För det mesta pratar 15-åriga Hadia oavbrutet, men emellanåt börjar hon stamma och tystnar sedan. Hon stirrar ut i tomma luften och samlar sig. Sedan väller orden ur henne igen. Hon har mycket att berätta. I över tre månader var hon fånge hos den militanta jihadistgruppen Islamiska Staten, IS, som under året har intagit stora områden i Irak och Syrien. På morgonen den 3 augusti nådde IS Hadias hemby i Sinjardistriktet i nordvästra Irak.
– Vi hade hört rykten om att IS var på väg till byn. Jag och mina släktingar hade precis flytt ur vårt hus när en grupp IS-män såg oss på gatan, säger Hadia.
Hennes man, som hon hade gift sig med tre månader tidigare, var beväpnad, likaså hennes farbror och några andra män. Skottlossning utbröt.
– Jag hamnade mitt i eldstriden. Först såg jag min farbror och flera andra män bli nedskjutna. Sedan träffades min man och föll ihop på marken. Därefter svartnade det för mina ögon, säger hon.
När Hadia slog upp ögonen låg hon i en säng på sjukhuset i den IS-kontrollerade staden Baiji.
– Jag vaknade av smärta eftersom jag opererades utan bedövning. Jag hade blivit skjuten i axeln, säger hon.
Jag träffar Hadia i en bitande kall lokal bredvid irakiska Kurdistans största flyktingläger i staden Khanke i nordöstra Irak. Här har hon bott med sina föräldrar sedan hon slapp ur IS grepp för några dagar sedan. Längs väggarna reser sig staplar av madrasser och filtar avsedda för lägerinvånarna. Hadia, liksom resten av de 65 000 flyktingarna i Khanke, tillhör den religiösa minoritetsgruppen yazidierna som IS ger valet ”konvertera eller dö”. Under sin erövring av Sinjardistriktet uppskattas IS ha kidnappat alltifrån 500 till tusentals yazidier, framförallt kvinnor och barn. På sjukhuset i Baiji fanns ett hundratal kidnappade kvinnor, inklusive Hadias faster. Hadia berättar att många fördes bort av IS-männen.
– De sade att de skulle giftas bort med muslimska män. Det kom även män från Saudiarabien, Syrien, Jemen och andra länder för att köpa kvinnor. Vi var livrädda för att bli sålda, berättar Hadia.
Hadia säger att köparna var ointresserade av henne på grund av hennes skottskada. Även IS-männen lät henne oftast vara i fred.
– Men de hotade min faster och andra kvinnor till livet om de inte konverterade till islam. De flesta gjorde det för att inte bli dödade, säger hon.
Efter ett par veckor på sjukhuset fördes Hadia med sin faster och en grupp andra kvinnor till en by där de hölls inlåsta på en skola.
– Där tog en kvinna livet av sig på toaletten, berättar hon.
Hadia börjar berätta hur de ständigt fördes mellan olika byar och städer, men tappar tråden och börjar gråta. Hennes mamma ber mig att inte pressa henne för hårt med mina frågor. Hadia har haft flera panikattacker under natten. Hon samlar sig och hoppar fram till mitten av november i sin berättelse.
– Då förde IS-männen mig och min faster till en byggnad i Sinjar. De sade att vi inom kort skulle tas till Syrien där det fanns män som ville köpa oss, säger Hadia.
En morgon attackerades byggnaden av väpnade yazidier. I kaoset smet Hadia och hennes faster.
– Några yazidiska män räddade oss och tog oss till bergen. Jag fick låna en mobil och ringde min mamma och pappa som hade flytt till Khanke, säger hon.
Hadia och fastern evakuerades av en irakisk arméhelikopter. Den 15 november återförenades de med sina familjer i Khanke.
– Jag vet inte om min man lever eller är död, men om han är fånge hos IS kommer de kanske att döda honom om de får veta att jag pratar med journalister, säger Hadia som egentligen heter något annat.
Hadia har inte fått någon professionell hjälp att bearbeta sina upplevelser. Detsamma gäller 19-åriga Zaitoun från Sinjar som jag träffar med hennes pappa och några syskon i ett tält i utkanten av lägret. Även hennes namn är fingerat. Liksom tiotusentals andra yazidier flydde Zaitoun till Sinjarberget när IS attackerade Sinjar.
