen med plastkulor. Dessutom har många som bor här numera kraftigt begränsad rörelsefrihet och får inte besöka bergen längre.

– Men vi försöker med hjälp av organisering upplysa om vad det är som pågår här och knyta band till andra liknande kamper i världen, till exempel NO-TAV rörelsen i Italien. Stödkonserter för S.O.S Halkidiki har gjorts i många grekiska städer, säger Thanasis.

Den här torsdagskvällen är stämningen upprymd på torget i Megali Panagia. I samband med Beyond Europes läger pågår här en workshop om självorganisering och allmänningar. En av deltagarna som sitter i panelen är Ianis Deligiovas. Han är biolog, uppväxt i Megali Panagia och har varit verksam i rörelsen alltsedan den första lokala kommittén bildades. I Halkidiki finns hoppet om att utveckla en ekologisk energiförsörjning genom självorganisering. Tanken är att genom ett skogskooperativ tillverka pellets, för att täcka basbehovet av energi i området. Ianis förklarar närmare om projektet.

– Det är tänkt att vara en fabrik bortom marknadens logik, utan chefer. Projektet hade hunnit gå långt men nu har Eldorado omöjliggjort all alternativ verksamhet. Ett av våra största misstag var att vi litade på en borgmästare som sagt sig kandidera för rörelsen, men sedan efter valet inte gjorde vad han lovade.

Så blir det till sist söndag. På motorvägen i Skouries står bussar parkerade och hela tiden anländer nya bilar. Omkring 2 000 personer deltar i demonstrationen. För första gången på månader har arbetet på Hellas Gold avbrutits. Men hundratals tungt uniformerade poliser är också på plats i bergen. De använder sig av tårgas och chockgranater och under sammandrabbningarna skadas flera demonstranter. I slutskedet av demonstrationen stannar polisen en buss och griper i ett slag 78 personer.  Alla utom fyra släpps senare under natten, och utanför polisstationen i Polygiros samlas hundratals personer i solidaritet.

Det är tydligt att demonstrationen i Skouries inträffar vid en tidpunkt då det är viktigare än någonsin med självorganisering och social kamp underifrån. När det gäller frågan om Skouries har Syriza länge varit i opposition till projektet, men inte lyckats infria sina löften. Många är besvikna, men samtidigt fortsätter lokalorganiseringen i Halkidiki varje dag. Här finns en beslutsamhet att projektet en gång för alla ska avbrytas, men också genom att skapa alternativ i form av allmänningar och självorganisering på plats. Det internationella deltagandet i demonstrationen sätter andra liknande konflikter i ljuset. Kraften består i att sociala rörelser kommer samman för att tillsammans kämpa underifrån bortom gränser.  

När jag åker från Polygiros på väg mot flygplatsen i Thessaloniki har det hunnit bli mörkt. Jag får veta att 14 regionala flygplatser i Grekland några dagar tidigare sålts till ett tyskt företag. Det är en affär som tillfälligt stoppades när Syriza kom till makten i början av 2015, men som nu ändå genomförs i en våg av kommande privatiseringar.

Jag lutar huvudet tillbaka och känner farten i magen. Det är närapå natt nu och inte längre möjligt att se skogen utanför fönstret. Nej jag ser den inte just nu, men jag vet att den finns där.

Publicerad Uppdaterad
8 timmar sedan
Elinor Torp började som journalist på Dagens Arbete och Tidningen Arbetarskydd. Det lade grunden för hennes starka reportageböcker. Foto: Tove Falk

Publicistklubbens stora pris till Elinor Torp

Journalisten och författaren Elinor Torp har tilldelats Publicistklubbens stora pris. Hon har ett förflutet på tidningen Dagens arbete, där hennes arbetsplatsgranskningar kring återvinningsbranschen gav henne Föreningen grävande journalisters Guldspaden 2010. Därefter har hon gett ut flera uppmärksammade arbetsmiljöreportage i bokform.

Elinor Torps första bok, Döden på jobbet (2013), om dödliga arbetsplatsolyckors systematiska bakgrund i arbetsköparens slarv och nonchalans, väckte debatt. Inte minst reportaget från Nordkalk, där åtta unga, inhyrda från ett bemanningsföretag, brännskadades i en arbetsplatsolycka. Ytterligare en avled. Därefter har hon producerat flera initierade och uppmärksammade reportageböcker, som Jag orkar inte mer – när jobbet skadar själen, 2015.

