När Ingvar Kamprads förflutna som fascist avslöjades för världen för några år sedan ifrågasattes han från flera håll. I USA talade affärskontakter om att bryta med Ikea.
Men när det blåste som värst kring möbelmogulen kom hans lojala anställda till sin ledares undsättning. Om detta har Kamprad berättat inlevelsefullt i en tv-intervju. Tårarna rann nedför Ingvar Kamprads kinder när han återgav hur 398 av 400 anställda i Älmhult skrivit under ett brev där man uttrycker sitt stöd och förtroende för högste chefen.
Det första tittaren frågar sig är ”hur gick det egentligen med de två som inte skrev under?” Det andra är – skrev inte Ernst Jünger för länge sedan om just detta i Der Waldgang?
Om de båda Ikea-anställda som vägrade skriva under lojalitetsförklaringen fick utstå repressalier är inte känt. Inte heller är det egentligen utrett om de verkligen existerat. Dessa sentida efterföljare till August Landmesser, varvsarbetaren som blev odödlig genom att stå med korslagda armar vid sjösättningen av fartyget Horst Wessel 1942 i stället för att höja högerarmen som alla andra på kajen i Hamburg, fyllde nämligen en viktig funktion i Ingvar Kamprads historieberättande även som symboler.
Det är, skriver Ernst Jünger, nödvändigt för en diktatur att ha en liten opposition att kunna peka på. Inte ens de folkomröstningar som är rena skådespel kan resultera i 100 procent ja-röster. Dels skulle det inte se trovärdigt ut, dels behövs den avvikande minoriteten för att den förkrossande majoriteten ska kunna relateras till något – och för att de som utgör majoriteten ska kunna förhålla sig själva och sitt ställningstagande, vare sig det gjordes av rädsla, konformism eller rentav ärlig övertygelse, till något.
I boken Der Waldgang, Skogsvandringen, från 1951, nu för första gången på svenska, utvecklar Ernst Jünger några av tankegångarna från romanen På marmorklipporna, en tydligt antinazistisk hyllning av motstånd som av outgrundlig anledning lyckades bli utgiven i Tyskland 1939, och essän ”Över linjen”, som han skrev till Martin Heideggers 60-årsdag 1949.
Då hade Jüngers publiceringsförbud precis hävts av ockupationsmyndigheterna, som vid krigsslutet 1945 ansåg att hans skrivande – trots att han uppenbarligen inte ägnat sig åt entusiastiskt medlöperi – ändå kunde utgöra en fara för ockupationsmakten. Fortfarande två år senare ser han det som nödvändigt att uttrycka sig på en hög abstraktionsnivå, att inte nämna världen runt omkring med namn.
Det har också bidragit till att ge Der Waldgang mycket av dess tidlösa kvaliteter. Naturligtvis är diktaturen med sina påbjudna folkomröstningar Östtyskland, naturligtvis är de människor som nyss kunde dödas för att de uttryckt en avvikande åsikt, och nu i stället ställs till svars för att de opponerat sig för lite, tyskarna på ömse sidor om gränsen mellan de båda nybildade republikerna.
Samtidigt rör sig den gestalt, skogsvandraren, som Jünger introducerar, på en möjlig väg bort från samtidens olika typer av tvång på den enskilde, i alla tider och världar. Hen är inte knuten till det tidiga 1950-talets specifika förutsättningar, utan talar till såväl de som hade kunnat tvinga historien att ta ett annat förlopp 20 år tidigare som till oss som läser Jünger i dag.
Skogsvandraren är ett ideal för att behålla fattningen när världen omkring rasar samman, eller fryser till is. Det utgår från individen, men som Jünger påpekar tidigt i texten är det inte tal om en utvald elit – även om skogsvandrarnas antal alltid kommer att vara litet – utan det är en potential som kan väckas i alla människor.
En och en tar skogsvandrarna ansvar för sig själva. De är de människor som bestämt sig för att säga NEJ när alla andra säger JA. Som står fast vid sina värderingar, som vägrar resa med Titanic mot undergången – Jüngers metafor för det han ser som modernismens destruktiva galenskap. De som i stället står fast rotade i jorden, som träden i skogen.
Även om skogsvandrarna alltid kommer att vara ett fåtal, och kanske inte ens är medvetna om varandras existens, kan de influera mångfalt fler med sitt exempel. Dels naturligtvis i en konkret motståndssituation, med sabotageaktioner, och dels genom att sprida propaganda, om så bara en ensam bokstav sprejad på stadens husväggar – W för Waldgang, föreslår Jünger.
