Det är soligt och varmt på Ikeas parkering i huvudstadens förort Nya Kairo.  En svensk flagga vajar framför entrén som är gjord i blågula färger. Ikeas första varuhus i Egypten som öppnades i november 2013 ser precis likadant ut som ett varuhus i Sverige. Det enda som skiljer sig är skyltar på arabiska och en mängd säkerhetsvakter som verkar överstiga kunder till antal.  Inne på varuhuset bland Ikeas traditionella utbud – bokhyllan Billy och skåpet Expedit – strosar välbeställda kunder som tillhör
Kairos köpstarka medelklass.  Svensk funkisdesign tillverkat i låglöneländer verkar tilltala många av dem. Att det dessutom finns en strävan att bli modern och global som den gamla egyptiska möbelindustrin inte kan tillgodose förklarar Ikeas succé i landet.

Bankmannen Mahmoud berättar varför han handlar på Ikea.

– Jag kom hit speciellt från Mohandenseen (ett område i centrala Kairo, redaktörens anmärkning) för att köpa ett skåp. Ikea är något för den unga generationen, tycker jag. De här möblerna är billigare än traditionella och jag tycker mer om dem. Jag köpte ett klädskåp här för någon vecka sedan – och mot förmodan gillade min mor det.

En av de andra kunderna på möbelvaruhuset är Ehab, som är jurist. Han håller med Mahmoud.

– Vi kommer hit varje helg hela vägen från Maadi. Det är så praktiskt med dessa möbler. Trots att jag och min fru bor själva måste jag övertyga mina föräldrar varje gång jag köper något här. Men det blir allt lättare för varje gång, så det går åt rätt håll, säger han och skrattar.

– Det är ju lite arbete med att sätta ihop saker men det lönar sig. Jag tror att på sikt kommer den traditionella möbelindustrin i Egypten att fasas ut, det är ju bara äldre som köper sådant. Jag har egyptiska möbler hemma hos mina föräldrar, de är tunga, fula och känns uråldriga.

Asma med familj är stamkunder på Ikea och sammanfattar den lokala medelklassens inställning.

– Det känns bara rätt för oss att handla här. Vi köper bara på Ikea, det känns som rätt grej att göra. Jag skulle aldrig köpa lokala möbler. De är nog på väg ut. Jag är inte särskilt oroad över dem som snickrar möblerna. De ska nog göra något annat, det är ändå en marknadsekonomi här, säger hon.

Det verkar vara svårt för medelklassen att stå emot Ikeas charm – svenskt, globalt, modernt – och allt detta till ett förmånligt pris.  Men bakom den blågula fasaden och de glada minerna döljer sig en annan verklighet. Den kontroversiella Al-Futtaim-gruppen, som står bakom Ikeas satsning i Egypten, gör sitt bästa för att undvika offentlighetens ljus.  Företagsgruppen grundades av bröderna Al-Futtaim i Dubai och ägnade sig från början åt byggprojekt i Gulfstaterna och åt förvaltning av kommersiella fastigheter.

Merparten av Gulfstaternas byggarbetare är migranter från Bangladesh, Indien och Pakistan. Enligt människorättsorganisationen Human Rights Watch är situationen för migrantarbetare i Förenade Arabemiraten alarmerande, med arbetsköpare som rutinmässigt underbetalar och till och med frihetsberövar sina anställda genom att ta deras pass i beslag, samt sparar in på säkerhetsanordningar.

Byggarbetare är särskilt drabbade av den laglöshet som råder inom byggsektorn. Enligt tidningen The Independent, som använt uppgifter från indiska konsulatet i Dubai, dog  971 indiska medborgare i Förenade Arabemiraten på bara ett år. Denna redovisning har sedan dess stoppats efter påtryckningar från emiren av Dubai.

Trots massiv internationell kritik gör statsmakten i Dubai ytterst lite för att förbättra situationen, vilket tyder på att statschefen, Dubais emir Mohammed bin Rashid Al Maktoum, sanktionerar det hela. Få saker tillåts hända i Dubai utan emirens godkännande, som även står nära Al-Futtaims ägare, Majid Al-Futtaim. År 2000, då kusinerna Al-Futtaim Abdalla och Majid  var mitt inne i en uppdelning av det då gemensamma företaget, framträdde emiren som medlare i det stora familjebråket. Emirens sympatier för den militära diktaturen i Egypten är inte heller någon hemlighet. Därför är det knappast en tillfällighet att Majid Al-Futtaims grupp gått igenom en omfattande expansion i Egypten efter militärkuppen för ett år sedan. Sedan dess lyckades företaget med att snabbt avsluta det uppskjutna projektet Cairo Festival City, med Ikea som en av aktörerna. De har också aviserat flera  nya projekt – allt mitt i den rådande osäkerheten med undantagstillstånd och utegångsförbud – samtidigt som de flesta andra internationella företag bestämde sig för att avvakta. Misstankar om kopplingar mellan Egyptens militär och Al-Futtaim stärktes ytterligare efter att en stor tomt tillhörande Egyptens armé i det attraktiva området Nya Kairo hade överlåtits just till Al-Futtaim.