Statsministerns papperslösa städerska

2023 utkom hennes reportagebok Rent åt helvete, med berättelser om städbranschen som en av de smutsigaste arbetsmiljöerna man kan tänka sig. Bland annat skildrade hon fallet kring den nicaraguanska städerskan Chilo Martinez, som visade sig arbeta svart och papperslöst hos statsminister Magdalena Andersson. Fallet ledde till rättegång och Martinez fick genom facklig hjälp av Stockholms LS av SAC Syndikalisterna 2024 rätt till ett högt skadestånd från arbetsköparna. 

Elinor Torp fick Dagermanpriset 2024 med motiveringen: ”För ett författarskap som riktar ett obevekligt ljus in i det svenska välfärdssamhällets skuggsida. Elinor Torps granskning av arbetslivet visar oss hur laglösheten brer ut sig och hur utländsk och oorganiserad arbetskraft utnyttjas. I Dagermans anda synliggör hon det vi blundat för.”

Publicistklubbens stora pris är på 50 000 kronor, och juryn skriver: ”Elinor Torp riktar sitt sökarljus mot välfärdssamhällets mörkaste vrår och ger röst åt de som annars inte hörs. Hon granskar arbetsmarknadens utnyttjande av utsatta i artiklar och böcker. Med stilistisk precision förmedlar hon berättelser som är omöjliga att värja sig från och som rakt in i hjärtat.”

Publicerad
2 veckor sedan
Arbetarens redaktion (utan inbördes ordning) siar om framtiden och försöker hoppas på något bättre än samtiden. Foto: Arbetaren / Alaa Abu Asad, Jan-Åke Eriksson, Mika Kastner Johnsson

Skitåret 2025 är äntligen slut. Nu blickar vi framåt – men mot vadå?

Elände
Elände
Elände

Länge lyste den svarta rubriken på Arbetarens gamla löpsedel från årskiftet 2010/2011 från ett hörn av redaktionen. Nu har vi städat bort den. Få kunde väl ana att det 15 år senare skulle se än jävligare ut runt om i världen. Krig, klimatkatastrofer och fortsatt ökade klassklyftor. 2025 är äntligen över och nu är det dags att blicka framåt. Så här tror vi på Arbetarens redaktion om året som kommer.

2025 var allt annat än muntert. Hur lång blir baksmällan?

Johan
– Den har väl egentligen fortfarande inte lagt sig sedan 2024 och knappt ens från året innan det. Så den blir nog dessvärre väldigt lång. Vi lever i mörka tider, ta en återställare!

Amalthea
– Det enda som faktiskt hjälper mot baksmälla är väl att fortsätta vara full, så vi får köra på det.

Josephine
– Enda hoppet är att det är de som festade hårdast får den svåraste huvudvärken.

Vendela
– Det finns inte tid för baksmällor. Organisera dig!

Titta i din inre spåkula. Vad ser du mest fram emot 2026?

Håkan
– Det ska bli oerhört spännande att följa SAC:s stora satsning på migrantorganiseringen på nationell nivå. Solidariska byggare och Solidariska städare har ju vunnit fantastiskt många viktiga strider under de senaste åren, i framförallt Stockholms-regionen. Och om praktiken, lärdomarna och organiseringen kan skalas upp på fler platser och i fler branscher – då kommer 2026 bli ett riktigt spännande år.

– Sedan ser jag också fram emot hockey-OS! I år med NHL-spelare för första gången på länge. Jag ser fram emot att se William Nylander spela i Tre Kronor.

Alva
– Jag såg fram emot att få ta det nya nattåget till Basel, men nu blir det ju inget med det. Och fast jag skäms lite för det så längtar jag efter den svenska översättningen av Knausgårds Jag var länge död. Men förhoppningsvis sker något mer exalterande än det under året. 

Johan
– Att året ska ta slut? Nej. Jag hoppas att Erik Helgeson får upprättelse i Arbetsdomstolen och kommer tillbaka till jobbet och att vi får se någon slags ljusning i helvetes Sudan, Gaza och på Västbanken. Samt att Brynäs rycker upp sig lagom till slutspelet i vår och infriar förväntningarna om SM-guld.

