Blomstrande aktivism i Norra Italien

På husväggen till Casa Bettola står det målat med skrivstil: ”Jag tycker om att ha mina fönster vidöppna, man behöver inte vara rädd”. Det här citatet är det första jag får syn på när vi går uppför backen för att besöka det första sociala centret för vår resa. Vi befinner oss i Reggio Emilia, eller Röda Emilia, en stad i regionen Emilia-Romagna i norra Italien.

Reggio Emilia präglas av sin politiska historia. Torg har namngivits efter partisaner som deltog i motståndet mot fascismen och gatorna är döpta efter bland andra Rosa Luxemburg, Karl Marx och Antonio Gramsci. Bakom tågstationen finns det övergivna fabriksområdet Le Reggiane, där den längsta fabriksockupationen i Italiens historia utspelade sig på femtiotalet. Runt om i staden ligger förskolor som tillämpar den så kallade Reggio Emilia-pedagogiken som växte fram under efterkrigstiden. 

Staden är full av spår från en annan tid, då det italienska kommunistpartiet uppbar en stark politisk och kulturell hegemoni. 

I dag ser Reggio Emilia på många sätt annorlunda ut. Välfärden har börjat privatiseras och läggas ut på entreprenad. En korporativ modell råder, där marknadsanpassning, konkurrenskraft och tillväxt är ständigt återkommande ord. Men motståndet växer. Här finns en rörelse som vägrar acceptera kapitalets premisser. De vill att alla ska ha tillgång till staden för att gemensamt kunna bestämma om dess utveckling.

Casa Bettola är ett självförvaltat socialt center, beläget i ett hus som varit ockuperat sedan 2009. Runt den tiden uppgick antalet vräkningar i Reggio Emilia till 80 i veckan, samtidigt som 8 000 lägenheter stod tomma för att hålla bostadspriserna uppe. För att protestera mot detta och hävda rätten till bostad skapades Casa Bettola. Till en början drev man en jour med information och juridisk rådgivning för de personer som drabbats av vräkningarna. Huset fungerade som ett forum för att kartlägga bostadssituationen, organisera blockader och skapa kollektiva lösningar genom att ockupera och renovera övergivna bostäder. 

Allt eftersom tiden gick utvecklades verksamheten till att omfatta frågor om rätten till staden i vidare bemärkelse. I dag, fem år senare, utgör Casa Bettola en oumbärlig del av kvarteret och staden. När vi kommer in på gården håller onsdagens ekologiska marknad på att plockas ihop medan de sista studenterna från kursen i italienska för migranter lämnar huset. På utomhusscenen ligger nymålade banderoller och torkar i kvällsluften. Från husväggen vakar en drake i papier-­maché som blivit över från den senaste föreställningen som Casa Bettolas teaterskola för barn satte upp. Och inne i huset doftar det av nybakad pizza. Varje onsdag pågår nämligen en kvartersugn i huset, en så kallad ”Forno Comune”, där alla som vill kan laga bröd och pizza tillsammans. 

Det är tydligt att Casa Bettola inte är en plats bortom eller utanför staden. Tvärtom är den en del av den – en plats som i en tid av splittring och segmentering strävar efter att skapa nya relationer och gemenskaper. 

Från Reggio Emilia tar vi oss söderut till Bologna. Vi går i skuggan under Bolognas arkader innan vi slutligen når fram till Làbas, en gammal militäranläggning som ockuperades för två år sedan i syfte att ta tillbaka gemensamma rum i staden. Làbas innergård är som ett stort torg. Här finns grönsaksodlingar, en bar och många uteplatser. Intill ligger ett antal ockuperade lägenheter där också flera av centrets aktivister bor. 

På Làbas finns en dagverksamhet för barn och, precis som på Casa Bettola, en kvartersugn där det varje onsdag serveras pizza. I en gårdsbyggnad syns genom den öppna dörren en assemblea, ett möte. Aktivister sitter på stolar i en cirkel och planerar inför kommande veckor.

I andra änden av Bologna hittar vi Teatro Polivalente Occupato. TPO skapades ursprungligen genom en ockupation 1995. Efter mycket hoppande mellan olika lokaler och långa förhandlingar med kommunen fick de år 2007 tillgång till en egen byggnad att förvalta. TPO rymmer en mängd verksamheter. Här finns en konsertlokal där det bland annat arrangeras spelningar och teaterföreställningar. Strax bredvid ligger ett gym, ett palestra populare, där kurser ges i allt från boxning till dans. Mitt emot gården finns också en radiostudio som varje vecka direktsänder program på Radio Kairos FM-kanal. Och två gånger i veckan ordnar man kurser i italienska för migranter.

