Blomstrande aktivism i Norra Italien

På husväggen till Casa Bettola står det målat med skrivstil: ”Jag tycker om att ha mina fönster vidöppna, man behöver inte vara rädd”. Det här citatet är det första jag får syn på när vi går uppför backen för att besöka det första sociala centret för vår resa. Vi befinner oss i Reggio Emilia, eller Röda Emilia, en stad i regionen Emilia-Romagna i norra Italien.

Reggio Emilia präglas av sin politiska historia. Torg har namngivits efter partisaner som deltog i motståndet mot fascismen och gatorna är döpta efter bland andra Rosa Luxemburg, Karl Marx och Antonio Gramsci. Bakom tågstationen finns det övergivna fabriksområdet Le Reggiane, där den längsta fabriksockupationen i Italiens historia utspelade sig på femtiotalet. Runt om i staden ligger förskolor som tillämpar den så kallade Reggio Emilia-pedagogiken som växte fram under efterkrigstiden. 

Staden är full av spår från en annan tid, då det italienska kommunistpartiet uppbar en stark politisk och kulturell hegemoni. 

I dag ser Reggio Emilia på många sätt annorlunda ut. Välfärden har börjat privatiseras och läggas ut på entreprenad. En korporativ modell råder, där marknadsanpassning, konkurrenskraft och tillväxt är ständigt återkommande ord. Men motståndet växer. Här finns en rörelse som vägrar acceptera kapitalets premisser. De vill att alla ska ha tillgång till staden för att gemensamt kunna bestämma om dess utveckling.

Casa Bettola är ett självförvaltat socialt center, beläget i ett hus som varit ockuperat sedan 2009. Runt den tiden uppgick antalet vräkningar i Reggio Emilia till 80 i veckan, samtidigt som 8 000 lägenheter stod tomma för att hålla bostadspriserna uppe. För att protestera mot detta och hävda rätten till bostad skapades Casa Bettola. Till en början drev man en jour med information och juridisk rådgivning för de personer som drabbats av vräkningarna. Huset fungerade som ett forum för att kartlägga bostadssituationen, organisera blockader och skapa kollektiva lösningar genom att ockupera och renovera övergivna bostäder. 

Allt eftersom tiden gick utvecklades verksamheten till att omfatta frågor om rätten till staden i vidare bemärkelse. I dag, fem år senare, utgör Casa Bettola en oumbärlig del av kvarteret och staden. När vi kommer in på gården håller onsdagens ekologiska marknad på att plockas ihop medan de sista studenterna från kursen i italienska för migranter lämnar huset. På utomhusscenen ligger nymålade banderoller och torkar i kvällsluften. Från husväggen vakar en drake i papier-­maché som blivit över från den senaste föreställningen som Casa Bettolas teaterskola för barn satte upp. Och inne i huset doftar det av nybakad pizza. Varje onsdag pågår nämligen en kvartersugn i huset, en så kallad ”Forno Comune”, där alla som vill kan laga bröd och pizza tillsammans. 

Det är tydligt att Casa Bettola inte är en plats bortom eller utanför staden. Tvärtom är den en del av den – en plats som i en tid av splittring och segmentering strävar efter att skapa nya relationer och gemenskaper. 

Från Reggio Emilia tar vi oss söderut till Bologna. Vi går i skuggan under Bolognas arkader innan vi slutligen når fram till Làbas, en gammal militäranläggning som ockuperades för två år sedan i syfte att ta tillbaka gemensamma rum i staden. Làbas innergård är som ett stort torg. Här finns grönsaksodlingar, en bar och många uteplatser. Intill ligger ett antal ockuperade lägenheter där också flera av centrets aktivister bor. 

På Làbas finns en dagverksamhet för barn och, precis som på Casa Bettola, en kvartersugn där det varje onsdag serveras pizza. I en gårdsbyggnad syns genom den öppna dörren en assemblea, ett möte. Aktivister sitter på stolar i en cirkel och planerar inför kommande veckor.

I andra änden av Bologna hittar vi Teatro Polivalente Occupato. TPO skapades ursprungligen genom en ockupation 1995. Efter mycket hoppande mellan olika lokaler och långa förhandlingar med kommunen fick de år 2007 tillgång till en egen byggnad att förvalta. TPO rymmer en mängd verksamheter. Här finns en konsertlokal där det bland annat arrangeras spelningar och teaterföreställningar. Strax bredvid ligger ett gym, ett palestra populare, där kurser ges i allt från boxning till dans. Mitt emot gården finns också en radiostudio som varje vecka direktsänder program på Radio Kairos FM-kanal. Och två gånger i veckan ordnar man kurser i italienska för migranter.

