”Det klickar mellan mig och Molière”

Johan Rabaeus är väl drillad av 1970-talets många fria teatergrupper. Formad av solidaritet och medvetenhet. Av en känsla att allting var möjligt. Sedan trettio år tillbaka tillhör han den fasta ensemblen på Dramaten. Bland guld, sammet och marmor ska vi nu tala om solidaritet. Och girighet.

 Det är sjätte året för den franska pjäsen Den girige. Nypremiär igen. Fullsatt salong. När ridån går igen efter föreställningen är publiken entusiastisk. Och allra mest applåderas det åt Harpagon, den girige själv, Johan Rabaeus. Han bugar och skrattar. Men till slut ropar han ”gå hem” till publiken. 

En burdus men varm humor, tänker jag när vi en stund senare ses på väg till hans loge. Han är lite andfådd men ser ändå nöjd ut när han kommer tillbaka från sminket två trappor upp, med uppknäppt skjorta och en blomkvast från en okänd beundrare i näven. Han jagas av två ljudtekniker som plockar en mygga av honom under pågående vandring. Han har gett allt han har i nära tre timmar. Använt hela scenen, de flesta kroppsdelar och hela känsloregistret. Här har det inte sparats på energidepåerna. Harpagons relation till sin skattkista är nämligen inte helt oproblematisk. För att inte tala om relationen till omgivningen och de blivande arvingarna. Harpagon visar sig vara en mycket ensam man, eftersom han inte litar på någon.  

Johan Rabaeus har uppenbarligen saknat sin supersnåla scengestalt och ingen kan undgå hans passionerade energi när han åter låter Harpagon blomma ut i sin mest gnidna form. En genuint förslagen, misstänksam och småaktig människa. En far som inte unnar någon något. En arbetsgivare som drar in på allt. Saknar hästarna skor ber han kusken ge honom sina egna. En Ove Sundberg från Solsidan. En man att förakta, baktala och även hata. Ett tema som bjuder till publiksuccé. Vi älskar tydligen att skratta åt de snåla. Och vi älskar tydligen också att sätta i halsen. Eftersom det handlar om oss.

– Tiden jobbar för denna pjäs. Se bara därute. Han gör en svepande rörelse ut mot Strandvägen och Nybrovikens glittrande vatten. 

Johan Rabaeus talar om girigheten i samhället som bara brer ut sig. Vi ska nu alla vara riskkapitalister. Alliansen säljer ut vår trygghet på entreprenad. Vårdskandalerna avlöser varandra. 

– Eller tänk dig alla bonusprogrammen. Hur de redan rika är omättliga, de bara roffar åt sig ännu mer.

Girigheten går igen överallt. Alla vill ha mer. Bättre. Finare. Han citerar Peps Persson. ”Hög standard, vafan är hög standard?”  Samtidigt förflyttar han sig oavbrutet i den lilla logen. Han byter om, knyter skor och smörjer in ansiktet med en kräm.

– Peps sjunger också om ”Livsmedelsmaffian” som bestämmer allt. Alla dessa kemikalier vi har fått höra att vi behöver stoppa i oss via maten vi äter.

Johan rabaeus medger att han romantiserar det fria anarkistiska tänket som rådde under hans ungdom. Men det har ändå format honom, gjort honom till något annat än den välkammade diplomatsonen på Lundsberg på väg mot börskarriären. Han säger mer än en gång att han fortfarande känner sig väldigt lojal mot folkhemstiden. Solidariteten. Kulturpolitiken som rådde. En tillåtande anda som inspirerade och lät honom bli den han blev.

– De fria grupperna var verkligen fria och kunde ta för sig.

Han minns dagen när Pistolteatern ringde honom. Han försöker förklara känslan.

– Det var som om jag varit musiker och Rolling Stones skulle ha ringt och bett mig vara förband. Så stort. De var så coola och så sköna.

Men hur passade han in i gänget, lundsbergaren?

– Dåligt… Det fanns gott om fördomar för mig att konfrontera. Ett stort klasshat. Det finns inte många borgarpojkar som gör någon sorts kulturkarriär. Borgerligheten har över huvud taget en sorts vilsenhet i förhållande till kulturen. Där finns en förvirring, en blekhet, inga visioner. Jag efterlyser en bildad borgerlighet som går på teatern och operan, som för en debatt utifrån en konservativ grundsyn med tyngdpunkt på bildning och kultur. Har du sett någon sådan? Det har inte jag.

En gång hade Johan Rabaeus planer på att livnära sig som kock. Han har även drivit en restaurang i Marstrand. Och det där med mat intresserar. De har minskat sin köttkonsumtion markant, han och hans fru Camilla.

– Såg du programmet om kött här om kvällen? Om all skit som finns i korv?

Johan Rabaeus som från början verkat glad och avslappnad börjar nu tala med sin djupaste teaterröst. Han är upprörd. Eller kanske bara engagerad. Men snart hittar han till gladrösten igen. Han gillar samhällspolitik. Att klä den i humorförpackning. Att vara så där intelligent som bara Molière kan tillåta sina skådespelare att bli. Och snålhet är skrattretande. Det tycker alla.

– Men egentligen är det bara pinsamt med snåla människor. 

Molière verkade i Frankrike på 1600-talet. Men ibland är platsen oväsentlig och tiden ingenting. Det är något speciellt som sker när Rabaeus och Molière träffas över replikskiften, rörelser och konstpauser. Första gången jag noterade det var när jag såg ”De löjliga preciöserna” i mitten av 1980-talet. Hur han drar ut på replikerna så att komiken och bitskheten blir tydlig. Hur han med glimten i ögat drar in publiken i samtalet.

– Det klickar mellan mig och Molière. Tänk dig att den här pjäsen skrevs 1668 och vi hittar fortfarande varandra han och jag. Jag blir alltid lika förtjust i hans leklust, hur han kan satirisera över människor och som ingen annan driva med de lärda.

