Hösten 1993 gjorde polisen en oanmäld razzia på Alsike Kloster utanför Uppsala. Klostret tillhör Helgeandssystrarna, en orden inom Svenska Kyrkan och verksamheten där sköttes av tre nunnor. Alsike kloster utgjorde sedan tre år tillbaka en asyl för utvisade flyktingfamiljer, som absolut inte kunde eller vågade återvända till hemlandet. 

Vid den tiden fanns flyktingar från forna Jugoslavien, Bangladesh, Syrien och Libanon, Indien, såväl muslimer som kristna, samt en romsk familj i klostret. Eftersom Alsike kloster utnämnt sig till en fristad för asylsökande var det välkänt för Uppsalapolisen, med vilken man dittills haft goda relationer. Vid razzian hävdade Uppsalapolisens dåvarande chef att man handlade på order från Rikspolisen.

Tidigt på morgonen i den 24 november körde polisen upp med en stor buss framför klostrets ingång, gick in och beordrade alla flyktingar, inklusive barn, att klä på sig och gå ut till bussen för vidare utvisning ur landet. Poliserna var civilklädda, de var många och ”vimlade omkring i huset”, enligt vittnesmålen. De hade även omringat klostret.

Panik utbröt, i synnerhet som många vid denna tidpunkt låg och sov och väcktes av larmet. Ingen förstod riktigt vad som stod på, många kvinnor grät och barnen galltjöt. Somliga familjer låste in sig på sina rum. I flera fall  slog polisen in dörrar och släpade ut människor. De tre nunnor som stod för verksamheten försökte sätta sig till motvärn och tala förnuft med polisen utan att det hjälpte.

Framåt klockan 17 for bussen iväg med de flesta familjerna. Nunnorna fick inte följa med. Männen fördes till häkte, kvinnorna och barnen till en samlingssal i polishuset. Efter sju–åtta timmar släpptes kvinnor och barn – en bidragande orsak kan ha varit att man på polishuset inte stod ut med barnens skrik och gråt.

Razzian väckte starka reaktioner i hela landet. Många från allmänheten skyndade till klostret, som redan på eftermiddagen fyllts av folk.  Ärkebiskop Gunnar Weman underrättades. Inte minst blev det uppror i medierna: ”Detta är vad som brukar utspela sig i diktaturer! Men så handlar man inte mot ett kloster i en demokrati som Sverige!” Polisen hävdade att detta inte var ett kloster utan bara ett vanligt hus. 

Dagen efter blev jag ombedd att i egenskap av psykiatriker fara till klostret och hjälpa till. Stämningen var upprörd. När jag kom fram var kvinnor och barn tillbaka. En del låg på golvet och snyftade, flera hade kissat på sig av skräcken. Barnen sprang omkring och storgrät. Saker var omkullkastade och dörrar trasiga. De tre nunnorna var arga och förtvivlade. Männen saknades. 

De flesta av männen förpassades senare ut ur landet.  Somliga, framför allt de som var från Bangladesh, försvann i sitt hemland. Några av dem lyckades ta sig tillbaka, två svårt torterade. Familjerna och de män som kommit tillbaka fick efter hand uppehållstillstånd i Sverige av humanitära skäl och är numera svenska medborgare.

Tjugo år senare har jag intervjuat de personer eller familjer och deras numera vuxna barn, som upplevt polisrazzian. Det rör sig om tolv familjer. De flesta har ställt upp på intervjuerna, en del mer motvilligt. Alla har dock inte velat medverka, trots löfte om anonymitet. De som nekat har angivit att minnet är alltför smärtsamt eller förödmjukande, att detta är någonting de inte vill minnas. 

Polisrazzian beskrivs av samtliga jag intervjuat som ytterst skrämmande. Hela scenariot förstärktes av minnen från liknande situationer i deras hemländer. Det allra värsta, uppger de, var att polisingripandet kom som en fullständig överraskning. Två av männen säger att razzian var värre än fängslandet och tortyren i hemlandet, just därför att de inte alls var förberedda utan trodde sig vara i trygghet. Att ett kloster skulle stormas av svensk polis hade ingen väntat sig. En man säger: ”Polisrazzian är det värsta som hänt mig i livet, värre än fängelse och tortyr i Bangladesh. Där visste jag vad som skulle kunna hända, här trodde jag ju att jag var i skydd. Det som hände under razzian har liksom fastnat i huvudet, kommer igen i mardrömmar. Och jag blir fortfarande rädd när jag ser en polis.”

Alla drabbade levde länge i stor skräck, hade dålig sömn, mardrömmar, huvudvärk och magsmärtor. Somliga har fortfarande mardrömmar.

En man blev kvar på klostret. Han var under sin tid där lite av en ledare bland männen på klostret. Till yrket var han bilmekaniker och drev en ”verkstad” på klostret, dit även socialtjänsten skickade lärlingar för att lära yrket. Under razzian höll systrarna undan honom eftersom han var hjärtsjuk och de fruktade för hans liv om polisen tagit honom. Därefter glömdes han kvar och gömde sig sedan i ett annat kloster. En tid efter razzian fick han dock en hjärtinfarkt. Han blev även så skrämd och i efterhand längtade han så efter sin familj att han blev inlagd på en psykvårdsavdelning några månader, innan han slutligen fick uppehållstillstånd. 

