För tre månader sedan irrade 29-åriga Masalat från Nazret i Etiopien runt i nattlinne och morgonskor i fyra dagar på gatorna i Libanons huvudstad Beirut.
– Jag minns ingenting från de fyra dagarna, säger Masalat.
Jag träffar henne på organisationen Caritas migrantcenter i Beirut med socialarbetaren Nivine Aoun.
– En taxichaufför upptäckte Masalat och kontaktade oss. Hon var i mycket dåligt skick när hon kom hit. Hon hade inte ätit på fem dagar, mådde psykiskt dåligt och led av minnesförlust, säger socialarbetaren Nivine.
I dag bor Masalat på Caritas skyddade boende för utländska kvinnor. Vägen dit började i Etiopien för cirka två år sedan. Masalat och hennes man hade nyss fått deras första barn, en dotter.
– Jag jobbade som kassörska i Etiopien, men lönen var låg. En vän berättade att man kunde tjäna mycket pengar som hembiträde i Libanon. Jag bestämde mig för att åka hit och arbeta i några år för att tjäna pengar så min dotter skulle få en bra framtid, säger Masalat.
Det finns över 2,4 miljoner utländska hembiträden i Mellanöstern, framför allt från fattiga länder i Asien och Afrika. Cirka 250 000 av dessa arbetar i Libanon. De skyddas inte av arbetslagstiftningen, utan lyder under kafala-systemet, eller sponsorsystemet, vilket i praktiken gör dem till rättslösa slavar. Många hålls inlåsta i hushållen och är lätta offer för övergrepp. De usla förhållandena har lett till att Etiopen, Filippinerna, Madagaskar och Nepal förbjuder sina medborgare att jobba i Libanon. Fattigdom tvingar dock kvinnorna att söka nya resvägar. Merparten tar sig dit via arbetsagenturer i hemländerna som har systeragenturer i Libanon.
– För 2 000 etiopiska birr (motsvarande cirka 800 kronor, redaktörens anmärkning) tog en agentur i Nazret hand om allt inför resan och jag skrev under ett arbetskontrakt på amhariska. Det fanns inte många detaljer i det, men lönen skulle vara på 150 dollar i månaden. Jag skulle få veta mer om arbetsvillkoren när jag kom till Libanon, säger Masalat.
För att kringgå rese- och arbetsförbudet gick färden först till Jemen.
– Där fick jag visum och flygbiljett och reste sedan till Libanon, säger Masalat.
Kafala-systemet innebär att gästarbetaren är knuten till en arbetsköpare, sponsorn. På Beiruts flygplats väntade Masalats arbetsköpare, ett äldre par. Liksom de flesta arbetsköpare tog de hennes pass. Därmed kunde de sköta alla myndighetskontakter för hembiträdets räkning och minimera risken för ”rymning”. Arbetskontraktet fungerar även som migrantarbetarens uppehålls- och arbetstillstånd. Lämnar den anställda sin arbetsköpare befinner hon sig illegalt i landet.
– I Libanon skrev jag på ett nytt kontrakt. Det var på arabiska så jag förstod ingenting, säger Masalat.
Att kontraktet ofta inte översätts till gästarbetarens modersmål ger arbetsköparen fria händer att sätta upp egna regler. Å andra sidan anger inte kontraktet, som är standardiserat sedan 2009, någon minimilön, arbetstider eller lediga dagar. Endast tre punkter ger gästarbetaren rätt att bryta det: fysiskt och sexuellt våld, arbete i mer än ett hem och mer än tre månaders utebliven lön.
– När jag kom till min arbetsgivares bostad slängde frun i huset allt jag hade med mig från Etiopien – mina kläder, mina foton – allt, säger Masalat.
Hennes arbetsdagar sträckte sig från sex på morgonen till åtta på kvällen. Hon hade inga lediga dagar och sov på en madrass i vardagsrummet.
– Jag tilläts bara lämna bostaden när jag gick ut och handlade med frun.
Frun krävde att Masalat skulle klippa av sig håret.