Och att få sätta prägel på gamla klassiker, se hur allmängiltiga de fortfarande är, med hjälp av lite nutidsfernissa. Som när han låter ett dagens svenska tonåringsspråk obehindrat flöda genom den rokokobeklädda giriges mun. Och vi i publiken köper det.

Det var på Pistolteatern Johan Rabaeus kom i kontakt med den riktiga skådespelarlusten. Han minns de lekfulla kollegorna. Hur kul de hade. Den tiden var speciell. Odlade kreativitet. 

– Pistolteatern med sitt kreativa gäng lärde mig så mycket. Och inte minst Kim Anderzon visade mig hur man skapar publikkontakt. 

Magin mellan skådespelaren och publiken. Mötet. Närvaron. Humorn. Det som ingen riktigt kan lära ut. Som man bara måste ha känslan för. Den speciella publikkontakten gav Johan Rabaeus  många prov på ikväll. Inte minst när någons mobiltelefon började surra i en ficka. Direkt tittade han ut över publiken och lät den girige Harpagon misstänksamt undra ”Vad är det som låter?” i sin vanliga paranoida sinnesstämning.

Men kanske är det också alla åren med barnteatern som lärt Johan Rabaeus  ta vara på publiken. Han tror att han roat en hel generation ungar som växte upp på 1970-talet. Men annars är det ofta farliga typer, misslyckade, skitiga tilltufsade människor, som han ger gestalt åt.

– En favorit jag har är när jag spelade en utslagen pundare i en pjäs som hette VD, en samhällskritisk studie om maktrelationer som Stig Larsson skrivit. 

Allting handlar om att han vill ge allt han har, känna lust. Han ser det som en plikt att ha roligt på scen. Och när jag ser honom spela Den girige kan jag inte alltid avgöra om han skrattar eller gråter under avgörande partier. Han sliter sitt hår, hoppar, grimaserar, slår armarna om sig själv och bara tar hela rummet i besittning. 

Men han erkänner att det är ett grundläggande fysiskt behov som gör att han trivs på scenen. Som gör att han nästan blir galen av rastlöshet under tider av speluppehåll. Vad handlar det om?

– Love me, love me, love me…

Han måste bli bekräftad, men ser det inte bara som en defekt, utan även som ett kvitto på att han faktiskt är lämpad för att stå på scen. Han passar helt enkelt i yrket. Kommer till sin rätt på scen. Blir lycklig där. Det är också hela hans yrkesetik.

– Ha roligt och roa. Men på ett intelligent sätt, det är det jag vill. Men jag vill inte predika.

För några år sedan höll Johan Rabaeus i ett sommarprogram på radion. Det jag minns bäst i dag är historien om undulaten.

– Han knallade omkring på frukostbordet och åt av min müsli. Och han gillade när jag badade för då kom han skuttande in i badrummet och hoppade upp på mitt bröst. Vi pratade undulatspråket med varandra.

Under en lägenhetsbrand trodde han att han förlorat sin lilla befjädrade vän, men när han gick där och rotade i askan fick han syn på ett litet rufsigt fågelhuvud och det visade sig att undulaten fortfarande var vid liv. Mot alla odds.  Dock var han ganska rökskadad och veterinärkostnaden uppgick till nära 13 000.

Och när undulaten väl blev frisk dröjde det inte länge förrän den flög bort. Ett Johansätt att berätta om kärlek och flyktighet, kanske.

I dag har Johan Rabaeus gett upp lite av sin politiska ilska.  Men han är fortfarande irriterad. 

– På kortsyntheten och på bristen av medkänsla. Hur folk stirrar sig blinda på sina egna behov.

Men så saktar han ner igen. Tonläget sjunker några oktaver. Han kallar sig, med en kanske något skämtsam antydan, för en obsolet som helst talar om ”those where the days” att allt var bättre förr.

– Det håller inte, jag vet. Men jag tänker ändå på Palme och politiken på 1970-80-talet. Nu har vi en jävla skitbefolkning, så totalt politiskt ointresserad. Man skyr alla heta diskussioner. Och de nya partierna som poppar upp är närmast sekteristiska. Ett slags förmäten nyvänster som irriterar mig.

Nä, det han nu önskar sig är lite mer ”Power to the people”… Lite mer Lennon.

– Tänk när han gjorde ”Woman is the nigger of the world”, då på den tiden.. Men vafan ska jag göra? Mer än att önska lite mer Ingvar Carlssonkänsla i politiken? Sådana som han kan göra mig på gott humör. Man får lite Peps Perssonkänsla… Då känner jag mig som den hemlösa proggubbe jag är. Men på ett positivt sätt.

Publicerad Uppdaterad
7 days sedan
Malin Sjöberg Högrell och Simona Mohamsson, Liberalerna
Partiprofilen Malin Sjöberg Högrell bildar ett nytt parti där hon hoppas ta besvikna liberala röster från Simona Mohamsson. Foto: Fredrik Sandberg/TT och Magnus Lejhall/TT

Krisen i Liberalerna: Avhoppare bildar nytt


Krisen i Liberalerna fortsätter att växa. Under måndagen meddelade en tung avhoppare att hon bildar ett nytt parti för att locka Sveriges mittenväljare: Liberalt Initiativ – Folkpartisterna.

Med opinionssiffror under folkölsnivå och med rekordlågt förtroende för partiledare Simona Mohamsson kommer nu nästa smäll för Liberalerna. 

Malin Sjöberg Högrell, tidigare ordförande i Liberalernas kvinnoförbund och regionråd i Uppsala har bestämt sig för att starta ett nytt parti. Det här i spåren av att partiets kontroversiella beslut tidigare i våras där de bestämde sig för att släppa in Sverigedemokraterna i en kommande regering vid valseger för Tidöblocket.

– Vi startade det här partiet för att det finns ett vakuum i svensk politik. Det finns inte ett riktigt mittenalternativ, säger Malin Sjöberg Högrell i en intervju med Sveriges Radio.

