“Vi lär oss inte för skolan utan för livet”, kan man ibland höra folk säga. Det är ett så kallat bevingat uttryck. Men egentligen är det felciterat. Med tiden har det kommit att förvrängas från en betydelse till en annan.
Ursprungligen myntades uttrycket av den romerske filosofen Seneca. Han var bland annat lärare till kejsar Nero fram till dess att han kom att misstänkas för att konspirera mot honom och därför tvingades begå självmord.
När Seneca myntade uttaladet det löd det tvärtom: ”Vi lär oss inte för livet utan för skolan” (på latin: ”Non vitae sed scholae díscimus”).
Det var ett inlägg i tidens debatt om utbildning. Med citatet menade Seneca att den tidens skolövningar inte ledde till någonting annat än att man blev bättre på just skolövningar. För livet i stort gjorde övningarna ingen större skillnad.
Att detta citat så att säga finns i två olika, motsatta, versioner är inte ointressant. Det målar upp en motsättning mellan att lära för livet och att lära för skolan som mer eller mindre går genom hela vår västerländska historia, så länge det funnit någonting som liknar skola och utbildning.
Denna motsättning är lika aktuell i dag som på romartiden. Men hur ska man förstå den? Och hur kan man ta hjälp av historien när man ser närmare på detta motsatspar?
För de allra första filosoferna i västerlandet – de så kallade försokratiska filosoferna – handlade filosofi om universums beskaffenhet och om människans plats däri. Astronomi, matematik och metafysik stod högt på dagordningen.
Men framme vid Sokrates och hans likar skedde en förändring. Man ansåg de tidigare filosofernas arbete vara alltför världsfrånvänt och inte tillräckligt praktiskt orienterat.
För Sokrates skulle filosofin i stället komma att handla om etik och moral, lycka, rättvisa, godhet och vad man ska ta sig till för att bäst uppnå det. Sokrates själv lämnade dock inga skrifter efter sig, utan hans tankar kan man i dag främst få tillgång till via karaktären med samma namn i Platons dialoger.
Aristoteles var Platons elev och utgör lite av ett undantag i denna historia. Även om Platon förenade praktiska spörsmål om rätt och fel, rättvisa och godhet, med metafysiska funderingar om hur världen hör ihop, är Aristoteles ändå svårslagen när det handlar om bredd. Näst intill alla vetenskaper vi känner till i dag har sin början hos Aristoteles: allt från estetik, retorik och psykologi till logik, fysik, biologi och zoologi är han grundare av.
Dock bör man här notera att Aristoteles studier av biologi och fysik inte ansågs vara praktiska i den mening vi pratar och tänker om dem i dag. De var rent filosofiska ämnen.
Under romarrikets dagar kom sedan lite av sökandet efter att fånga den stora bilden att åter igen mattas av. De romerska filosoferna gick i stort sett tillbaka till att inspireras av Sokrates och frågan om hur man ska leva för att leva ett lyckligt liv.
Vid denna tid hade också skolan på riktigt börjat komma igång för att, i större utsträckning än tidigare, utbilda det större flertalet. Men de mer ”abstrakta” vetenskaperna låg inte på schemat. Och det var mitt i detta som Seneca uttalade ovan nämnda ord: ”Vi lär oss inte för livet utan för skolan”.
Målet för utbildningen var helt enkelt bara att lära sig att tala, och ibland även att skriva, väl. Det inkluderade att lägga upp ett tal men också att diskutera och presentera argument. Men innehållet var i det stora hela mer eller mindre sekundärt. Man läste mycket historia och filosofi, men inte för att utveckla några särskilda färdigheter när det handlar om tänkande, utan som studier av stil.
Ville man studera ämnen som teknik, naturvetenskap, matematik eller ekonomi fick man vända sig någon annanstans.
Romarrikets fall och medeltidens inledande faser innebar en brytpunkt när det handlar om utbildning och kunskap. Kunskap för kunskapens egen skull flyttade in i Europas kloster för att ofta stanna innanför dess murar. Aristoteles texter hade via arabiskan blivit översatta till latin och lästes friskt bland de lärda kristna i Europa.
Utanför klostervärlden grundades år 1088 Europas första universitet i Bologna. Universitetet var till för att fostra unga män till karriärer inom politik, utbildning, juridik, medicin eller kyrkan. Men de tidiga universiteten var inte alls som i dag centrum för forskning av något slag.
Framme vid renässansen och upplysningen föll Aristoteles åter ur modet. Ny kraft hämtades ur de av Sokrates inspirerade romarna. De mer ”praktiska” vetenskaperna som vältalighet, grammatik, poesi och historia hamnade åter igen högst på listan när Europas kloster börjat tappa sin ställning.