Den tredje dagen på berget blev Zaitoun och tre andra yazidiska flickor tillfångatagna av IS när de letade efter vatten. Även hon hölls inlåst med hundratals andra kvinnor på olika platser i Irak. På ett ställe drogades de konstant till sömns i nio dagar. I staden Raqqa i Syrien såldes Zaitoun till en syrisk man och blev hushållsslav åt hans familj.
– Jag fick familjen att börja lita på mig så att jag tilläts gå ut och handla åt dem. Jag köpte en begagnad mobiltelefon och ringde min familj, säger hon.
Hennes familj befann sig i Khanke. Pappan lånade pengar och anlitade flyktingsmugglare.
– En dag när familjen var ute slog jag sönder ett fönster och en dörr för att det skulle se ut som om jag hade blivit bortförd. Sedan smet jag ut och tog mig till en adress där flyktingsmugglarna väntade, säger hon.
Zaitoun kom till Khanke den 20 oktober. Hon lider av flashbacks och panikångest, framförallt på nätterna, men har inte fått någon annan behandling än med valium på Khankes primärvårdsklinik. Där träffar jag sköterskan Tahseen Aldnadi.
– Det finns över 20 kvinnor i Khanke som har varit fångar hos IS. De har svåra psykiska problem, men vi kan bara behandla dem med valium, framförallt genom injektioner. Det hjälper för stunden, men är givetvis ingen lösning på deras problem. De behöver professionell hjälp, säger han.
Tahseen misstänker att många av kvinnorna har utsatts för sexuella övergrepp under fångenskapen. En annan ung kvinna i lägret, som hölls kidnappad av IS i en och en halv månad, hävdar att några av hennes olyckssystrar våldtogs under deras fångenskap i staden Tal Afar. Själv säger hon att hon slapp undan för att hon gjorde sig ”ful genom att gnida in smuts i ansiktet”.
Organisationen WEO, Women Empowerment Organisation, har 150 fältarbetare i lägret. En av dessa är Avan Yassin. Hon berättar om en ung kvinna som kom ensam till lägret och var gravid efter att ha blivit våldtagen under fångenskapen hos IS.
– Hon mådde mycket dåligt och ville göra abort, men ingen kunde hjälpa henne. När folk i lägret fick reda på vad som hade hänt försvann hon. Nu vet ingen var hon är, säger Avan Yassin.
WEO har inte resurser att ge kvinnorna psykologisk hjälp, förklarar hon.
– Det enda jag och andra kvinnliga fältarbetare kan göra är att försöka prata med dem så att de ska känna sig trygga och må bättre, säger hon.
Rfaat Mostafa, projektchef för WEO, säger att det är nästintill omöjligt att få klarhet i hur många kvinnor som utsatts för sexuellt våld under sin fångenskap.
– Om en kvinna berättar om det för sina familjemedlemmar kommer de att pressa henne att tiga om det, säger han.
Rfaat Mostafa berättar att en del flickor som har varit fångar hos IS riskerar att mördas av familjemedlemmar. Många yazidiska familjer lever efter traditionella och konservativa värderingar vilket innefattar att en kvinnas sexualitet är kopplad till familjens heder.
– Även män som inser att våldtäkt inte kan skyllas på offret kan pressas att mörda en kvinnlig släkting för att återupprätta familjehedern om folk i omgivningen börjar prata för mycket. För ett tag sedan blev en flicka knivhuggen i lägret. Hon överlevde, men varken hon eller någon annan ville prata om vad som hade hänt. Det sågs som en familjeangelägenhet, säger Rfaat Mostafa.
Det är sällan som någon från WEO får prata med flickorna utan att deras familjer är närvarande. Ett kvinnocenter, som bland annat ska erbjuda psykiatrisk hjälp, planeras att öppnas i lägret.
– Men jag tror att få familjer kommer att låta sina döttrar eller systrar gå dit ensamma, säger Rfaat Mostafa.
När kvinnocentret kommer att öppna står skrivet i stjärnorna, liksom mycket annat. Enbart under de två första veckorna i augusti flydde 650 000 människor, framförallt yazidier, kristna och andra religiösa minoriteter, till irakiska Kurdistan där det nu finns närmare 900 000 internflyktingar. Hundratusentals lever utanför lägren i skolor, ofärdiga byggnader, kyrkor, moskéer eller under bar himmel. 21 läger existerar eller är under uppbyggnad. Ytterligare fem är planerade. De kommer dock endast att kunna hysa lite mer än hälften av dem som är i akut behov av boende.