TPO är knutet till det självständiga facket ADL Cobas (Associazione Diritti Lavoratori). Organisationen växte fram bland de sociala centren i Veneto, en av Emilia-Romagnas grannregioner. Tanken är att erbjuda ett alternativ för självorganiserande arbetare vars behov inte täcks av de ordinarie fackförbunden. Vi pratar med Alessandro, som berättar att ADL bland annat verkar inom transport- och lagersektorn. Där pågår det i dag en drastisk prekarisering av arbetsförhållandena. Lönedumpningar leder till ökande arbetsplatsrelaterade olyckor och sjukdomar. Trots det ger det avtal som undertecknats av fackförbunden och transportföretagen de anställda ett mycket klent hälsoskydd.  

Nästa dag tar vi tåget till Venedig. Vi lämnar av vår packning på Ca’Bembo, en student­ockupation som rymmer en av Venedigs största trädgårdar. En gammaldags säng står övergiven under en av de höga ekarna och solen strilar in genom lövverket. Venedigs drygt 60 husockupationer bildar tillsammans bostadsnätverket RASC (Rete Assemblee Sociali Della Casa), som har en stark politisk ställning i staden och utgör en motkraft i den offentliga debatten. Tanken är kämpa för 

allas rätt till staden, inte bara för specifika bostäders fortlevnad. Minst en gång i månaden håller RASC stormöten där alla kvarters­ockupationer närvarar. Men man arbetar också lokalt, i de enskilda områdena. 

Vi tar båtbussen till en av Venedigs andra öar där 16 närliggande ockupationer bildar ett eget fridfullt kvarter. I dag är gården stilla och tvätt torkar på tvättlinor i solen. Här finns också odlingar med tomater, zucchini och mynta. En kvinna vi träffar berättar att hon och hennes dotter bott i en av lägenheterna i snart ett år. När hon behövde bostad fick hon inte hjälp av de kommunala institutionerna, utan av kamrater som engagerade sig i ockupationsrörelsen. Trots att huset hon bor i fått vattenförsörjning och el vågar hon bara rusta lägenheten lite i taget i väntan på vad som ska ske. 

Därefter blir vi visade till S.A.L.E, en ockupation av ett annat slag. S.A.L.E, italienska för ”salt”, är ett gammalt saltlager som nu gjorts om till en social och kulturell mötesplats. I samband med Venedigbiennalen
organiserar man aktioner för att belysa hur dagens konstevenemang underordnas marknadens behov och fungerar som ett sätt att marknadsföra städer. Just nu pågår till exempel utställningen ”You are not welcome”. Titeln kommunicerar direkt med kajen där nedanför, där enorma kryssningsfartyg dagligen passerar. Utöver att båtarna förstör miljön får de Venedig att framstå som ett museiliknande skyltfönster, till för turister och inte för lokalbefolkningen. 

När vi står där på gatan och samtalar avbryter sig plötsligt en av ockupanterna och tittar mot kajen. Vi vänder oss och får syn på båten. Längs med relingen står turister tunna som kulspetsstreck och betraktar staden medan båten plöjer sönder vågornas stillhet. Vår guide suckar och rusar mot utgången. Med en van och rask rörelse får hon rätt på en flagga med texten ”NO GRANDE NAVI” (”Nej till stora kryssare”), som hon ställer sig på kajen och vevar med när båtkomplexet passerar. Senare får vi veta att det uppkommit ett uttryck för sättet på vilket båtarna passerar Venedig: ”båtarna bugar”. De bugar för staden när de kör så nära. 

Senare samma kväll tar vi tåget till Padua för att besöka den autonoma Sherwoodfestivalen. Festivalen pågår i en månad och är just nu inne på sin tredje vecka. På programmet står mest spelningar, men också föreläsningar. Bland annat ska den italienske filosofen Toni Negri tala. Aktivisten Wilma Mazza var med vid starten på 1970-talet och berättar för oss att Sherwoodfestivalen växte fram ur den oberoende radiostationen Radio Sherwood. Under åren har evenemanget blivit allt större och är i dag en av de viktigaste självständiga festivalerna i landet. Utöver festivalen driver man också den digitala plattformen Globalprojects.info. Precis som radiostationerna en gång utgjorde en stomme i de autonoma organisationerna, fungerar sajten inte endast som en nyhetskanal, utan också som ett sätt att knyta städer till varandra. Autonoma grupper och sociala center i norra Italien länkas samman och kan dela med sig av politisk teori och praktik. 