Men detta tillhör de kanske alltför konkreta bitarna i Der Waldgang. Som intressantast är Jünger när han frångår det allra tydligaste.
Det handlar om en hållning till tillvaron där skogsvandraren lever i det moderna samhället men inte förlitar sig på att samhällsfunktionerna kommer att vara tillräckliga för att garantera vare sig frihet eller tryggheten i det egna hemmet när de står under hot.
Detta, säger Jünger, är bara en illusion, en synvilla.
Hemmets trygghet garanteras i själva verket ytterst av fadern som, flankerad av sina söner, möter angriparen på tröskeln med yxa i hand. Så var det i det gamla Island, och där hade också de utrensningar som så enkelt kunde genomföras i miljonstaden Berlin 1933 varit omöjliga, menar Jünger.
Det är denna mentalitet som skogsvandraren förkroppsligar i det ögonblick saker ställs på sin spets – detta som är själva innebörden i ¡No pasaran!, de spanska socialisternas slagord under inbördeskriget, och de brittiska antifascisternas vid slaget om Cable Street. Eller i den fullkomligt uppslukande hängivenhet med vilken Runebergs klent begåvade men desto plikttrognare soldatrekryt Sven Dufva utförde general Sandels order: Släpp ingen djävul över bron!
Men även den som aldrig i sitt liv behöver ställa sig där på tröskeln kan kultivera samma hållning till makten och till omvärlden. Kan välja att tillhöra skogen i stället för det framrusande fartyget.
Ernst Jünger inskärper att det inte går an för den som har lyxen att kunna det, att helt enkelt välja att vara världsfrånvänd, medan miljoner lider på grund av en orättfärdig makts förbrytelser. På så vis kan man möjligen utveckla sina yogafärdigheter, skriver han, kanske med udden riktad mot en av sina samtida, italienaren Julius Evola som tog en betydligt mörkare politisk väg än den Jünger valde från och med 1930-talets mitt, och som parallellt med att utveckla sin radikalkonservativa ideologi och sina drömmar om en traditionernas revansch på den moderna världen, förkovrade sig i just österländska meditationstekniker.
Som litterärt verk är Der Waldgang tämligen unik i sitt slag, men de koncept Jünger arbetade med var han inte ensam om. Bara två år före utgivningen kom en annan milstolpe i 1900-talets europeiska litteratur – George Orwells 1984.
Till stilen skiljer sig böckerna åt enormt, men det finns likheter i tankegångarna. Fler än Jünger vill kännas vid när han alltför lättvindigt – och troligen delvis av ideologiska skäl – avfärdar 1984 som i och för sig läsvärd, men…
För ideologiskt var det naturligtvis en avgrund mellan den aristokratiskt konservative Jünger och socialisten Orwell. Samtidigt finns beröringspunkter mellan deras biografier. Den ene officer i den kejserliga tyska armén, den andre polis i den brittiska kolonialmakten, båda frivilliga i varsitt krig, båda revolutionärer – om än med radikalt skilda mål. Och båda bittra fiender till såväl den liberala borgerligheten som till det samhälle Stalin skapat i östra Europa.
Medan Ernst Jünger talar om skogsvandraren som han tidigare talat om arbetaren och om den okände soldaten – som en gestalt, ett ideal – så är Orwells antihjälte Winston Smith på många vis skogsvandraren i praktiken. Han försöker så gott han kan göra sitt privata uppror mot det helt absurt totalitära systemet. Han misslyckas, eftersom det passar Orwells ärende i 1984, men med sina valhänta försök till motstånd har han skrivit in sig i litteraturhistorien.
Även Jünger beskriver det totalitära samhället där polisen övervakar medborgarna, och där varje medborgare blir sin egen polis, tudelad av staten i ”en skyldig och en annan som anklagar sig själv”.
I 1984 har diktaturen skapat sin egen ”underjordiska motståndsrörelse” för att fånga upp dissidenter som Winston Smith och hans älskade Julia. Frågan är om ens statsfienden nummer ett, Emmanuel Goldstein, faktiskt existerar – eller om han är skapad för att utgöra just den sorts fiende som diktaturer så väl behöver för att hålla medborgarna i schack och för att fokusera deras rädsla och hat på något annat än den egna förtryckaren.
I Orwells roman, lika mycket en enormt skarp satir över det moderna samhället i väst och vad det riskerar att bli som en hatskrift mot den stalinism som så många av hans samtida vänsterintellektuella i Storbritannien sympatiserade med, står det lilla hopp som ändå finns till arbetarklassen, till prolerna. Den slutsatsen drar av lätt insedda skäl inte Jünger, som däremot skriver om makthavarnas stora skräck – att de vargar som döljer sig i den fårahjord de styr över med hjälp av sina många vakthundar ska påverka de övriga, så att hjorden en dag har blivit en flock som går till gemensamt anfall.
