Antropologen David Graeber har på ganska kort tid stigit fram som världens mest omtalade frihetligt socialistiske skribent efter Noam Chomsky.
Graeber fick en oväntad hit med Skuld – de första 5 000 åren, och medan The Democracy Project, hans bok om radikal demokrati, gick ganska obemärkt förbi (man kan jämföra med hur få som känner till Naomi Kleins Stängsel och öppningar jämfört med No Logo och Chockdoktrinen – att skildra positiva alternativ till den nuvarande ordningen verkar vara svårt att få uppmärksamhet kring) väckte han återigen uppseende härom året med essän ”Bullshit Jobs”. Nu är han tillbaka i bokformatet med Utopia of Rules, en meditation kring byråkratins (såväl den statliga som den privata – tänk Dilbert eller Bonjour Tristesse) väsen.
Vad som har fört honom till den positionen är till en del lätt att se: Graeber är lättläst och rolig med en copywriter-lik förmåga att hitta slagkraftiga formuleringar som fastnar (han ska ha varit den som ursprungligen kläckte slagordet “Vi är de 99 procenten”). Hans framträdanden i affärspressen underlättas kanske också av att det går att bryta ut intressanta slutsatser ur böckerna (som kreditens roll i världshistorien i Skuld) som inte i sig själva är uppenbart antikapitalistiska.
Framför allt speglar nog Graebers framgångar viljan att tänka nytt, oberoende av såväl etablerade som radikala idéer. Hans teori om penningväsendets uppkomst och utveckling i Skuld framställdes i direkt polemik med nyliberal ekonomisk teori, men är också oberoende av marxismens modell.
Bullshit Jobs utmanade den rådande marknadsfundamentalismen, naturligtvis, men också den kritiska bilden av kapitalismen som ett obarmhärtigt effektivt maskineri inställt på maximal vinst och tillväxt (liksom svenske Roland Paulsen gör i Arbetssamhället).
I en tid som pendlar mellan teknikoptimism och teknikskräck – senast i upphetsningen kring en tänkt ”singularitet” under de närmaste årtiondena när artificiell intelligens, bioteknik och nanoteknik skulle leda till en total omvälvning, eller möjligen utplånande, av den mänskliga civilisationen – går Graeber emot båda strömmarna genom att i Utopia of Rules i stället hävda att de senaste 50-60 årens tekniska utveckling varit överraskande långsam. ”Var är våra flygande bilar?” Framstegen har enligt honom varit både långsammare och koncentrerade till ett fåtal områden (datorer och kommunikation) än under de föregående 150 åren, och anledningen är att byråkratins utbredning avsiktligt och oavsiktligt hållit tillbaka forskningen. Det kan man tro på eller inte, men det visar på Graebers vilja att gå sin egen väg.
Ytterligare en orsak till boken Skulds framgång var den närmast osannolikt goda timingen – efter många års arbete kom boken ut mitt under finanskrisen. Den draghjälpen har inte Utopia of Rules på samma sätt. Men når den upp till föregångarens nivå?
Inte fullt ut. En orsak är att Greiber avlägsnat sig längre från sitt fackområde. De färgrika utvikningarna var en bärande del i Skuld – till och med när de inte riktigt nådde tillbaka till huvudtemat var de oftast tillräckligt fascinerade och lärorika för att det inte skulle spela någon roll. Även i Utopia of Rules demonstrerar Graeber av och till sina djupa kunskaper om obskyra hörn av den mänskliga historien – här återanvänder han bland annat ur sitt fältarbete från landsbygden på Madagaskar, egentligen väldigt typiska levnadsförhållanden och sociala system för en majoritet av världens invånare, men fascinerande och främmande för en västerländsk publik. Men materialet är tunnare och bildar inte på samma sätt en sammanhängande, fängslande väv.
I stället går Graeber in i debatt med några av sociologins jättar, Max Weber och Michel Foucault. Han saknar inte intressanta synpunkter – den senare och hans efterföljare kritiserar han för att gå över ån efter vatten med komplicerade teorier om maktens natur och ignorera den roll som direkt våld och tvång spelar och den förre för en byråkratikritik som likväl accepterar byråkratins idealiserade bild av sig själv i stora delar. Men ofta får man ändå en vag känsla av att ha läst ungefär samma debatter förut.