Hur man vid den här tiden definierade utbildningars nytta kan vi se skiljer sig markant från i dag. Det skiljer sig inte lite från till exempel Platon som ju inte såg med blida ögon på retoriken. Enligt honom var det en lurendrejerikonst, en ordkonst som kan vända upp och ned på himmel och jord. Sanningen talade, enligt honom, alltid för sig själv.
Den tanken fanns så klart även parallellt under renässansen och upplysningen – men inte i det offentliga samtalet på samma vis.
Descartes, den moderna vetenskapens fader, hade samma syn på retoriken som Platon. Sanning är vad den är. Den behöver inte kläs upp i fina ord. Men den typ av vetenskap och filosofi som kännetecknar Descartes fördes inte i akademierna eller på universiteten utan frodades i slutna sällskap eller genom brevväxlingar mellan redan invigda vetenskapsmän. Under andra halvan av 1700-talet fanns det i Tyskland till och med en livlig debatt om att helt avskaffa universitetet. Det säger en hel del om vilken ställning och anseende universitetet hade på den tiden.
I början av 1800-talet kom allting att vändas upp och ned ytterligare en gång. Vi befinner oss i romantiken och i Tyskland samtidigt som den tyska idealismen med namn som Schiller, Goethe, Fichte och Hegel slår igenom. Wilhelm von Humboldt slår upp dörrarna för det nya forskningsuniversitetet i Berlin, där begrepp som sanning och bildning lyser som vägledande stjärnor. Man utbildas nu till fria tänkande människor. Och poesi tillhör de viktigare ämnena, det som ska binda samman alla ens lärdomar till en välfungerande helhet. De andra inriktningarna är juridik, medicin och teologi.
Denna syn på kunskap i skola och universitet lever sedan mer eller mindre kvar fram till i alla fall tiden för andra världskriget. Begrepp som sanning och bildning, värde och mening ställs då på ända. Att en sådan grymhet som Förintelsen kunde äga rum paralyserar tron på bildning och sanning och försätter synen på humaniora och all typ av fast kunskap i ett tillstånd av kris.
Och i efterdyningarna av denna kris lever vi än i dag. Vi har näst intill tappat tron på varje typ av vetenskap som inte är teknisk och instrumentell. Gott är det som säljer, nyttigt är det som vi kan använda oss av till att effektivisera, till att forma nya och bättre produkter, och som kan säljas till fler och fler och för mindre och mindre pengar. Allt annat förhåller vi oss skeptiska till.
De estetiska ämnena tas bort ett i taget från grundskolan. Allt fler kontroller i form av betyg och nationella prov införs för att vi har tappat bort alla andra sätt att värdera och förstå utbildning på, samt vad den ska vara till för. Antalet yrkesförberedande gymnasieprogram ökar i vilka de samhällsorienterade ämnena skurits ned – om de inte tagits bort helt – och där eleverna efter att ha gått ut inte är behöriga till universitetsstudier. Att studera humaniora anses värdelöst eftersom det bara är ”flum” och du inte kan få något jobb efter examen.
Vi klagar över att skolbarn i dag läser allt mindre och allt sämre, samtidigt som vi indirekt matar dem med ett budskap om att nätverkande är bättre än böcker, att läsning bara är underhållning och ingenting annat än ett onödigt tidsfördriv.
Min tanke med denna korta och aningen förenklade historiska exposé har varit att visa att de frågor vi ställs inför i dag är långt ifrån nya. De är rent av uråldriga och har funnits med så länge utbildning har funnits i denna del av världen. Tittar man noga märker man likväl att även de ämnen som ansetts vara nyttiga och de som ansetts världsfrånvända har skiftat drastiskt från tid till annan.
Moden kommer och går. Och vi kan aldrig veta vad framtiden har i beredskap för oss.
Men vad ska vi göra åt det som vi i dag ser omkring oss när det handlar om skola och utbildning? Med historien i ryggen frestas man kanske att bara luta sig tillbaka, rida ut stormen, och vänta tills samhället blir så tomt och urvattnat på grund av allt snack om anställningsbarhet och instrumentella värden att allt till slut slår över i någonting annat.
Det har ju trots allt skett förut. Historien upprepar sig ju ändå; det vi i dag ser omkring oss är samma sak som innan och helt unikt på samma gång.
Men kanske bör vi i stället göra någonting, börja eftersträva en skola där allting får plats, där mening och nytta kan samsas vid sidan av varandra. Och där vi åter kan lära för livet – och inte enbart för arbetsmarknaden och vad den vill ha av oss.
För detta krävs dock pengar och prioritering. Och i dag verkar vi inte kunna se någonting av varken det ena eller det andra. Vi måste lära oss att omdefiniera ett begrepp som nytta och förstå att nytta och mening inte behöver vara en fråga om antingen eller.
De behöver inte vara varandras motsatser.
