Blomstrande aktivism i Norra Italien

På husväggen till Casa Bettola står det målat med skrivstil: ”Jag tycker om att ha mina fönster vidöppna, man behöver inte vara rädd”. Det här citatet är det första jag får syn på när vi går uppför backen för att besöka det första sociala centret för vår resa. Vi befinner oss i Reggio Emilia, eller Röda Emilia, en stad i regionen Emilia-Romagna i norra Italien.

Reggio Emilia präglas av sin politiska historia. Torg har namngivits efter partisaner som deltog i motståndet mot fascismen och gatorna är döpta efter bland andra Rosa Luxemburg, Karl Marx och Antonio Gramsci. Bakom tågstationen finns det övergivna fabriksområdet Le Reggiane, där den längsta fabriksockupationen i Italiens historia utspelade sig på femtiotalet. Runt om i staden ligger förskolor som tillämpar den så kallade Reggio Emilia-pedagogiken som växte fram under efterkrigstiden. 

Staden är full av spår från en annan tid, då det italienska kommunistpartiet uppbar en stark politisk och kulturell hegemoni. 

I dag ser Reggio Emilia på många sätt annorlunda ut. Välfärden har börjat privatiseras och läggas ut på entreprenad. En korporativ modell råder, där marknadsanpassning, konkurrenskraft och tillväxt är ständigt återkommande ord. Men motståndet växer. Här finns en rörelse som vägrar acceptera kapitalets premisser. De vill att alla ska ha tillgång till staden för att gemensamt kunna bestämma om dess utveckling.

Casa Bettola är ett självförvaltat socialt center, beläget i ett hus som varit ockuperat sedan 2009. Runt den tiden uppgick antalet vräkningar i Reggio Emilia till 80 i veckan, samtidigt som 8 000 lägenheter stod tomma för att hålla bostadspriserna uppe. För att protestera mot detta och hävda rätten till bostad skapades Casa Bettola. Till en början drev man en jour med information och juridisk rådgivning för de personer som drabbats av vräkningarna. Huset fungerade som ett forum för att kartlägga bostadssituationen, organisera blockader och skapa kollektiva lösningar genom att ockupera och renovera övergivna bostäder. 

Allt eftersom tiden gick utvecklades verksamheten till att omfatta frågor om rätten till staden i vidare bemärkelse. I dag, fem år senare, utgör Casa Bettola en oumbärlig del av kvarteret och staden. När vi kommer in på gården håller onsdagens ekologiska marknad på att plockas ihop medan de sista studenterna från kursen i italienska för migranter lämnar huset. På utomhusscenen ligger nymålade banderoller och torkar i kvällsluften. Från husväggen vakar en drake i papier-­maché som blivit över från den senaste föreställningen som Casa Bettolas teaterskola för barn satte upp. Och inne i huset doftar det av nybakad pizza. Varje onsdag pågår nämligen en kvartersugn i huset, en så kallad ”Forno Comune”, där alla som vill kan laga bröd och pizza tillsammans. 

Det är tydligt att Casa Bettola inte är en plats bortom eller utanför staden. Tvärtom är den en del av den – en plats som i en tid av splittring och segmentering strävar efter att skapa nya relationer och gemenskaper. 

Från Reggio Emilia tar vi oss söderut till Bologna. Vi går i skuggan under Bolognas arkader innan vi slutligen når fram till Làbas, en gammal militäranläggning som ockuperades för två år sedan i syfte att ta tillbaka gemensamma rum i staden. Làbas innergård är som ett stort torg. Här finns grönsaksodlingar, en bar och många uteplatser. Intill ligger ett antal ockuperade lägenheter där också flera av centrets aktivister bor. 

På Làbas finns en dagverksamhet för barn och, precis som på Casa Bettola, en kvartersugn där det varje onsdag serveras pizza. I en gårdsbyggnad syns genom den öppna dörren en assemblea, ett möte. Aktivister sitter på stolar i en cirkel och planerar inför kommande veckor.

I andra änden av Bologna hittar vi Teatro Polivalente Occupato. TPO skapades ursprungligen genom en ockupation 1995. Efter mycket hoppande mellan olika lokaler och långa förhandlingar med kommunen fick de år 2007 tillgång till en egen byggnad att förvalta. TPO rymmer en mängd verksamheter. Här finns en konsertlokal där det bland annat arrangeras spelningar och teaterföreställningar. Strax bredvid ligger ett gym, ett palestra populare, där kurser ges i allt från boxning till dans. Mitt emot gården finns också en radiostudio som varje vecka direktsänder program på Radio Kairos FM-kanal. Och två gånger i veckan ordnar man kurser i italienska för migranter.

TPO är knutet till det självständiga facket ADL Cobas (Associazione Diritti Lavoratori). Organisationen växte fram bland de sociala centren i Veneto, en av Emilia-Romagnas grannregioner. Tanken är att erbjuda ett alternativ för självorganiserande arbetare vars behov inte täcks av de ordinarie fackförbunden. Vi pratar med Alessandro, som berättar att ADL bland annat verkar inom transport- och lagersektorn. Där pågår det i dag en drastisk prekarisering av arbetsförhållandena. Lönedumpningar leder till ökande arbetsplatsrelaterade olyckor och sjukdomar. Trots det ger det avtal som undertecknats av fackförbunden och transportföretagen de anställda ett mycket klent hälsoskydd.  

Nästa dag tar vi tåget till Venedig. Vi lämnar av vår packning på Ca’Bembo, en student­ockupation som rymmer en av Venedigs största trädgårdar. En gammaldags säng står övergiven under en av de höga ekarna och solen strilar in genom lövverket. Venedigs drygt 60 husockupationer bildar tillsammans bostadsnätverket RASC (Rete Assemblee Sociali Della Casa), som har en stark politisk ställning i staden och utgör en motkraft i den offentliga debatten. Tanken är kämpa för 

allas rätt till staden, inte bara för specifika bostäders fortlevnad. Minst en gång i månaden håller RASC stormöten där alla kvarters­ockupationer närvarar. Men man arbetar också lokalt, i de enskilda områdena. 