Akut läge enligt experter

Simona Mohamsson och partiledningens svängning i SD-frågan gav inte det ökade väljarstöd som Liberalerna hoppats på. Åtminstone inte sett till opinionen. Partiet ligger gång på gång långt under riksdagsspärren i de opinionsmätningar som kommer och läget beskrivs av allt fler politiska experter som akut ju närmare valet i september vi kommer.

I Statistiska centralbyråns stora partisympatiundersökning för maj 2026 hamnade Liberalerna på katastrofsiffran 2,5 procent vilket innebär att de skulle åka ur riksdagen om det vore val i dag.

Det stormar i Liberalerna efter avslöjandet om Sverigdemokraternas trollfabriker

Liberalernas dystra tid är nu: ”Missnöjet inom partiet växer”

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
1 week sedan
Svt satsning Nick Alinia Vera Oredsson invandrare för svenskar
Nyheter från TJ möter upp Lind Mickegren, exekutiv producent för Sveriges Television, för att prata om public service-företagets nyförvärv. Foto: Jessica Gow/TT, Christine Olsson/TT, Ulf Palm/TT

Vera Oredsson klar för Svt:s nya humor­satsning

Svt fortsätter sitt arbete med djärva nyförvärv. I den nya humorprogramserien Älskade russin, med undertiteln Krutgummor åt svenskarna, gör en pigg pensionär tillika invandrare premiär som tv-ankare: Vera Oredsson, 98 år, veterannazist.

– Jag skulle rensa i rabatten där hemma, det var ett sånt elände. Så frös jag plötsligt till och blev stående där på knä med skoffelhackan och utbrast: ”Men hur gjooooorde han? Ingen kunde rensa upp som doktor Goebbels, han fick hela Berlin rensat på bara ett par dagar, men hur gjorde han egentligen? Nu skulle man ha behövt hans nypor!”

De två panelisterna bredvid Vera Oredsson (oberoende nazist, 98 år) i studion kiknar av skratt och andfådda garv hörs från den castade publiken.

– Jag älskar dig, Vera! Jag älskar när en invandrare törs tänka utanför boxen och vara kritisk även mot icke-svenskar, hörs en av medpanelisterna frusta mellan skrattparoxysmerna.

Svt:s nya oberoende, nazisatsning: ”Nu vänder det”

Med det tar klippet slut. Lind Mickegren, exekutiv producent för Sveriges Televisions, Svt, nya humorprogramserie Älskade russin, med undertiteln Krutgummor åt svenskarna, klickar av mobilen och stoppar den belåtet i byxfickan. TJ och han har stämt träff på parkeringen utanför Svt:s högkvarter på Oxenstiernsgatan 34 i Stockholm.

– Nu vänder det, säger Lind Mickegren, och fortsätter:

– Äntligen har vi hittat nyckeln till hur vi både kan tilltala pensionärerna, vår publikstomme, och nå ut med delbart content som vår nya ungdomsgeneration älskar, samtidigt som vi kan punktera anklagelserna om vänstervridning en gång för alla. Och äntligen en invandrare som kan gå hem i breda lager, låt vara att hon kom hit redan 1945!

Svt har varit under hård press under de senaste åren. Enorma summor måste sparas inom programproduktionen till följd av sviktande kostnadskompensation från Tidöpartierna – massor av tjänster måste bort. Samtidigt fortsätter debattörer som Aron Flams och Jens Gam-Man att elda på de högerradikala kadrerna i kraven att public service helt ska läggas ner. Svt har försökt ta sitt ansvar genom att ta in såväl Flams och Gam-Man som den härligt spjuveraktige högerpopulisten Ching Frack som medverkande i diverse program, men konstigt nog har det inte fungerat – hetsen från höger mot public service-företaget har fortsatt med oförminskad styrka.

Vit makt-hälsningsanhängaren Al Nickinia till Svt

Svt såg sig till slut nödgade att överraska kritikerna med en så kallad brutalblidkning och plocka in vit makt-hälsningsanhängaren Al Nickinia för att skoja och rasa i studion, men då blev det förargligt nog också tjafs.

Nu räknar man med att kritiken ebbat ut, men om det ändå skulle höras skeptiska röster har Lind Mickegren svar på tal:

– Det är en helt rimlig public service-hållning att vilja upprätthålla åsiktsmångfald. Det finns bevisligen invandrare som är nazister, det är Vera själv ett levande bevis på. Ska inte de få representeras? Varför skulle de inte kunna synas i public service? frågar Lind Mickegren retoriskt, med formuleringar som är närmast identiska med svaren till ETC när det stormade runt Al Nickinia som programmedverkande.

– Det finns inget som blir så älskat som när pensionärer kan bjuda på sig själva, säger Lind Mickegren.

Jessica Stegrud och Ulf Kristerson

Regerings­underlagets nazistvänner är Kristerssons ansvar

Folke Schimanski har skrivit en bok om sin syster vera Oredsson som fortfarande hyllar Hitler

Han är bror till Vera Oredsson, Sveriges mest ökända nazist

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
2 weeks sedan
Joe Hill, Gävle
Så här kan målningen av Gävles största kändis, enligt Svt, komma att se ut. Joe Hill emigrerade till USA i början av 1900-talet och blev där en mycket känd agitator för facket IWW, innan han avrättades. Foto: Skärmdump Svt och Johan Apel Röstlund

Joe Hill hyllas i Gävle med jättelik muralmålning

Joe Hills ikoniska ansikte som gigantisk muralmålning? Det kan snart bli verklighet i hans gamla hemstad Gävle. 

Det är Svt Gävleborg som nu rapporterar att Joe Hill Visitor Center i centrala Gävle kontaktat det kommunala bostadsbolaget Gavlegårdarna som gett sitt godkännande till en jättelik målning på en av sina fasader.

– Han var den första personen som använde musik, och nådde ut brett, för att förbättra samhället till det bättre. Och han fortsätter att inspirera människor än i dag – mer än hundra år senare. Jag tycker det är jäkligt häftigt.

Det säger Lasse Nivér på Joe Hill Visitor Center till Svt.