Morgonen därpå återvänder vi till Reggio Emilia för att delta i en demonstation för rätten till bostad. Banderoller och plakat körs bort till stadsporten där alla ska mötas klockan fyra. Att just stadsporten är demonstrationens samlingspunkt är symboliskt. Fastän den är flera hundra år gammal visar dess ruiner än i dag vägen in till Reggio Emilia. En stad som borde vara tillgänglig och öppen för alla, inte hållas sluten med hjälp av exempelvis bostadsspekulation som driver upp priserna . När demonstrationståget passerar hus som drabbats av spekulation fäster vi klistermärken på dörrarna med texten ”occupaci”, i samma stil som det vanligen står ”till salu”. Ur våra högtalare väller musik.

Nästa dag är en söndag. Det är dags att resa vidare mot Rom, resans sista stopp. Sedan några av oss var där tre månader tidigare har mycket hunnit hända. En av platserna vi återvänder till är Teatro Valle Occupato, en teater som också fungerar som en allmänning. Ockupationen började i protest mot att ekonomidepartementet 2011, i åtstramningssyfte och mot bakgrund av en intensiv privatiseringskampanj, stängde ned ett helt nätverk av offentliga teatrar i Italien. I dag är Teatro Valle internationellt känt för sina praktiker, vilka rör sig runt idéer om direktdemokratiskt deltagande, stadskamp och att sudda ut gränsen mellan konstnärer och aktivister. Under sommaren spelas till exempel föreställningen ”La Rabbia” (Vreden), en produktion vars form kommer fortsätta förändras under hösten. En av grundidéerna är nämligen att låta föreställningen formas av ett kollektivt skrivande där alla har möjlighet att delta. 

När vi kommer dit en eftermiddag är gatan full av människor. En oro ligger i luften. Valeria, en vän och kamrat vi lärde känna i våras, kommer springande emot oss. ”Har ni hört vad som har hänt?” frågar hon och berättar att Cinema Volturno, en annan ockupation i närheten, har vräkts. Vi får reda på att ett krismöte ska hållas på Teatro Valle under kvällen. Aktivister från nästan alla sociala center i Rom närvarar för att diskutera vad som nu bör göras.

Vräkningen är ett resultat av den offensiv mot ockupationsrörelsen som trappats upp allt mer under året. I april 2014 infördes en lag i Italien som gör det möjligt att undandra el och vatten från ockuperade hus och som fråntar boende rätten att folkbokföra sig. Det innebär att de ockuperade husen snabbt förfaller och blir ogästvänliga, vilket gör det svårt att bedriva social verksamhet. Under vräkningen av Volturno agerade polisen brutalt. När aktivisterna utrymts ur byggnaden slogs lokalerna sönder och samman. Det tyder på att polisen aktivt söker hindra aktivister från att återta Volturno; platsen ska förstöras inifrån, så att den blir svår att bygga upp igen.

Många känner oro över att tonen mot ockupationerna skärpts. Nyligen skickade borgmästaren i Rom ett öppet brev till Teatro Valle där han krävde att verksamheten skulle upphöra. 

Samtidigt tar sig angreppen på ockupationerna allt mer våldsamma uttryck, såsom vid vräkningen av Volturno. Ofta sker vräkningarna tidigt på morgonen utan förvarning. Situationen skiljer sig dock från plats till plats. Sociala center som har nära anknytning till lokalområdet blir inte lika hårt drabbade. Men i viss mening hänger ju alla platser samman med omgivningen – de blir oumbärliga för att de varje dag skapas av de som bor runt omkring. 

Det vi upplever i Italien är en rörelse som under många år vuxit fram bortom parlament och traditionella institutioner. Paroller som ”Casa e reddito per tutti”, bostad och inkomst åt alla, formuleras och understryks genom ett aktivt och fysiskt motstånd. 

En våg av ockupationer sveper över landet och hämtar näring i en utbredd och bestämd övertygelse om att vi måste återta det som är vårt. Och eftersom kollektiv behöver fysiska rum blir de sociala centren viktiga platser att mötas på.

Att det sker ett utbyte mellan olika städers stadskamper är tydligt. Nätverk och festivaler, som den i Sherwood, bildar forum där diskussioner kan pågå och där aktivister från olika platser kan träffas. Men kampen går också att koppla till städer utanför Italien, liksom till Europa i en vidare dimension. Kapitalackumulationen är inte begränsad till ett land – överallt och varje dag exploateras det som kunde ha varit gemensamt. Därför kan också vi i Sverige relatera till det som pågår i Italien. Också här är bostad en vara, inte en rättighet. Liksom gigantiska kryssare passerar Venedigs kajer byggs här arenor i syfte att marknadsföra städer. Platser hålls inhägnade och människor far illa genom en fruktansvärd gränspolitik. Men alltjämt säger folk ifrån. 

