Försäljarna på gatorna hör till Barcelonas stadsbild lika mycket som La Sagrada Família och Christofer Columbusstatyn. Columbus pekar ut mot den närmsta stranden Barceloneta, armen är riktad ut längs promenadstråket.
– De ser oss, men ändå inte. Vi är inte människor för alla som går förbi. Spanjorer är stängda och ignoranta, turisterna också, säger 36-åriga Abdullah från Senegal.
Han försöker kränga falska märkeshandväskor och solglasögon till turisterna och de promenerande katalanska familjerna.
Det är senegaleserna som säljer varor på gatan. Nigerianskor står på nätterna längst ned på stadens mest kända gata La Rambla och säljer sina kroppar. Man ser även afrikanska män gå runt med kundvagnar och samla skräp. Det är nästan endast här man kan se svarta människor arbeta i Spaniens näst största stad. Roberto López, som arbetar på antirasismorganisationen SOS Racismo, säger dock att det är långt ifrån den fullständiga bilden.
– Det är sant att i en del arbete som görs på gatan finns det en hög förekomst av invandrare. I vissa fall är det papperslösa invandrare eftersom alla dörrar till ett ”normalt” jobb är stängda för dem. Men det betyder inte att de som arbetar på gatorna utgör majoriteten av invandrare i Spanien, säger han och fortsätter:
– Före krisen arbetade flest manliga immigranter inom byggbranschen och på jordbruk, och kvinnor utförde hushållsarbete. Numera arbetar de inom många olika branscher men främst på gårdar, fabriker och inom tjänstesektorn, som hotell- och serviceyrken. Det finns en hög andel utländska arbetare som är arbetslösa, högre än bland den spanska befolkningen.
Invandrare i Spanien är fortfarande ett relativt nytt fenomen. De som bor här är verkligen invandrare och deras barn i sin tur den första generationen av spanska barn med utländsk härkomst. 38-åriga Para, också han från Senegal, kom till Spanien för tolv år sedan. Han har två fruar och åtta barn att försörja i sitt hemland. Para har inte gått i skolan, men kan läsa och skriva en del arabiska på grund av Koranen. Det var ändå enkelt för honom när han kom att få jobb. Han arbetade då inom byggbranschen. Abdullah, som är utbildad teknisk ingenjör, försökte hitta jobb inom sitt yrke, men fick inget. Rasism menar han. Men det var också innan krisen hade blommat ut och likt Para tog han jobb inom byggbranschen. Sedan krisen slog till 2008 finns inga jobb där för dem längre. Abdullah har inga barn men har föräldrar och syskon som är beroende av hans inkomst. Han visar upp ett leende när han försöker sälja något, men bakom det döljer sig en stark frustration.
– Turisterna försöker ta foton av oss, men jag säger alltid nej. De förstår inte hur vi lever, hur vi lider, faran vi utsätter oss för varje dag. Alla gånger vi måste springa ifrån polisen. Man vet inte vad som kan hända om jag plötsligt finns på bild eller i ett videoklipp, säger han.
Abdullah och hans kollegor har nyss suttit nere i en tunnelbanestation i två timmar och väntat på att polisen ska försvinna. Jag hinner bara prata med honom i fem minuter innan polisen kommer och alla försäljarna vant drar ihop sina säckar och springer med snabba steg därifrån. Abdullah vill inte vara med på bild i Arbetaren heller och är först motvillig till att prata.
Para däremot tycker inte att rasismen drabbar honom. Han säger att spanjorerna är ett bra folk och att det aldrig har hänt honom något. Han har till exempel aldrig blivit stoppad att gå in någonstans eller tilltalad illa. Polisen har gett honom böter men aldrig varit våldsam. På frågan varför det endast är svarta människor som jobbar på gatan svarar han:
– Vi skäms inte för att göra sådana här jobb. Jag har en stor familj i Senegal att försörja, jag har inte råd att vara kräsen. Enda anledningen till att jag är här är för att jobba och försörja min familj. Jag har inget liv här i övrigt, jag gör inget annat.
Para är noga med att påpeka att de inte gör något dåligt kriminellt.
– Det är inte lagligt att sälja utan tillstånd på gatorna, men det är det enda vi gör. Vi säljer väskor och solglasögon, inte droger, eller rånar folk.
Abdullah och Para tjänar ungefär 20–40 euro per dag, vilket motsvarar 180–360 svenska kronor. Ibland tjänar de ingenting. De arbetar alla dagar utom måndagar. Under lågsäsong på vintern lever Para på besparingar från sommaren. Både Para och Abdullah har uppehållstillstånd. Men nu är det svårt att få det. Spanien gränsar till Afrika och är ett av de länder som ansvarar för invandringen till hela Europa. Detta skapar många kontroverser.
