Dokumentären Catastroika handlar också om privatiseringar och lånar sitt namn efter den term som vissa med svart humor använde för att beskriva perioden då Sovjetunionen skulle förvandlas till en liberal marknadsekonomi. Nyordet har bildats av ”perestrojka” och ”katastrof”. Perestrojka var namnet som sovjetledaren Michail Gorbatjov gav sina ekonomiska reformer i slutet av 1980-talet, bokstavligen: ombyggnad. ”Kata” i ”katastrof” betyder ”ned”. Katastrojka blir såldes synonymt med nedmontering, rivning snarare än konstruktion. Det ryska 1990-talet var onekligen katastrofalt för gemene man, samtidigt som en liten oligarkisk elit understödd av ekonomiska konsulter från väst lyckades köpa upp det allmänna för en spottstyver.

Priset för de oansvariga privatiseringarna betaldes i ekonomisk misär och inflation på över 2 500 procent, drastisk sjunkande livslängd (vid ett tillfälle var medellivslängden 58 år samtidigt som pensionsåldern var 60) och likaledes sjunkande födslotal. Till råga på allt fick ryssarna genomlida en förödmjukande resa från att ha varit en av världens två stormakter till att bli en banarepub­lik, med en – ofta stupfull – president som inte tvekade att låta militärens pansarvagnar kuva parlamentet.

Kniivilä skriver övertygande om hur många ryssar ser den allvarlige renlevnadsmannen Vladimir Putins tid vid makten som något av en räddning. Ekonomin har vänt och Ryssland kan åter kosta på sig stormaktsfasoner vid dess gränser. Välståndet har onekligen ökat och det finns fler ansatser till åtminstone en början till rättvisare fördelning av statens intäkter. Folk har fått det bättre, så länge de är tysta.

För dem som Kniivilä träffar har ordet demokrati ”förlorat sin betydelse”. De som för närvarande har makten, i stor utsträckning samma oligarker som tidigare, har lyckats med att sätta likhetstecken mellan demokrati och kaoset på 1990-talet. ”Ordning och reda” har ersatt demokratin, den starke mannen har ersatt suputen. Nu kan ryssarna till och med kosta på sig att se tillbaka på den totalitära sovjettiden med sentimental nostalgi, samtidigt som de njuter av billiga semesterresor till Turkiet, något som hade varit helt och hållet otänkbart för sovjetmedborgare. Det är bara 1990-talet som ska raderas ut och täckas över, något som givetvis spelar den rådande eliten i händerna då de avancerade till toppen med tveksamma medel under ”demokratiseringen”. 

De omfattande demonstrationerna 2012 i de större städerna visade att inte alla ryssar var villiga att svälja likhetstecknet mellan demokrati och katastrojka. De var välutbildade, välinformerade, men också med större ekonomiska resurser. Putins svar blev, som Kniivilä skriver, att vända ryggen mot Moskva och de andra metropolerna och luta sin statsapparat mot Rysslands ”tysta majoritet”. Det var de som kunde skrämmas med ekonomisk kollaps, manipuleras med propaganda och imponeras med populistiska investeringar. 

Kniivilä beskriver hur konspirationsteorier har ersatt nykter politisk analys i Ryssland, som på så många andra ställen. Frimurare, muslimer, homosexuella eller västvärlden i stort, är i maskopi mot Ryssland. Cynismen har upphöjts till vishet, ingen kan lita på någon. Men som oftast med konspirationsteorier är kanske det största problemet att fel konspiration åsyftas; en banal dimridå i syndabocksform. Som Kniivilä beskriver har det inte saknats verkliga sammansvärjningar i rysk politik och de med pengar har fått makt till den grad att ”skiljelinjerna mellan makt och pengar till slut mer eller mindre har suddats ut”. 

Det är dock inte helt klart i vilket utsträckning som ryssarnas ”tysta majoritet” egentligen tror att Putin är höjd över varje misstanke. I Kniiviläs bok framstår det mer som om de har tagit ett beslut att vara passiva i utbyte mot en regim som verkat vara någon slags garanti för att undvika det kaos som nyliberala reformer hjälpte till att skapa i Ryssland under 1990-talet. Det är, som Kniivilä medger, ett beslut som det är svårt att fördöma utan att själv ha erfarenhet av samma situation. Om bara Putin kan hålla ekonomin flytande är det nu inte otroligt att han sitter kvar till 2024. Vad som kommer att hända med ryssarnas frihet under tiden, speciellt för utsatta grupper som homosexuella, är svårt att sia om.