Vi tar båtbussen till en av Venedigs andra öar där 16 närliggande ockupationer bildar ett eget fridfullt kvarter. I dag är gården stilla och tvätt torkar på tvättlinor i solen. Här finns också odlingar med tomater, zucchini och mynta. En kvinna vi träffar berättar att hon och hennes dotter bott i en av lägenheterna i snart ett år. När hon behövde bostad fick hon inte hjälp av de kommunala institutionerna, utan av kamrater som engagerade sig i ockupationsrörelsen. Trots att huset hon bor i fått vattenförsörjning och el vågar hon bara rusta lägenheten lite i taget i väntan på vad som ska ske. 

Därefter blir vi visade till S.A.L.E, en ockupation av ett annat slag. S.A.L.E, italienska för ”salt”, är ett gammalt saltlager som nu gjorts om till en social och kulturell mötesplats. I samband med Venedigbiennalen
organiserar man aktioner för att belysa hur dagens konstevenemang underordnas marknadens behov och fungerar som ett sätt att marknadsföra städer. Just nu pågår till exempel utställningen ”You are not welcome”. Titeln kommunicerar direkt med kajen där nedanför, där enorma kryssningsfartyg dagligen passerar. Utöver att båtarna förstör miljön får de Venedig att framstå som ett museiliknande skyltfönster, till för turister och inte för lokalbefolkningen. 

När vi står där på gatan och samtalar avbryter sig plötsligt en av ockupanterna och tittar mot kajen. Vi vänder oss och får syn på båten. Längs med relingen står turister tunna som kulspetsstreck och betraktar staden medan båten plöjer sönder vågornas stillhet. Vår guide suckar och rusar mot utgången. Med en van och rask rörelse får hon rätt på en flagga med texten ”NO GRANDE NAVI” (”Nej till stora kryssare”), som hon ställer sig på kajen och vevar med när båtkomplexet passerar. Senare får vi veta att det uppkommit ett uttryck för sättet på vilket båtarna passerar Venedig: ”båtarna bugar”. De bugar för staden när de kör så nära. 

Senare samma kväll tar vi tåget till Padua för att besöka den autonoma Sherwoodfestivalen. Festivalen pågår i en månad och är just nu inne på sin tredje vecka. På programmet står mest spelningar, men också föreläsningar. Bland annat ska den italienske filosofen Toni Negri tala. Aktivisten Wilma Mazza var med vid starten på 1970-talet och berättar för oss att Sherwoodfestivalen växte fram ur den oberoende radiostationen Radio Sherwood. Under åren har evenemanget blivit allt större och är i dag en av de viktigaste självständiga festivalerna i landet. Utöver festivalen driver man också den digitala plattformen Globalprojects.info. Precis som radiostationerna en gång utgjorde en stomme i de autonoma organisationerna, fungerar sajten inte endast som en nyhetskanal, utan också som ett sätt att knyta städer till varandra. Autonoma grupper och sociala center i norra Italien länkas samman och kan dela med sig av politisk teori och praktik. 

Morgonen därpå återvänder vi till Reggio Emilia för att delta i en demonstation för rätten till bostad. Banderoller och plakat körs bort till stadsporten där alla ska mötas klockan fyra. Att just stadsporten är demonstrationens samlingspunkt är symboliskt. Fastän den är flera hundra år gammal visar dess ruiner än i dag vägen in till Reggio Emilia. En stad som borde vara tillgänglig och öppen för alla, inte hållas sluten med hjälp av exempelvis bostadsspekulation som driver upp priserna . När demonstrationståget passerar hus som drabbats av spekulation fäster vi klistermärken på dörrarna med texten ”occupaci”, i samma stil som det vanligen står ”till salu”. Ur våra högtalare väller musik.

Nästa dag är en söndag. Det är dags att resa vidare mot Rom, resans sista stopp. Sedan några av oss var där tre månader tidigare har mycket hunnit hända. En av platserna vi återvänder till är Teatro Valle Occupato, en teater som också fungerar som en allmänning. Ockupationen började i protest mot att ekonomidepartementet 2011, i åtstramningssyfte och mot bakgrund av en intensiv privatiseringskampanj, stängde ned ett helt nätverk av offentliga teatrar i Italien. I dag är Teatro Valle internationellt känt för sina praktiker, vilka rör sig runt idéer om direktdemokratiskt deltagande, stadskamp och att sudda ut gränsen mellan konstnärer och aktivister. Under sommaren spelas till exempel föreställningen ”La Rabbia” (Vreden), en produktion vars form kommer fortsätta förändras under hösten. En av grundidéerna är nämligen att låta föreställningen formas av ett kollektivt skrivande där alla har möjlighet att delta. 

När vi kommer dit en eftermiddag är gatan full av människor. En oro ligger i luften. Valeria, en vän och kamrat vi lärde känna i våras, kommer springande emot oss. ”Har ni hört vad som har hänt?” frågar hon och berättar att Cinema Volturno, en annan ockupation i närheten, har vräkts. Vi får reda på att ett krismöte ska hållas på Teatro Valle under kvällen. Aktivister från nästan alla sociala center i Rom närvarar för att diskutera vad som nu bör göras.

