Mitt i kriget sitter en kvinna tillsammans med två barn. De har förlorat allt. De sitter utanför en hydda av gräs och trasiga tygstycken, på en plats som snart kommer att svämmas över. Att se hennes händer är som att titta på ett trolleritrick som är dömt att misslyckas. Den vänstra håller i en träskål som den högra rör i. I skålen en mörkbrun röra gjord på näckrosor. Runt om den, flugor som ihärdigt surrar och förvandlar luften till ett täcke av svart. Högerhanden, med grova valkar, håller ett hårt tag om en pinne och upprepar samma rörelser så den mörkbruna röran långsamt förvandlas till en gröt.
Men det spelar ingen roll hur mycket än Rebbecca Nyakumes händer försöker. För det kommer inte att gå. Hennes två barn Chuol och Nyawicrom kommer snart att bli ännu tunnare än de redan är. Tiden kommer att vara ute. För näckrosorna, det enda ätbara i området kring Ganyiel, dit runt 10 000 människor sökt sin tillflykt, är snart slut. 20 000 händer som drar upp dessa rötter till de värdefulla växterna i de små vattendragen är för många för att de ska räcka till alla. Här i Ganyiel, där de som flytt undan krigets fasor slagit sig ned i hopp om räddning, kommer många i stället att dö av svält. Strandade utan chans att ta sig tillbaka då bara askan finns kvar av deras forna hemstad Bentiu. Nu beror deras öde på den luftbro av mat som ska släppas från luften och som FN utlovat, men som ännu inte dykt upp.
Efter decennier av inbördeskrig bröt sig det som i dag är Sydsudan loss från Sudan 2011. Tre år efter självständigheten har landet fallit sönder inifrån. I december 2013 eskalerade en politisk maktkamp mellan de två forna bundsförvanterna – den sittande presidenten Salva Kiir och tidigare vicepresidenten Riek Machar – i en väpnad konflikt med etniska undertoner, mellan landets två största stammar. Dinkas och regeringsarmén, lojala med Salva Kiir på ena sidan; nuerna och rebellerna med Riek Machar på den andra. En miljon människor har drivits på flykt sedan konfliktens start. Tiotusentals har dödats.
Båda sidor i konflikten anklagas för krigsbrott och brott mot mänskligheten. De senaste veckorna har massakrer på civila skett runt om i landet, bland annat på en FN-bas. Uppemot 1 500 människor misstänks ha avrättats av rebellerna i staden Bentiu efter att den lokala radion spridit etnisk hatpropaganda. FN, på plats i landet sedan självständigheten med en fredsbevarande styrka, varnar för en stundande svältkatastrof. Samtidigt förbereder sig, de för tre år sedan så hoppfulla, sydsudanesiska medborgarna – civila såväl som soldater – på de regn som ska komma.
Rebbecca Nyakume väntar även hon. Fast inte enbart på nederbörden som kommer att förvandla Ganyiel till en ö avskuren från resten av landet. Hon väntar även, där hon sitter i den tidiga kvällningen, på besked om sin make och de två barn som försvann under den panikartade flykten. När de sprang för sina liv. I dagar som nätter. Sprang från skotten som ekade genom mörkret där många föll och blev lämnade åt sitt öde. Familjen tappade slutligen bort varandra utan varken tid eller möjlighet att stanna och söka efter varandra. Nu, i de vackra mjuka färgerna när solen är i nedgående, är det svårt att föreställa sig dessa panikartade scener. När blicken sveper över våtmarkerna och temperaturen sjunker till en uthärdlig nivå är det lätt att inbilla sig en annan verklighet. Men för Rebbecca Nyakume är det svårt att vilseledas.
– Jag har förlorat allt och vet inte vad som kommer att hända nu, säger hon.
Hennes yngste son Chuol söker desperat hennes bröst. Men efter en stund slutar han, efter månader av enbart den näringslösa gröten på näckrosor är mjölken i Rebbeccas kropp slut.
Dagen efter, inte så långt ifrån platsen där Rebbecca Nyakume och de andra har slagit sig ned, står James. Över hans axel hänger en Kalasjnikov.
– Jag tog den av en regeringssoldat, säger han.
Mer vill James inte berätta om hur han fick vapnet. I stället pratar han om när konflikten exploderade i mitten av december, om hur han då var en vanlig tonårskille i Juba som anslöt sig till det väpnade motståndet mot regeringen. Många av de nuvarande rebellerna, de som James anslöt sig till i Juba, tillhörde tidigare regeringsarmén. Men sedan maktkampen mellan Kiir och Machar inleddes har nuerna startat sin egen rebellrörelse: den vita armén.
Under stridigheter i Juba fick regeringen militär support från Uganda och kunde slutligen driva bort rebellerna.
– Jag kunde då välja mellan att fly till FN-basen Tomping eller fortsätta min kamp med rebellerna, berättar James.