Drar turister till Gävle

Nu återstår endast att söka bygglov samt finansiering. Förhoppningen är att målningen kommer att uppföras på en av fasaderna intill det hus där Joe Hill, då Joel Hägglund, föddes uppe på Söder i Gävle 1879.

Varje år kommer många utländska turister till Gävle för att besöka Joe Hill-gården, som ägs och drivs av SAC Syndikalisterna och Joe Hill-sällskapet. Dessutom öppnades för bara två år sedan Joe Hill Visitor Center i det gamla fängelsemuseet i Gävle som ett komplement. Staden arrangerar även stadsvandringar i den världskända fackliga aktivistens och protestsångarens fotspår.

Joe Hill Visitor Center öppnas i Gävle i september. Desirée Kjellberg på fängelsemuseet är en av initiativtagarna.

Gävle storsatsar: Ska lyfta Joe Hills minne

Joe Hilldagarna i Gävle

Nio dagar om Joe Hill i Gävle: ”Intresset är stort”

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
2 weeks sedan

Protest utanför förvaret: ”Free Bella!”

I april träffade jag (Alexandra) Bella Demhat Aksoy, 35. Vi satt i soffan i lägenheten som hon gömde sig i, livrädd för att skickas till hemlandet Turkiet. Jag såg mig över axeln hela vägen dit och hem, precis som hon berättade att hon gjorde på kvällarna när hon och maken Emil ibland smög sig ut efter mörkrets inbrott för att ta en kort promenad. Få lite luft.

Demonstranter med skyltar samlades utanför Migrationsverkets förvar i Märsta utanför Stockholm.
Skyltarna sprayas på plats. Foto: Alexandra Urisman Otto.

Bella kom till Sverige för nio år sedan, efter att ha flytt från den egna familjens dödshot och de stora riskerna med att leva som transkvinna och aktivist för kurdiska rättigheter och hbtqi-rättigheter i Turkiet.

– Jag började med aktivism för min könsidentitet och jobbade för en stor organisation för transrättigheter i Turkiet som heter Pink life, berättade hon i Arbetarens väljarintervju.

– Vi genomförde demonstrationer, var i parlamentet och talade. Jag var med i stora nyhetssändningar, tv-program. Myndigheterna kan väldigt lätt hitta allt det här om jag skulle komma tillbaka. Jag kommer att sättas i fängelse av regeringen. Eller så kommer jag att bli dödad av min familj.

I torsdags gick Emil och Bella ut igen, en kort stund bara. När de var på väg in genom porten knackade en polis på Bellas axel. Nu sitter hon i Migrationsverkets förvar och ska utvisas. Hennes advokater kommer att lämna in en ansökan om verkställighetshinder men det behövs också människor som kräver att hon ska få stanna, säger Bellas man Emil Jämsén.

– Jag ber alla som kan att engagera sig för att rädda Bella, sa han till mig på telefon igår.

Och idag arrangerades den första demonstrationen till stöd för Bella. Flera andra, i olika städer, är under planering.

Bella Aksoys man Emil Jämsén och hans mamma tittar mot fönstret där Bella står. Det går inte att se in, men ut. Foto: Alexandra Urisman Otto.

På sociala medier är det stor uppslutning för att Bella ska få stanna. I skrivande stund har 7188 personer skrivit på ett upprop.

Foto: Alexandra Urisman Otto.
Foto: Alexandra Urisman Otto.
Foto: Alexandra Urisman Otto.

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
2 weeks sedan
Klistermärken från nätverket mot gruvan i Nunasvaara. Klistermärken från nätverket mot gruvan i Nunasvaara.

Greta och Alexandra: I dag skulle man vara i Vittangi!

“Välkommen att delta i en båtfärd längs Torneälven, genom ett ännu levande och orört älvlandskap. Syftet med färden är enkelt men viktigt, att låta våra gäster uppleva älven på plats, känna stillheten, se vattnet, dricka vattnet… Och förstå varför så många människor värnar detta område.”

Idag äger detta fina arrangemang rum just där Greta och jag var tidigare i våras. Livspusslet har satt stopp för ytterligare en resa till Vittangi men jag (Alexandra) tänkte dela med mig av vad vi fick höra när vi var där. Då låg snön fortfarande djup och vi pulsade oss fram mot Ulrik “Ulle” Lidströms hus intill älven.

Vi hade fått skjuts dit från Kiruna där vi hade varit i drygt ett dygn och träffat flera fina och intressanta personer. Det blir mer om det i ett annat inlägg men en sak som ringde i öronen när vi var på väg in genom dörren hemma hos Ulle, det var vad Karin Kvarfordt Niia hade sagt till oss i ett samtal dagen före. Hon sitter i styrelsen i Gabna sameby vars marker sträcker sig över Kiruna och Pajala kommun.

– Det är en ganska sorglig syn som jag, och många samer med mig tror jag, har på på det politiska läget. Det är en tydlig känsla av svek. Ett svek gentemot oss som i generationer har förvaltat och använt och levt på markerna här i norra Sverige. Och faktiskt förvaltar dem på ett sätt så att ekosystemen fortfarande fungerar, sa hon. 

– Och så ser man det politiska systemet och de olika partierna som helt faller för lobbyismen från industrin. När vi möter politiker eller när man hör politiker svara i debatter och i diskussioner. Då är det industrins argument som framförs.

För mig (det är Alexandra som skriver) är det här ett väldigt viktigt perspektiv som ofta hamnar i skymundan. Samiska rättigheter handlar just om det, förstås. Om mänskliga rättigheter för ett urfolk, en minoritetsgrupp. Men det handlar också om att samerna, liksom urfolk över hela världen, hjälper oss alla genom att vårda och skydda vår gemensamma natur i ett läge när den akut behöver allt tänkbart skydd den kan få. 

Hemma hos “Ulle” Lidström hade vi utsikt över Torneälven från köksfönstret. Vi drack kaffe ur termos och Ulle och Hanna Råman, som också bor i byn och engagerar sig i gruvmotståndet, fick berätta. 