– Jag vägrade, men efter två veckor klippte hon av mitt hår med tvång. Då fick jag nog och krävde att få besöka min arbetsagentur i Beirut, säger Masalat.
Hennes arbetsköpare skrev under ett ”frigivningsintyg”, vilket krävs för att en gästarbetare ska få byta jobb. Agenturen ordnade ett nytt arbete hos en tvåbarnsfamilj. Masalat hamnade ur askan i elden.
– Hos den nya familjen sov jag på golvet på balkongen. Det var mycket kallt på nätterna, säger hon.
Hon arbetade från sex på morgonen till tio på kvällen, ibland längre, sju dagar i veckan.
– Varje torsdag och söndag tvingades jag städa bostaden hos mina arbetsgivares släktingar, berättar Masalat.
I närmare ett och ett halvt år hölls hon inlåst i bostaden och förbjöds att öppna kylskåpet eller röra spisen. Hon fick bara bröd, lök och bönor att äta.
– Jag var alltid hungrig. Min familj i Etiopien behövde pengar, men frun sa att jag inte skulle få lön förrän efter fyra års arbete. Jag blev alltmer deprimerad och kände att jag började bli galen, säger hon.
När jag frågar hur hon lämnade sin arbetsköpare bryter hon samman och börjar gråta.
– Jag minns inte och orkar inte prata mer. Jag vill bara återförenas med min familj Etiopien.
Masalat behandlas med psykofarmaka och bor på det skyddade boendet i väntan på att åka hem. Det drar emellertid ut på tiden. Hennes arbetsköpare har gått med på att betala flygbiljetten, men vägrar att betala hennes lön. Caritas jurister har gått vidare till domstol. Medan den juridiska processen pågår finns Masalats personliga handlingar, inklusive passet, hos den libanesiska säkerhetsmyndigheten.
– När rättegången är över får hon tillbaka sina handlingar och kan resa hem. Vi ser goda chanser att hon får sin lön eftersom det inte finns något kvitto på utbetalning. En del tvingar sina hembiträden att skriva under kvitton trots att de inte har fått lön, säger Nivine.
Masalats problem delas av många utländska kvinnliga hembiträden, men det finns de som råkar ännu värre ut.
– En del utsätts för sexuellt och fysiskt våld, andra lever under ständigt våldshot, säger Nivine.
Rymmer hembiträdet riskerar hon att fängslas medan den juridiska processen pågår eller tills någon ombesörjer hennes hemresa. Detsamma gäller de som polisanmäler sina arbetsköpare, eftersom de ofta gör en motanmälan för stöld. Dessa fall kan ta upp till två år att utreda.
– Men visar medicinska undersökningar att hembiträdet har våldtagits eller misshandlats tar i allmänhet polisen utredningen seriöst. I andra fall är det sällan arbetsgivaren arresteras, säger Nivine.
På senare tid har migrantarbetare börjat organisera sig. Den 25 januari 2015 utropades arabvärldens första och enda fackförening för utländska hembiträden i Libanon. På ett kafé i Beirut träffar jag två av dess medlemmar, 35-åriga Rahel Zegeye och 30-åriga Showaduf Waldis. Båda kommer från Addis Abeba i Etiopien och har arbetat i Libanon i cirka 15 år.
– Vi hoppas att kafala-systemet ska avskaffas, även om regeringen inte accepterar vår fackförening, säger Showaduf Waldis.
Det är förbjudet för migrantarbetare att organisera sig. För att kringgå lagen har man därför även några libanesiska medlemmar. Libanons fackföreningsfederation, FENASOL, har tagit emot facket med öppna armar, men arbetsministeriet vägrar godkänna det.
– Fackföreningen ger mig trots allt hopp eftersom vi har stort stöd av frivilligorganisationer och ILO (International Labor Organisation, redaktörens anmärkning), säger Rahel.