Förutom det kommande valet. Vilka blir de stora politiska och fackliga striderna under året som kommer?

Johan
– Fackligt tror jag just utgången av fallet med Erik Helgeson blir både viktigt och på många sätt avgörande. Politiskt ska det bli spännande att se hur lång tid det tar innan utbrytargrupperna ur Vänsterpartiet bryter sig ur varandra. Valrörelsen däremot, riskerat att bli en direktsänd tågkrasch i slowmotion.

Josephine
– Flykting- och migrantfrågorna. Att våga säga ifrån, studera och rensa ut den ofattbart ökande acceptansen för rasism.

Amalthea
– Inrikespolitiken kommer nog vara en tröstlös blandning av meningslöst käbbel, öppen rasism och hyllningar av auktoritära ledare. Fackligt, om jag ändå ska uttrycka en förhoppning, så tror jag att både syndikalistiska migrantarbetare och missnöjda LO-medlemmar blir fler och att det kommer ge avtryck. Och så klart kommer det bli underbart att se Hamn-arbetsköparna förlora i AD. Eller någon annanstans.

På tal om valet. Hur går det och spelar det egentligen någon roll vilka som bildar regering?

Josephine
– Helt dimmigt i min spåkula just nu, hoppas på att fackliga och andra organisationer vågar stå fria och tvinga politikerna att börja ta ansvar för sitt uppdrag. Att politikernas makt börjar utgå från folket som det är tänkt. Och ett tydligt avvisande av nationalism i valrörelsen – för att i stället presentera alternativen.

Håkan
– Det spelar ju så klart en stor roll. Mycket talar väl för att sossarna vinner enbart för att människor inte vill ha den brutalisering som Tidöregeringen inneburit. Men att döma av hur sossarna just nu bedriver sin opposition så är risken tyvärr stor att de förlorar. Hittills har man till exempel inte presenterat något trovärdigt alternativ för hur man ska lösa arbetslösheten. Och kriminalpolitiskt så har ju sossarna agerat som om de vore ett femte parti i Tidösamarbetet.

Vendela
– Vad jag kan se finns det två troliga utfall: att SD bildar regering med M och KD, eller att sossarna tar hem segern och går i allians med de partier de får med sig. Antingen kommer V böja sig ännu mer för S högervridning, eller så kommer de stå som opposition. De små, splittrade vänsterpartierna kommer inte komma över spärren. Det gör inte L heller. Alla alternativ är dåliga, men SD-varianten är farligast.

Amalthea
– I bästa fall kan en ny regering ge lite andrum, som ger sociala rörelser en chans att ta utrymme och initiativ. Men jag tror att det kommer bli jämnare mellan blocken än vad någon riktigt vill. Ser det inte som omöjligt att S och M båda försöker leka landsfäder och bilda en mittenregering. Än troligare är dock, tyvärr, att hela eller största delen av det borgerliga blocket bildar regering med SD. Båda fallen skulle säkerligen ge katastrofala följder för arbetares rättigheter, sjukskrivna och arbetslösa, mänskliga rättigheter, fria medier och yttrandefrihet, med mera. 

Fritt fram att önska. Hur vill du helst se löpsedeln som sammanfattar 2026?

Alva
– Jag kan inte tänka på löpsedlar utan att se Pontus Lundkvists “Nu kommer el-tortyr i pungen-kylan”.

Vendela
– ”Det finns inga soldater mer, det finns inga gevär!”

Josephine
– Någonting i stil med: ”Du agerade – vi vände skutan tillsammans”

Johan
– ”Arbetaren avslöjar: 2026 var bara på skämt”

Amalthea
– ”Efter 99 dagars regeringsförhandlingar – folket tröttnade och tog över, vi har hela listan!”

Håkan
– ”Rättvis fred i Palestina” eller ”Ryssland backar ur Ukraina”.

Publicerad Uppdaterad
4 veckor sedan

Podden besöker Bokkafé Angbett i Umeå

Podden besöker Bokkafé Angbett i Umeå

Bokkafé Angbett är ett frihetligt socialistiskt bokkafé som har rötterna i Skellefteå, men som år 2018 flyttade lokalen och verksamheten till Umeå. I det andra avsnittet av podden Kulturplats möter lyssnarna Lars Axelsson, aktiv i bokkafét.