När jag skriver det här har en parad just gått genom Roms gator för att protestera mot vräkningen av Cinema Volturno. Jag ser på bildskärmen till min telefon hur poliser med sköldar attackerar demonstranterna och river sönder deras banderoller. Men människor vägrar vika sig – kampen för att frigöra gemensamma rum i staden fortsätter. Sommaren pågår och hettar. Trots att jag inte är där kan jag tydligt föreställa mig gården till Casa Bettola. Trädgården står i blom och solrosor klättrar över staketet ut mot gatan. Och fastän jag inte ser det, vet jag att citatet fortfarande lyser på fasaden. Överallt står fönster på vid gavel.

 

I början av augusti, efter att denna artikel skrevs, lades försöken att privatisera Teatro Valle ner. Verksamheten blir åter offentlig. Ockupanterna ska lämna lokalerna och för nu diskussioner med kommunen om hur det kreativa klimatet ska bevaras. 

Publicerad Uppdaterad
11 timmar sedan
Elinor Torp började som journalist på Dagens Arbete och Tidningen Arbetarskydd. Det lade grunden för hennes starka reportageböcker. Foto: Tove Falk

Publicistklubbens stora pris till Elinor Torp

Journalisten och författaren Elinor Torp har tilldelats Publicistklubbens stora pris. Hon har ett förflutet på tidningen Dagens arbete, där hennes arbetsplatsgranskningar kring återvinningsbranschen gav henne Föreningen grävande journalisters Guldspaden 2010. Därefter har hon gett ut flera uppmärksammade arbetsmiljöreportage i bokform.

Elinor Torps första bok, Döden på jobbet (2013), om dödliga arbetsplatsolyckors systematiska bakgrund i arbetsköparens slarv och nonchalans, väckte debatt. Inte minst reportaget från Nordkalk, där åtta unga, inhyrda från ett bemanningsföretag, brännskadades i en arbetsplatsolycka. Ytterligare en avled. Därefter har hon producerat flera initierade och uppmärksammade reportageböcker, som Jag orkar inte mer – när jobbet skadar själen, 2015.

Statsministerns papperslösa städerska

2023 utkom hennes reportagebok Rent åt helvete, med berättelser om städbranschen som en av de smutsigaste arbetsmiljöerna man kan tänka sig. Bland annat skildrade hon fallet kring den nicaraguanska städerskan Chilo Martinez, som visade sig arbeta svart och papperslöst hos statsminister Magdalena Andersson. Fallet ledde till rättegång och Martinez fick genom facklig hjälp av Stockholms LS av SAC Syndikalisterna 2024 rätt till ett högt skadestånd från arbetsköparna. 

Elinor Torp fick Dagermanpriset 2024 med motiveringen: ”För ett författarskap som riktar ett obevekligt ljus in i det svenska välfärdssamhällets skuggsida. Elinor Torps granskning av arbetslivet visar oss hur laglösheten brer ut sig och hur utländsk och oorganiserad arbetskraft utnyttjas. I Dagermans anda synliggör hon det vi blundat för.”

Publicistklubbens stora pris är på 50 000 kronor, och juryn skriver: ”Elinor Torp riktar sitt sökarljus mot välfärdssamhällets mörkaste vrår och ger röst åt de som annars inte hörs. Hon granskar arbetsmarknadens utnyttjande av utsatta i artiklar och böcker. Med stilistisk precision förmedlar hon berättelser som är omöjliga att värja sig från och som rakt in i hjärtat.”

Publicerad Uppdaterad
2 veckor sedan
Arbetarens redaktion (utan inbördes ordning) siar om framtiden och försöker hoppas på något bättre än samtiden. Foto: Arbetaren / Alaa Abu Asad, Jan-Åke Eriksson, Mika Kastner Johnsson

Skitåret 2025 är äntligen slut. Nu blickar vi framåt – men mot vadå?

Elände
Elände
Elände

Länge lyste den svarta rubriken på Arbetarens gamla löpsedel från årskiftet 2010/2011 från ett hörn av redaktionen. Nu har vi städat bort den. Få kunde väl ana att det 15 år senare skulle se än jävligare ut runt om i världen. Krig, klimatkatastrofer och fortsatt ökade klassklyftor. 2025 är äntligen över och nu är det dags att blicka framåt. Så här tror vi på Arbetarens redaktion om året som kommer.

2025 var allt annat än muntert. Hur lång blir baksmällan?

Johan
– Den har väl egentligen fortfarande inte lagt sig sedan 2024 och knappt ens från året innan det. Så den blir nog dessvärre väldigt lång. Vi lever i mörka tider, ta en återställare!

