Jag tänkte skriva en text om fotogen. Jag hade strömavbrott nästan en timme förra veckan, och fick fram mina fotogenlampor, gjorde en brasa, och skapade ljus och värme. Hur klarar vi oss utan el? Jag ville skriva om hur fotogen inte används längre på det sättet, men gjorde skillnad för så många förr i tiden. Fast lamporna fortfarande kallas fotogenlampor, så använder vi till exempel paraffinbaserad lampolja. Det kan ju bli en hur spännande text som helst, tänkte jag, och började med en överdriven glädje undersöka olika alternativa lösningar inför kommande strömavbrott.
Lite vinklar om hur det var förr, hur folk inte kunde gå och skita på dasset utan att bli riven av björnen utan sin fotogenlampa. När det inte fanns rinnande vatten så kunde man såklart inte skita riskfritt utan lampa heller utan att riskera att bli riven av något hungrigt rovdjur. Helt plötsligt har jag en rolig text framför mig. Jag måste bara göra ett ärende först.
Jag åker ned till husvagnslägret med romer för att lämna en ytterrock och en påse mat. Det är kallt och minusgrader. När jag kliver in i den omoderna husvagnen som den höggravida unga tjejen jag brukar prata med bor i, så hänger det en liten ficklampa i taket. Ljuset är väldigt riktat, och svajar.
Jag är ledsen, vi har ingen lampa, batteriet i vagnen är urladdat. Så ber hon om ursäkt för att min vistelse i hennes hem inte blir så trevlig som hon skulle önska.
Ficklampskenet svajar mellan hennes vader, gasolköket, hennes vader, gasolköket. Vi följer ljuset med blicken, och så fort någon rör sig i vagnen så ändrar ljuset bana. Det knackar på dörren, hennes man pratar snabbt med knackaren. Nu följer vi ljuset mellan hennes kusin som sitter i hörnet och dricker kaffe, och baljan där hon tvättar familjens kläder. Fram och tillbaka.
Hon borde ju ha en fotogenlampa tänker jag, det hade ju varit kanonbra! Ett jämnt varmt ljus, som är portabelt. Sen slår det mig hur mycket jag har accepterat situationen. I mitt vilda vackra Västerbotten, så bor det återigen romer i tältläger, utan de moderniteter vi andra tar för givet. Jag vill ge dem lyxen som en fotogenlampa representerar, precis som mormor hade när hon var ung. När hon tappade sina tänder som tonåring på grund av undernäring. Då hade hon fotogenlampa. Och den lyxen vill jag unna den här gravida unga tjejen.
Jag har nöjt mig. Inte så att jag har slutat tänka på alla människors rätt till bostad, rätt till skola, och mat. Men jag har visst någonstans accepterat ett samhälle där man återigen måste se om röven när man går på dasset, så ingen attackerar i mörkret.
Jag skäms som fan. Och köper en fotogenlampa till henne.