Tecknen går mot ett ökande totalitärt styre i en blandning med nyliberalism som inte är så märklig mot bakgrund av att 1970-talets militärdiktaturer var de pölar i vilka den nyliberala ideologin först ynglade av sig. För att hålla hemmaopinionen glad kan ju alltid den ”starke mannen” Putin ge sig ut på några militära äventyr som har alla möjligheter att lyckas så länge väst inte synar hans kort. 

Kontinuiteten med Sovjet framhålls också i dagens Ryssland, enlig Kniivilä. Arvet från sovjettiden kan ge Putin den legitimitet som det demokratiska underskottet gör att han saknar. En målande exempel i Putins folk är regimens produktion av en enhetlig, officiell och således tillrättalagd historiebok för alla ryska gymnasieskolor. Putins argument är att de tidigare författats med hjälp av utländska pengar för att sprida en felaktig bild av Ryssland för den egna befolkningen. Kniiviläs slutsats levereras med ett för honom sedvanligt understatement: ”Ideologiskt sabotage och yttre fiender. Den som var med på sovjettiden har lätt att känna igen sig i världsbilden.” Till och med Josef Stalin har fått en renässans. Enligt opinionsinstitutet Levada sade varannan ryss i april 2013 att de hade en ”positiv eller huvudsakligen positiv uppfattning” om den gamle diktatorn.

En ekonomisk kris som får demokratiskt styre att framstå
i mörk dager, en längtan efter både ett förhärligat förflutet och en ”stark man” som kan leda landet genom oroliga tider. Detta gör att Ryssland av i dag, även om det är ett steg som Kniivilä inte tar, lätt kan föra tankarna till en europeisk mellankrigstid. Men parallellen är missvisande. Historien behöver inte upprepa sig, framtiden är kapabel att uppfinna sina egna katastrofer. Och det är kanske till framtiden vi borde dra jämförelserna. Riskerna för att södra Europa under nyliberala diktat kommer att utvecklas i en rysk riktning bör inte försummas. Om tio år är det inte omöjligt att vi läser liknande reportageböcker om Grekland, om en avdemokratisering i sakta mak som producerar en befolkning av avpolitiserade och passiva medborgare som låter sig imponeras, eller låtsas vara imponerade, över en simhall som det styrande partiet bygger med skattepengar och inviger under sina egna fanor.

Det mest påtagliga resultatet av att en befolkning blivit passiv framstår, i Kniiviläs tappning, som att all tillit försvinner från samhället. Nog är det allvarligt när medborgare inte litar på sina politiker, men än värre är det när folk också mister all tro till varandra. Den som bara litar på sig själv är ensam, och ensamma människor kan med lätthet göras ofria. När Kniivilä tar bussen från den lilla staden Sjumerlja öster om Moskva märker han att chauffören har fäst en video­kamera vid vindrutan vänd mot vägen. Om olyckan skulle vara framme kan han i alla fall bevisa att det inte var han som gjorde fel. Chauffören har slutat bekämpa sin passiva tendens, men funnit ett helt naturligt sätt att försöka göra sin egen situation så säker om möjlig. Frågan är om rädsla går att kombinera med lugn och ro i det långa loppet.

Vi återvänder till den Thukydides som Castoriadis parafraserade i Catastroika. I sin Historia om det peloponnesiska kriget återger Thukydides ett begravningstal av statsmannen Perikles över de fallna i ett atenskt krig. ”Vi ska se lycka”, säger Perikles, ”som frukten av frihet och frihet är frukten av mod, men vi får aldrig glömma bort krigets fasa” (artikelförfattarens översättning). Mellan passivitet, frihet och mod (och fasa) ryms kanske inte bara Ryssland utan också stora delar av Europas framtid i ekonomiska krisers härjningar. 

I alla länder där demokratiska skyddsmekanismer nedmonteras med allsköns ursäkter kommer det att våras för figurer som Putin. Bäva månde alla som är på väg att bli en hunsad majoritet.