Författaren och Aftonbladet-krönikören Ronnie Sandahl står för både manus och regi till sin första långfilm, Svenskjävel. Det är en film som har både stora kvaliteter och övergripande brister.
Kvaliteterna hittar vi främst i enskilda scener och i det nedtonat naturalistiska skådespeleriet (särskilt Bianca Kronlöf i huvudrollen är helt lysande). Som helhet lider filmen däremot av att Sandahl försökt pressa in en stor och viktig berättelse om vår tid i en olyckligt vald, alldeles för trång och begränsande genreform.
I centrum för handlingen står en ung kvinna, Anna ”Dino” Dinovic, som är en av de cirka 80 000 svenskar som årligen jobbar i Norge. Eller, om man så vill, en av de nästan 20 procent av Oslos befolkning mellan 17 och 25 som lär stamma från storebror i öst; flyktingar från massarbetslöshet och låga löner i Sverige.
Som så många andra får Dino förlita sig på tillfälliga servicejobb, vilka förmedlas av ett lokalt bemanningsföretag. Ibland tillbringar hon hela förmiddagen i väntrummet för att slutligen tvingas cykla hem, utan jobb, till den trånga lägenhet hon delar med en handfull andra unga svenskar.
Stress och frustration som tas med hem från underordnade arbeten, det icke-existerande privatlivet och pressad ekonomi gör att irritationen ständigt bubblar nära ytan i det lilla kollektivet, där en stulen ketchupklick kan bli sista strået som får någon att gå bärsärkagång i kylskåpet.
När Dino skickas till en sushirestaurang trots bruten arm slutar det med att hon i stället får timjobb som barnflicka åt ägaren Steffen, som för tillfället bor ensam i en stor villa med sina två döttrar (den yngsta i dagisåldern, den äldre i tonåren).
Steffens hustru arbetar på någon form av infrastrukturprojekt i Botswana och de båda har dessutom tagit en paus i sin relation efter att hon varit otrogen.
Mellan Dino och Steffen utvecklar sig snart den typ av ojämlik kärleksrelation där ingen – framför allt inte de inblandade – riktigt kan veta var äkta känslor slutar och trygghetslängtan och medelålderskris tar vid.
I de bästa scenerna lyckas Sandahl med imponerande naturlighet demonstrera samspelet mellan alla de strukturer som gör Dino underordnad; klass, etnicitet, kön och ålder.
Allra bäst är kanske den långa, pinsamma parmiddagen Steffen bjuder in Dino till. De övriga deltagarna är två medelålders medelklasspar – gamla vänner till Steffen och, får vi förmoda, dennes frånvarande hustru.
Under kvällen kommer samtalet in på frågan om klasssamhället. En av männen lägger fram den gängse manliga medelklassåsikten att Norge numera är ett klasslöst samhälle, varpå en av kvinnorna kontrar med att klyftorna tvärtom ökar.
Men vilka är då de fattiga, undrar han? Alla de som kör buss, städar och bäddar hotellsängar. Polacker, filippiner och svenskar, svarar hon. Bredvid i soffan sitter Dino och säger inte så mycket, medan Steffen ler besvärat.
Att visa upp samspelet mellan klass och etnicitet ur detta, för oss svenskar, ännu ovana underifrånperspektiv är utan tvekan filmens största förtjänst. Däremot sviker filmen som skildring av den växande prekära delen av arbetarklassen.
Det som är ett historiskt faktum – maktskiftet till förmån för arbetsköparna och de allt hårdare villkoren för arbetarklassen – presenteras här som en sorts ungdomsfenomen när Sandahl slutligen gör en klassisk mognadsberättelse av det hela; alltså en berättelse om hur en ung människa tar sig igenom en mognadsprocess och kommer ut ur denna som vuxen, redo att ta sig an livet på ett mer konstruktivt och ansvarsfullt sätt.
Tidigt i filmen frågar Steffen Dino vad hon ska göra ”sedan”, när hon ”blir vuxen” och han undrar om hon har någon ”exceptionell talang”.
Det är en fråga som utgår ifrån två fel: den popliberala föreställningen att alla är ”bra” på något som kan förvandlas till en inkomstbringande konkurrensfördel och tron att prekära arbetsvillkor, låg lön och arbetslöshet är fenomen man normalt växer ifrån, snarare än resultatet av ett systemskifte.
Inledningsvis tycks också både Dino och filmen avfärda frågan. Men till sist visar det sig förstås, närmast på Hollywoodmaner, att hon just precis har en ”exceptionell talang” som, antyds det i alla fall, öppnar upp för en karriär bortom skitjobben.
Dessutom radar filmen upp individuella förklaringar till Dinos prekära situation till att börja med, som om den skulle vara alldeles ovanlig. Vi får veta att hon har en alkoholiserad pappa som hon brutit med, hon har själv alkoholproblem sedan tidiga år och dessutom, av namnet att döma, invandrarbakgrund.
Allt sammantaget riskerar att ge bilden att arbetsköparnas ökade makt är något som enbart drabbar de som också har personliga problem, de som ligger på gränsen till vad som brukar kallas trasproletariatet och som dessutom är unga.
Det är en olycklig minimering och individualisering av en genomgripande maktförskjutning på arbetsmarknaden.