En annan kvinna fick i samband med razzian svimningsanfall och kramper och blev därefter tvungen att vårdas inom psykvården i sju månader. Hennes man fick då verkställig­heten av sitt utvisningsbeslut uppskjuten och skickades från häktet för att ta hand om barnen. Familjen fick senare uppehållstillstånd. 

Av de män som utvisades överlämnades åtminstone två av svensk medföljande polis direkt till polisen
i Bangladesh, och fördes omedelbart till fängelse, misshandlades och torterades. En av dem frågar: ”Har verkligen svensk polis rätt att göra så? Eller förstod de inte vad som skulle hända?” Dessa två män har senare återkommit och fått uppehållstillstånd. Andra flydde från flygplatsen och lyckades gömma sig. En av männen blev vittne till att hans bror fick ögonen utstuckna. ”Det var den hemskaste händelsen i mitt liv”, säger han.

Tiden i hemlandet blev varierande för olika personer. En man levde gömd i ett grannland i fem år: ”Jag var fast förvissad att jag aldrig mer skulle få se min hustru och mina barn.”  

Flera män tog sig på olika vägar tillbaka till Sverige och
till Alsike Kloster. Av nio bengaler återkom tre – en fick uppehållstillstånd i Kanada, några tog sig till andra länder eller försvann. En kosovoalban återkom. De övriga vet vi inte så mycket om.

Nästan alla, både vuxna men i än högre grad de som då var barn, säger att de många år efteråt blev rädda eller illa till mods när de såg en polis, vissa blir det fortfarande. En kvinna som råkade ut för en trafikolycka, där hon blev påkörd bakifrån av en bil, berättar: ”Jag började skaka i hela kroppen när uniformsklädd polis kom till platsen, trots att de var hjälpsamma och vänliga.”

Ett fåtal av dem jag talat med har kunnat bibehålla sitt förtroende för polisen intakt. En ung man arbetar i dag som väktare ”och då samarbetar jag mycket med polisen, de är schysta”. 

Beträffande barnen skiljer sig deras minnen av razzian beroende på hur gamla de var när de upplevde den. Många av barnen blev starkt påverkade, inte minst av föräldrarnas skräck och av att papporna plötsligt försvann. Barnen och deras mammor kom tillbaka till klostret men tvingades till att börja med fara till polisen dagligen, ett mycket obehagligt minne för de flesta. Efter ett tag började i stället polisen besöka klostret regelbundet. Men de regelbundna inspektionerna slutade så småningom, kanske bland annat på grund av barnens påtagliga skräck för dem. 

Ett fåtal av barnen har fortfarande som vuxna fobiska, tvångsneurotiska och andra psykiska symptom som uppstod i samband med razzian. En flicka som då var 13 år blev så rädd att hon skakade i hela kroppen. Hon slutade äta och dricka och blev till slut så sjuk att hon var tvungen att tas in på sjukhus för att få dropp. Alla flickorna i hennes familj mådde dåligt i nästan fem år och fick gå hos psykolog. De är dock numera utbildade, gifta och har barn – men alla har de ännu svårt att sova ensamma.

På det hela taget har kvinnorna som var med om polisrazzian den där novemberdagen klarat sig bättre än männen. De är sysselsatta med att sköta sina familjer och har mycket glädje framför allt av sina barnbarn. De som skadats svårast psykiskt i gruppen är män, såväl bland de som var vuxna 1993 och de som var barn vid samma tidpunkt. 

De som då var barn har alla gått i skola, ungefär hälften i gymnasiet. Med ett undantag har de alla arbeten av olika art, till exempel väktare, pizzabagare, restaurangpersonal, busschaufför, undersköterska eller sjuksköterska. Några studerar samtidigt på universitetsnivå. Nästan alla känner sig som svenskar medan deras föräldrar har en dubbel identitetsupplevelse. En man från Bangladesh beskriver att hans son brukar säga: ”Du är bangladeshare, pappa, men jag är svensk”.

Många av såväl de vuxna som deras barn har hälsat på i sitt hemland, men ingen har velat stanna där. Flera av de vuxna säger sig längta hem, inget av barnen. Några av de vuxna beskriver den för invandrare vanliga upplevelsen att längta hem när de är i Sverige, längta till Sverige när de är i hemlandet. 

De flesta av de dåvarande barnen är i dag gifta, oftast men inte alltid med landsmän. Flera har egna barn.

Efter vad som kommit fram i samtalen kan man trots allt konstatera att de flesta av dem som utsattes för polisens övergrepp så småningom funnit sig ganska väl till rätta i Sverige. Det är dock otvivelaktigt så att polisrazzian i fristaden skadat vissa av dem allvarligt och fördröjt deras anpassning till samhället.