Amalthea
– Det enda som faktiskt hjälper mot baksmälla är väl att fortsätta vara full, så vi får köra på det.

Josephine
– Enda hoppet är att det är de som festade hårdast får den svåraste huvudvärken.

Vendela
– Det finns inte tid för baksmällor. Organisera dig!

Titta i din inre spåkula. Vad ser du mest fram emot 2026?

Håkan
– Det ska bli oerhört spännande att följa SAC:s stora satsning på migrantorganiseringen på nationell nivå. Solidariska byggare och Solidariska städare har ju vunnit fantastiskt många viktiga strider under de senaste åren, i framförallt Stockholms-regionen. Och om praktiken, lärdomarna och organiseringen kan skalas upp på fler platser och i fler branscher – då kommer 2026 bli ett riktigt spännande år.

– Sedan ser jag också fram emot hockey-OS! I år med NHL-spelare för första gången på länge. Jag ser fram emot att se William Nylander spela i Tre Kronor.

Alva
– Jag såg fram emot att få ta det nya nattåget till Basel, men nu blir det ju inget med det. Och fast jag skäms lite för det så längtar jag efter den svenska översättningen av Knausgårds Jag var länge död. Men förhoppningsvis sker något mer exalterande än det under året. 

Johan
– Att året ska ta slut? Nej. Jag hoppas att Erik Helgeson får upprättelse i Arbetsdomstolen och kommer tillbaka till jobbet och att vi får se någon slags ljusning i helvetes Sudan, Gaza och på Västbanken. Samt att Brynäs rycker upp sig lagom till slutspelet i vår och infriar förväntningarna om SM-guld.

Förutom det kommande valet. Vilka blir de stora politiska och fackliga striderna under året som kommer?

Johan
– Fackligt tror jag just utgången av fallet med Erik Helgeson blir både viktigt och på många sätt avgörande. Politiskt ska det bli spännande att se hur lång tid det tar innan utbrytargrupperna ur Vänsterpartiet bryter sig ur varandra. Valrörelsen däremot, riskerat att bli en direktsänd tågkrasch i slowmotion.

Josephine
– Flykting- och migrantfrågorna. Att våga säga ifrån, studera och rensa ut den ofattbart ökande acceptansen för rasism.

Amalthea
– Inrikespolitiken kommer nog vara en tröstlös blandning av meningslöst käbbel, öppen rasism och hyllningar av auktoritära ledare. Fackligt, om jag ändå ska uttrycka en förhoppning, så tror jag att både syndikalistiska migrantarbetare och missnöjda LO-medlemmar blir fler och att det kommer ge avtryck. Och så klart kommer det bli underbart att se Hamn-arbetsköparna förlora i AD. Eller någon annanstans.

På tal om valet. Hur går det och spelar det egentligen någon roll vilka som bildar regering?

Josephine
– Helt dimmigt i min spåkula just nu, hoppas på att fackliga och andra organisationer vågar stå fria och tvinga politikerna att börja ta ansvar för sitt uppdrag. Att politikernas makt börjar utgå från folket som det är tänkt. Och ett tydligt avvisande av nationalism i valrörelsen – för att i stället presentera alternativen.

Håkan
– Det spelar ju så klart en stor roll. Mycket talar väl för att sossarna vinner enbart för att människor inte vill ha den brutalisering som Tidöregeringen inneburit. Men att döma av hur sossarna just nu bedriver sin opposition så är risken tyvärr stor att de förlorar. Hittills har man till exempel inte presenterat något trovärdigt alternativ för hur man ska lösa arbetslösheten. Och kriminalpolitiskt så har ju sossarna agerat som om de vore ett femte parti i Tidösamarbetet.

Vendela
– Vad jag kan se finns det två troliga utfall: att SD bildar regering med M och KD, eller att sossarna tar hem segern och går i allians med de partier de får med sig. Antingen kommer V böja sig ännu mer för S högervridning, eller så kommer de stå som opposition. De små, splittrade vänsterpartierna kommer inte komma över spärren. Det gör inte L heller. Alla alternativ är dåliga, men SD-varianten är farligast.

Amalthea
– I bästa fall kan en ny regering ge lite andrum, som ger sociala rörelser en chans att ta utrymme och initiativ. Men jag tror att det kommer bli jämnare mellan blocken än vad någon riktigt vill. Ser det inte som omöjligt att S och M båda försöker leka landsfäder och bilda en mittenregering. Än troligare är dock, tyvärr, att hela eller största delen av det borgerliga blocket bildar regering med SD. Båda fallen skulle säkerligen ge katastrofala följder för arbetares rättigheter, sjukskrivna och arbetslösa, mänskliga rättigheter, fria medier och yttrandefrihet, med mera. 

