Alla som någon gång googlat ”blod i flytningar” eller ”citalopram + alkohol” har hamnat på Familjeliv.se. Med nästan en miljon unika besökare i veckan är det ett av Sveriges största forum.
Här samlas kvinnor och en icke föraktlig mängd män för att diskutera allt som hör den reproduktiva sfären till. Barn, sex och relationer är huvudämnena, även om det finns forumkategorier för det mesta. I det myller av bloggar och instagramkonton som utgör internets mammakultur är Familjeliv ett nav.
För andra året i rad har sajten nu satt upp en show. Mammaboosten heter den och dit går man, enligt hemsidan, för att ”släppa alla krav och måsten för en kväll”. Komikern Petra Mede ska leda mammorna genom en afton av humor, tävlingar och musik. Biljetterna till föreställningen i Stockholm kostar 495 kronor. Då ingår en goodiebag och ett glas vin i pausen.
Vi som är press eller VIP är bjudna till ett särskilt mingel en timme innan showen börjar. När jag kommer dit står ett femtiotal kvinnor med champagneglas i händerna och äter snittar. Den enda jag känner igen är Blondinbella, men jag förmodar att flera bland oss driver större mammabloggar eller har blivit inbjudna för att göra reklam.
Själv hör jag som barnlös 23-åring knappast till målgruppen. Men jag är intresserad av vad moderskap innebär i vår kultur; vad ordet ”mamma” laddas med för betydelser och förväntningar, varför hon ska boostas, och vem som tjänar på det. För det är det givetvis någon som gör.
Eftersom jag inte har någon att mingla med går jag och sätter mig på min plats i publiken. De betalande besökarna – i allmänhet grupper om kvinnor mellan 20 och 55, bara någon enstaka man syns till – går in från en annan ingång. Kvinnorna bredvid mig tar en selfie tillsammans och pratar om vad deras män gör i kväll.
På scenen spelar en pianist loungeversioner av kända låtar. Bakom honom visar tre bildskärmar vilka som sponsrat showen och bidragit till den goodiebag som vilar tryggt på alla säten.
Jag börjar gräva lite i min, men hinner inte se vad den innehåller förrän ljuset släcks och en film drar igång på bildskärmarna. Det är Petra Mede som hälsar oss välkomna. Hon berättar att hon ska intervjua folk på stan om hur det är att vara mamma i dag.
”Stan” visar sig vara Sturegallerian, en av de platser i Stockholm där snittpriset på besökarnas barnvagnar är absolut högst. Det är just det som är poängen. Mammorna i filmen berättar att de börjar dagen med att gå på spa, shoppar lite, sedan kanske fikar några timmar, och så vidare. Publiken skrockar. Ja, om det ändå vore så att ha barn!
Filmen slutar och Petra Mede själv kommer in på scenen. Hon drar några skämt om att det bara är kvinnor i publiken och att de tycks ha lämnat sina snoriga, barnsliga och efterhängsna familjemedlemmar hemma – ”men nu ska vi inte prata om era män”. Alla jublar.
Petra Mede berättar att hon satt och ammade i kulisserna när hon ledde Eurovision Song Contest. Mammor känner press att vara perfekta, säger hon, men det ska man strunta i. Vi är bra som vi är.
Andreas Lundstedt, känd från discogruppen Alcazar, kommer in på scenen och sjunger sin gamla hit ”Driver dagg faller regn”, tvåa i Melodifestivalen 1996. Han berättar om sitt liv som hiv-positiv och ger oss lite virusfakta: han kan kyssas, kramas, få sina tårar torkade utan att den andre behöver ha handskar. Ett stående skämt visar sig vara att Mede är kär i Lundstedt, som är gay.
När Andreas Lundstedt sjungit George Michaels ”Faith” och publiken dansat i bänkraderna sätter sig Petra Mede i en soffa med Birgitta Klang, barnsjuksköterska och relationsexpert.
”Är det så att mammor har högre krav på sig i dag än tidigare?”, frågar Mede. Birgitta Klang säger att så är det absolut. Sociala medier har gjort att vi ständigt är uppmärksamma på hur andra och vi själva ser ut och beter oss. Många känner sig pressade att leva upp till idealen. Men det är bra att vi är lite otillräckliga ibland, säger Klang, annars lär sig inte barnen att det är okej att göra fel. En kvinna bredvid mig viskar att det är skönt att höra.
Sedan är det paus. Vi släpps ut på ett stort mässgolv. Glas med vitt vin står uppställda på bord runt om i lokalen. I ett hörn finns en mingelvägg där man kan bli fotograferad tillsammans med sitt sällskap. I ett annat står representanter för ett viktminskningsföretag och värvar medlemmar.
Jag tittar i min goodiebag och hoppas att den ska vara lite syndig, med choklad, kanske en vibrator åt mammorna, men det är den inte. Där finns visserligen en bit choklad, men också barnschampo, en slickepott, måltidsersättningsbars, rågkex samt rabattkuponger på medlemskap i samma viktminskningsklubb som marknadsför sig på plats. Och en liter mjukmedel.