– Skadorna blir oåterkalleliga, sa Hanna.

Det handlar om det planerade gruvprojektet där det australiensiska bolaget Talga vill utvinna grafit. Tidigare har huvudfokus varit att få fram råvaror till litiumbatterier för elbilar. Men man ser nu även över möjligheterna att kunna använda grafiten till bland annat “försvarsapplikationer”.

Gruvplanerna hotar livsmiljöer, kultur och framtid, menar motståndsnätverket, som Ulle och Hanna båda är en del av, tillsammans med flera samebyar, organisationer, politiker och privatpersoner.

En gruva i Nunasvaara skulle förstöra renarnas betesmarker, störa flyttvägarna, förorena vattnet, försvåra jakt, fiske och bärplockning, menar nätverket. Och det skulle bryta den unika tystnaden i skogarna med sprängningar och tung trafik. 

Vid bordet tillsammans med Ulle och Hanna satt också Mats Sidmalm, kommunalpolitiker för S i Kiruna kommun – som till hösten har bytt parti och kandiderar för V. Också han är en del av motståndet mot gruvan.

– De talar hela tiden om att det ska bli arbetstillfällen med en ny gruva. Men det är enorm brist på arbetskraft i kommunen. Hotell och caféer… De flyger upp personal från Stockholm, sa han.

– Jag var och besiktigade bilen nyligen. De jobbar 7/7-skift. Jobbar sju dagar och är lediga sju. Det är på väg att bli som att jobba på en oljeplattform att jobba i Kiruna. 

Ja, varför ska man bo i en liten by långt ifrån alla bekvämligheter – om naturen på platsen blir förstörd? Vem ska vilja flytta dit för dessa “arbetstillfällen”, frågade de sig kring Ulles köksbord.

I fallet Nunasvaara är inte ens kommunen – Kiruna kommun – för gruvan. Länge vägrade man att utforma en detaljplan för området, något som behövs för att komma vidare i processen. Då valde regeringen att köra över kommunen, genom att tillämpa en befintlig paragraf i lagen – som aldrig tidigare använts.

– Man betraktar oss som en koloni där man bara hämtar resurser utan att ge någonting tillbaka, sa kommunalrådet till Dagens Nyheter i januari förra året.

Efter ytterligare vändor har en detaljplan nu lagts fram – av länsstyrelsen istället för kommunen. Och planen har godkänts av regeringen. Men ännu är det flera steg kvar i processen och motståndet står starkt. 

För att nå framgång behövs många som engagerar sig, tror Hanna Råman. Människor som lever på andra platser som också hotas av liknande projekt, skulle kunna ansluta sig. Den solidariska organiseringen är viktig.

– Om man ska vinna något sånt här så måste man ha strategier där man får med mycket folk. Vi har i vår grupp tre samebyar, lokala grupper och andra. Men vi måste bli ännu fler. Och det kanske måste vara så att Puoltsa måste vara med, Jukkasjärvi måste vara med. Vi måste bli större och större och större och till slut kanske… Hela Norrbotten!

Greta fyller i:

– Ja, och nationellt. Vi behöver folk från hela landet som säger “Sluta exploatera” och vi behöver öka medvetenheten om vad som faktiskt händer. 

En liten reflektion: Det sägs ofta att det finns målkonflikter mellan att skydda miljö och klimat. Man kan få intrycket av att vi “måste” förstöra naturen för att kunna ställa om till ett “klimatsmart” samhälle. Men det här förutsätter att man accepterar en massa premisser som aldrig ens kommer upp i den politiska debatten. Är det till exempel en naturlag att vår konsumtion måste öka? Är det en naturlag att vi måste öka energiproduktionen, energiförbrukningen, resursuttaget? När FN:s klimatpanel IPCC redan år 2018 sa att det krävs “snabba, långtgående och aldrig tidigare skådade förändringar i varje del av våra samhällen” kanske det också var ett medskick till oss att se på samhällsutmaningarna på ett större och mer radikalt vis.

Med en sådan blick är det lätt att se att målkonflikten knappast finns mellan att “rädda miljön” och att “rädda klimatet”, utan mellan att vara redo för verklig transformation – inklusive att ta steg tillbaka, minska, avstå – och att inte vara det. (Här finns förresten en annan hyfsat färsk text om att själva utgångspunkten för det politiska samtalet är upp och ner…)

Hanna Råman pekar mot sitt yngsta barn som leker i rummet intill. Friheten att kunna leva nära naturen, utan de inskränkningar som stadslivet ger. Om hon inte kan ge sina barn det… Då vet hon inte var de ska bo.

– Mina barns pappa man är masai, från Tanzania. Och senast vi var där och hälsade på var det plötsligt jättebra uppkoppling på mobilen. Så har det aldrig varit tidigare, sa hon.

– Efter ett tag förstod jag att uppkopplingen hade kommit samtidigt som den nya grannen; en ny guldgruva som ett kinesiskt börjat anlägga just intill. Jag blev helt stum, var bokstavligen tyst i en hel dag. Tar det aldrig slut?

Läs gärna mer om Nunasvaara, motståndet mot gruvan och helgens manifestation här.

Det var allt för nu, vi hörs snart igen!

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
2 weeks sedan
– Det är uppenbart att risken är stor att Bella utsätts för våld eller övergrepp om hon tvingas återvända till Turkiet, säger Silas Aliki som företrätt Bella Demhat Aksoy. Foto: Alexandra Urisman Otto

Polisen har gripit utvisningshotade Bella – ”Alla behövs nu”

”I Turkiet kommer jag att sättas i fängelse av regeringen. Eller bli dödad av min familj”, sa Bella Aksoy till Arbetaren i april. På torsdagskvällen greps hon och sitter nu i förvar i väntan på utvisning.

– Jag ber alla som kan att engagera sig för att rädda Bella, säger hennes man Emil Jämsén.