Graeber ger också här oväntat utlopp åt sina otaku-tendenser med långa meditationer kring Batman och superhjältegenren i allmänhet, fantasy och Dungeons & Dragons, liksom den eviga favoriten för att kombinera samhällsanalys med strålvapen, Star Trek.
Kanske är det superhjälteanalysen som är mest tankeväckande, där han också ansluter till antropologin i sin tolkning av dem som moderna sedelärande historier. Superhjältar, skriver han, är de mest utpräglat reaktionära karaktärer som kan tänkas. Det faller aldrig Stålmannen in att använda sina krafter till att göra slut på hungern i världen, till att skapa, bygga eller förändra något – det enda han kommer på är att “bekämpa brottslighet”. Superskurkar, å andra sidan, brukar vara kreativa genier, med stora planer för världen. Poängen, menar Graeber, är att vi ska kunna identifiera oss med skurkens drivkrafter innan vi till slut vänder oss mot honom och glädjer oss åt besegrandet av honom. På det sättet blir det en varning mot att släppa loss för mycket kreativitet och individualitet i en regelstyrd värld – eller det är i varje fall en läsning (Graeber påpekar också att med den stora mängden polisfiktion är vår tid den första som faktiskt lyckats göra byråkrater – ”byråkrater med vapen” – till hjältefigurer).
Det är inte heller långsökt att se fantasygenren som en reaktion på och eskapism från ett allt mer byråkratiserat och inrutat samhälle. Men när Graeber skriver exempelvis att dess ”världar karaktäriseras av en uppdelning i absolut ont och absolut gott” visar det att han med sina kulturanalyser inte är på hemmaplan längre. Det är inte bara en ogiltig beskrivning för moderna författare som George RR Martin och China Mieville, det var inte ens korrekt för Ursula Le Guin, som är en av de författare han själv exemplifierar med.
Något som skiljer Utopia of Rules från Skuld är dock att det är en mycket mer påtagligt anarkistisk bok. Inte till stilen – den är en förhållandevis traditionell, om än ovanligt lättillgänglig och jordnära, politisk essäsamling. Men i meningen att den gör en tydligt anarkistisk teoretisk analys, något som vi egentligen inte sett allt för mycket av de senaste årtiondena.
Många har skrivit om vår tids otrygghet, men Graeber påpekar att tillvaron i ännu högre grad är präglad av kontroll. Något som inte uppkommit med nyliberalismen utan som existerat under hela moderniteten, men om något bara tilltagit under den nyliberala epoken.
Från hur vi rör oss på gatorna till vad vi kan dricka och när eller vad vi kan göra på vår tomt och, naturligtvis (fast Graeber lägger förvånansvärt lite tonvikt på det) hur vi kan bete oss på vår arbetsplats, är kontrollerat av exakta regler som i sista hand upprätthålls genom hotet om våld. Det har kommit att accepteras som ett naturligt faktum, men för den överväldigande majoriteten människor genom världshistorien har det inte alls varit fallet, påpekar Graeber.
Byråkratiska system har också sin attraktion, skriver han. De förespeglar klara, öppet redovisade regler och opartiskhet, och frihet från godtycklig maktutövning. Det är en del av vad som gör dem effektiva för att upprätthålla relationer av exploatering. Indirekt besvarar han också en kritik som till exempel Financial Times riktade mot Bullshit Jobs – hur kan ineffektivitet överleva i konkurrens? Att arbeten är introduktiva betyder inte att de saknar betydelse för att upprätthålla systemet.
När Graeber säger att byråkratiskt tänkande är vad vänstern också kommit att omfatta en egen variant av är det knappast någon överdrift. Exempelvis svenske Mikael Nyberg argumenterar i Kapitalet.se uttryckligen mot en kamp för ”frihet” i allmänhet och tar som motexempel hur indiska kvinnorörelser kräver alkoholförbud. Och naturligtvis är det också den praxis som den överväldigande majoriteten av alla vänsterrörelser följer.
Men Graeber vägrar att acceptera det. Byråkratin ger oss aldrig egentligen öppenhet och opartiskhet, menar han, utan en illusion av det (nästan precis samma poäng har svenske juristen Dennis Töllborg gjort om rättssystemet). Vi borde inte kräva en mer rättvis och genomskinlig maktutövning, utan mindre maktutövning.
Några alternativa samhällsmodeller är Graeber inte ens nära att beskriva. Men Utopia of Rules är orginell, tänkvärd anarkistisk samhällskritik för vår tid.