Vräkningen är ett resultat av den offensiv mot ockupationsrörelsen som trappats upp allt mer under året. I april 2014 infördes en lag i Italien som gör det möjligt att undandra el och vatten från ockuperade hus och som fråntar boende rätten att folkbokföra sig. Det innebär att de ockuperade husen snabbt förfaller och blir ogästvänliga, vilket gör det svårt att bedriva social verksamhet. Under vräkningen av Volturno agerade polisen brutalt. När aktivisterna utrymts ur byggnaden slogs lokalerna sönder och samman. Det tyder på att polisen aktivt söker hindra aktivister från att återta Volturno; platsen ska förstöras inifrån, så att den blir svår att bygga upp igen.

Många känner oro över att tonen mot ockupationerna skärpts. Nyligen skickade borgmästaren i Rom ett öppet brev till Teatro Valle där han krävde att verksamheten skulle upphöra. 

Samtidigt tar sig angreppen på ockupationerna allt mer våldsamma uttryck, såsom vid vräkningen av Volturno. Ofta sker vräkningarna tidigt på morgonen utan förvarning. Situationen skiljer sig dock från plats till plats. Sociala center som har nära anknytning till lokalområdet blir inte lika hårt drabbade. Men i viss mening hänger ju alla platser samman med omgivningen – de blir oumbärliga för att de varje dag skapas av de som bor runt omkring. 

Det vi upplever i Italien är en rörelse som under många år vuxit fram bortom parlament och traditionella institutioner. Paroller som ”Casa e reddito per tutti”, bostad och inkomst åt alla, formuleras och understryks genom ett aktivt och fysiskt motstånd. 

En våg av ockupationer sveper över landet och hämtar näring i en utbredd och bestämd övertygelse om att vi måste återta det som är vårt. Och eftersom kollektiv behöver fysiska rum blir de sociala centren viktiga platser att mötas på.

Att det sker ett utbyte mellan olika städers stadskamper är tydligt. Nätverk och festivaler, som den i Sherwood, bildar forum där diskussioner kan pågå och där aktivister från olika platser kan träffas. Men kampen går också att koppla till städer utanför Italien, liksom till Europa i en vidare dimension. Kapitalackumulationen är inte begränsad till ett land – överallt och varje dag exploateras det som kunde ha varit gemensamt. Därför kan också vi i Sverige relatera till det som pågår i Italien. Också här är bostad en vara, inte en rättighet. Liksom gigantiska kryssare passerar Venedigs kajer byggs här arenor i syfte att marknadsföra städer. Platser hålls inhägnade och människor far illa genom en fruktansvärd gränspolitik. Men alltjämt säger folk ifrån. 

När jag skriver det här har en parad just gått genom Roms gator för att protestera mot vräkningen av Cinema Volturno. Jag ser på bildskärmen till min telefon hur poliser med sköldar attackerar demonstranterna och river sönder deras banderoller. Men människor vägrar vika sig – kampen för att frigöra gemensamma rum i staden fortsätter. Sommaren pågår och hettar. Trots att jag inte är där kan jag tydligt föreställa mig gården till Casa Bettola. Trädgården står i blom och solrosor klättrar över staketet ut mot gatan. Och fastän jag inte ser det, vet jag att citatet fortfarande lyser på fasaden. Överallt står fönster på vid gavel.

 

I början av augusti, efter att denna artikel skrevs, lades försöken att privatisera Teatro Valle ner. Verksamheten blir åter offentlig. Ockupanterna ska lämna lokalerna och för nu diskussioner med kommunen om hur det kreativa klimatet ska bevaras. 

Publicerad Uppdaterad
15 hours sedan
Itamar Ben-Gvir och kriget i Gaza
Samtidigt som avrättningar av palestinier planeras av den högerextrema säkerhetsministern Itamar Ben-Gvir fortsätter det israeliska folkmordet i Gaza. Foto: Atef Safadi/TT och Jehad Alshrafi/TT

Israel planerar hänga palestinier inför publik

En avrättningsanläggning med åskådarplatser. Israel bygger nu galgar för dödsdömda palestinier som kommer att hängas offentligt. Något som stolt visats upp i sociala medier av landets högerextrema säkerhetsminister Itamar Ben-Gvir.

Avrättningar inför publik för tankarna hundratals år tillbaka i tiden. Det var i mars som det israeliska parlamentet Knesset röstade igenom den rasistiska och hårt kritiserade lagen om hängning av palestinier som dömts för terrorrelaterade brott. Lagen gäller i praktiken enbart palestinier vilket har fått människorättsorganisationer världen över att rasa.

I veckan visade den högerextrema säkerhetsministern Itamar Ben-Gvir upp klipp på bygget av avrättningsplatsen i sociala medier, något den brittiska tidningen The Telegraph tidigare rapporterat om.

Åskådarplatser vid galgbacken

Bredvid avrättningsplatsen, inne på en fängelseavdelning i centrala Israel, byggs samtidigt åskådarplatser för anhöriga till de offer som ska ha dödats av de dömda palestinierna.

Samtidigt pågår folkmordet i Gaza. Bara under onsdagen dödades minst nio palestinier sedan israeliska militärstyrkor attackerat en polisstation. 

Sedan den 7 oktober 2023 uppskattas omkring 72 000 palestinier dödats av den israeliska militären, enligt bedömningar från flera internationella organisationer. En stor majoritet av dessa är civila, varav en betydande del är barn.

Publicerad Uppdaterad
15 hours sedan
Rasmus Arvidsson och Avantgardet med skivan United States of Sverige
Under sina många och långa mil i turnébussen har Rasmus Arvidsson sett ett Sverige i förfall efter år av nyliberala utförsäljningar och rasistisk högerpolitik. Foto: Beatrice Lundberg och press

Avantgardets ursinniga upprop mot Tidösverige

Som den svenska indiescenens klarast lysande stjärna håller de småländska pop-punkarna Avantgardet på att avsluta sommarens landsomfattande turné. Med parollen framåtanda och motstånd möter förfall och sorg har de blivit en lika omtalad som uppskattad liveakt. Aldrig rädda i sin ursinniga kritik av det Tidösverige som vuxit fram under deras år på vägarna.