Samtidigt är Al-Futtaim-gruppen en långsiktig partner till Ikea. Genom franchiseavtal har företaget öppnat och drivit möbeljättens varuhus i flera länder i Mellanöstern. Ikeas möbler är ett nytt koncept för Egypten – med dess minimalism och gör det själv-tanke. För att kunna få fler marknadsandelar vill Ikea ändra egyptiers tankesätt – vad som ska anses som vackert och vad som är fult – och därmed gå till angrepp på hela den traditionella livsstilen som är förknippad med traditionella möbler och ersätta dessa mot de nya ”globala och spännande”.

– Det är en utmaning för oss. Vi har satsat stort på reklamaffischer, tv-reklam och även på reklam i tidningar. Vi föredrar de större tidningarna eftersom de når till fler kunder, säger Sara Refaie, marknadsföringsansvarig på Al-Futtaim.

Intervjun med henne får dock ett abrupt slut.

– Nu måste jag avsluta eftersom det har kommit till min kännedom att ni pratade med golvpersonal på Ikea om deras löner och det är strikt förbjudet!

Mohammed El Samman, chef på kundservice på Ikea–Al-Futtaim, berättar om den svenska möbeljättens marknadföringsstrategi:

– Vi planerar att expandera kraftigt genom att öppna nya varuhus i landet. Visst, det är ett paradigmskifte för Egypten med Ikea. Vi måste vara aktiva för att nå till fler kunder och berätta om  hur bra Ikea är. Därför sätter vi igång reklamkampanjer på tv och annat. Vi inriktar oss främst på låg- och medelinkomsttagare för att kunna sälja mer, säger han.

Mohammed El Samman tycker inte att man ska vara orolig för småproducenternas framtid.

– Egypten är stort och det finns plats för alla. Den som erbjuder lägst pris och bäst kvalitet vinner i slutändan. Däremot är det en hård konkurrens som gäller, vi har många konkurrenter här.

Ikeas konkurrenter trängs ihop långt ifrån överklassens Nya Kairo i kanske ett av de fattigaste områden i stadens centrum: Attaba. Här ligger en stor marknad som sträcker sig genom flera kvarter.  Hit kommer Kairos fattiga för att handla mat och andra förnödenheter.  Tutande bilar, motorcyklar, hästvagnar, högljudda gatuförsäljare och förbipasserande delar smala gator och rör sig långsamt mot sina mål. En varm vind blåser från Nilen och för med sig dofter av mat, kryddor och ruttnande skräp från huvudstadens vidsträckta förorter. Förutom handeln är många verkstäder och enkla fabriker också belägna i Attaba. Möbelverkstäder och snicke­rier upptar flera gator mitt i området. Det är inte svårt att hitta dem – nyproducerade fåtöljer och soffor står uppställda utanför portarna.

Tarek tillverkar stolar i sitt eget lilla snickeri som han äger tillsammans med en annan snickare:

– Jag är 50 år gammal nu och 30 av dem har jag jobbat här, säger han.

Enligt Tarek tjänar han tillräckligt mycket för att försörja sina tre barn. Snickeriet är dock bara ett litet dåligt belyst rum utan några maskiner – allt görs med enkla handverktyg. Det tar en månad att tillverka ett parti stolar som sedan säljs till butiker för 300 egyptiska pund (cirka 300 svenska kronor) per styck.

– Min far var också snickare och jobbade med samma sak. Jag önskar att mina barn kunde arbeta i samma bransch, men efterfrågan är lite sämre nu så jag vet inte om det skulle vara möjligt, säger han.

Han känner inte till Ikea och har inga förklaringar till varför orderboken började krympa.

– Jag har min kundkrets, men allt är i Guds händer, säger han.

Tarek är långt ifrån ensam om att känna effekter av tilltagande konkurrens från multinationella jättar. En annan snickare, Ali, berättar att han måste sänka priserna på fåtöljer för att inte tappa kunder.