TPO är knutet till det självständiga facket ADL Cobas (Associazione Diritti Lavoratori). Organisationen växte fram bland de sociala centren i Veneto, en av Emilia-Romagnas grannregioner. Tanken är att erbjuda ett alternativ för självorganiserande arbetare vars behov inte täcks av de ordinarie fackförbunden. Vi pratar med Alessandro, som berättar att ADL bland annat verkar inom transport- och lagersektorn. Där pågår det i dag en drastisk prekarisering av arbetsförhållandena. Lönedumpningar leder till ökande arbetsplatsrelaterade olyckor och sjukdomar. Trots det ger det avtal som undertecknats av fackförbunden och transportföretagen de anställda ett mycket klent hälsoskydd.  

Nästa dag tar vi tåget till Venedig. Vi lämnar av vår packning på Ca’Bembo, en student­ockupation som rymmer en av Venedigs största trädgårdar. En gammaldags säng står övergiven under en av de höga ekarna och solen strilar in genom lövverket. Venedigs drygt 60 husockupationer bildar tillsammans bostadsnätverket RASC (Rete Assemblee Sociali Della Casa), som har en stark politisk ställning i staden och utgör en motkraft i den offentliga debatten. Tanken är kämpa för 

allas rätt till staden, inte bara för specifika bostäders fortlevnad. Minst en gång i månaden håller RASC stormöten där alla kvarters­ockupationer närvarar. Men man arbetar också lokalt, i de enskilda områdena. 

Vi tar båtbussen till en av Venedigs andra öar där 16 närliggande ockupationer bildar ett eget fridfullt kvarter. I dag är gården stilla och tvätt torkar på tvättlinor i solen. Här finns också odlingar med tomater, zucchini och mynta. En kvinna vi träffar berättar att hon och hennes dotter bott i en av lägenheterna i snart ett år. När hon behövde bostad fick hon inte hjälp av de kommunala institutionerna, utan av kamrater som engagerade sig i ockupationsrörelsen. Trots att huset hon bor i fått vattenförsörjning och el vågar hon bara rusta lägenheten lite i taget i väntan på vad som ska ske. 

Därefter blir vi visade till S.A.L.E, en ockupation av ett annat slag. S.A.L.E, italienska för ”salt”, är ett gammalt saltlager som nu gjorts om till en social och kulturell mötesplats. I samband med Venedigbiennalen
organiserar man aktioner för att belysa hur dagens konstevenemang underordnas marknadens behov och fungerar som ett sätt att marknadsföra städer. Just nu pågår till exempel utställningen ”You are not welcome”. Titeln kommunicerar direkt med kajen där nedanför, där enorma kryssningsfartyg dagligen passerar. Utöver att båtarna förstör miljön får de Venedig att framstå som ett museiliknande skyltfönster, till för turister och inte för lokalbefolkningen. 

När vi står där på gatan och samtalar avbryter sig plötsligt en av ockupanterna och tittar mot kajen. Vi vänder oss och får syn på båten. Längs med relingen står turister tunna som kulspetsstreck och betraktar staden medan båten plöjer sönder vågornas stillhet. Vår guide suckar och rusar mot utgången. Med en van och rask rörelse får hon rätt på en flagga med texten ”NO GRANDE NAVI” (”Nej till stora kryssare”), som hon ställer sig på kajen och vevar med när båtkomplexet passerar. Senare får vi veta att det uppkommit ett uttryck för sättet på vilket båtarna passerar Venedig: ”båtarna bugar”. De bugar för staden när de kör så nära. 

Senare samma kväll tar vi tåget till Padua för att besöka den autonoma Sherwoodfestivalen. Festivalen pågår i en månad och är just nu inne på sin tredje vecka. På programmet står mest spelningar, men också föreläsningar. Bland annat ska den italienske filosofen Toni Negri tala. Aktivisten Wilma Mazza var med vid starten på 1970-talet och berättar för oss att Sherwoodfestivalen växte fram ur den oberoende radiostationen Radio Sherwood. Under åren har evenemanget blivit allt större och är i dag en av de viktigaste självständiga festivalerna i landet. Utöver festivalen driver man också den digitala plattformen Globalprojects.info. Precis som radiostationerna en gång utgjorde en stomme i de autonoma organisationerna, fungerar sajten inte endast som en nyhetskanal, utan också som ett sätt att knyta städer till varandra. Autonoma grupper och sociala center i norra Italien länkas samman och kan dela med sig av politisk teori och praktik. 