Arbetaren har tidigare berättat om Bella Demhat Aksoy, 35, som gömt sig för gränspolisen för att undvika utvisning. Hon kom till Sverige för nio år sedan, efter att ha flytt från den egna familjens dödshot och de stora riskerna med att leva som transkvinna och aktivist för kurdiska rättigheter och hbtqi-rättigheter i Turkiet. 

– Jag började med aktivism för min könsidentitet och jobbade för en stor organisation för transrättigheter i Turkiet som heter Pink life, berättade hon i Arbetarens väljarintervju.

– Vi genomförde demonstrationer, var i parlamentet och talade. Jag var med i stora nyhetssändningar, tv-program. Myndigheterna kan väldigt lätt hitta allt det här om jag skulle komma tillbaka. Jag kommer att sättas i fängelse av regeringen. Eller så kommer jag att bli dödad av min familj.

Bellas man meddelar att hon gripits

På torsdagskvällen meddelande hennes make sedan sex år, Emil Jämsén, att Bella gripits. På Facebook skriver han: 

”För några minuter sedan så stoppade polisen mig och Bella när vi var på väg hem. De sa att gränspolisen ville tala med henne. De tog med sig min älskade till Märsta för förvar (…). Jag har ingen aning om vad som kommer att hända nu.

Jag är förkrossad.” 

Han beskriver också hur Bella visade tecken på panikångest vid gripandet och uppmanar människor att skriva under ett upprop för att Bella ska få stanna i Sverige – i skrivande stund har över 5 800 personer skrivit under. 

– Nu brinner det i knutarna och alla som vill hjälpa Bella behövs. Sprid information om hennes fall och andra liknande fall! Prata om det! Och dyk upp på demonstrationen utanför förvaret i Märsta på lördag, säger han när Arbetaren når honom på telefon.

”Jag vet inte vad som händer nu”

På fredagsförmiddagen får Arbetaren ett samtal med Bella, som i förvaret har tillgång till dator för att kunna skriva och ringa. Hon och Emil hade lämnat lägenheten de gömde sig i för en promenad före middagen, berättar hon. Då kom polisen fram och bad om hennes ID-kort. 

– Jag vet inte vad som händer nu. Jag försöker bara greppa allt som sker. Och jag försöker rensa hjärnan och vara stark. Jag är så trött på det… På att vara stark, säger hon genom gråten.

Under natten har hon bara sovit i några minuter. Allt känns overkligt och Arbetaren har svårt att genomföra intervjun, eftersom Bella gråter och har svårt att andas under samtalet.

– Det var så konstigt och obehagligt att vakna på en plats jag inte alls känner till. Personalen kan komma in när som helst i mitt rum. Jag känner ingen människa här.

Under Migrationsverkets långa process uppmärksammades Bella Aksoy och hennes advokater på att Säpo var involverad i ärendet, något tidningen Blankspot var först med att berätta.

– Det finns ett dokument som varken jag eller advokaterna har fått se, där det framgår att jag har varit med i motståndsrörelsen PKK. Det här stämmer och var en del av en period i mitt liv när jag på alla tänkbara sätt försökte bli accepterad och älskad av min familj, sa Bella till Arbetaren i april.

Stora brister i hanteringen av Bellas ärende

Enligt Bella Aksoy har hon inte någon koppling alls till PKK längre men enligt hennes advokater har intyget från Säpo sannolikt haft stor påverkan på hennes chanser till uppehållstillstånd.

Silas Aliki. Foto: TT

Silas Aliki, som har företrätt Aksoy under processen, har tidigare understrukit att det finns stora brister i hanteringen av Bellas ärende. En person som är kurd, transkvinna, medialt uppmärksammad aktivist, och som dessutom redan utsatts för övergrepp i hemlandet, bedöms i stort sett alltid riskera förföljelse i Turkiet.

Nu kommer Sverige att försöka verkställa utvisningen, säger Silas Aliki till Arbetaren.

– Det är uppenbart att risken är stor att Bella utsätts för våld eller övergrepp om hon tvingas återvända till Turkiet.

Fotnot. På savebella.org uppdateras det löpande om vad som händer i Bellas fall och vad den som vill engagera sig kan göra för att hjälpa henne. På lördag klockan 15.00 arrangeras en demonstration utanför förvaret i Märsta.

Bella Demhat Aksoy: ”Varför för ni svenskar inte oväsen?”

Publicerad
Läs hela artikeln
3 weeks sedan
Statsminister Ulf Kristersson (M) och energi- och näringsminister Ebba Busch (KD) besöker Charlottendal bussdepå i Gustavsberg.
Kristdemokraten Ebba Busch och moderaten Ulf Kristersson i samband med att Tidöregeringen meddelade att biljettpriserna för kollektivtrafiken kapas i ett halvår. Foto: Christine Olsson/ TT

Halva priset i kollektiv­trafiken – kör bara kör!

”Sänk priserna ännu mer, bygg ut trafiken, höj lönerna, korta arbetstiderna och avveckla upphandlingssystemet som pressar både personal och resenärer.” Sara Vestberg och John Nordmark, före detta bussförare, om varför Ulf Kristersson och Ebba Busch måste göra en riktig satsning på kollektivtrafiken.

I 30 års tid har vi fått höra att det inte finns pengar till stora offentliga satsningar. Inga pengar till billigare kollektivtrafik. Inga pengar till bättre löner och arbetsvillkor för de som håller samhället rullande. Inga pengar till satsningar som omfördelar från de rikaste till vanligt folk.

Men plötsligt händer det. Staten har råd att halvera priset i kollektivtrafiken under ett halvår. Bra! Äntligen visar man att det faktiskt går.

Så fortsätt då. Gör satsningen permanent. Dubbla eller tredubbla investeringarna. Sänk priserna ännu mer, bygg ut trafiken, höj lönerna, korta arbetstiderna och avveckla upphandlingssystemet som pressar både personal och resenärer.

Tuff arbetsmiljö för busschaufförer

När Ebba, Ulf och andra politiker får chansen att visa hur “folkliga” de är genom att provköra buss, romantiserar de samtidigt ett yrke vars villkor de själva varit med och försämrat. Politikerna poserar gärna i förarsätet för en dag. Men de som faktiskt kör bussarna varje dag är ofta utlandsfödda arbetare – samma människor som Uffe och Ebba vill utvisa.

