I min familj är vi tre men snart fyra. I slutet av mars får jag mitt andra barn och sådant sätter naturligtvis igång en massa tankar.
2015 är långt ifrån det år jag föddes i början av 1980-talet. Mycket har hänt, både på gott och ont, men som vanligt när man börjar grubbla är det kylan som biter tag. Hur annorlunda allt tycks ha blivit. Även om jag avskyr tanken på att det skulle varit bättre förr – det var det inte, det blir däremot förhoppningsvis bättre sedan – är det svårt att tänka på henne, jag vet nämligen att det ska bli en flicka, utan att reagera på den iskalla verklighet hon kommer att kastas in i.
Jag tänker på normaliseringen av sådant som vi för bara ett tiotal år sedan inte såg särskilt ofta. De många människor som tigger på gatorna, utslagningen och den hätska debatten kring samma frågor. Och ännu mer tänker jag på det när jag läser om tisdagens brandattack mot ett tältläger i Ramlösa utanför Helsingborg. Hur notisen i tidningen försvinner i mängden av nyheter om skattesatser och populistiska utspel.
Svenska forskare svarade gång på gång efter terrorattentatet mot franska Charlie Hebdo att något liknande skulle kunna hända här hemma men höjde inte ett ögonbryn över det faktum att det redan sker.
När en man i höstas dog av sina brännskador efter attacken mot ett migrantläger i Högdalen i södra Stockholm var det få, om ens någon, som nämnde ordet terrorism. Det pratades om skadegörelse och polisen gjorde av allt att döma en undermålig undersökning när de väl kom till platsen.
Samtidigt hetsas och hotas det fortfarande på nätet och trollen överträffar varandra när det gäller vidrigheten i kommentarerna kring framförallt de romer som kommer till Sverige för att överleva.
Jag vet inte varför jag tänker på just detta när jag ser magen som sakta växer. Kanske är det för att det i den underbara känslan också finns ett frustrerande vemod
i tanken på att vi snart ska bli fler.
Världen är grym och det har den visserligen alltid varit. Att min sexåring i dag ser det som helt normalt att ha några extramynt i fickan på väg till affären för att stoppa i en av alla trasiga kaffemuggar han passerar säger en del om hur snabbt tiderna kan förändras. Om sex år är han tolv och lilltjejen drygt fem, förhoppningsvis ser världen annorlunda ut då. För om det gick så snabbt att sabba, måste det också gå att bygga upp igen. Jag vill åtminstone försöka, om inte annat för hennes skull.