I februari i år sköt gränspolisen Guardia Civil ihjäl 15 människor som försökte ta sig in i Europa. Polisen ljög om händelseförloppet först och sade att människorna hade drunknat, på 1,5 meters djup. Privatfilmer kom fram som bevis på att polisen oprovocerat använt gummikulor på nära håll, kulor som övriga Europa till stor del har slutat att använda för längesedan. Chefen för Guardia Civil, Arsenio Fernández de Mesa, har ett förflutet som ungdomsaktivist under Franco. Till och med oppositionen i form av socialdemokratiska PSOE, Partido Socialista Obrero Español, som visserligen kritiserade händelsen, uttryckte samtidigt att Spanien har ett ansvar att kontrollera Spaniens gränser för hela Europa. Efter händelserna har dock gränspolisen förbjudits att använda gummikulor.
Men det är inte bara invandrare som råkar ut för övergrepp. Den 6 oktober förra året misshandlades en 50-årig man till döds av åtta poliser på gatan i El Raval i Barcelona, efter ett obetydligt tjafs mellan honom och poliserna. Mannen, Juan Andrés Benítez, var aktiv inom företagsorganisationer för homosexuella.
I Katalonien har också gummikulor förbjudits nyligen, efter att sju personer vid demonstrationer förlorat varsitt öga. Just diskriminerande och ofta våldsam behandling från polisen, säkerhetsvakter vid köpcentrum, kontrollanter på bussar och i tunnelbanan, andra allmänna identitetskontroller (i Spanien är det lag på att alla ska kunna identifiera sig) är de vanligaste problemen som kommer till SOS Racismos kännedom. Och Roberto López tror att just situationen vid gränsen påverkar spanjorernas inställning till invandrare.
– Många av de största och viktigaste medierna är medskyldiga till regeringens främlingsfientliga budskap. De bidrar till att skapa social oro genom att ge en negativ bild av invandring och invandrare. Situationen vid den södra gränsen presenteras som ett hot. Det talas om ”invasion”. De kallas ”inkräktare. Att det är en ”desperat organiserad armé”, att de kontrolleras av en påstådd maffia, säger han.
– Media överdriver siffror och förvränger fakta, som till exempel döljer polisvåld. Syftet är att rättfärdiga en politik som bryter mot de mest grundläggande mänskliga rättigheterna och den spanska lagstiftningen. Det finns andra som ger en annorlunda och objektiv bild av invandrare. Som visar dem som människor och ger korrekt information om problemen och svagheterna i den nuvarande politiken. Men de har inte samma mediala utrymme utan finns bara på internet eller är radio- och tv-kanaler som är kopplade till sociala rörelser.
Sedan man började mäta invandringen till Spanien 1996 gick den stadigt uppåt fram tills 2010. De senaste fyra åren har den stannat av och snarare långsamt gått nedåt. Den utländska folkräkningen omfattar dock alla invandrare, från såväl Europa som utanför, och krisen drabbar alla. Spanska, välutbildade, unga människor flyttar till Tyskland eller Österrike för jobb, Sydamerikaner har börjat återvända ”hem”, och Para berättar att i Senegal pratar fler om att åka till Argentina för jobb. Varken Para eller Abdullah ser någon framtid för Europa. Krisen och rasismen är mer eller mindre lika överallt, enligt historierna de hör från landsmän i andra europeiska länder.
– Hela Europa är rasistiskt. Det är på väg åt samma håll överallt. Det är möjligtvis bara i Frankrike och England som jag som svart kan leva ett mer normalt liv, tror Abdullah.
Hans plan är att stanna i Spanien i 5–6 år till och försöka tjäna tillräckligt med pengar för att sedan återvända till Senegal.
Para tycker att han på ett sätt de senaste åren har fått bättre kontakt med spanjorer,
då de nu sitter i samma båt. Men han är ensam här och ofta deprimerad.
– Det är oerhört svårt att vara ifrån min familj. Jag ser inte mina barn växa upp. Jag är i Senegal två månader om året. Och jag ser inget slut på det. De kan inte komma hit och jag kommer inte att kunna återvända till Senegal för att stanna på många år, säger Para.
Rasism har legitimerats politiskt mer de senaste åren med Spaniens nuvarande högerregering ledd av PP, Partido Popular. Spanien har tidigare haft gratis sjukvård för alla. Men denna rättighet har begränsats för papperslösa. Det finns ett lagförslag om att personer som använder internetkaféer ska tvingas identifiera sig. Detta är uppenbart riktat mot just illegala invandrare då den här typen av kaféer ofta är deras enda sätt att kommunicera med sina familjer i hemlandet. Det sker fler och fler identitetskontroller enbart riktade mot människor med ett ”icke-spanskt utseende” och olagliga utvisningar innan rätten till uppehållstillstånd prövats.
