Tidigare i vår besökte den amerikanske kompositören Steve Reich Sverige. Bland annat närvarande Reich vid en punkt i programserien Judisk vår på Dramaten i Stockholm, där han deltog i ett samtal om minne och styckena ”Different Trains” (1988) och ”Double Sextet” (2007) framfördes. Framför allt Different Trains är i sin tematik och process starkt kopplat till samtalsämnet. Stycket, en komposition för stråkkvartett och bandspelare, bygger på intervjuer med Förintelseöverlevare samt med två personer i Reichs närhet som berättar om tågresor i dennes barndom.
Enligt Reich började arbetet med Different Trains i och med insikten att de tågresor han gjorde mellan sina separerade föräldrar under andra världskriget kunde ha varit resor till förintelseläger, om han hade befunnit sig i Europa och inte i USA. Parallellt med intervjuerna spelar stråkarna melodier som härmar och följer talets melodi, och ljud och rytmer från tågen.
Kombinationen av dokumentärt material och rytm är något som Reich har arbetat med under hela sin karriär. En tidig komposition är ”Come Out (1966)”, ett röstverk baserat på en ljudupptagning med Daniel Hamm, en av sex unga afroamerikanska män som i en uppmärksammad rättsprocess på 1960-talet fick namnet Harlem Six. Hamm, oskyldigt mordanklagad och grovt misshandlad av polisen, berättar hur han öppnade upp ett sår på sin kropp för att bevisa för polisen att han blivit slagen: ”I had to, like open the bruise up and let some of the bruise blood come out to show them”. Reich dubblerar meningen och låter den hamnar i osynk. Denna metod, phasing, bildar tillsammans med rytmiska repetitioner de hypnotiska effekter som är karakteristiska för Reich, och som fyller ut ljudbilden så väl att lyssnaren lätt missbedömer hur många instrument eller kanaler som spelar.
Även om Reich ibland understryker att hans huvudsakliga fokus är just att skapa kompositionsmässigt intressant musik, går det inte att bortse från verkens tematiska relevans. Det har gjort att det nästan väntas av Reich att han ska arbeta med stora händelser.
Efter 11 september fick han ständigt frågan om huruvida han skulle göra ett verk om det. Det gjorde han till sist, WTC 9/11 som uruppfördes 2011. Precis som Different Trains är det en sammansmältning av intervjuer och suggestiv musikalisk skönhet.
Det är bara att hoppas att Reich, nu 78 år, fortsätter att förhålla sig till den samtid som är och den som har passerat. Och att han snart hamnar i ett ännu mer kanoniskt fack så att hans verk oftare spelas någonstans nära en. Tills vidare finns fina inspelningar, utgivna exempelvis i en tio skivors retrospektiv på Nonesuch Records. Aktuella just nu, och aktuella alltid annars.