Valet var självklart. Han och många andra lämnade Juba. De vandrade i nästan en
månad. Slutligen kom de till Ganyiel.
I dag är en del av dem som kom tillsammans med James kvar i området. Andra har dragit vidare norrut där rebellerna den senaste tiden intensifierat sina attacker mot regeringstrupperna. Men för James liksom för många andra rebeller handlar det inte om anfall.
– Vi försvarar bara vårt folk, säger han, stående i vattenbrynet där några barn och kvinnor samlats för att tvätta de få klädesplagg som finns till hands.
Rykten i många delar av landet talar om en utökad offensiv från rebellerna när vägarna blir oframkomliga. Då blir det svårare för regeringens tunga artilleri att flyttas och James är övertygad:
– Man mot man är vi rebeller starkare, menar han.
Säkerhetsläget har förvärrats i landet de senaste veckorna och de flesta röster både från dinkas och nuers tror att något är i görningen.
– Visst kommer rebellerna att gå till attack under regnperioden, de kommer att inta Juba och befria oss, säger en man i Tomping i utkanten av Juba, i det flyktingläger som James valde att lämna.
I stället tittar han ut över omgivningarna längs det fridfulla vattnet i Ganyiel. Han är på sin vakt. För fienden kan dyka upp när som helst. Och gör det i samma stund. Bara några mil söderut, i Bor, massakreras civila från James stam. De skjuts ihjäl inne på en FN-bas av beväpnade ungdomar med hjälp av regeringssoldater. I sina tält. Utan chans att försvara sig. Män. Kvinnor. Och även barn. Innan dagen är slut kommer många fler än de 30 som rapporteras döda ha avlidit av sina skador.
Alla dessa människor, på flykt. De inne på baserna, omringade av sina fiender i väntan på att en
dag kunna återvända hem. De utanför, hungriga, som väntar på FN:s luftbro av mat riskerar att få vänta förgäves då FN har fått ta emot hård kritik från hjälporganisationer för att de inte gör tillräckligt för att förhindra den svältkatastrof som de själva varnar för. När regnen väl börjar blir det än svårare för förnödenheter att nå fram. Samtidigt har FN upprepade gånger misslyckats att beskydda civila som sökt skydd på deras baser.
Flera som tidigare sökte sin tillflykt på deras bas i Bor väljer några dagar efter massakern att lämna lägret och marschera ut i fiendeland, övertygade om att oddsen för överlevnad där är bättre än hos de fredsbevarande trupperna. Flera av James och Rebbeccas stamfäder, offren i Bor, sköts ihjäl i sina sjukhussängar.
Men för Rebbecca Nyakume är de bakomliggande orsakerna till stridigheterna oklara, det enda hon vet är att hon fått lämna sitt hem och separerats från sin familj.
– Jag vet inte varför man dödar varandra. Plötsligt tyckte dinkas inte om oss, och attackerade, säger hon.
Ytterligare en dag passerar. Men något händer. Rebbecca Nyakumes ögon har ändrat uttryck och är fyllda av något som inte fanns där tidigare. Något som bryter igenom den hinna av trötthet som ständigt plågar henne. I stället för ännu en dag av tom väntan har hon några timmar tidigare nåtts av beskedet att hennes man och de två andra barnen är vid liv. De befinner sig på en annan plats dit flera av de som flytt från Bentiu sökt skydd. Nära men ändå långt borta då få vågar röra sig mellan de båda tillflyktsorterna i rädsla för de fickor av regeringskontrollerat område som ligger emellan. Men ändå är det en glädjens dag för Rebbecca Nyakume.
– Det känns som en välsignelse, säger hon med tacksamhet samtidigt som hon riktar blicken och händerna mot himlen.
Majoriteten av Sydsudans närmare elva miljoner invånare har aldrig upplevt en varaktig fred och är vana att överleva med små medel. Härdade efter decennier av krig. Men nu väntar ytterligare en annalkande svält samtidigt som kriget med största sannolikhet kommer att intensifieras. Vilka kommer att överleva? Vems tid kommer att vara förbi? Vem kommer den gud dessa människor sätter sin tilltro till, att skona?
Om inte dialog mellan Riek Machar och Salva Kiir kommer till stånd kommer förhållandena med all säkerhet att förvärras, motsättningarna mellan nuerna och dinkas riskerar att förvandlas till ett folkmord, och krigets dödsoffer kommer då inte enbart att räknas bland de som faller för motståndarens kulor. De kommer att räknas i större siffror än så. Hundratusentals. Kanske fler. Vanliga människor. Vars drömmar handlar om överlevnad. Om fred. Om en varaktig framtid. Men nu, mitt i kriget, sitter en kvinna tillsammans med två barn som förlorat allt. Utanför en hydda av gräs och tyg, på en plats som snart ska svämmas över. Men hon känner sig lyckligt lottad. För mitt i hopplösheten finns nu något som kommer att hålla henne och barnen vid liv ytterligare en tid.