En måttlig ökning av främlingsfientlighet har visserligen observerats, med upp- och nedgångar, ända sedan invandringen började växa på 1990-talet. Sedan krisens början visar undersökningar på en större ökning av främlingsfientliga och rasistiska attityder bland den spanska allmänheten. De tycks ha sammanfallit med de hårdnande attityderna till invandring inom det offentliga samtalet och olika politiska åtgärder beslutade av såväl den tidigare regeringen ledd av PSOE 2008–2011 som av den nuvarande. Framför allt växer islamofobin. Och det trots Spaniens historia, då stora delar av landet var muslimskt under morerna under flera hundra år. En majoritet av befolkningen på den Iberiska halvön bekände sig till Islam under 1200-talet. Muslimerna har lämnat efter sig både kunskap och historiskt världskända monument som Alhambra i Grenada och moskén i Córdoba, som i dag drar horder av turister. Men de senaste decenniernas fördomsfulla bild av muslimer som dominerat världen över, samt bombattentatet i Madrid den 11 mars 2004 utfört av islamska fundamentalister, där 191 personer dog och över 2 000 skadades, har bidragit till det nuvarande rasistiska klimatet. Spanien har i dag en hög andel invandrare från Maghreb och andra arabländer, Pakistan och Bangladesh. Mot afrikaner finns det ofta en attityd som blandar förmyndarmentalitet och paternalism med fruktan för idén om en ”invasion”. Sydamerikaner och romer är inte heller fria från fördomar, även om de inte lider på samma sätt.
Ajay Kumar är 31 år och kommer från Pakistan. Han kom till Spanien för sju år sedan av ekonomiska skäl. Han åkte på måfå, vilket land spelade ingen roll – han kände ingen. Han hade bara hört att i Europa kan man enklare tjäna pengar.
Ajay Kumar har fortfarande inga papper. Han har därmed inte kunnat åka och hälsa på sin familj under alla dessa år. Han har inte velat skaffa en familj i Spanien på grund av att han inte har någon möjlighet att försörja dem och på den överhängande risken att bli utvisad. Ajay Kumar har studerat katalanska, spanska och teater sedan han kom. Men utan ett jobb med kontrakt får han inga papper. Och i dag finns inga företag som är villiga att skriva långtidskontrakt med en illegal invandrare och behöva gå igenom den byråkratiska processen.
Fram till 2011 hade Ajay Kumar olika ströjobb på restauranger, affärer och liknande. Men med åren blev det svårare att hitta sådana jobb och numera försörjer han sig genom att sälja burköl för en euro stryck på stadens gator på kvällar och nätter. Han tjänar ungefär 10 euro per kväll, 15–20 om det är en bra kväll. På somrarna går det något bättre då han även säljer mojitos på stränderna dagtid. Alla de som säljer öl på Barcelonas gator är från Pakistan, Indien eller Bangladesh.
– Jag får höra rasistiska kommentarer ibland, mest från dumma ungdomsgäng. Annars är attityden relativt okej och har varken blivit bättre eller sämre. Polisen vet vilka vi försäljare är och ger böter ibland, men de har inte varit våldsamma mot mig. Att sälja öl på gatorna är ju inget jobb jag vill göra. Men just nu ser jag ingen annan utväg, säger Ajay Kumar.
Att säga att Spanien är ett rasistiskt land menar SOS Racismos Roberto López är orättvist. Även om rasismen är institutionaliserad genom lagar och myndigheters behandling, så visar undersökningar att det är relativt få människor som framhäver rasism och främlingsfientlighet generellt. Däremot är det desto mer utbrett att människor har fördomar och negativa åsikter mot vissa grupper, exempelvis specifikt mot marockaner eller filippiner.
Stödet för öppet främlingsfientliga röster är litet. PP använder dock frekvent subtilare främlingsfientliga budskap som stöds av deras väljare och även PSOE har mer än en gång pratat om att skärpa invandringspolitiken.
Men Spanien är ett land där politiskt och socialt engagemang ses som en självklarhet. Vilket innebär att det därigenom även finns ett starkt motstånd mot rasism.
– Stora delar av befolkningen har en mycket öppen och omtänksam inställning till invandrare och andra minoriteter. Det är inte bara privatpersoner som är positiva utan många yrkesverksamma engagerar sig aktivt. Hälso- och sjukvårdspersonal till exempel ingår i plattformen ”Yo Sí Sanidad Universal”, som arbetar för att återinföra offentlig hälso-och sjukvård till papperslösa invandrare, säger Roberto López.
– Det finns också starka lokala stadsdelsrörelser som uppmärksammar ”räder” och polistrakasserier mot sina grannar och ger dem stöd.