Han har sett det mesta av Sverige. I tio år har Rasmus Arvidsson och bandkollegan Patrik Åberg med sin sprakande, sparkande och vilt svingande indieorkester Avantgardet spelat på fritidsgårdar, nedläggningshotade rockklubbar och stadsfestivaler från norr till söder. 

The hardest working man i svensk showbizz, enligt vissa. Det går helt enkelt inte att lägga av, enligt honom själv.

United States of Sverige

Nu är sommaren snart slut och av turnén återstår knappt en handfull spelningar. Och snart är det val i landet som på den senaste och kritikerhyllade skivan kallas United States of Sverige.

– Du vet, när jag skrev låtarna till den första skivan 2016 var jag på en plats där jag kände att samhället hade svikit mig. Den svenska välfärden fanns inte kvar så som jag inbillat mig.

Det var då, i den gamla industriorten Nybro, tre mil nordväst om Kalmar, vackert inbäddad i Smålands mörka skogar. Rasmus Arvidsson var tillbaka i en barnsdomskommun på dekis efter några år på flykt med ett tungt drogmissbruk och en överdos i bagaget.

Hjälpen han hoppades få förvandlades i stället till timslånga besök i socialtjänstens väntrum och, som han själv säger, i köer till privatiserade apotek. Sverige hade förvandlas under de experimentella åren med nyliberal utförsäljningspolitik. Räddningen blev musiken och ett låtskrivande med ofta djupt ofiltrerade texter uppbackade av gnisslande elgitarrer.

– Jag ville skriva låtar där folk kände sig sedda och hörda. Sedan dess har jag väl mer gått från att skildra min egen situation till hur samhället ser ut i stort. Det som sker här och nu mitt framför våra ögon är ju det vi varnade för tidigare, när Reinfeldt och Borg lurade svenska folket med sina utförsäljningar och avvecklingar.

Uppgörelse med Tidösverige

Avantgardet har sedan starten varit nästan osannolikt produktiva. Tio album på lika många år. Hundratals spelningar i hela landet. Oändliga mil efter motor- och landsvägar överallt där någon velat lyssna. Nya skivan som släpptes i våras har fått strålande recensioner. En ursinnig urladdning och en uppgörelse med Tidösverige som få andra rockband skulle våga sig på i dag.

– Allt har verkligen gått så jävla snabbt. Segregationen. En landsbygd och stadskärnor som urholkas. Hatet mot mångkulturen. Det är liksom förlängningen av de senaste årens högerstyre med tiktokfieringen av politiken.

Han förklarar hur samhällsförändringen tydligast märks genom bussfönstret på de många turnéerna bandet gör. Köpladorna med Blomsterlandet och Biltema. Det där som de senaste tre decennierna förändrat många kommuner i grunden. Som tömt köpingar och mindre städer på sina butiker och som gjort det näst intill omöjligt att veta om du befinner i Västerås, Gävle eller i utkanten av Hudiksvall. En slags likgiltig likriktning som skapat döende centrum men blomstrande ytterområden för de stora handelskedjorna.

– Jag saknar den där ideologiska riktningen i politiken i dag. Allt är så oerhört amerikaniserat med personfokus. Människors möjligheter avgörs till stor del av vilket postnummer de råkar födas med.

Ni har spelat runt om i hela landet i sommar. Och turnén började med två gig där allting började. Hemma på fritidsgården Mejeriet i Nybro. Hur kom det sig?

– Det enda jag ville göra när jag växte upp där var att hålla på med musik, men den möjligheten fanns inte då. Och det var väl kanske därför jag flydde därifrån till missbruk och allting. Så att få stå på en fritidsgård där i dag, det är större för oss än att spela på ett utsålt Way Out West. För jag vet vad det kan betyda för en 13-åring som står vid scenkanten och drömmer om att starta ett eget band. Förhoppningsvis tänder man den där gnistan. Det är också därför jag älskar att spela på ställen utan åldersgräns. Finns det en fritidsgård någonstans i Sverige som vill att vi kommer så åker vi dit och tänder lyset. För det är fan en demokratisk rättighet för barn och ungdomar att få uppleva livemusik där de bor. Alla kan inte bli skjutsade till Friends arena i Stockholm för att kolla in Taylor Swift.

Nu är det snart val igen och så blir det höst. Vad händer för dig?

– Oavsett hur det går i valet så ser jag det som min roll att fortsätta med syftet att tända den där gnistan. Så det blir väl samma som alltid. Åka runt och spela. Att få människor att känna sig sedda en liten stund. Det är fan överordnat allt annat.

Avantgardet avslutar nu sin sommarturné med spelningar i Karlstad på fredag 21 augusti och på anrika Mosebacketerassen i Stockholm dagen därpå.

Den 28 och 29 augusti hålls de sista två spelningarna hemma i Småland: På stadsfesten i Eksjö 28 augusti och i Växjö kvällen efter.

Publicerad
15 hours sedan
Skylt i samband med en klimatstrejk i Stockholm arrangerad av nätverket Fridays For Future. Foto: Christine Olsson /TT, Roger Turesson

Alexandra Urisman Otto:
Klimatet kräver en helrenovering – allt vi får är spackel

”Att bevittna den så kallade klimatpolitiska debatten är att dagarna i ända utsättas för det ungdomarna kallar för gaslighting. Man tror att man själv håller på att bli galen men inser gång efter annan att nej, det är bara så här sjukt allting är.” Alexandra Urisman Otto om makthavarnas faktaresistens mot den pågående klimatkrisen.