Fritt fram att önska. Hur vill du helst se löpsedeln som sammanfattar 2026?

Alva
– Jag kan inte tänka på löpsedlar utan att se Pontus Lundkvists “Nu kommer el-tortyr i pungen-kylan”.

Vendela
– ”Det finns inga soldater mer, det finns inga gevär!”

Josephine
– Någonting i stil med: ”Du agerade – vi vände skutan tillsammans”

Johan
– ”Arbetaren avslöjar: 2026 var bara på skämt”

Amalthea
– ”Efter 99 dagars regeringsförhandlingar – folket tröttnade och tog över, vi har hela listan!”

Håkan
– ”Rättvis fred i Palestina” eller ”Ryssland backar ur Ukraina”.

Publicerad Uppdaterad
4 veckor sedan

Podden besöker Bokkafé Angbett i Umeå

Podden besöker Bokkafé Angbett i Umeå

Bokkafé Angbett är ett frihetligt socialistiskt bokkafé som har rötterna i Skellefteå, men som år 2018 flyttade lokalen och verksamheten till Umeå. I det andra avsnittet av podden Kulturplats möter lyssnarna Lars Axelsson, aktiv i bokkafét.

– Det intressanta är människornas fria skaparkraft, säger Lars Axelsson som är aktiv i Bokkafé Angbett och som länge varit engagerad för DIY-kultur.

I poddavsnittet berättar han om Bokkafe Angbett och om när ockupanter fick hyra lokstallar av kommunen – för en krona om året. Lars Axelsson lyfter även kritik mot hur stadsomvandlingen sett ut i Umeå de senaste åren. Den som vill läsa mer om detta kan bland annat kika på Allt åt allas rapport ”Detta hus ska inte bli någon jävla galleria”.

Här kan du höra första avsnittet av podden Kulturplats

Lars Axelsson utanför Bokkafé Angbett. Foto: Tuija Roberntz
Publicerad Uppdaterad
1 månad sedan

Podd: Fallet Erik Helgeson del II

Podd: Fallet Erik Helgeson del II

Arbetarens chefredaktör Amalthea Frantz i ett samtal med Hamnarbetarförbundets vice ordförande Erik Helgeson på Socialistiskt forum i Stockholm 29 november, 2025.

Lyssna på avsnittet i ljudspelaren ovan! (Eller sök efter Arbetaren Radio i din vanliga poddspelare)

Här kan du höra del 1:

Läs gärna våra intervju med Erik Helgeson här:

Publicerad Uppdaterad
1 månad sedan
”Om man inte vill ha nazister på gatorna ska man nog inte vara där själv heller”, sade forskaren Christer Mattson i P1 Morgon. Illustration: Toivo Jokkala

”Det gynnar bara Hitler”

Satirtecknaren Toivo Jokkala kommenterar den aktuella frågan om gynnandet av nazister.

”Det gynnar bara Hitler.” Illustration: Toivo Jokkala

– Det är en väldigt olycklig spiral mellan de högerextrema manifestationerna och motdemonstranterna, sade forskaren Christer Mattson, chef för Segerstedtinstitutet, i  P1 Morgon den 2 december, apropå mobiliseringen mot de återupptagna nazistdemonstrationerna i Sverige.

– Så om man inte vill ha nazister på gatorna ska man nog inte vara där själv heller, tillade Christer Mattsson.

Den här satirbilden av Toivo Jokkala publicerades första gången i tidskriften Brand nr 2/2021.

Publicerad Uppdaterad
1 månad sedan

Podd: Fallet Erik Helgeson

Podd: Fallet Erik Helgeson

Varför är fallet Erik Helgeson och hamnstriden avgörande för arbetarrörelsen? Juristen Frederick Batzler och Arbetarens chefredaktör Amalthea Frantz i ett specialavsnitt av Arbetarens podd.

Publicerad Uppdaterad
2 månader sedan
Arbetsplatsolycka golfbanan Österåker
Polisen utreder nu händelsen som vållande till annans död genom arbetsplatsolycka. Foto: Fredrik Sandberg/TT och Johan Nilsson/TT

Död efter arbetsplatsolycka på golfbanan i Österåker


En man har omkommit i en arbetsplatsolycka på en golfbana i Österåker strax norr om Stockholm. Det här sedan han klämts under ett arbetsfordon.

Olyckan inträffade strax efter klockan åtta på tisdagsförmiddagen. Det här i samband med ett anläggningsarbete på golfbanan där mannen av ännu oklar anledning hamnade under sitt fordon och klämdes svårt. Han fördes akut till sjukhus och på onsdagsförmiddagen meddelade polisen att han avlidit till följd av sina svåra skador.