Privatiserad kollektivtrafik, stress, osäkra scheman, försämrad strejkrätt och en arbetsmiljö som gör det svårt – särskilt för kvinnor och småbarnsföräldrar – att stanna kvar i yrket.

Vill ni visa respekt för ett samhällsviktigt arbete? Då krävs mer än ett kamerabesök i förarhytten.

En riktig satsning på kollektivtrafiken skulle ge fler resenärer, fler avgångar, fler jobb och bättre villkor för arbetarna. Fler unga skulle kunna söka sig till yrket. Fler skulle kunna kombinera arbete med familjeliv. Kollektivtrafiken är en avgörande del av människors vardag – och den måste fungera.

I klimatkrisen är detta helt nödvändigt.

Samhällsekonomiskt lönsamt att satsa på kollektivtrafiken

I ett Sverige där ojämlikheten är på samma nivå som i Saudiarabien, Sydafrika, Ryssland och Brasilien behövs investeringar som faktiskt förbättrar livet för vanligt folk.

Och i en tid av höjd beredskap behövs robusta offentliga system. Titta på Ukrainas järnväg under Rysslands anfallskrig – fungerande kollektivtrafik och järnväg är samhällsbärande.

Allt detta skulle göra människors liv bättre. Det skulle dessutom vara samhällsekonomiskt lönsamt.

Så vad finns det egentligen att invända mot?

Kör bara kör.

Sara Vestberg, fd bussförare och masterstudent på Försvarshögskolan
John Nordmark, fd bussförare och facklig samordnare för SAC Syndikalisterna

Bussförare på bristningsgränsen

Fackets larm: Buss­förare på bristnings­gränsen

Kritik Klimatpolitiska rådet klimatpolitik regeringen Alexandra Urisman Otto

Situationen långt värre än Klimat­politiska rådet säger – målen otillräckliga

Romina Pourmokhtari och Johan Britz

Klimatpolitiska rådet djupt kritiskt mot Tidö­regeringens politik

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
3 weeks sedan
Libanon
Räddningsarbetare letar kroppar efter en annan israelisk attack mot Libanon förra veckan. Foto: Mohammed Zaatari/TT

Nya israeliska attacker mot Libanon: Tolv döda bara i natt

Israel fortsätter sina dödliga attacker mot Libanon. Under natten mot i tisdags dödades minst tolv personer efter en militäroffensiv mot en libanesisk by i Bekaadalen.

Attacken skedde sent på måndagskvällen lokal tid. Strax innan hade Israels premiärminister Benjamin Netanyahu, som av den internationella brottmålsdomstolen ICC anklagas för brott mot mänskligheten, beordrat militären att ”accelerera sina insatser” i Libanon.

Minst tolv personer ska ha dödats, enligt uppgifter från Libanons statliga nyhetsbyrå. Samtidigt uppger också den libanesiska shiamilisen Hizbollah att de genomfört drönarattacker mot israeliska militäranläggningar. Där finns än så länge inga uppgifter om några skadade eller döda.

ICC har utfärdat en internationell arresteringsorder mot Israels premiärminister benjamin Netanyahu

Internationell arresteringsorder mot Netanyahu

Publicerad
Läs hela artikeln
3 weeks sedan
Reza Pahlavi
Under de senaste åren har Pahlavi-strömningen försökt presentera sig som ett modernt och liberalt alternativ. Men strukturellt sett föreslår den inget annat än rekonstruktionen av en centraliserad stat, en mäktig armé, en marknadsekonomi och en säkerhetsordning, skriver Hasse-Nima Golkar. Foto: Markus Schreiber /AP/TT

”Varken Donald Trump, Benjamin Netanyahu eller Reza Pahlavi kommer att befria Iran”

Under åren som ledde fram till kriget 2026 introducerades Reza Pahlavi gradvis i västerländska medier som ”oppositionens färdiga ansikte”. Denna mediala representation uppstod inte ur social organisering inne i Iran, utan snarare genom kopplingen mellan lobbyistnätverk, persiskspråkiga medier utomlands och västs behov av ett ”hanterbart alternativ”. Detta projekt, menar Hasse-Nima Golkar, vilade på två huvudsakliga pelare: nostalgi för Pahlavi-eran samt rädsla för kollaps och instabilitet.

För en del av den urbana medelklassen och en yngre generation utan direkt erfarenhet av det kungliga diktatoriska styret har bilden av Pahlavis kommit att förknippas med stabilitet, modernisering och goda relationer med väst. Denna bild suddar dock medvetet ut historien om det organiserade förtrycket av arbetarklassen, anarkistiska och radikala vänsterkrafter, folkliga rörelser, och andra under monarkin.

Ur ett anarko-syndikalistiskt perspektiv var Pahlavi-monarkin inte en symbol för utveckling, utan en del av processen att integrera Iran i den globala ordningen. En ordning som byggde på armén, säkerhetspolisen och undertryckandet av oberoende fackföreningar. Och monarkismen i dagens Iran vilar, trots all sin mediepropaganda, fortfarande på tre pelare: vertikal auktoritet (hierarki); centraliserad (fascistisk) nationalism; och en kapitalistisk ekonomi beroende av den globala ordningen.

Mänsklig frihet inte kommer inte ovanifrån

Det som blev tydligt i samband med kriget och Irans politiska kris var inte bara erosionen av den styrande islamisk-shiitiska staten, utan också den djupa krisen i själva begreppet ”alternativ”. Det iranska samhället stod under samtidigt tryck från inhemskt förtryck, utländskt krig, politisk-ekonomisk kollaps och informationskrigföring. I detta läge framträdde delar av exiloppositionen — särskilt den högerextrema monarkistiska strömningen kring Reza Pahlavi — inte som en kraft för befrielse, utan som en kraft för att begränsa och avleda det sociala upproret. 