Mitt hus är ruttet. Alltså själva grunden, det stinker. När experterna var här konstaterade de att det var katastrof där nere, vattenskador och gud vet allt. Det krävs akuta åtgärder. I princip måste allt rivas ner och byggas upp igen. Riskerna med att låta bli är monumentala – allt kan rasa. Eller snarare, allt kommer att rasa. Det är bara en fråga om när. 

Så jag kräver att den som är ansvarig börjar putsa lite på fasaden! Det behöver målas om, absolut senast år 2030. Till år 2045 ska hela huset ha fått ny färg men det är okej att lämna baksidan, bara någon målar en annan vägg i grannskapet som kompensation. Förlåt, vad var din fråga? Vad jag kräver att någon gör åt den ruttna grunden? Låt mig svara med miljö- och klimatminister Romina Pourmokhtaris ord (Dagens Etc 17/8):

”Jag tror att den typen av retorik, som så klart fyller sin funktion i att få folk att inse allvaret, även fjärmar väldigt många människor (…).”

Klimataktivister gaslightas

Att bevittna den så kallade klimatpolitiska debatten är att dagarna i ända utsättas för det ungdomarna kallar för gaslighting. Man tror att man själv håller på att bli galen men inser gång efter annan att nej, det är bara så här sjukt allting är. För snart åtta år sedan lät FN:s klimatpanel meddela att det som krävdes för att möta klimatkrisen var ”snabba, genomgripande och aldrig tidigare skådade förändringar i alla delar av våra samhällen”. Varken nyhetsredaktioner eller politiska partier verkar ha fångat upp denna hyfsat existentiella premiss. Några, än så länge alldeles för få, klimataktivister förstår den. Sliter för att få människor att vakna. Och jämförs som tack med totalitära krafter”.

Minister Pourmokhtari kommenterade förstås inte mitt fiktiva ruttna hus. Hon ryckte i stället till när journalisten Fanny Jönsson påminde om att mänskligheten med stormsteg är på väg ut ur ”livets korridor”. Alltså det spann kring 14 grader Celsius i medeltemperatur som jorden har hållit sig i de senaste tre miljoner åren. Även om världens länder magiskt skulle klara alla sina klimatåtaganden glider vi snart utanför, eftersom målsättningarna i sig är så långt ifrån det som krävs. Det gäller också Sveriges klimatmål (som vi absolut inte klarar) – de är otillräckliga och omfattar bara omkring en tredjedel av svenskarnas utsläpp. 

Vad fan ska man göra?

I början av året inledde Greta Thunberg och jag våra väljarintervjuer runt om i landet. Frågan vi har haft med oss är: Vad fan ska man göra som medborgare när det offentliga samtalet ligger ljusår ifrån samhällets verkliga utmaningar? Sedan dess märks ett allt större folkligt engagemang för att sätta klimatkrisen på den politiska dagordningen. Vi vet dessutom redan att en rungande majoritet av medborgarna vill se en bättre klimatpolitik. Men hittills i valrörelsen hörs inga krav på att vi ska dra i nödbromsen, ta till oss vetenskapens slutsatser och på allvar börja prata om de där ”snabba, genomgripande och aldrig tidigare skådade samhällsförändringarna”. Än mindre finns det förstås några planer på massiva klimatreformer efter valdagen, oavsett utgång.

Så frågan kvarstår, alltså. Vad ska man göra med sin ruttna husgrund när nu läget är som det är? Jag vet verkligen inte. Men det blir i alla fall inte bättre av att man smetar på ett lager målarfärg.

Publicerad
1 day sedan
Kollage: SD valreklam 2026 med texten: Saknar du Mogadishu. Och arkivbilder på tidigare busskampanj samt arkivbild på buss från Västtrafik
”Heder och ära till våra busskollegor i Skaraborg”, skriver två tidigare busschaufförer till branschkollegorna som protesterar mot SD-reklamen. Foto: Fredrik Sandberg / TT, Johan-Nilsson, TT. Skärmdump: X Montage: Arbetaren

”Heder till våra busskollegor i Skaraborg”

Ett tjugotal bussförare i Skaraborg har sjukskrivit sig i protest mot Sverigedemokraternas rasistiska valpropaganda på bussarna i regionen. ”Saknar du Mogadishu? Återvandringsbidraget hjälper dig hem”, stod det på reklamen som efter protesten har plockats ner av Västtrafik. Bussförare som protesterade mot SD:s busspropaganda mot romer 2014 skriver här ett stöduttalande till branschkollegorna i Skaraborg.

Heder och ära till våra busskollegor i Skaraborg som vägrar köra med den rasistiska och islamofobiska valpropaganda som klistrats på fordonen. 2014 skedde samma sak i Stockholm. Genom vår fackförening SAC-Syndikalisterna gick vi i strejk mot SD-propaganda mot romer som vi skulle köra runt med. Affischeringen upphörde inte eftersom majoritetfacket inte fick igenom sitt skyddsstopp hos Arbetsmiljöverket. Det är så viktigt att organisera sig mot rasism och islamofobi! 

Rasism ska inte stå oemotsagt på våra arbetsplatser

Det är både viktigt och peppande att se hur ni står på er och visar vad vi kan åstadkomma när vi organiserar oss tillsammans mot rasism och islamofobi. Sedan dess har de fackliga rättigheterna försvagats och tryckts tillbaka av politiska beslut. Det är dags att de rättigheterna återupprättas och stärks. Vår erfarenhet är att organisering på arbetsplatserna spelar en avgörande roll. Det gäller inte bara i Stockholm eller Skaraborg, utan överallt i landet. Det är när vi organiserar oss tillsammans som vi kan sätta press, försvara våra rättigheter och faktiskt förändra saker. Rasism och islamofobi ska inte få stå oemotsagda på våra arbetsplatser. 

När vi håller ihop blir vi starkare – och när vi agerar tillsammans kan arbetsgivare och politiker inte lika lätt köra över oss. Tack för att ni tar strid och visar att det går att organisera sig och säga ifrån. 