Morgonen därpå återvänder vi till Reggio Emilia för att delta i en demonstation för rätten till bostad. Banderoller och plakat körs bort till stadsporten där alla ska mötas klockan fyra. Att just stadsporten är demonstrationens samlingspunkt är symboliskt. Fastän den är flera hundra år gammal visar dess ruiner än i dag vägen in till Reggio Emilia. En stad som borde vara tillgänglig och öppen för alla, inte hållas sluten med hjälp av exempelvis bostadsspekulation som driver upp priserna . När demonstrationståget passerar hus som drabbats av spekulation fäster vi klistermärken på dörrarna med texten ”occupaci”, i samma stil som det vanligen står ”till salu”. Ur våra högtalare väller musik.

Nästa dag är en söndag. Det är dags att resa vidare mot Rom, resans sista stopp. Sedan några av oss var där tre månader tidigare har mycket hunnit hända. En av platserna vi återvänder till är Teatro Valle Occupato, en teater som också fungerar som en allmänning. Ockupationen började i protest mot att ekonomidepartementet 2011, i åtstramningssyfte och mot bakgrund av en intensiv privatiseringskampanj, stängde ned ett helt nätverk av offentliga teatrar i Italien. I dag är Teatro Valle internationellt känt för sina praktiker, vilka rör sig runt idéer om direktdemokratiskt deltagande, stadskamp och att sudda ut gränsen mellan konstnärer och aktivister. Under sommaren spelas till exempel föreställningen ”La Rabbia” (Vreden), en produktion vars form kommer fortsätta förändras under hösten. En av grundidéerna är nämligen att låta föreställningen formas av ett kollektivt skrivande där alla har möjlighet att delta. 

När vi kommer dit en eftermiddag är gatan full av människor. En oro ligger i luften. Valeria, en vän och kamrat vi lärde känna i våras, kommer springande emot oss. ”Har ni hört vad som har hänt?” frågar hon och berättar att Cinema Volturno, en annan ockupation i närheten, har vräkts. Vi får reda på att ett krismöte ska hållas på Teatro Valle under kvällen. Aktivister från nästan alla sociala center i Rom närvarar för att diskutera vad som nu bör göras.

Vräkningen är ett resultat av den offensiv mot ockupationsrörelsen som trappats upp allt mer under året. I april 2014 infördes en lag i Italien som gör det möjligt att undandra el och vatten från ockuperade hus och som fråntar boende rätten att folkbokföra sig. Det innebär att de ockuperade husen snabbt förfaller och blir ogästvänliga, vilket gör det svårt att bedriva social verksamhet. Under vräkningen av Volturno agerade polisen brutalt. När aktivisterna utrymts ur byggnaden slogs lokalerna sönder och samman. Det tyder på att polisen aktivt söker hindra aktivister från att återta Volturno; platsen ska förstöras inifrån, så att den blir svår att bygga upp igen.

Många känner oro över att tonen mot ockupationerna skärpts. Nyligen skickade borgmästaren i Rom ett öppet brev till Teatro Valle där han krävde att verksamheten skulle upphöra. 

Samtidigt tar sig angreppen på ockupationerna allt mer våldsamma uttryck, såsom vid vräkningen av Volturno. Ofta sker vräkningarna tidigt på morgonen utan förvarning. Situationen skiljer sig dock från plats till plats. Sociala center som har nära anknytning till lokalområdet blir inte lika hårt drabbade. Men i viss mening hänger ju alla platser samman med omgivningen – de blir oumbärliga för att de varje dag skapas av de som bor runt omkring. 

Det vi upplever i Italien är en rörelse som under många år vuxit fram bortom parlament och traditionella institutioner. Paroller som ”Casa e reddito per tutti”, bostad och inkomst åt alla, formuleras och understryks genom ett aktivt och fysiskt motstånd. 

En våg av ockupationer sveper över landet och hämtar näring i en utbredd och bestämd övertygelse om att vi måste återta det som är vårt. Och eftersom kollektiv behöver fysiska rum blir de sociala centren viktiga platser att mötas på.

Att det sker ett utbyte mellan olika städers stadskamper är tydligt. Nätverk och festivaler, som den i Sherwood, bildar forum där diskussioner kan pågå och där aktivister från olika platser kan träffas. Men kampen går också att koppla till städer utanför Italien, liksom till Europa i en vidare dimension. Kapitalackumulationen är inte begränsad till ett land – överallt och varje dag exploateras det som kunde ha varit gemensamt. Därför kan också vi i Sverige relatera till det som pågår i Italien. Också här är bostad en vara, inte en rättighet. Liksom gigantiska kryssare passerar Venedigs kajer byggs här arenor i syfte att marknadsföra städer. Platser hålls inhägnade och människor far illa genom en fruktansvärd gränspolitik. Men alltjämt säger folk ifrån. 