Händelsen rubriceras nu som vållande till annans död genom arbetsplatsolycka. Flera förhör ska redan ha hållits med den omkomna mannens kollegor.

Hittills i år har minst 45 personer omkommit i samband med misstänkta arbetsplatsolyckor runt om i Sverige, enligt Arbetsmiljöverkets statistik.

Publicerad
2 månader sedan
– Det som saknas i dag på många redaktioner är ett publicistiskt mod, säger journalisten Alexandra Urisman Otto. Foto: Roger Turesson

Alexandra Urisman Otto ny skribent i Arbetaren

I somras sa den prisade klimatjournalisten Alexandra Urisman Otto upp sig från sitt jobb på Dagens Nyheter, i protest mot tidningens rapportering om både Palestina och klimatet. I dag publiceras hennes första text sedan dess – som frilans i Arbetaren. 

Hur kommer det sig att du börjar skriva för oss på Arbetaren? 

– Arbetaren är en väldigt fin tidning som jag både tror och hoppas kommer att nå allt fler läsare med tiden. Jag lämnade Dagens Nyheter efter nästan ett decennium på grund av den ängsliga publicistiska kulturen och att tidningen inte förmådde hålla linjen vare sig när det gällde klimatjournalistiken eller bevakningen av folkmordet i Gaza. 

– Arbetaren har en sund inställning till journalistik och jag märker redan att det är högt i tak på redaktionen. Det är som att tidningens stolta historia av att stå rakryggad i sitt motstånd mot nazismen under andra världskriget på något vis sitter i väggarna här. Jag är stolt över att få vara en liten del av den här tidningen.

Vilken typ av journalistik önskar du se mer av?

– Det som saknas i dag på många redaktioner är ett publicistiskt mod. Att man står stadigt i sin syn på vetenskap, fakta och grundläggande, universella mänskliga rättigheter – och att man låter det vara utgångspunkten för journalistiken. Precis det här gör Arbetaren så bra och jag vill egentligen mest se mer av det – fler reportage, intervjuer med intressanta och relevanta personer och granskningar som ställer makten till svars.

– Helt enkelt mer klassisk, god journalistik som ger läsarna möjlighet att orientera sig i den här omvälvande tiden, med accelererande klimatkris och en destabiliserad omvärld med folkmord, krig, konflikter och stora hot mot demokratin.

Du har nyligen släppt en handbok i klimatjournalistik tillsammans med Lisa Röstlund. Hur ser dina planer ut framöver?  

– Jag har ett gäng artikelidéer som jag hoppas kunna få ur mig, och det kommer nya hela tiden. Parallellt skriver jag på en ny bok och tänker mycket på hur jag kan göra mest nytta under de här månaderna och åren när koldioxidbudgeten rinner bort framför våra ögon.

Här kan du läsa Alexandra Urisman Ottos första text i Arbetaren.

Publicerad Uppdaterad
2 månader sedan
En städare har jobbat drygt 5 600 övertidstimmar utan att få betalt – på ett företag som påstår att ”kollektivavtal är en självklarhet”. Foto: Johan Apel Röstlund. Montage: Arbetaren

Amalthea Frantz:
Vem ska städa efter den svenska modellen?

Flosklerna om den svenska modellen har varit många senaste tiden. Den ”står stadigt”, trots det nya EU-direktivet, enligt bland andra LO och Svenskt Näringsliv. ”Bra villkor och kollektivavtal är en självklarhet för oss!” skriver Rengörare Näslund, samtidigt som Arbetaren rapporterar om hur en anställd arbetat flera tusen timmar övertid utan att få betalt.

”Den svenska modellen står stadigt”, påstår såväl tjänstemannafack som LO och Svenskt Näringsliv. Anledningen till utropet denna gång är att EU:s direktiv om lagstadgade minimilöner i stort drivits igenom. 

EU-domstolen har knappt brytt sig om Sveriges och Danmarks protester. Ändå vill alla kalla det en seger. 

Kanske har de stora svenska facken rätt i att direktivet inte kommer att innebära en avgörande förändring för inhemsk lönesättning på kort sikt. Men vad är det de försvarar egentligen? 

Hotet mot den så kallade svenska modellen kommer minst lika mycket inifrån, från dem själva, som från EU. 

Priset för att ”komma överens”

”Den svenska modellen” innebär i korthet att fackföreningarna och arbetsköparsidan ska komma överens själva, utan att staten lägger sig i. Men många (allt från stora fackföreningar till partier och näringslivet) hänvisar gärna till modellen som ett samlingsnamn för mycket mer: nöjda, stolta, trygga arbetare. Men arbetare som inte bråkar i onödan – som tillsammans med arbetsköparna skapar fred på arbetsmarknaden.