Kamratligen, 
Några tidigare busschaufförer i Stockholm, organiserade i Syndikalisterna
Olle Godenius
Sara Westberg

Publicerad Uppdaterad
2 days sedan
IF Metall veckovers
Poeten Jesper Lundby skriver veckoverser i Arbetaren.  Foto: Johan Nilsson/TT. Montage: Arbetaren

Veckovers: Schack matt

På ena sidan schackspelet satt fackföreningschefen,
på den andra världens rikaste man.
Vår strejkkassa räcker i femhundra år.
För den svenska modellen, kom an!

Men två tredjedelar varslade elbilsbyggare
fortsatte sitt jobb iallafall.
En del av dom anslöt sig så småningom,
en del andra uteslöts ur IF Metall.

Kampmuskeln var väl lite ringrostig.
Hur man egentligen sånt här?
Men en ledning är en ledning av en anledning, så
gör som vi säger, se och lär.

Vi behöver ingen medlemsomröstning,
vi behöver ingen strejkkommitté.
Bönder behöver inte bestämma, och
det är bara deras liv vi spelar med.

Men en efter en börjar bönderna tröttna.
Skattesmäll, förlorad SGI.
In och ut i strejk som en jojo.
Nytt varsel? Det skiter jag väl i!

Tre år och ännu inget kollektivavtal.
Nu har sista strejkaren köpts ut,
och utan arbetare finns ingen facklig kamp.
Strejken på Tesla är slut.

Publicerad Uppdaterad
2 days sedan
Bussföraren Hasse Golkar i debatt om Teslastrejken och IF Metall
Hasse-Nima Golkar, pensionerad bussförare och medlem i Stockholms LS, i en debatt om Teslastrejken, IF Metall och anarkosyndikalism. Foto: Pontus Lundahl/TT, privat

Teslastrejkens miss­lyckande väcker frågor om arbetarnas makt

Hur kan arbetarrörelsen röra sig från kollektivförhandlingar mot arbetarkontroll? Hasse-Nima Golkar, pensionerad bussförare, om vilka lärdomar som går att dra av Teslastrejken och debatterar mot institutionell solidaritet och centraliserade fackföreningar och för självorganiserad solidaritet mellan arbetare och decentraliserade fack

Den 13 augusti 2026, efter nästan tre år av konflikt, meddelade IF Metall att de ska avsluta sina stridsåtgärder mot Tesla. Åtgärderna ska upphöra den 19 augusti. Den omedelbara orsaken är slående, både bokstavligt och politiskt: Tesla har köpt ut alla kvarvarande strejkande medlemmar i IF Metall inom sin svenska verksamhet.

Kampen visade arbetarnas förmåga inom olika sektorer att stödja varandra. Transportarbetare, elektriker, postanställda och andra blev involverade genom solidaritetsåtgärder. Konflikten visade därför något som förblir grundläggande för varje seriös arbetarrörelse: arbetarnas makt slutar inte vid portarna till den egna arbetsplatsen.

Ett modernt produktionssystem är ett nät av ömsesidiga beroenden. Det är just därför som solidaritetsaktioner kan bli så kraftfulla.

Vem kontrollerar facket?

Men det väcker också en avgörande distinktion: Institutionell solidaritet är inte nödvändigtvis samma sak som självorganiserad solidaritet mellan arbetare.

Ett konventionellt fack kan representera arbetare i förhandlingar med en arbetsköpare. Det kan ge juridiskt stöd, administrera strejkfonder, förhandla kollektivavtal och organisera stridsåtgärder. Med den viktiga frågan är: Vem kontrollerar själva organisationen?

Om arbetarna endast är medlemmar i en organisation som fattar beslut för deras räkning, kan organisationen gradvis utveckla egna intressen, procedurer och hierarkier.

Kollektiv makt blir mycket svårare att köpa när arbetarna själva kontrollerar sin organisation, sina beslut och sin kamp. En strejk kan köpas när de strejkande isoleras och individualiseras.

Lärdomar av Teslakonflikten

Den viktigaste lärdomen att dra av Tesla är inte en lärdom om hur man bevarar en viss strejk, utan om hur man bygger en arbetarrörelse som inte så lätt kan reduceras till överlevnaden eller misslyckandet hos en enda institution. Det är därför det bör läggas stor vikt vid självorganisering, direkt aktion och arbetarnas självförvaltning. Detta är inte bara taktiska preferenser; de uttrycker en annan maktsyn.

Teslakonflikten har också blivit en konfrontation om den svenska arbetsmarknadsmodellen.

Är arbetarrörelsens yttersta mål att reglera förhållandet mellan kapital och arbete – eller att helt övervinna arbetarnas beroende av kapitalet? Ett kollektivavtal kan utan tvekan förbättra arbetarnas liv: Det kan höja lönerna, stärka anställningstryggheten och begränsa arbetsköparens godtyckliga makt.

Detta är verkliga vinster och ska inte avfärdas. Men de förblir vinster inom löneförhållandet. Arbetaren fortsätter att sälja sin arbetskraft. Arbetsköparen fortsätter att äga och kontrollera arbetsplatsen. Den grundläggande maktstrukturen består.

Vikten av solidaritetsåtgärder

Anarkismen är inte emot organisation. Den är emot att organisationen blir en auktoritet över de organiserade. Solidaritetsåtgärderna kring Teslakonflikten erbjuder en annan viktig lärdom.
När arbetare inom en sektor vägrar utföra arbete som gynnar en arbetsköpare som är involverad i en konflikt någon annanstans, blir solidariteten materiell. Det är inte längre bara ett uttalande: ”Vi stödjer er.” Det blir: ”Er kamp påverkar oss, och därför är vi beredda att agera.” Detta ligger nära kärnan i anarkosyndikalistiskt tänkande. Arbetare behöver inte vänta på att staten eller politiska partier ska ingripa för deras räkning. De kan använda sin position inom ekonomin för att direkt utöva kollektiv makt.