När jag skriver det här har en parad just gått genom Roms gator för att protestera mot vräkningen av Cinema Volturno. Jag ser på bildskärmen till min telefon hur poliser med sköldar attackerar demonstranterna och river sönder deras banderoller. Men människor vägrar vika sig – kampen för att frigöra gemensamma rum i staden fortsätter. Sommaren pågår och hettar. Trots att jag inte är där kan jag tydligt föreställa mig gården till Casa Bettola. Trädgården står i blom och solrosor klättrar över staketet ut mot gatan. Och fastän jag inte ser det, vet jag att citatet fortfarande lyser på fasaden. Överallt står fönster på vid gavel.

 

I början av augusti, efter att denna artikel skrevs, lades försöken att privatisera Teatro Valle ner. Verksamheten blir åter offentlig. Ockupanterna ska lämna lokalerna och för nu diskussioner med kommunen om hur det kreativa klimatet ska bevaras. 

Publicerad Uppdaterad
11 hours sedan
Kusra på norra Västbanken ligger mellan bosättningen Migdalim och den olagliga utposten Esh Kodesh. Det är en av de palestinska byar som har störst problem med bosättarvåld. Palestinierna kan inte göra mycket för att försvara sig mot bosättarna. Mannen på bilden hoppas att ett staket åtminstone ska fördröja dem. Foto: Yvonne Åsell / TT. Montage: Arbetaren

Veckovers: Huset

Det var en gång ett hus.
Det stod i östra Jerusalem.
I huset fanns ett särskilt ljus,
som det alltid gör i nåns hem.

Så länge hade huset tillhört släkten
att många små i det lärt sig gå,
blivit stora, flyttat ut och sen
kommit dit med sina egna små.

Nu bilar en pappa bort betongen,
ett golv han gjöt när dottern var fem
för att slippa betala rivningen
som staten beordrat av hans hem.

Förra veckan tog han ner taket.
Väggarna slog han ut igår.
Det sades att huset saknade ett
bygglov hans folk aldrig får.

Varför det blev som det blev
är en grym historia, och en lång,
och sagan om huset som orättvisan rev
blev därför att det var en gång.

Publicerad Uppdaterad
1 day sedan
Arbetsplatsolycka utanför Jönköping
Mannen fördes akut till sjukhus med svåra skador. Foto: Johan Nilsson/TT

Man svårt skadad efter olycka på industriområde i Jönköping


En person har förts till sjukhus med svåra skador efter en allvarlig arbetsplatsolycka i ett industriområde strax utanför Jönköping under måndagseftermiddagen.

Det var strax innan 13 på tisdagen som larmet kom till räddningstjänsten. En man hade då fått tunga föremål över sig vid ett företag i Torsvik söder om Jönköping. Både polis och räddningstjänst kallades till platsen och mannen fördes akut till sjukhus med allvarliga skador. 

Olycksplatsen inne på industriområdet har nu spärrats av och en utredning om arbetsplatsolycka har upprättats av polisen.

Publicerad Uppdaterad
1 day sedan
EU-migranter nekas svensk sjukvård
Organisationen Läkare i Världen har träffat flertalet av de 129 personerna som nekats svensk sjukvård. Foto: Emil Langvad/TT och Johan Nilsson/TT

Hård kritik mot Sverige: EU-migranter nekas vård


EU-migranter i Sverige har vid upprepade tillfällen nekats nödvändig vård. Det här slår Europeiska kommittén för sociala rättigheter nu fast efter en anmälan från organisationerna Läkare i Världen och Amnesty.

– Att svenska staten kränker en av de mest grundläggande mänskliga rättigheterna är fullständigt oacceptabelt, säger Anna Johansson, generalsekreterare på Amnesty Sverige i ett uttalande till Svt.

Det rör sig om allt från unga kvinnor som nekats abort till personer som misshandlats men motats bort från vårdkliniker och sjukhus på grund av deras ursprung. Totalt har Amnesty och organisationen Läkare i Världen, som träffat flertalet av personerna bakom de anmälda fallen, anmält den svenska staten för 129 fall där EU-migranter inte fått den vård de har rätt till.

Nu slår Europeiska kommittén för sociala rättigheter fast att Sverige brustit på flera punkter och kritiserar samtidigt staten för diskriminering.

Regeringen tillbakavisar dock anklagelserna men den kristdemokratiska sjukvårdsministern Elisabet Lann skriver i en kommentar till Svt att de nu kommer analysera rapporten och invänta rekommendationer från EU:s ministerråd.

Enligt Amnesty beror problemet med nekad vård på att många redan utsatta EU-migranter saknar det europeiska sjukföräkringskortet som ger rätt till subventionerad vård. Det här på grund av diskriminering i hemländerna.

– Det egna landet har självklart ett ansvar att lösa den här situationen. Men nu handlar det om vad Sverige har för ansvar för att säkerställa att människor får rätt till vård som inte kan vänta, säger Anna Johansson till Svt.

Publicerad Uppdaterad
5 days sedan

Sommarhälsning – ta hand om er i värmen!