Fackföreningens främsta mål är att migrantarbetare ska omfattas av arbetslagstiftningen och att Libanon ratificerar ILO:s konvention 189 om hushållsarbetares rättigheter. Då skulle de få reglerade arbetstider, minimumlön med mera. Under sina år i Libanon har Rahel Zegeye och Showaduf Waldis arbetat i flera olika hushåll under usla förhållanden för 100-150 dollar i månaden. Sedan några år tillbaka jobbar de för arbetsköpare som de trivs hos. De har förhandlat upp sina löner till 350 och 400 dollar i månaden, men har inga fasta arbetstider. Vanligen jobbar de från sex på morgonen till tio på kvällen.
– Och så är vi lediga varje söndag, men vi har fått kämpa för våra rättigheter, säger Rahel Zegeye.
Eftersom regeringen inte godkänner fackföreningen är det svårt att driva kollektiva förhandlingar, men man uppmuntrar hembiträden att förhandla individuellt med sina arbetsköpare. En annan uppgift är att sprida information. Många vet inte att libanesisk lag förbjuder inlåsning, konfiskering av pass med mera. Rahel Zegeye har varit aktivist i närmare tio år. Hon har bland annat gjort dokumentärfilmen ”Beirut” och är manusförfattare till spelfilmen ”Shouting without a listener”. Båda filmerna belyser situationen för utländska hembiträden. Hon säger att migrantarbetarnas konsulat och ambassader i Libanon sällan hjälper sina medborgare.
– I åratal har jag rapporterat till Etiopiens konsulat i Beirut om etiopiskor som har råkat illa ut, men de får ingen hjälp. På konsulatet säger de att hembiträdena har rest illegalt till Libanon, men de är trots allt etiopiska medborgare och det är konsulatets skyldighet att hjälpa dem, säger hon.
Rahel Zegeye hävdar att även etiopiskor som kom till Libanon innan arbetsförbudet 2008 ignoreras. Hon är nu i konflikt med konsulatet på grund av sin kritik.
– De säger att jag är svartlistad på flygplatserna i Etiopien. Därför kan jag inte återvända hem. Jag kommer att stanna här och kämpa för våra rättigheter om det så kommer att kosta mig livet, säger hon.
Många återvänder hem i likkistor. År 2008 dog i genomsnitt ett utländskt hembiträde i veckan i Libanon, framför allt genom självmord eller fall från balkonger under flyktförsök. Bernadette Daou, samordnare för organisationen KAFA:s, Enough of Violence and Exploitation, migrantprogram berättar att utredningarna om migrantarbetares död är undermåliga.
– Utredningen läggs vanligen ned efter någon dag. Polisen pratar bara med arbetsgivaren som säger att hon var deprimerad och begick självmord. Man pratar aldrig med grannar, hennes vänner och familj eller undersöker varför hon blev deprimerad och tog livet av sig. Vi är övertygade om att arbets- och levnadsförhållandena driver dem till självmord, säger hon när vi träffas på hennes kontor i Beirut.
KAFA lobbar för att migrantarbetarna ska skyddas av arbetslagstiftningen.
– För några år sedan gjordes vissa framsteg. Tidigare var till exempel arbetsköparna fria att själva skriva arbetskontraktet. Sedan 2009 finns ett standardiserat kontrakt även om det har stora brister, säger Bernadette Daou.
ILO har utarbetat ett utkast till en ny migrantarbetslagstiftning, baserad på ILO-konvention 189, som har legat på parlamentets bord i flera år.
– Men många i regeringen ser familjehushållet som något heligt som de inte vill blanda sig i, säger Bernadetten Daou.
Landets befintliga arbetslagstiftning är från 1946.
– Jag tror att det finns en rädsla för att innefatta migrantarbetare i arbetslagstiftningen. Det skulle innebära en närmare granskning av den och avslöja många andra brister.
Gästarbetarnas problem beror dock inte enbart på lagarna, konstaterar Bernadette Daou.
– De beror även på rasism och klass- och könsdiskriminering i det libanesiska samhället. En attitydförändring skulle kunna leda till lagändring, likaså skulle en lagändring kunna leda till attitydförändring. Vi jobbar på att förändra båda.
