Filosofen Sara Ahmed driver en kampanj mot lycka. Eller rättare sagt, mot hur lyckan anses så begärlig att den används för att kväsa alla andra mål. För skulle du inte bli lite gladare om du stängde av när du blev utsatt för rasism?
Och visst vore det skönare att hålla tyst när chefen vill att du ska jobba över, igen, för att diska de manliga kollegornas kaffekoppar? Jo, förmodligen. Så finn lugnet! Släpp ut den lilla fågeln inom dig!
Med andra ord: Om lyckan får styra, glömmer vi att vägarna till den inte är lika öppna för alla. Att kön, klass, hudfärg och nationsgränser står i vägen. Och att det är de faktiska förhållandena som måste förändras, inte hur de känns att leva under för alla som inte är sjuka i huvudet.
Ahmed menar dessutom att lycka i sig ofta förstås som ett ganska specifikt tillstånd, där en viss uppsättning livsvillkor automatiskt ska leda till harmoni. Att leva i en kärnfamilj till exempel, eller bo i innerstan, eller driva företag, eller vara vit. De som inte kan eller vill det, ja, dem är det helt enkelt synd om. Fattar de inte att de mår dåligt?
Jag tänker på Sara Ahmed när Prideveckan drar igång. Pride har ofta anklagats för att vara ett jippo. Dels av den sortens människor som tycker det är befängt att fira en sexuell läggning (vilket de själva aldrig skulle göra, om man inte räknar fotbolls-VM). Men också internt, av personer inom hbtq-rörelsen. Många har problem med att queerhet framstår som en spexig parad när statistik från psykiatrin talar sitt tydliga språk om att det inte alls är så jävla roligt.
Oavsett hur man ställer sig i denna fråga röjer en titt i årets festivalprogram att Pride inte bara är VM i dildokubb. Bland annat hålls samtal om flyktingamnesti, högerextremism och tvångssteriliseringar av transpersoner, allt med ett hbtq-perspektiv. Även om programpunkterna som når ut till allmänheten är av ett annat slag, tycks Pride i alla fall öppna upp för en diskussion om vilka strategier som egentligen behövs.
Behövs för vad? För att vi ska slippa misshandlas, diskrimineras och osynliggöras på grund av vår sexualitet. För att vi därigenom ska kunna må bättre. Så relativt är det nämligen inte att lyckan enkelt nås under vilka omständigheter som helst. Kärnfamiljen passar inte alla, men det gör mat, bostad och förvissningen om att kunna lämna huset utan att bli trakasserad. Det är inte privilegier. Det är rättigheter.