Hallå!

Här kommer en hälsning från mig (Alexandra) i Stockholm. Greta befinner sig i Köpenhamn där hon står inför rätta tillsammans med flera andra studenter efter en fredlig protestaktion på universitetet för två år sedan (!), där de krävde att universitetet skulle avbryta sina samarbeten med israeliska universitet.

– Vi står inför rätta medan de verkliga brottslingarna – de som skapar död och förstörelse – och företag och institutioner som hjälper dem, går fria, sa hon på den första rättegångsdagen.

Det är mycket farligt i stora delar av Europa nu, som många av er säkert har läst. Som Aftonbladet skriver upplevde minst 101 miljoner européer temperaturer på över 35 grader under torsdagen. Över 200 värmerelaterade dödsfall har konstaterats i Spanien och hundratals har drunknat i Frankrike. Även Italien rapporterar döda i anslutning till hettan. 

Som jag skrev i en krönika häromdagen hade en 33-årig mamma just kommit hem efter att ha varit och handlat i Carpentras i sydöstra Frankrike i måndags, när hennes två pojkar – en tvååring och en fyraåring – sprang iväg och busade. De gick in i familjens bil och stängde om sig. Dörrarna gick i baklås och eftersom temperaturerna i landet just nu är rekordhöga räckte det med en kort stund, enligt mamman tio minuter eller en kvart, sedan var det för sent. Obduktionen visade att pojkarna dog av ”långvarig exponering för extrem värme”.

Igår hände samma sak i en förort till Paris. En treårig pojke dog.

Det skrämmer mig enormt att det verkar som att inte ens den här typen av fruktansvärda händelser leder till de samtal vi skulle behöva ha – varken i politiken eller i våra personliga liv. Ett och annat inlägg dyker upp som handlar om hur dåligt förberedda vi tycks vara, att klimatanpassningen behöver förbättras. Men det är som att vi helt bortser från det centrala: att utsläppen ökar i en situation när det som krävs är akuta, dramatiska minskningar.

Det är som ett badkar. Vårt badkar är redan fyllt upp till kanten. Eftersom utsläppen stannar i atmosfären i hundratals eller tusentals år så räcker det inte att minska utsläppen – kranen behöver skruvas åt helt. Istället vrider vi alltså upp den och den står nu under högre tryck än någonsin. Givetvis behövs stora anpassningsåtgärder och i det akuta läget behöver fokus ligga på att rädda de människor som hotas av värmen. Men den viktigaste anpassningen är att fokusera på det som FN:s klimatpanel redan 2018 sa krävdes:

Snabba, genomgripande och aldrig tidigare skådade förändringar i varje del av våra samhällen.

Nu tar bloggen en liten paus (om inget oförutsett händer) och är tillbaka i när valrörelsen drar igång igen i augusti. För den som har missat kan jag tipsa om att sommarläsa vad 83-åriga Kader hade att säga i sin väljarintervju. Ett kort utdrag här:

– Det finns fina människor i Sverige som tänker och bryr sig om vad som händer i Palestina och andra länder. Men det politiska klimatet är inte som förr, inte som när jag kom till Sverige. Sverige var det bästa landet i hela Europa. Med ekonomi, med jobb. Folk var vänliga. Men inte nu längre. Jag vet inte varför men Sverige har förändrats mycket. Det var bättre förr.

Ta hand om er under sommarveckorna – svalka er ordentligt! Och hoppas ni får ha viktiga, riktiga samtal med varandra! 

Publicerad Uppdaterad
1 week sedan
Poeten Jesper Lundbys veckovers i Arbetaren. Naina Helén Jåma/TT. Montage: Arbetaren

Veckovers: Den riktige mannen

Den riktige mannen, han försörjer sin familj
– men just den här bara har ingen.
Han undrar så varför, han tänker sig trött,
han söker så hårt efter sanningen.

Ge honom bara ett enkelt svar,
en klar manual han kan följa.
En självklarhet som från självförakt ren
den riktige mannen kan skölja.

Vem vet vart din hjärna tog vägen
framför datorn där i ensamhet?
Vad gror i någon som inte duger?
Vad växer, vad såg du – vem vet?

Allt är en jävla röra, men
kom sätt dig med oss andra här.
Låt oss tala som vänner om
vad ”riktig” och ”människa” är.

Jag tror det är någon som lyssnar,
som hjälper någon annan i nöd.
En som räddar en annan människa
från en orättvis onödig död

– vad tror du?

Publicerad Uppdaterad
1 week sedan
"De enda som tjänar på hög arbetstid är de som lever på att arbetare är utmattade." Foto: Björn Larsson Rosvall/TT. Montage: Arbetaren

Amalthea Frantz:
Nu är företagarna på defensiven

Fler och fler arbetsköpare verkar känna sig hotade av att människors arbetstid kan kortas framöver. Det är ett av få goda tecken i tiden. 