– Det intressanta är människornas fria skaparkraft, säger Lars Axelsson som är aktiv i Bokkafé Angbett och som länge varit engagerad för DIY-kultur.

I poddavsnittet berättar han om Bokkafe Angbett och om när ockupanter fick hyra lokstallar av kommunen – för en krona om året. Lars Axelsson lyfter även kritik mot hur stadsomvandlingen sett ut i Umeå de senaste åren. Den som vill läsa mer om detta kan bland annat kika på Allt åt allas rapport ”Detta hus ska inte bli någon jävla galleria”.

Här kan du höra första avsnittet av podden Kulturplats

Lars Axelsson utanför Bokkafé Angbett. Foto: Tuija Roberntz
Publicerad Uppdaterad
1 månad sedan

Podd: Fallet Erik Helgeson del II

Podd: Fallet Erik Helgeson del II

Arbetarens chefredaktör Amalthea Frantz i ett samtal med Hamnarbetarförbundets vice ordförande Erik Helgeson på Socialistiskt forum i Stockholm 29 november, 2025.

Lyssna på avsnittet i ljudspelaren ovan! (Eller sök efter Arbetaren Radio i din vanliga poddspelare)

Här kan du höra del 1:

Läs gärna våra intervju med Erik Helgeson här:

Publicerad Uppdaterad
1 månad sedan
”Om man inte vill ha nazister på gatorna ska man nog inte vara där själv heller”, sade forskaren Christer Mattson i P1 Morgon. Illustration: Toivo Jokkala

”Det gynnar bara Hitler”

Satirtecknaren Toivo Jokkala kommenterar den aktuella frågan om gynnandet av nazister.

”Det gynnar bara Hitler.” Illustration: Toivo Jokkala

– Det är en väldigt olycklig spiral mellan de högerextrema manifestationerna och motdemonstranterna, sade forskaren Christer Mattson, chef för Segerstedtinstitutet, i  P1 Morgon den 2 december, apropå mobiliseringen mot de återupptagna nazistdemonstrationerna i Sverige.

– Så om man inte vill ha nazister på gatorna ska man nog inte vara där själv heller, tillade Christer Mattsson.

Den här satirbilden av Toivo Jokkala publicerades första gången i tidskriften Brand nr 2/2021.

Publicerad Uppdaterad
1 månad sedan

Podd: Fallet Erik Helgeson

Podd: Fallet Erik Helgeson

Varför är fallet Erik Helgeson och hamnstriden avgörande för arbetarrörelsen? Juristen Frederick Batzler och Arbetarens chefredaktör Amalthea Frantz i ett specialavsnitt av Arbetarens podd.

Publicerad Uppdaterad
2 månader sedan
Arbetsplatsolycka golfbanan Österåker
Polisen utreder nu händelsen som vållande till annans död genom arbetsplatsolycka. Foto: Fredrik Sandberg/TT och Johan Nilsson/TT

Död efter arbetsplatsolycka på golfbanan i Österåker


En man har omkommit i en arbetsplatsolycka på en golfbana i Österåker strax norr om Stockholm. Det här sedan han klämts under ett arbetsfordon.

Olyckan inträffade strax efter klockan åtta på tisdagsförmiddagen. Det här i samband med ett anläggningsarbete på golfbanan där mannen av ännu oklar anledning hamnade under sitt fordon och klämdes svårt. Han fördes akut till sjukhus och på onsdagsförmiddagen meddelade polisen att han avlidit till följd av sina svåra skador.

Händelsen rubriceras nu som vållande till annans död genom arbetsplatsolycka. Flera förhör ska redan ha hållits med den omkomna mannens kollegor.

Hittills i år har minst 45 personer omkommit i samband med misstänkta arbetsplatsolyckor runt om i Sverige, enligt Arbetsmiljöverkets statistik.

Publicerad
2 månader sedan
– Det som saknas i dag på många redaktioner är ett publicistiskt mod, säger journalisten Alexandra Urisman Otto. Foto: Roger Turesson

Alexandra Urisman Otto ny skribent i Arbetaren

I somras sa den prisade klimatjournalisten Alexandra Urisman Otto upp sig från sitt jobb på Dagens Nyheter, i protest mot tidningens rapportering om både Palestina och klimatet. I dag publiceras hennes första text sedan dess – som frilans i Arbetaren. 

