För några månader sedan skrev jag här i Arbetaren om den japanska arbetarförfattaren Takiji Kobayashi, vars främsta verk, Kani kōsen (ung. Krabbfartyget), fick en oväntad boom 2009 och såldes i över en halv miljon exemplar. Kobayashi torterades till döds av polisen vid 29 års ålder. Till det här numret har jag översatt en av hans ”väggnoveller”. Det är första gången, men inte sista, som hans verk publiceras på svenska. I den här artikeln kommer jag främst gå in på väggnovellen som genre: noveller som klistrades upp på fabriksväggar och på skolor.
”Det är självklart att andra världskriget snart kommer bryta ut.”
Citatet kommer från en essä som Kang Kyong-ae publicerade i januari 1933. Hon var en koreansk författare bosatt i Manchuriet, ett område som sedan 1931 kontrollerades av en marionettregering tillsatt av de japanska ockupanterna. Kang Kyong-ae fortsätter med att fråga sig och sina läsare vad framtiden kan resultera i om inte ”att mänskligheten utrotas?”
Det var i skuggan av ett annalkande världskrig, under den japanska militärens järnhäl, som den koreanska och japanska arbetarlitteraturen levde och verkade. Den ”röda kulturen” hade sin storhetstid under 1920- och 30-talen. Forskaren Samuel Perry har i boken Recasting Red Culture in Proletarian Japan (University of Hawai’i Press 2014) undersökt tre olika uttryck för och aspekter av denna arbetarlitteratur: väggnovellen, barnlitteraturen samt förhållandet till det koloniserade Korea (vars författare ofta skrev på japanska).
Perrys utgångspunkt är intressant. Han undviker de större, kanoniserade verken, de stora romanerna som redan är översatta och grundligt analyserade. I stället går han direkt på den mer marginaliserade och förbisedda litteraturen: kortare verk, ofta från tidskrifter. Han har översatt ett dussintal kompletta noveller och sagor samt flera diktfragment. Att i ett litteraturvetenskapligt verk kunna läsa hela noveller och sagor är väldigt trevligt. Vissa av verken lider av att vara allt för propagandistiska medan andra ger mersmak, till exempel novellerna av Kang Kyong-ae och Sata Ineko.
Att en stor del av litteraturen riktades till barn berodde på flera saker. Dels var en stor del av arbetskraften barn. Så sent som 1928 var 53 procent av alla fabriksarbetare under 16 år. Dessutom var skolorna politiska slagfält. Arbetarrörelsen stödde protester mot den militära undervisningen i skolorna. Strejkande elever kämpade för en avgiftsfri skola, för gratis undervisningsmaterial, mot att barn skulle arbeta natt och på farliga arbetsplatser. När arbetarförfattarna började skriva barnlitteratur vände de sig alltså till en tidigare otänkbar och osynlig grupp läsare: fattiga barn.
Sata Inekos Food in the Cafeteria var den första väggnovellen som publicerades. Illustrerad av Arai Mitsuko gavs den ut av den proletära kulturtidningen Senki (Stridsfanan) i februari 1931. Illustrationen är central: två kvinnor kliver upp på ett bord i en kantin för att hålla tal till sina arbetskamrater. Själva texten behandlar fabriksarbetande kvinnor som tar strid mot en diktatorisk restaurangföreståndare och en girig men osynlig företagsledning. Även en manlig fackrepresentant får sitt med ett ”Shut him up, that pervert!”. Kvinnorna vinner.
Är det propaganda, eller är det konst? Det är både och, vill jag mena: uppdelningen som sådan är konstlad. För att anknyta till debatten om Kulturmannen så är Ineko och Mitsuko glasklara med att det inte finns något som ”bara är fiktion”. Novellen är tänkt att påverka verkliga människor. Poängen med väggnovellerna var, enligt Kobayashi, att fånga en enkel och för arbetarna angelägen erfarenhet i en novell som skulle kunna läsa när och var som helst. Syftet var också att skapa en ny relation mellan läsare och författare, ge arbetare gratis tillgång till litteratur som var relevant i deras vardagsliv. Väggnovellerna var tänkta att rivas ut ur tidningar och sättas upp på arbetsplatser, i bostadsområden och på skolor. Till exempel skulle kvinnor i en kafeteria kunna läsa en novell om andra kvinnliga kafeteriaarbetare som tog strid för sina rättigheter. Kvinnor som inte reducerades till någon av de vanliga litterära arketyperna moder eller hustru; och som inte, till skillnad från i populärkulturen, erotiserades.
I vanliga fall är läsning en ensam syssla. Med väggnovellerna ville man förändra det. Diskussionen efteråt var viktigt och många av novellerna hade relativt öppna slut. Tanken var att läsarna skulle diskutera, tolka och återberätta det de läst. En novell slutar med en tom rad där läsarna kan fylla i en hälsning till en fiktiv person, en arbetare som skickats iväg till fronten.
Kobayashis novell här nedan rör vid flera vanliga teman, både för honom och för väggnovellen generellt: situationen för arbetarkvinnor, repression, organisering, hur familjemedlemmar reagerar när deras anhöriga blir en del av den förtalade och kriminaliserade arbetarrörelsen. Något som återkommer hos Kobayashi är ”den ögonöppnande händelsen”: när någon blir medveten och börjar agera annorlunda, ofta organisera sig.
Få arbetarlitterära verk handlar ”bara” om klass. I ”Ärr” är till exempel modersrollen central. I en kommunistisk rörelse där aktivisterna hade stämpelkort till fängelser och polisstationer fanns behov av en annan sorts moder, som inte uppfostrade sina barn till kejsarens villiga soldater, som inte skämdes när barnen gjorde uppror. En som inte bjöd snutarna på te.
För en jämförelse med den svenska arbetarrörelsen rekommenderar jag historiken Andrés Brink Pintos avhandling Med Lenin på byrån (Pluribus 2009). Brink Pinto läser de berättelser som publicerades i den svenska kommunistiska veckopressen på 20- och 30-talen. Han finner noveller som i hög grad handlar om genus och sexualitet, noveller som skriver fram karaktärer ”vars status som god medlem i arbetarklassen till stor del bestämdes av i vilken utsträckning han eller hon förmådde uppfylla de kommunistiska normerna kring genus och sexualitet”.
Jag har inte översatt Ärr från japanska, utan från engelska. Den engelska versionen kommer från Benjamin Robert Burtons uppsats Fragments of Struggle: Five Short Stories of Kobayashi Takiji (Portland State University 2014), som finns i sin helhet på nätet och även innehåller fyra andra noveller av Kobayashi.