I dagarna börjar Almedalsveckan på Gotland. Ofta utskälld för att vara ett enda kindpussande mellan politiker och storföretag, ett spel som bevakas orimligt mycket av stora medier (nej, vi på tidningen Arbetaren prioriterar inte att åka dit i år heller). 

Samtidigt har det under hela Almedalsveckans historia gjorts engagerade försök att skapa något annat, lyfta röster underifrån. Och vad som letar sig in i programmet säger i bästa fall något om vilka frågor folk bryr sig om på riktigt. 

I år är arbetstidsförkortning en sådan het fråga, sammanfattar tidningen Lag och avtal. Till exempel ordnar arbetsköparorganisationen Teknikföretagen ett seminarium med den defensivt ängsliga rubriken ”Välfärd kräver arbete – varför låtsas vi annat?”. 

Livsviktiga frågor

De senaste åren, för att inte säga decennierna, har den från början mycket ojämlika maktbalansen på arbetsmarknaden tippat mer och mer åt ena sidan: arbetsköparnas, företagsägarnas. Samtidigt som den andra sidan, de anställda, har sett anställningsskyddet urvattnas totalt, medan S-regeringar lagstiftat mot facklig kamp och välfärden monterats ner.

Frågor som i praktiken påverkar anställdas hälsa har länge drivits underifrån, av många fackligt aktiva, och faktiskt även officiellt av ett flertal stora fack: generellt kortad arbetstid, slopat karensavdrag. Men i relativ tysthet. 

Så började det hända något under förra årets avtalsrörelse. Ämnet kortare arbetstid kom upp i ljuset, trots att LO valde att utreda i stället för att kräva. Ett utspel från LO om förhandling med Svenskt Näringsliv kom i stället nu i våras, och möttes förstås med ett ”nej”. Men ämnet letade sig ändå in på förskräckta borgerliga ledarsidor.

Öka pressen underifrån

Fler och fler känner det vansinniga arbetstempot i kroppen. Och i hjärnan. Varför ska vissa slita ut sig, och till exempel ofrivilligt gå ner till deltidslön, samtidigt som de arbetslösa skuldbeläggs och straffas?

Nu pressas krav upp till ytan, inte bara till stora medier utan också till valrörelsen. S, V och MP vill alla ta bort karensavdraget (som inte alls är någon självklarhet i många andra länder). Även partier på högerkanten har börjat öppna för en förändring. 

Miljöpartiet har länge haft kortare arbetstid i sitt program. I år väljer högerliberala Dagens industri att propagera mot just detta.

Inom Socialdemokraterna behandlas frågan om arbetstidsförkortning som vanligt med tvekan, otydlighet och utredningar – men trycket underifrån ökar. 

Det måste öka än mer. Överallt, oavsett vad man röstar, eller inte röstar, på. Låt inte politiker och centralorganisationer begrava frågan igen. 

Mer tid för livet skulle gynna alla anställda, och i förlängningen även sjukskrivna och arbetslösa. 

De enda som tjänar på hög arbetstid är de som lever på att arbetare är utmattade, och samtidigt livrädda för att bli av med jobbet. 

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
Poeten Jesper Lundby skriver veckoverser i tidningen Arbetaren. Claudio Bresciani/TT. Montage: Arbetaren.

Veckovers: Vi kallar det demokrati

Halverade priser på bensin och bussar
ända fram till fjortonde september!
Åt alla små barn gratis Kristersson-pussar!
Grönare gräs! Flera stränder!

Kärnkraft! Vindkraft! Hallonsaft!
Förbjud midsommarstång till jul!
Personaltäthet? Goddag yxskaft!
Inför straffskatt på att vara ful!

Riksdagsspärren lurar i vassen.
Valfläsket brinner! Rösta rätt!
Jag blev Hufflepuff i valkompassen.
Röstboskapen grillas på spett.

Söndagskvällsöppet på Bolaget!
Nyckelring och karamell gratis! Titta!
En kondom med vår logga till samlaget?
Vårt parti skyddar dig bäst från smitta!

Väck från de döda Arne Weise!
Tillverka fossilfritt stål av piss!
Installera i Kebnekaise
världens snabbaste hiss!

Till hösten blir boskapen bitter.
Vi minns, nu när det faller löv,
att höger och vänster skinka sitter
fortfarande på samma röv.

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
Arbetarens och Tidskriften Klass chefredaktörer Amalthea Frantz och Beata Hansson. Foto: Joel Kellgren

Mer plats för berättelser underifrån

Arbetarens prenumeranter kommer framöver få ta del av noveller från Tidskriften Klass, som ges ut av Föreningen Arbetarskrivare.