Detta har aldrig varit helt sant. I dag närmar det sig ren lögn. För vad är det värt att ”komma överens” om den part som redan från början var i underläge hela tiden får mindre och mindre inflytande? 

Arbetares inflytande har försvagats på flera punkter under många år nu. Inte bara i praktiken ute på arbetsplatserna – utan lika mycket genom just ingripande från stat och politik.

Några exempel: Strejkrätten försämrades kraftigt 2019. Regeringen leddes då av det påstådda arbetarpartiet Socialdemokraterna.

Samtidigt har lagen om anställningsskydd, LAS, urholkats rejält. Det började underifrån, genom att arbetsköpare tog sig allt större friheter. Motstånd kom också underifrån, förstås. Men lagändringen klubbades igenom i riksdagen 2022. Regeringen var även då socialdemokratisk.

Den svenska modellen döljer miljarder i stulna löner

Samma vecka som vissa utropar att ”den svenska modellen står stadigt” kan Arbetaren berätta om ett fall på den anrika städfirman Rengörare Näslund

En städare har jobbat cirka 5 600 övertidstimmar utan att få betalt. Det hela ska bygga på ett system som kallas ”fasttidsobjekt”: ett fast pris, långt under den normala ersättningsgraden, för varje städad lokal, och ofta flera lokaler samma dygn. 

Företaget skriver på sin sajt: ”Bra villkor och kollektivavtal är en självklarhet för oss!”

Det här har med rätta väckt upprörda känslor. Men det värsta är egentligen inte det enskilda fallet, eller företaget. Det är att det säkerligen finns tusentals fall som inte har kommit fram i ljuset – ännu. 

Arbetaren har rapporterat om många liknande ärenden inom olika branscher, inte minst byggsektorn, ofta hos företag som på papperet har ”schyssta villkor”. Men sannolikt är det knappt ens toppen av isberget som vi lyckats skrapa fram. 

Meningslösa kollektivavtal

De stora fackförbunden har de senaste åren, ännu mer än förr, enbart fokuserat på vikten av kollektivavtal. Samtidigt vet vi att dessa avtal ofta är meningslösa. Om arbetarna inte är medlemmar i det avtalsslutande facket, till exempel LO, så förmår inte LO följa upp om avtalen alls följs. Det här drabbar särskilt utrikesfödda arbetare i privat sektor.

Sveriges arbetare behöver inte mer nostalgi kring kollektivavtal eller den svenska modellen. Det som behövs är organisering för bättre villkor i praktiken och hårt motstånd mot alla försök att försämra. Oavsett vilken färg regeringen har – och oavsett om facktoppar väljer att kalla nederlag för seger.

Publicerad Uppdaterad
2 månader sedan
Agnes Lansrot SAC:s generalsekreterare
Agnes Lansrot är SAC Syndikalisternas nya generalsekreterare. Foto: Vendela Engström

Agnes Lansrot blir SAC:s nya general­sekreterare

I helgen valde SAC Syndikalisterna en ny generalsekretare: Agnes Lansrot. Hon efterträder Gabriel Kuhn som haft posten sedan 2023.

Hur känns det att bli vald till SAC:s generalsekreterare? 

– Jätteroligt, känns fint att ha fått det förtroendet från medlemmarna att få representera SAC.

Hur ser du på rollen som generalsekreterare?

– Den är lite av en blandning av två saker. Dels att representera SAC utåt, dels innefattar den sekreterarbiten som handlar om det interna och att få det att fungera. Jag tänker att det kommer bli en spännande kombination och blandning av uppgifter. 

Är det något speciellt du ser fram emot?

– Vi har precis beslutat många spännande saker på kongressen som jag tänker att jag kommer få vara med och förverkliga och försöka skapa så bra förutsättningar som möjligt för. Under kongressen tänkte jag mycket på att när alla LS får chans att mötas så är det många bra saker som händer, så jag vill gärna vara med och främja mer dialog mellan LS. Att ha mer kontakt med alla LS känns som en av de roligaste uppgifterna.

Vad behövs för att fler ska välja att organisera sig fackligt inom SAC framöver?

– Att kunna vara medlem oavsett var i landet du bor eller oavsett vilket språk du pratar kommer underlättas utifrån beslut som fattades under kongressen. Ett medlemskap ska inte vara beroende av att bo i en ort med en resursstark LS, eller att du ska ha ett svenskt personnummer och prata svenska. När vi möjliggör medlemskap för fler personer så tror jag att det kommer locka fler medlemmar.


Publicerad Uppdaterad