I Khanke växte ett oplanerat, inofficiellt läger upp i början av augusti.
Det kallas nu det ”gamla lägret” för att skilja det från det ”nya lägret” som anlades i september. Än i dag lever tusentals människor under vidriga förhållanden i det gamla lägret. Lägeradministrationen hävdar att de ska flyttas till två nya läger, men kan inte ange någon exakt tidpunkt. Medan tälten i det ”nya lägret” har betongfundament står tälten i det ”gamla lägret” på bar mark och drabbas ständigt av översvämningar vid regn. Befintliga toaletter saknar vatten. Golven är täckta av avföring. Många har byggt egna toaletthyddor av stolpar och filtar.
– Det finns inte tillräckligt med vattentankar eller toaletter och här finns inga duschar. Vi får tvätta oss i baljor i tälten, säger 84-årige Khodr Haidar som bor i det ”gamla lägret”.
I såväl det gamla som det nya lägret saknar många barn skor. Ännu fler är klädda i tunna sommarkläder trots att vintern har kommit. Hit hör 28-åriga änkan Iran Ghassims fyra barn.
– Vad ska jag göra? Mina barn behöver varma kläder, men jag har inga pengar och min man dödades av IS, säger hon.
Många barn arbetar för att bidra till familjeförsörjningen, framförallt som försäljare i lägrets utkanter. Inga går i skolan. UNICEF ska öppna en skola, men ingen vet när. Många lägerinvånare klagar över att de inte får tillräckligt med förnödenheter. Överallt i lägret ses kvinnor som bakar bröd i egengjorda lerugnar eller som kokar mat över öppna eldar.
– Jag har fått ett gasolkök, men har inte råd att köpa gas till det, säger Iran Ghassim.
I ett tält ligger 70-årige Sabri Khalil under fyra filtar på en madrass.
– Jag fryser ändå. Administrationen förbjuder oss att elda i tälten. Vad ska vi göra för att hålla värmen? frågar han sig.
Enligt lägeradministrationen skulle lägrets elnät kollapsa om tälten försågs med elelement. Många använder bränsledrivna värmekaminer, vilket hittills har kostat en kvinna och tre barn livet vid tältbränder.
– Det skulle vara bra om vi kunde bo i husvagnar i stället. Nu är det så kallt att vi inte kan sova på nätterna, säger Sabri Khalil.
Enligt personal på hälsokliniken i Khanke florerar hygienrelaterade sjukdomar och infektioner bland flyktingarna. Många lider av posttraumatiskt stressyndrom, framför allt kvinnor och barn. Även depressioner är vanligt. 60-årige Salam Khalaf Khodr oroar sig konstant över sin fru och fem barn som kidnappades när IS intog hans hemby Herdan.
– Jag har bett flera hjälporganisationer om hjälp att hitta min familj, men de kan inte göra annat än att lyssna på mig, säger han.
Under vårt samtal ringer hans mobil. Det är en brorson som har hört rykten om att tre av Salam Khalaf Khodrs barn och hustrun har setts i den IS-kontrollerade staden Mosul. Det är inte första gången som Salam får liknande samtal.
– Jag tror inte på något förrän jag ser min familj med egna ögon, säger han.
Internflyktingarnas tidigare hem ingår nu i IS självutropade kalifat som sträcker sig över ett område lika stort som Storbritannien i Irak och Syrien.
Alla jag pratar med i lägret är tveksamma till om de någonsin kommer att kunna återvända till Sinjar – inte ens om IS försvinner. Kristna som lever i IS-kontrollerade områden får alternativen ”betala skyddsskatt, konvertera eller dö”. Yazidierna får endast de två sistnämnda valen eftersom de, till skillnad från kristna och judar, inte har ställning som ”bokens folk” i islam. Enligt yazidierna är IS massaker den 74:e som drabbar dem.
– Vi tror inte att den irakiska armén eller kurdiska peshmerga kan skydda oss från att något liknande händer igen, säger Salam Khalaf Khodr.
– Om vi återvänder till Sinjar måste vi garanteras internationellt beskydd, i annat fall kommer vårt samfund att utplånas inom en snar framtid.