– Det skönlitterära har i stort sett försvunnit från kultursidorna, Arbetaren inräknad. Går man längre tillbaka har vi en stolt historia av att publicera unga lovande arbetarförfattare, så för oss innebär det här samarbetet en möjlighet att återigen plocka upp just det, säger Amalthea Frantz, chefredaktör på Arbetaren apropå det nya samarbetet med Tidskriften Klass. 

– Klass publicerar så många bra noveller, och att låta fler ta del av deras rika material känns otroligt viktigt, fortsätter hon.

Mer plats för berättelser underifrån – det är syftet med Arbetarens nya samarbete med Tidskriften Klass. Samtidigt som skönlitteraturen ges mindre utrymme i offentligheten är det fler som skriver, och behovet av arbetarperspektiv är stort.

Ömsesidig injektion med energi

– Två redaktioner når ut till fler än vad en gör, och tillsammans ska vi se till att fler kan ta del av samtida arbetarlitteratur. Det blir en ömsesidig injektion med energi, säger Beata Hansson, chefredaktör på Tidskriften Klass. 

Samarbetet innebär att Arbetaren kvartalsvis kommer att publicera noveller och dikter från Föreningen Arbetarskrivare, som ger ut Tidskriften Klass. Först ut är novellen Skyddsökande av Karim Taghana, lärare och översättare från svenska till kurdiska.

Den som tycker om novellen får hålla utkik, ryktet säger att Taghana i detta nu arbetar på sin debutroman. 

Publicerad
2 weeks sedan

Stefan, 70 i Örebro: ”Egoismen är farlig”

Här kommer en liten tillbakablick till tidigare i våras, när Greta och jag gick omkring i centrala Örebro för att träffa väljare. Det första som hände var att vi stötte på lokala representanter för Moderaterna, som stod och bjöd på kaffe på gågatan – och delade ut smörknivar som give aways. 

“Framtiden börjar vid frukostbordet”, stod det på dem.

Vi gick fram och pratade med dem en stund. Högsta prioritet för deras del inför valet var bland annat framkomlighetsfrågor i staden, berättade de. Det var viktigt med cykelvägar och bussar men “bilen har också sin plats” och därför behövdes fler parkeringsplatser.

Det här mötet ägde rum i mars, just efter att Iran hade svarat på Israels och USA:s folkrättsvidriga bombningar av landet genom att attackera andra länder i Mellanöstern. En av representanterna, som inte ville vara med på bild, berättade att “man förstås är medveten om alla krig och allting som händer i världen just nu” och förklarade sedan hur hen själv var berörd:

– Mina föräldrar är fast i Malaysia. De skulle flyga hem via Dubai men flygen går inte.

Vi talade om röda linjer. Har ni några sådana i ert politiska engagemang? Bara en av representanterna hade ett tydligt svar: Hon hade två pappor, berättade hon. Så HBTQI-frågorna var avgörande för henne.

Ingen tyckte att det egna partiet hade passerat några röda linjer dittills.

Vi tackade för samtalet och hann bara en kort bit innan vi passerade en ICA-butik och blev stoppade av en man som presenterade sig som Stefan. Han var 70 år och särskilt intresserad av miljö och klimat, berättade han. Han ställde upp på en intervju men ville inte vara med på bild.

Greta frågade:

 Vad är dina spontana tankar kring inför valrörelsen nu, det politiska läget i Sverige?

Ja, eftersom jag står med dig då… Jag är ju väldigt intresserad av det här med klimatet och sånt. Det är ju något som man ser ut att nedvärdera fullständigt på alla plan. Om man lyssnar på till exempel Johan Rockström eller andra så är det rätt uppenbart vad som sker, sa Stefan.

– Jag är inte jätteengagerad. Men för mig är det viktigt. Jag har barn… Vi kan göra vårt. Alla har ett ansvar. 

Egoismen är ett stort problem, både i politiken och i samhället i stort, menade Stefan.

– Alla tänker på sig, ingen tänker på mig… Det är lite oroande, tycker jag. Det är pengar och pengar och pengar och makt. 

Ser du några ljusglimtar, något hopp någonstans? 

– Ja, det är ju oss, det är vi människor som måste göra någonting. Det finns många som gör. Jag tror ju på människan generellt. Politiken, jag vet inte.

Har du varit engagerad politiskt?

– Nej, inte alls. 

Finns det någon särskild anledning till varför? 

– Nej, det har nog bara inte blivit så. Jag är intresserad, men jag har inte haft någon anledning att… Det har inte blivit av. 

Men om dina vänner sa: “Nu går vi på en demonstration”, så skulle du ha följt med…? 