Men solidariteten blir som mest kraftfull när den inte enbart samordnas administrativt uppifrån. Det djupare målet bör vara att skapa relationer mellan arbetare som förblir levande bortom en viss konflikt. Teslakonflikten ger oss också möjlighet att ställa en fråga som ligger bortom det omedelbara kravet på ett kollektivavtal.

Varför ska arbetare bara förhandla om villkoren för hur de säljer sin arbetskraft? Varför ska de inte delta direkt i beslut som rör produktionen? Vem bestämmer arbetstakten? Vem bestämmer bemanningsnivåerna? Vem avgör arbetsmiljön? Vem beslutar om införandet av ny teknik? Vem beslutar om en arbetsplats ska stängas?

Och ytterst: Vem bestämmer vad produktionen är till för?

Från kollektivförhandlingar mot arbetarkontroll

Dessa frågor för oss från kollektivförhandlingar mot arbetarkontroll. Den mest intressanta delen av Teslakonflikten kanske inte alls är Teslas motstånd. Det är vad som hände med strejken inifrån.
Det har rapporterats om missnöje bland vissa strejkande kring hanteringen av konflikten, däribland problem rörande strejkersättning och beskattning, kommunikationen med medlemmarna, den föreslagna strategin med ”jojo-strejk” samt kravet att strejkande mekaniker skulle tillbringa 40 timmar i
veckan med strejkvaktsarbete. Facket ändrade också taktik under 2026 och skickade tillbaka vissa strejkande mekaniker till arbetet innan de senare togs ut i strejk igen.

Vem beslutade att detta skulle vara taktiken? Kunde arbetarna själva ändra, avvisa eller ersätta den?

För anarkosyndikalismen är direkt aktion värdefull just därför att den utvecklar arbetarnas egen förmåga till kollektivt beslutsfattande och kollektiv handling. En strejk är inte bara ett ekonomiskt vapen som innehas av en facklig byråkrati. Den är en erfarenhet genom vilken arbetare upptäcker sin kollektiva makt.

Målet är inte bara att förhandla fram en bättre position för arbetet inom kapitalismen. Det är att utveckla den organisatoriska kapacitet genom vilken arbetare så småningom kan ersätta kapitalets kommandostruktur med demokratisk självförvaltning. Strejken är därför inte bara ett vapen. Den är också en skola i kollektiv makt.

Teslastrejken är på väg att ta slut den 19 augusti 2026. Men de frågor som den har väckt kvarstår: Kan kollektivförhandlingar överleva den växande makten hos globala företag?

Kan stora fackföreningar förbli demokratiska när de blir alltmer institutionaliserade? Kan solidaritet bli mer än samordnade aktioner mellan organisationer? Kan arbetare utveckla former av självorganisering som kan stå emot både företagens makt och byråkratisk substitution?

Och ytterst: Kan arbetarrörelsen gå bortom att förhandla om exploateringens villkor och i stället avskaffa de sociala relationer som gör exploatering möjlig? Men frågan om arbetarnas makt har inte tagit slut med den. Den kanske tvärtom bara har börjat.

Hasse-Nima Golkar, pensionerad bussförare och medlem i Stockholms LS

Publicerad Uppdaterad
3 days sedan
Beatrice Rindevall, Stefan Sundström och Siw Malmkvist kommer att delta i den stora klimatdemonstrationen i Stockholm på söndag 23 augusti.
Beatrice Rindevall menar att det spridits ett falsk narrativ om att svenskarna inte vill nå klimatmålen. Stefan Sundström och Siw Malmkvist är några av de som uppträder på söndagens planerade jättedemonstration i Stockholm. Foto: Björn Nordqvist, Christine Olsson/TT, Anders Wiklund och Sören Andersson/TT

Tiotusentals väntas sluta upp för klimatet

Fler än 200 organisationer, fackföreningar, specialchartrade tåg och disco. I helgen väntas rekordmånga människor från hela landet sluta upp i Stockholm med det gemensamma kravet på en skarpare klimatpolitik.

– Jag hoppas på en folkfest med ett allvarligt budskap, säger Beatrice Rindevall som är ordförande i Naturskyddsföreningen, en av organisationerna bakom söndagens demonstration.

Med mindre än en månad kvar till valet pågår kraftsamlingen för fullt. Med allt från pensionärsgrupper till Hyresgästföreningen och Svenska Barnmorskeförbundet väntas över tiotusen personer samlas i Stockholm för helgens stora klimatdemonstration, den 23 augusti.

Kravet är en skarpare politik där Sverige uppfyller klimatmålen. Något, tvärt emot vad det ofta låter som i den partipolitiska debatten, det finns ett starkt stöd för bland befolkningen. Tidigare undersökningar visar exempelvis att en stor majoritet av svenskarna vill att regeringen för en ambitiös klimatpolitik där Sverige uppnår de uppsatta målen.

– Vi vill visa på det starka stödet och att det är falskt narrativ som spridits om att det inte skulle finnas en vilja att nå klimatmålen, säger Beatrice Rindevall.

”Klimatet är en facklig fråga också”

Redan dagen innan, på lördag, planeras omfattande aktiviteter i huvudstaden. Bland annat en 24 timmars manifestation på Sergels torg där forskare, aktivister, artister och andra ur civilsamhället kommer att samlas innan de ett dygn senare sluter upp vid demonstrationen som väntas bli rekordstor.

– Engagemanget är massivt och dessutom brett. Det är verkligen inte bara miljöorganisationer som kommer att delta. Alla påverkas ju av klimatförändringar, säger Beatrice Rindevall.

