På husväggen till Casa Bettola står det målat med skrivstil: ”Jag tycker om att ha mina fönster vidöppna, man behöver inte vara rädd”. Det här citatet är det första jag får syn på när vi går uppför backen för att besöka det första sociala centret för vår resa. Vi befinner oss i Reggio Emilia, eller Röda Emilia, en stad i regionen Emilia-Romagna i norra Italien.

Reggio Emilia präglas av sin politiska historia. Torg har namngivits efter partisaner som deltog i motståndet mot fascismen och gatorna är döpta efter bland andra Rosa Luxemburg, Karl Marx och Antonio Gramsci. Bakom tågstationen finns det övergivna fabriksområdet Le Reggiane, där den längsta fabriksockupationen i Italiens historia utspelade sig på femtiotalet. Runt om i staden ligger förskolor som tillämpar den så kallade Reggio Emilia-pedagogiken som växte fram under efterkrigstiden. 

Staden är full av spår från en annan tid, då det italienska kommunistpartiet uppbar en stark politisk och kulturell hegemoni. 

I dag ser Reggio Emilia på många sätt annorlunda ut. Välfärden har börjat privatiseras och läggas ut på entreprenad. En korporativ modell råder, där marknadsanpassning, konkurrenskraft och tillväxt är ständigt återkommande ord. Men motståndet växer. Här finns en rörelse som vägrar acceptera kapitalets premisser. De vill att alla ska ha tillgång till staden för att gemensamt kunna bestämma om dess utveckling.

Casa Bettola är ett självförvaltat socialt center, beläget i ett hus som varit ockuperat sedan 2009. Runt den tiden uppgick antalet vräkningar i Reggio Emilia till 80 i veckan, samtidigt som 8 000 lägenheter stod tomma för att hålla bostadspriserna uppe. För att protestera mot detta och hävda rätten till bostad skapades Casa Bettola. Till en början drev man en jour med information och juridisk rådgivning för de personer som drabbats av vräkningarna. Huset fungerade som ett forum för att kartlägga bostadssituationen, organisera blockader och skapa kollektiva lösningar genom att ockupera och renovera övergivna bostäder. 

Allt eftersom tiden gick utvecklades verksamheten till att omfatta frågor om rätten till staden i vidare bemärkelse. I dag, fem år senare, utgör Casa Bettola en oumbärlig del av kvarteret och staden. När vi kommer in på gården håller onsdagens ekologiska marknad på att plockas ihop medan de sista studenterna från kursen i italienska för migranter lämnar huset. På utomhusscenen ligger nymålade banderoller och torkar i kvällsluften. Från husväggen vakar en drake i papier-­maché som blivit över från den senaste föreställningen som Casa Bettolas teaterskola för barn satte upp. Och inne i huset doftar det av nybakad pizza. Varje onsdag pågår nämligen en kvartersugn i huset, en så kallad ”Forno Comune”, där alla som vill kan laga bröd och pizza tillsammans. 

Det är tydligt att Casa Bettola inte är en plats bortom eller utanför staden. Tvärtom är den en del av den – en plats som i en tid av splittring och segmentering strävar efter att skapa nya relationer och gemenskaper. 

Från Reggio Emilia tar vi oss söderut till Bologna. Vi går i skuggan under Bolognas arkader innan vi slutligen når fram till Làbas, en gammal militäranläggning som ockuperades för två år sedan i syfte att ta tillbaka gemensamma rum i staden. Làbas innergård är som ett stort torg. Här finns grönsaksodlingar, en bar och många uteplatser. Intill ligger ett antal ockuperade lägenheter där också flera av centrets aktivister bor. 

På Làbas finns en dagverksamhet för barn och, precis som på Casa Bettola, en kvartersugn där det varje onsdag serveras pizza. I en gårdsbyggnad syns genom den öppna dörren en assemblea, ett möte. Aktivister sitter på stolar i en cirkel och planerar inför kommande veckor.

I andra änden av Bologna hittar vi Teatro Polivalente Occupato. TPO skapades ursprungligen genom en ockupation 1995. Efter mycket hoppande mellan olika lokaler och långa förhandlingar med kommunen fick de år 2007 tillgång till en egen byggnad att förvalta. TPO rymmer en mängd verksamheter. Här finns en konsertlokal där det bland annat arrangeras spelningar och teaterföreställningar. Strax bredvid ligger ett gym, ett palestra populare, där kurser ges i allt från boxning till dans. Mitt emot gården finns också en radiostudio som varje vecka direktsänder program på Radio Kairos FM-kanal. Och två gånger i veckan ordnar man kurser i italienska för migranter.