Detta är ingen tillfällighet. Monarkismen, även i sin samtida ”moderna” och mediepaketerade form, bär fortfarande på samma logik som Michail Bakunin varnade för för mer än ett sekel sedan: reproduktionen av auktoritet genom löften om ordning, säkerhet och nationell räddnin. Mänsklig frihet kommer inte ovanifrån, utan endast underifrån, född ur vanliga människors direkta handlingar.

Men monarkismen, även när den talar om ”demokrati”, betraktar fortfarande politik som något som tillhör eliter, dynastier och statliga förvaltar.

Kriget blev sanningens ögonblick

Under de senaste åren har Pahlavi-strömningen försökt presentera sig som ett modernt och liberalt alternativ. Men strukturellt sett föreslår den inget annat än rekonstruktionen av en centraliserad stat, en mäktig armé, en marknadsekonomi och en säkerhetsordning. Det är alltså ingen fortsättning på den radikala rörelsen ”Kvinna–Liv–Frihet”, utan snarare ett försök att begränsa dess revolutionära potential. För en rörelse som kan bygga råd, organisera generalstrejker och skapa former av social självorganisering-självförvaltning kommer inte längre att behöva en ”prins”.

Före kriget försökte vissa monarkister framställa sig som demokratiska, människorättsinriktade och nationella. Men kriget blev sanningens ögonblick och ledde till en historisk skam för dem. När bomber föll över iranska städer förblev stora delar av högeroppositionen i exil inte bara tysta, de uppmuntrade öppet attackerna. Bilderna och videorna där amerikanska och israeliska flaggor höjdes bredvid slogans som ”Leve Shahen” var inte bara ett propagandamisstag, de markerade ögonblicket då monarkismen fullständigt integrerades i den imperialistiska krigsmaskinen.

I åratal beskrev dessa krafter ekonomiska sanktioner som ”smart press”, de kallade förstörelsen av infrastruktur för ”frihetens pris” och de reducerade arbetarnas, barnens och vanliga människors död till konsekvenserna av en ”övergångsfas”. Men för de flesta människor inne i Iran var sanningen tydlig: en kraft som bygger frihet på ruinerna av offentlig infrastruktur och bombade hem söker inte frihet, den profiterar på och förmedlar krig. Reza Pahlavi står just här som en säkerhetsventil för den globala ordningen för att begränsa möjligheten till social revolution i Iran.

Här är Emma Goldmans kritik fortfarande viktig. Hon varnade upprepade gånger för att nationalism och militarism, även när de uttrycks i ”frihetens” språk, i slutändan förvandlar människor till bränsle för statens maskineri. 

Befrielsens horisont ligger inte i kronans återkomst

Västmakterna söker inte social revolution i Iran. Det de vill ha är en kontrollerad maktöverföring. En förändring som bevarar kapitalets ordning, militärens struktur och regionens geopolitiska position. Därför lyfte västerländska mainstreammedier fram Reza Pahlavi som oppositionens naturliga ledare, medan de verkliga krafterna för socialt motstånd — arbetare, lärare, kvinnor, pensionärer, studenter och lokala aktivister — trängdes undan till marginalerna.

Pahlavi-projektet söker inte direktdemokrati, utan en rekonstruktion av den centraliserade nationalstaten. Samma modell som i hela Mellanöstern konsekvent har lett till repression av motståndare: arbetare, etniska grupper, kvinnor, studenter, LGBTQIA+-grupper och andra.

Monarkismen försöker övertyga människor om att problemet endast är Islamiska republikens existens och att frihet, jämlikhet och rättvisa kommer att uppstå genom att ändra flaggan, nationalsången och härskarens ansikte. Men den historiska erfarenhet säger något annat. Om det kapitalistiska systemet förblir intakt, klassojämlikheten förblir intakt, militären förblir intakt, maktkoncentrationen förblir intakt och människor endast röstar vartannat eller vart fjärde år, då kommer despotismen att reproduceras, även om kronan ersätter turbanen.

Befrielsens horisont ligger inte i kronans återkomst, utan i förstörelsen av alla relationer av dominans och auktoritet. Varken Donald Trump, Benjamin Netanyahu eller Reza Pahlavi kommer att befria Iran.

Hasse-Nima Golkar, pensionerad bussförare och medlem i Stockholms LS av SAC Syndikalisterna.

Iran: Riktig revolution bara genom arbetarklassen

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
3 weeks sedan

Podden besöker Skogen i Göteborg

Podden besöker Skogen i Göteborg

På kulturplatsen Skogen i Göteborg vill man komma bort från konsten som konsumtionsvara. I det fjärde avsnittet av Kulturplats pratar vi med Johan Forsman och Patricia Vane, som är konstnärlig ledare respektive verksamhetsledare på Skogen i Göteborg.

Foto: Pia Nordin

Intervjun tar avstamp i Skogens foajé, hur man välkomnar människor är viktigt, menar Patricia Vane och Johan Forsman, de vill komma bort från att se konsten som produkt och således även besökarna som konsumenter.

– Egentligen tillhör konsten mänskligheten, säger Johan Forsman.

Patricia Vane håller med.

– Konsten som gemensam resurs är på ett sätt väldigt självklart, men vi har tappat det, och det gäller inte bara konsten.

Skogen – del av initiativet Samarbetet

Hon beskriver att hon sökte sig till Skogen då hon sökte ett rum där konsten blev ett sätt att komma närmre varandra, i stället för ett rum som bara pratar med sig självt.

I avsnittet diskuteras hur samarbeten kan skapa resiliens för såväl kulturen och samhället. Skogen är del av initiativet Samarbetet som kopplar samman olika platser för konst, odling och andra självorganiserade initiativ.

Johan Forsman anser att kulturfältet tenderar att bli pseudopolitiskt.

– Det intressanta politiska arbetet är hur vi ger möjlighet till människor att organisera sig. Skogen är en plats där flera konstdicipliner möts, här finns både en scen, tryckeri och plats för studiegrupper.

Publicerad
Läs hela artikeln