Der Waldgang genomsyras av en uppriktig oro, för att inte säga skräck, för det moderna, och det är inte enbart en betingad reflex hos en ryggmärgsreaktionär – till skillnad från samtida radikalkonservativa författare som Tolkien eller Evola omfamnade Jünger modernismen så sent som vid 1930-talets början. Oaktat att hans bok Der Arbeiter fick NSDAP:s partiorgan Völkischer Beobachter att hinta om att han började komma farligt nära att få en kula i huvudet, är den för de flesta andra läsare än mordiska nazistiska litteraturkritiker en hyllning av en högst totalitär modernitet där människa smälter ihop med maskin och teknologi övertrumfar småborgerlig sentimentalitet.
Vad som hände sedan är naturligtvis att den mentalitet som kommer till uttryck i den odiskreta varningen till Jünger i Josef Goebbels tidning under halvannat decennium löpte fullständigt amok på den europeiska kontinenten. Jünger hade fått mer än nog 1939, och skrev det så tydligt han kunde – utan att hamna i vägen för den där kulan – i På marmorklipporna. Brödraparet som dragit sig undan världen efter en period som krigare tvingas, främst på grund av ren anständighet, åter dra ut i strid när de nya herrarnas lågsinta brutalitet blir outhärdlig att bevittna. Men de blir inte skogsvandrare, i stället drar de ihop sina vänner för ett avgörande fälttåg som dock går väldigt illa, och tvingas sedan dra i landsflykt. Fienden var för stark och för välorganiserad. Den demoniske skogvaktarens bullrande skratt ekar över hedarna när hans hantlangare krossar upprorsförsöket.
Inte heller det verkliga uppror mot Adolf Hitler som vänner till Jünger försöker sig på en julidag fem år senare lyckas, och ödet för de inblandade blir långt värre än flykt över havet.
De här erfarenheterna har Jünger bakom sig när han skriver Der Waldgang, och givetvis erfarenheterna av hela den nazistiska terrorapparaten, med den effektiva säkerhetstjänsten, hålkortsmaskinerna som sorterade de oönskade i hel-, halv- och kvartsjudar och själva det enorma utrotningsmaskineriet, i sig omöjligt utan det moderna.
1951 var övervakningssamhället ändå fortfarande alldeles i början av sin potential, även om det var lätt för tänkare som Orwell och Jünger att dra ut linjerna. Var de slutar börjar vi få en vag uppfattning om i dag.
”Varje rationalism leder med logisk nödvändighet till mekanisering och varje mekanisering till tortyr”, skriver Jünger. Det är vad som sker i ”de nihilistiska processernas centra”, där människan befinner sig inne i en maskin som vill förgöra henne.
Hoppet som ändå finns består i att människan ställer sin fria vilja mot maskinens mordiska logik, och sträcker ut sin hand till sin nästa. Att hon blir en skogsvandrare, redo att på de vis hon kan göra motstånd.
I dag lever vi i en tid där moderniteten avlösts av något annat, där de raka linjerna blivit allt spretigare och svåra att följa. Samtidigt som maskinen fortfarande i högsta grad arbetar enligt samma nihilistiska program som förr, har den raka propagandan ersatts med mångtydig pr, de enkla sanningarna och de stora lögnerna mer och mer ersatts av myriader halvsanningar och försåtliga små lögner.
”Krig är fred” skrek affischerna från husväggarna i 1984 mot Winston Smith när han släpade sig till arbetet i Sanningsministeriet. Dagens krig är bara kanske krig, eller möjligen ett slags fred. Eller vapenstillestånd, fast med tusentals döda. Invasioner sker, men ändå inte. Antifascism och själva slagordet ¡No pasaran! har kapats av en makthungrig stormakt som ett sätt att få sympatier för sina inbrytningar i grannländerna. Motståndsrörelser kanske eller kanske inte har ärligt uppsåt, makthavarna bryr sig inte ens om när de beslås med lögn – förvirring är själva syftet, att vi ska acceptera att sanning blandas med lögner och inte längre varken våga eller ens kunna lita på någon.
”Öknen växer, ve den som har öknar inom sig!” Så låter Friedrich Nietzsche sin Zarathustra utbrista. Ernst Jünger har flera gånger återkommit till just det citatet av läromästaren och till öknen som metafor.
I det tilltagande kaos som råder i dag, i den ständigt vidgande öknen, behöver vi Skogsvandraren som motkraft, kanske mer än någonsin.