Hon lyfter särskilt de fackliga organisationerna som anmält sig och står bakom marschen. 

– Det visar verkligen på bredden. Att svenskarna kan den här frågan och vill vara med på forskningståget. För klimatet är i allra högsta grad en facklig fråga också. Det handlar om allt från hur det är att arbeta inom sjukvården under pågående klimatförändringar till den nödvändiga omställningen som måste ske i vissa branscher. Som arbetare i dag går det inte att inte påverkas av det som sker.

Under och efter demonstrationen kommer det även ske musikaliska liveuppträdanden, dj-set från mobila diskotek och tal av bland annat den folkära och nyligen bioaktuella artisten Siw Malmkvist.

Alla med krav på Sveriges ledande politiker att skärpa klimatpolitiken.

Publicerad Uppdaterad
3 days sedan
Bild på ett 20-tal strejkande matbud från Wolt
Ett 20-tal matbud strejkade utanför en McDonalds-restaurang i Köpenhamn. Foto: Skärmdumpar (Facebook). Community House Copenhagen

Köpenhamns matbud strejkade på nytt

Under fredagen strejkade matbud från Wolt i Köpenhamn mot låg prissättning, dåligt app-underhåll och avsaknaden av rättigheter. Strejken var den andra på kort tid.

Det var under fredagen den 14 augusti som ett 20-tal matbud från Wolt strejkade utanför McDonalds i Frederiksberg, Köpenhamn.

Strejkkommittén skriver i ett uttalande att strejken är ett svar på låg prissättning, dåligt app-underhåll, svårigheter med att avbryta ordar och avsaknaden av rättigheter och skydd för leveransbuden.

Andra strejken på kort tid

Strejken var den andra strejken på kort tid utanför en McDonalds-restaurang i Köpenhamn. Fredagen den 7 augusti strejkade ett 30-tal matbud utanför McDonalds vid Amagercenteret.

Organisationen Community House Copenhagen skriver i ett uttalande att de strejkande Wolt-buden avsiktligt har valt att placera sina punktstrejker vid välkända restaurangkedjor snare än vid mindre oberoende restauranger.

I en tidigare kommentar från Wolt, till den danska tidningen Fagbladet 3F, svarar Wolt att de tar situationen på allvar och att de söker en öppen konstruktiv dialog med med buden.


Publicerad Uppdaterad
1 week sedan
IF Metall avbryter strejken mot Tesla
Strejken vid Tesla är en av de mest uppmärksammade arbetsmarknadskonflikterna i Sverige. Foto: Johan Nilsson/TT

Fackligt fiasko: IF Metall avbryter Teslastrejken

Teslastrejken är slut och den långvariga konflikten är över. Under onsdagseftermiddagen meddelade IF Metall att den kontroversiella elbilsjätten köpt ut de sista strejkande arbetarna.

– Utan strejkande finns ingen strejk, säger LO:s avtalssekreterare Vela-Pekka Säikkälä i ett uttalande.

Ett fackligt fiasko menar flera bedömare. Den infekterade konflikten kring kollektivavtal är en av de mest uppmärksammade svenska strejkerna och har pågått sedan slutet av oktober 2023. IF Metall har flera gånger kritiserats för sin taktik runt konflikten och fackföreningen har bland annat tvingats utesluta medlemmar som arbetat vidare på elbilsjättens servicekontor trots att de kallats ut i strejk.

Samtidigt har Tesla, som ägs av den högerextrema mångmiljardären Elon Musk, vid flera tillfällen använt sig av influgna strejkbrytare vilket gjort att verksamheten i det stora rullat på som vanligt.

Nu kommer beskedet att strejken avbryts.

– IF Metall mötte ett företag lett av världens rikaste man, tillika en person som har ett agg mot fackföreningar och hur vi gör saker i Sverige. Tesla har gigantiska ekonomiska resurser och har använt dem bland annat för att köpa ut de strejkande. Det är unikt, säger Veli-Pekka Säikkälä i ett pressmeddelande.

Facket avslutar samtliga stridsåtgärder mot Tesla på onsdag nästa vecka, den 19 augusti.

Publicerad Uppdaterad
1 week sedan
”ETC:s urval och presentation av nyheter borde utmana denna ordning, inte reproducera den.”

”Vi förväntar oss ingen lojalitet”

ETC:s chefredaktör Andreas Gustavsson tog sig tid att svara på vår debattartikel ”Sensationalism när ETC granskar vänstern”. Det uppskattar vi.

Andreas Gustavsson misstänker att vi förväntar oss ”någon slags lojalitet” från ETC gentemot autonoma aktivister och rörelser. Det gör vi inte. Vi förväntar oss inte att ETC är lojal mot någon. Vi stör oss inte heller på saker som kan upplevas obekväma ”av några eller många till vänster”. Vi gillar det obekväma. Men journalistiken har ett samhällsansvar, och för ETC är frågan vilket samhällsansvar en tidning som kallar sig för ”röd, grön och oberoende” har, inte minst i ett medielandskap som domineras av högern. ETC:s urval och presentation av nyheter borde utmana denna ordning, inte reproducera den. Det är helt rimligt att förvänta sig en skillnad i bevakningen av röda, gröna och oberoende rörelser mellan ETC och borgerliga tidningar.

Oavsett hur en ser på det, så håller vi inte med om Gustavssons bedömning att de två artiklarna i fråga var ”avslöjande och undersökande” journalistik. Källurvalet var bristfälligt, vinklarna godtyckliga och slutsatserna spekulativa.  Det var det, i samband med nonchalansen inför medias samhällsansvar, som fick oss att reagera. Läsaren får dra sina egna slutsatser.

Ninïan Sassarinis-McGowan och Gabriel Kuhn

Publicerad Uppdaterad