Hur kommer det sig att du börjar skriva för oss på Arbetaren? 

– Arbetaren är en väldigt fin tidning som jag både tror och hoppas kommer att nå allt fler läsare med tiden. Jag lämnade Dagens Nyheter efter nästan ett decennium på grund av den ängsliga publicistiska kulturen och att tidningen inte förmådde hålla linjen vare sig när det gällde klimatjournalistiken eller bevakningen av folkmordet i Gaza. 

– Arbetaren har en sund inställning till journalistik och jag märker redan att det är högt i tak på redaktionen. Det är som att tidningens stolta historia av att stå rakryggad i sitt motstånd mot nazismen under andra världskriget på något vis sitter i väggarna här. Jag är stolt över att få vara en liten del av den här tidningen.

Vilken typ av journalistik önskar du se mer av?

– Det som saknas i dag på många redaktioner är ett publicistiskt mod. Att man står stadigt i sin syn på vetenskap, fakta och grundläggande, universella mänskliga rättigheter – och att man låter det vara utgångspunkten för journalistiken. Precis det här gör Arbetaren så bra och jag vill egentligen mest se mer av det – fler reportage, intervjuer med intressanta och relevanta personer och granskningar som ställer makten till svars.

– Helt enkelt mer klassisk, god journalistik som ger läsarna möjlighet att orientera sig i den här omvälvande tiden, med accelererande klimatkris och en destabiliserad omvärld med folkmord, krig, konflikter och stora hot mot demokratin.

Du har nyligen släppt en handbok i klimatjournalistik tillsammans med Lisa Röstlund. Hur ser dina planer ut framöver?  

– Jag har ett gäng artikelidéer som jag hoppas kunna få ur mig, och det kommer nya hela tiden. Parallellt skriver jag på en ny bok och tänker mycket på hur jag kan göra mest nytta under de här månaderna och åren när koldioxidbudgeten rinner bort framför våra ögon.

Här kan du läsa Alexandra Urisman Ottos första text i Arbetaren.

Publicerad Uppdaterad
2 månader sedan
En städare har jobbat drygt 5 600 övertidstimmar utan att få betalt – på ett företag som påstår att ”kollektivavtal är en självklarhet”. Foto: Johan Apel Röstlund. Montage: Arbetaren

Amalthea Frantz:
Vem ska städa efter den svenska modellen?

Flosklerna om den svenska modellen har varit många senaste tiden. Den ”står stadigt”, trots det nya EU-direktivet, enligt bland andra LO och Svenskt Näringsliv. ”Bra villkor och kollektivavtal är en självklarhet för oss!” skriver Rengörare Näslund, samtidigt som Arbetaren rapporterar om hur en anställd arbetat flera tusen timmar övertid utan att få betalt.

”Den svenska modellen står stadigt”, påstår såväl tjänstemannafack som LO och Svenskt Näringsliv. Anledningen till utropet denna gång är att EU:s direktiv om lagstadgade minimilöner i stort drivits igenom. 

EU-domstolen har knappt brytt sig om Sveriges och Danmarks protester. Ändå vill alla kalla det en seger. 

Kanske har de stora svenska facken rätt i att direktivet inte kommer att innebära en avgörande förändring för inhemsk lönesättning på kort sikt. Men vad är det de försvarar egentligen? 

Hotet mot den så kallade svenska modellen kommer minst lika mycket inifrån, från dem själva, som från EU. 

Priset för att ”komma överens”

”Den svenska modellen” innebär i korthet att fackföreningarna och arbetsköparsidan ska komma överens själva, utan att staten lägger sig i. Men många (allt från stora fackföreningar till partier och näringslivet) hänvisar gärna till modellen som ett samlingsnamn för mycket mer: nöjda, stolta, trygga arbetare. Men arbetare som inte bråkar i onödan – som tillsammans med arbetsköparna skapar fred på arbetsmarknaden.

Detta har aldrig varit helt sant. I dag närmar det sig ren lögn. För vad är det värt att ”komma överens” om den part som redan från början var i underläge hela tiden får mindre och mindre inflytande? 