– Marginalerna är knappa i branschen så det finns inget utrymme för några prissänkningar. Det blir knappt lönsamt längre på grund av serietillverkade möbler från Kina som bland annat Ikea säljer.  Jag skulle vilja göra något annat men jag kan inget förutom det här. Att utbilda mig är ingen lösning heller, det kostar för mycket och jag är för gammal helt enkelt, säger han.

Ali är 45 år och även han driver ett litet snickeri i Attaba.  Trots allt har småföretagare mer frihet att styra sina kostnader och utgifter. Den friheten har inte deras anställda. Situationen för dem blir än mer desperat eftersom den enda utgiften som är möjlig att sänka i de flesta fall är deras lön.

I Attaba blir globaliseringens och marknadsekonomins konsekvenser särskilt tydliga: hårt arbetande fattiga utan formell utbildning föreslås konkurrera med världens mest effektiva företag som har utvecklat en sofistikerad logistik, en aggressiv marknadsföring och försäljningsstrategier.

Det är svårt att hitta ett annat arbete med en arbetslöshet på 25 procent. Det som är svårt i Kairo blir nästan omöjligt i regionen Damietta i Övre Egypten där den traditionella möbelindustrin utgör den lokala ekonomins ryggrad – nära en miljon invånare är beroende av att lokala möbelfabriker fortsätter produktionen.  Öppnandet av nya Ikea-varuhus kan innebära en ekonomisk och social katastrof för regionen.

Samtidigt kraftsamlar Ikea inför nya satsningar i landet. För att bli ännu mer konkurrenskraftigt använder sig Al-Futtaim, som Arbetaren tidigare berättat om, av det stöd som svenska ambassaden i Kairo har valt att erbjuda till företagsgruppen. Enligt ambassadören Charlotta Sparre betraktas det Dubai-baserade företaget som ett svenskt företag på ambassaden.

– Jag är positiv vad gäller det fortsatta samarbetet med Al-Futtaim eftersom jag tycker att det är positivt för varumärket  Sverige och för Sverige-bilden, säger ambassadens förste sekreterare Radovan Zivkovic.

Tycker du inte att ett samarbete med ett företag som antagligen utnyttjar migrantarbetare i Dubai under slavliknande villkor snarare skadar varumärket Sverige än främjar det?

– Det är inget jag känner till om Al-Futtaim. Jag känner till att de arbetar med hållbart företagande och bidrar till samhällsutveckling.

Charlotta Sparre avslöjar vilken annan typ av stöd som ambassaden tillhandahåller Al-Futtaim:

– Det kan också vara politiska kontakter. Det som kan vara relevant för deras verksamhet och gynnar svenska intressen, säger hon.

 Tycker du att det här samarbetet är positivt för varumärket Sverige?

– Jag tycker att det är oerhört viktigt att vi har god kontakt med alla företag, inklusive Ikea. Det är ett företag som för många i detta land associeras positivt med Sverige. När jag är ute och träffar vänner och bekanta är det många som pratar om hur de har tillbringat tid på Ikea, deras barn har lekt i lekrum och de fyller sina hem med svensk design.

Som Arbetaren rapporterade om i augusti så har ambassadörens relationer med Al-Futtaim gått så långt att hon kan ha begått ett mutbrott genom att handla på Ikea i Kairo med en rabatt för ”särskilt gynnade gäster”.

Al-Futtaim verkar inte ha några projekt för att sysselsätta arbetare från nedläggningshotade fabriker och därmed minska de negativa effekterna av sin framgång i landet. ”Vi har skapat 700 arbetstillfällen i Egypten genom att öppna vårt varuhus”, skriver John Kersten, en av cheferna inom Al-Futtaim, i ett mejl till Arbetaren.

Inte heller det globala Ikea med huvudkontor i Nederländerna är villigt att ta ansvar.

– Att nå ut med våra produkter till många människor är en utmaning som vi älskar. För att lyckas med det expanderar Ikea geografiskt så småningom – alltid med låga priser i fokus. Detta driver upp försäljningsvolymerna,  svarar Inter IKEA Systems BV:s pr-ansvariga Ulrika Englesson Sandman på frågan om Ikea är nöjd med sitt samarbete med Al-Futtaim.

Det förefaller inte som att varken Sveriges ambassadör eller representanter från de båda företagen har någon förståelse för egyptiska arbetares levnadsvillkor.  Mot bakgrund av att Egyptens nya regering med Al-Sisi i spetsen har gjort klart att nyliberala reformer i marknadsekonomins och kapitalismens namn kommer att fortsätta till varje pris återstår ytterst lite hopp för arbetare i Damietta och Attaba.