– Det skulle jag kunna göra och det har jag gjort. Gått i demonstrationer. Men sen att engagera sig politiskt i en kommun eller något sånt där. Om det var så du tänkte… 

Att engagera sig politiskt behöver inte vara att man är i politiska partier eller direkt i politiken.

– Nej, det vet jag. Men jag trodde det var så du menade, sa Stefan.

– Men nog går jag ju och talar om vad jag tycker och skriver vad jag tycker, det gör jag. 

Ja, och det kanske på något sätt är mer värt… 

– Det är väl kanske det som jag jag menar med att människorna… Att man en och en kan påverka.

En reflektion från mig (det är Alexandra som skriver): 

Det här är något som har återkommit i våra intervjuer. Inställningen till politiskt engagemang. Vid sidan av den mycket frekventa kommentaren “jag kan inget om politik” eller “jag är inte insatt” så är det också många som spontant ser på politiskt engagemang som att det per definition innebär att vara partipolitiskt aktiv. På samma sätt verkar många se demokrati som något som man ägnar sig åt vart fjärde år, i samband med allmänna val.

Samtidigt vet vi ju från historien att i princip alla stora samhällsomvandlingar har krävt andra former av demokratiskt engagemang. Ofta i form av civil olydnad. 

För några år sedan stod jag på en motorväg tillsammans med aktivister från Återställ våtmarker. Jag gjorde ett större reportage om dem för Dagens Nyheters Lördagsmagasin och i artikeln intervjuade jag Stellan Vinthagen, professor i fredligt motstånd vid University of Massachusetts Amherst. Han kallade sig ”aktivistforskare” och var själv aktivist men inte i de rörelser han forskade på.

– Jag skulle vilja hävda att nästan varenda fri- och rättighet vi har i den svenska grundlagen är kopplad till historiska folkrörelsers arbete. Man har inte kallat det civil olydnad, men man har utmanat lagar och huvudsakligen fredligt och öppet brutit mot dem. Och sen har makten anpassat sig till detta efterhand – för att undvika någon form av social revolt eller revolution rentav, sa han till mig då.

En utmaning, trodde Stefan utanför ICA i Örebro, är att människor har så lite tid över i sin vardag. Det blir svårt att hinna med motståndet.

– Folk känns så upptagna med sitt. Det är mycket jobb, det ska tjänas pengar och man ska ha det ena och det andra. 

I valet kommer det bli något av partierna han röstat på tidigare, Socialdemokraterna eller Miljöpartiet, sa han. Men ännu hade han inte bestämt sig. Och det är svårt att känna att det spelar så jättestor roll – det finns ju ingen riktig opposition, menade Stefan.

Den här diskussionen, att inget parti har en politik som svarar mot de massiva utmaningarna vi står inför, har för övrigt just lyfts av SVT, som berättar om Arbetarens satsning och den här bloggen i samband med en intervju med MP:s Amanda Lind.

Sista frågan från Greta till Stefan i Örebro:

Finns det något som skulle kunna få dig att bli mer engagerad?

– Jag har själv en allvarlig sjukdom. Så jag mår inte alltid så bra och har varken ork eller energi. Men övergripande tror jag att det som behövs är starka ledare som kan motivera andra att vara med i kampen, sa han.

Det var allt från Örebro för denna gång. En annan sak: 

Några som inte ger sig är alla människor som kämpar för att Bella Aksoy ska få stanna i Sverige. Efter demonstrationen på förvaret för ett par veckor sedan (som jag skrev om här) har det hållits en massa demonstrationer till stöd för henne och det har skrivits väldigt mycket om hennes fall – både i tidningar och på sociala medier. På savebella.org har över 8 600 personer skrivit på ett upprop.

Publicerad Uppdaterad
3 weeks sedan
Poeten Jesper Lundby skriver veckoverser i tidningen Arbetaren. Foto: Joakim Ståhl SVD / TT. Montage: Arbetaren.

Veckovers: Bill Gates pyramid

Jag är en av tusen slavar som bygger åt Microsoft
utanför Gävle, Nordens största serverhall.
Vi kom från elva länder hit, för lönsamhetens skull,
driften blir billig där luften är kall.

Men kallare är människohjärtat som jagar oss
att likna människor mindre än maskiner.
Kropparna går sönder och psykena de knäcks.
Vi svettas fastän nordanvinden viner.

Vi får ingen sjuklön, jobbar sex dagar av sju,
en som stod på sig fick gå samma dag.
Vinden bortom grinden bär dock på löftet om vad
många kan bli, om ensam är svag.

Bakom varje mjukvara, varje moln och app
finns år av slit och slitna människohänder.
Du bakom din skärm, kom ihåg vad jag har sagt.
Tänk ibland på oss som kom från elva länder.

Publicerad Uppdaterad