TPO är knutet till det självständiga facket ADL Cobas (Associazione Diritti Lavoratori). Organisationen växte fram bland de sociala centren i Veneto, en av Emilia-Romagnas grannregioner. Tanken är att erbjuda ett alternativ för självorganiserande arbetare vars behov inte täcks av de ordinarie fackförbunden. Vi pratar med Alessandro, som berättar att ADL bland annat verkar inom transport- och lagersektorn. Där pågår det i dag en drastisk prekarisering av arbetsförhållandena. Lönedumpningar leder till ökande arbetsplatsrelaterade olyckor och sjukdomar. Trots det ger det avtal som undertecknats av fackförbunden och transportföretagen de anställda ett mycket klent hälsoskydd.  

Nästa dag tar vi tåget till Venedig. Vi lämnar av vår packning på Ca’Bembo, en student­ockupation som rymmer en av Venedigs största trädgårdar. En gammaldags säng står övergiven under en av de höga ekarna och solen strilar in genom lövverket. Venedigs drygt 60 husockupationer bildar tillsammans bostadsnätverket RASC (Rete Assemblee Sociali Della Casa), som har en stark politisk ställning i staden och utgör en motkraft i den offentliga debatten. Tanken är kämpa för 

allas rätt till staden, inte bara för specifika bostäders fortlevnad. Minst en gång i månaden håller RASC stormöten där alla kvarters­ockupationer närvarar. Men man arbetar också lokalt, i de enskilda områdena. 

Vi tar båtbussen till en av Venedigs andra öar där 16 närliggande ockupationer bildar ett eget fridfullt kvarter. I dag är gården stilla och tvätt torkar på tvättlinor i solen. Här finns också odlingar med tomater, zucchini och mynta. En kvinna vi träffar berättar att hon och hennes dotter bott i en av lägenheterna i snart ett år. När hon behövde bostad fick hon inte hjälp av de kommunala institutionerna, utan av kamrater som engagerade sig i ockupationsrörelsen. Trots att huset hon bor i fått vattenförsörjning och el vågar hon bara rusta lägenheten lite i taget i väntan på vad som ska ske. 

Därefter blir vi visade till S.A.L.E, en ockupation av ett annat slag. S.A.L.E, italienska för ”salt”, är ett gammalt saltlager som nu gjorts om till en social och kulturell mötesplats. I samband med Venedigbiennalen
organiserar man aktioner för att belysa hur dagens konstevenemang underordnas marknadens behov och fungerar som ett sätt att marknadsföra städer. Just nu pågår till exempel utställningen ”You are not welcome”. Titeln kommunicerar direkt med kajen där nedanför, där enorma kryssningsfartyg dagligen passerar. Utöver att båtarna förstör miljön får de Venedig att framstå som ett museiliknande skyltfönster, till för turister och inte för lokalbefolkningen. 

När vi står där på gatan och samtalar avbryter sig plötsligt en av ockupanterna och tittar mot kajen. Vi vänder oss och får syn på båten. Längs med relingen står turister tunna som kulspetsstreck och betraktar staden medan båten plöjer sönder vågornas stillhet. Vår guide suckar och rusar mot utgången. Med en van och rask rörelse får hon rätt på en flagga med texten ”NO GRANDE NAVI” (”Nej till stora kryssare”), som hon ställer sig på kajen och vevar med när båtkomplexet passerar. Senare får vi veta att det uppkommit ett uttryck för sättet på vilket båtarna passerar Venedig: ”båtarna bugar”. De bugar för staden när de kör så nära. 

Senare samma kväll tar vi tåget till Padua för att besöka den autonoma Sherwoodfestivalen. Festivalen pågår i en månad och är just nu inne på sin tredje vecka. På programmet står mest spelningar, men också föreläsningar. Bland annat ska den italienske filosofen Toni Negri tala. Aktivisten Wilma Mazza var med vid starten på 1970-talet och berättar för oss att Sherwoodfestivalen växte fram ur den oberoende radiostationen Radio Sherwood. Under åren har evenemanget blivit allt större och är i dag en av de viktigaste självständiga festivalerna i landet. Utöver festivalen driver man också den digitala plattformen Globalprojects.info. Precis som radiostationerna en gång utgjorde en stomme i de autonoma organisationerna, fungerar sajten inte endast som en nyhetskanal, utan också som ett sätt att knyta städer till varandra. Autonoma grupper och sociala center i norra Italien länkas samman och kan dela med sig av politisk teori och praktik. 

Morgonen därpå återvänder vi till Reggio Emilia för att delta i en demonstation för rätten till bostad. Banderoller och plakat körs bort till stadsporten där alla ska mötas klockan fyra. Att just stadsporten är demonstrationens samlingspunkt är symboliskt. Fastän den är flera hundra år gammal visar dess ruiner än i dag vägen in till Reggio Emilia. En stad som borde vara tillgänglig och öppen för alla, inte hållas sluten med hjälp av exempelvis bostadsspekulation som driver upp priserna . När demonstrationståget passerar hus som drabbats av spekulation fäster vi klistermärken på dörrarna med texten ”occupaci”, i samma stil som det vanligen står ”till salu”. Ur våra högtalare väller musik.