Arbetares inflytande har försvagats på flera punkter under många år nu. Inte bara i praktiken ute på arbetsplatserna – utan lika mycket genom just ingripande från stat och politik.

Några exempel: Strejkrätten försämrades kraftigt 2019. Regeringen leddes då av det påstådda arbetarpartiet Socialdemokraterna.

Samtidigt har lagen om anställningsskydd, LAS, urholkats rejält. Det började underifrån, genom att arbetsköpare tog sig allt större friheter. Motstånd kom också underifrån, förstås. Men lagändringen klubbades igenom i riksdagen 2022. Regeringen var även då socialdemokratisk.

Den svenska modellen döljer miljarder i stulna löner

Samma vecka som vissa utropar att ”den svenska modellen står stadigt” kan Arbetaren berätta om ett fall på den anrika städfirman Rengörare Näslund

En städare har jobbat cirka 5 600 övertidstimmar utan att få betalt. Det hela ska bygga på ett system som kallas ”fasttidsobjekt”: ett fast pris, långt under den normala ersättningsgraden, för varje städad lokal, och ofta flera lokaler samma dygn. 

Företaget skriver på sin sajt: ”Bra villkor och kollektivavtal är en självklarhet för oss!”

Det här har med rätta väckt upprörda känslor. Men det värsta är egentligen inte det enskilda fallet, eller företaget. Det är att det säkerligen finns tusentals fall som inte har kommit fram i ljuset – ännu. 

Arbetaren har rapporterat om många liknande ärenden inom olika branscher, inte minst byggsektorn, ofta hos företag som på papperet har ”schyssta villkor”. Men sannolikt är det knappt ens toppen av isberget som vi lyckats skrapa fram. 

Meningslösa kollektivavtal

De stora fackförbunden har de senaste åren, ännu mer än förr, enbart fokuserat på vikten av kollektivavtal. Samtidigt vet vi att dessa avtal ofta är meningslösa. Om arbetarna inte är medlemmar i det avtalsslutande facket, till exempel LO, så förmår inte LO följa upp om avtalen alls följs. Det här drabbar särskilt utrikesfödda arbetare i privat sektor.

Sveriges arbetare behöver inte mer nostalgi kring kollektivavtal eller den svenska modellen. Det som behövs är organisering för bättre villkor i praktiken och hårt motstånd mot alla försök att försämra. Oavsett vilken färg regeringen har – och oavsett om facktoppar väljer att kalla nederlag för seger.

Publicerad Uppdaterad
2 månader sedan
Agnes Lansrot SAC:s generalsekreterare
Agnes Lansrot är SAC Syndikalisternas nya generalsekreterare. Foto: Vendela Engström

Agnes Lansrot blir SAC:s nya general­sekreterare

I helgen valde SAC Syndikalisterna en ny generalsekretare: Agnes Lansrot. Hon efterträder Gabriel Kuhn som haft posten sedan 2023.

Hur känns det att bli vald till SAC:s generalsekreterare? 

– Jätteroligt, känns fint att ha fått det förtroendet från medlemmarna att få representera SAC.

Hur ser du på rollen som generalsekreterare?

– Den är lite av en blandning av två saker. Dels att representera SAC utåt, dels innefattar den sekreterarbiten som handlar om det interna och att få det att fungera. Jag tänker att det kommer bli en spännande kombination och blandning av uppgifter. 

Är det något speciellt du ser fram emot?

– Vi har precis beslutat många spännande saker på kongressen som jag tänker att jag kommer få vara med och förverkliga och försöka skapa så bra förutsättningar som möjligt för. Under kongressen tänkte jag mycket på att när alla LS får chans att mötas så är det många bra saker som händer, så jag vill gärna vara med och främja mer dialog mellan LS. Att ha mer kontakt med alla LS känns som en av de roligaste uppgifterna.

Vad behövs för att fler ska välja att organisera sig fackligt inom SAC framöver?

– Att kunna vara medlem oavsett var i landet du bor eller oavsett vilket språk du pratar kommer underlättas utifrån beslut som fattades under kongressen. Ett medlemskap ska inte vara beroende av att bo i en ort med en resursstark LS, eller att du ska ha ett svenskt personnummer och prata svenska. När vi möjliggör medlemskap för fler personer så tror jag att det kommer locka fler medlemmar.


Publicerad Uppdaterad