Är det detta mammor vill ha? Det tror jag inte. Men jag tror inte heller att alla slängde sina kuponger och sitt mjukmedel på vägen till tunnelbanan. Majoriteten av kvinnorna i lokalen kommer vid något tillfälle i framtiden att både banta och tvätta. Då finns det kanske rent krasst en poäng i att de samlas och pratar om det.
Om det nu är så man ska förklara det som sker – en annan, kompletterande tolkning av samma händelseförlopp är att sponsorerna helt enkelt ser sin chans att profitera på kvinnors samhälleliga underordning. Hur som helst är det tydligt att vi inte är här för att glömma hemmet. En ledig mamma är också en mamma.
Efter pausen, och efter att Mede och Lundstedt lottat ut matkassar och ännu fler medlemskap i viktminskningsklubben, står komikern Thomas Järvheden på scen. Thomas Järvheden berättar att han börjat gå längre på toaletten sedan han blev förälder, eftersom det bara är där han får lite egentid. Jag förstår inte varför det kallas livspussel, säger han – pussel är ju en lugn, stillsam aktivitet, men att vara förälder är mer som tetris, med brickor som bara faller och faller. Sedan sjunger han en sång om sin pappas pung.
Det ska sägas: för att vara en kväll för mammor är Mammaboosten anmärkningsvärt dominerad av män. När de inte fysiskt befinner sig på scenen är de i centrum för själva samtalet. Ibland är det raljerande, som när Petra Mede skämtar om att de tagit dit 400 halvnakna 25-åringar, men det går inte att ta miste på mannens betydelse för den mamma som showen riktar sig till. Han tycks definiera henne minst lika mycket som barnet gör det.
Flera av de på scen, inklusive Mede och Lundstedt, är öppet bi- eller homosexuella, men att den tilltänkta målgruppen är straight står utom tvivel.
Thomas Järvheden närmar sig ännu en aspekt av denna målgrupp när han skämtar om hur det är att gå till Coop Forum med fru och barn. Det är påfallande att just stormarknaden och inte den tidigare nämnda Sturegallerian framställs som mammans naturliga habitat. Få andra platser förknippas väl mer med vit, lägre medelklass, vilket är just den grupp som Mammaboosten riktar sig till.
Så är också hela eventet utformat som ett lajv för de som inte vanligtvis blir bjudna på vin och goodiebags, men som både vill och kan lägga en femhundring på lite glamour. Medan det riktiga gratisätandet pågår en trappa upp.
Just kontrasten mellan sken och verklighet är en under hela kvällen återkommande trop. Å ena sidan en ordnad, instagrammad tillvaro med bra sex, gulliga barn och långluncher på Stureplan; å den andra stök och snor och livet som det faktiskt ser ut. Särskilt ordet ”perfekt” upprepas ständigt. Gång på gång betonar Järvheden och Mede att perfektion inte är något att sträva efter. Att de bilder vi ser av moderskap är orealistiska, och att vi, mammorna på plats, duger precis som vi är.
Frågan är vad detta mantra får för funktion. I stället för att minska kraven kanske det snarare befäster dem, genom att ytterligare understryka betydelsen av vissa specifika praktiker. Alternativet till att vara perfekt tycks ju inte vara att inte banta, utan att göra det och misslyckas. Inte att vilja något annat än att gå på spa, vara smal och ha en make som man lite lätt föraktar, utan att skaffa sig allt detta och ironisera över konsekvenserna.
Men måste man banta? Måste man instagramma, träna regelbundet, leva i en heterorelation, bo vackert, laga ambitiös mat och ge barnen de dyraste vinterjackorna? Annorlunda uttryckt: ger Mammaboosten oss i publiken några som helst verktyg för att förändra inte bara vår attityd till det vi begär, utan själva begärsstrukturen i fråga, de faktiska levnadsvillkoren för mammor som grupp? Knappast. I min goodiebag bor ett liv av könskodad självuppoffring, där den enda ljusningen är en chokladbit då och då. Dialektikens hamsterhjul: banta, frossa, banta, frossa.
Att påpeka detta är så klart både banalt och en aning naivt – som om det gick att förvänta sig att Familjeliv, ett företag vars livsluft är den borgerliga kärleksideologin, skulle stå för något verkligt omstörtande. Det är klart att det är mer lukrativt att spela på befintliga könsroller än på ett mer komplext moderskap, där andra sätt att relatera till barn och medmänniskor kan få plats.
Att kräva eller ens föreslå att en vinstdrivande organisation ska gå i bräschen för den feministiska kampen är i bästa fall enfaldigt och ofta inte ens det.
Men samtidigt. På plats i publiken är det omöjligt att komma förbi det oerhörda i att hundratals kvinnor samlas och har roligt. När hela Mammaboosten avslutas med ett mammamedley, med ABBA:s ”Mamma Mia” som höjdpunkt, och när kvinnorna reser sig från sina säten för att följa med i Andreas Lundstedts discomoves, tycker jag att det är alldeles fantastiskt.
I den gemensamma dansen finns en energi som kan ta oss bort från mjukmedlet och in i något verkligt intressant. Jag kastar min slickepott, men äter chokladen. Många gjorde nog likadant.