Nästa dag är en söndag. Det är dags att resa vidare mot Rom, resans sista stopp. Sedan några av oss var där tre månader tidigare har mycket hunnit hända. En av platserna vi återvänder till är Teatro Valle Occupato, en teater som också fungerar som en allmänning. Ockupationen började i protest mot att ekonomidepartementet 2011, i åtstramningssyfte och mot bakgrund av en intensiv privatiseringskampanj, stängde ned ett helt nätverk av offentliga teatrar i Italien. I dag är Teatro Valle internationellt känt för sina praktiker, vilka rör sig runt idéer om direktdemokratiskt deltagande, stadskamp och att sudda ut gränsen mellan konstnärer och aktivister. Under sommaren spelas till exempel föreställningen ”La Rabbia” (Vreden), en produktion vars form kommer fortsätta förändras under hösten. En av grundidéerna är nämligen att låta föreställningen formas av ett kollektivt skrivande där alla har möjlighet att delta. 

När vi kommer dit en eftermiddag är gatan full av människor. En oro ligger i luften. Valeria, en vän och kamrat vi lärde känna i våras, kommer springande emot oss. ”Har ni hört vad som har hänt?” frågar hon och berättar att Cinema Volturno, en annan ockupation i närheten, har vräkts. Vi får reda på att ett krismöte ska hållas på Teatro Valle under kvällen. Aktivister från nästan alla sociala center i Rom närvarar för att diskutera vad som nu bör göras.

Vräkningen är ett resultat av den offensiv mot ockupationsrörelsen som trappats upp allt mer under året. I april 2014 infördes en lag i Italien som gör det möjligt att undandra el och vatten från ockuperade hus och som fråntar boende rätten att folkbokföra sig. Det innebär att de ockuperade husen snabbt förfaller och blir ogästvänliga, vilket gör det svårt att bedriva social verksamhet. Under vräkningen av Volturno agerade polisen brutalt. När aktivisterna utrymts ur byggnaden slogs lokalerna sönder och samman. Det tyder på att polisen aktivt söker hindra aktivister från att återta Volturno; platsen ska förstöras inifrån, så att den blir svår att bygga upp igen.

Många känner oro över att tonen mot ockupationerna skärpts. Nyligen skickade borgmästaren i Rom ett öppet brev till Teatro Valle där han krävde att verksamheten skulle upphöra. 

Samtidigt tar sig angreppen på ockupationerna allt mer våldsamma uttryck, såsom vid vräkningen av Volturno. Ofta sker vräkningarna tidigt på morgonen utan förvarning. Situationen skiljer sig dock från plats till plats. Sociala center som har nära anknytning till lokalområdet blir inte lika hårt drabbade. Men i viss mening hänger ju alla platser samman med omgivningen – de blir oumbärliga för att de varje dag skapas av de som bor runt omkring. 

Det vi upplever i Italien är en rörelse som under många år vuxit fram bortom parlament och traditionella institutioner. Paroller som ”Casa e reddito per tutti”, bostad och inkomst åt alla, formuleras och understryks genom ett aktivt och fysiskt motstånd. 

En våg av ockupationer sveper över landet och hämtar näring i en utbredd och bestämd övertygelse om att vi måste återta det som är vårt. Och eftersom kollektiv behöver fysiska rum blir de sociala centren viktiga platser att mötas på.

Att det sker ett utbyte mellan olika städers stadskamper är tydligt. Nätverk och festivaler, som den i Sherwood, bildar forum där diskussioner kan pågå och där aktivister från olika platser kan träffas. Men kampen går också att koppla till städer utanför Italien, liksom till Europa i en vidare dimension. Kapitalackumulationen är inte begränsad till ett land – överallt och varje dag exploateras det som kunde ha varit gemensamt. Därför kan också vi i Sverige relatera till det som pågår i Italien. Också här är bostad en vara, inte en rättighet. Liksom gigantiska kryssare passerar Venedigs kajer byggs här arenor i syfte att marknadsföra städer. Platser hålls inhägnade och människor far illa genom en fruktansvärd gränspolitik. Men alltjämt säger folk ifrån. 

När jag skriver det här har en parad just gått genom Roms gator för att protestera mot vräkningen av Cinema Volturno. Jag ser på bildskärmen till min telefon hur poliser med sköldar attackerar demonstranterna och river sönder deras banderoller. Men människor vägrar vika sig – kampen för att frigöra gemensamma rum i staden fortsätter. Sommaren pågår och hettar. Trots att jag inte är där kan jag tydligt föreställa mig gården till Casa Bettola. Trädgården står i blom och solrosor klättrar över staketet ut mot gatan. Och fastän jag inte ser det, vet jag att citatet fortfarande lyser på fasaden. Överallt står fönster på vid gavel.

 

I början av augusti, efter att denna artikel skrevs, lades försöken att privatisera Teatro Valle ner. Verksamheten blir åter offentlig. Ockupanterna ska lämna lokalerna och för nu diskussioner med kommunen om hur det kreativa klimatet ska bevaras.