Malin Heidenberg, jobbar med publik och event på Solvalla. Hon vill gärna beskriva travbanan som den sista klasslösa utposten i samhället.
– Här förenas människor över sina gängse gränser, i sitt intresse för spelet på hästar.
Men kongresshuset intill travbanan (varifrån publiken följer loppen) är uppdelat i fyra våningar, med ett enkelt kafé på bottenplan och exklusiv restaurang och festvåning för dem med fetare plånbok tre och fyra trappor upp.
Äldre damer och unga tjejer anländer gruppvis i en strid ström. Det är tjejkväll i festlokalen på plan fyra, i kongresshuset på Solvalla. Det fnissas, tisslas och tasslas bland de festklädda kvinnorna. Man känner på stämningen att många är här för första gången. I entrén tilldelas var och en ett champagneglas, till fördrink. Längs med ena kortsidan i festlokalen har ett antal försäljare ställt upp sina bord. Här erbjuds smycken, underkläder, smink, hudvårdsprodukter och likör.
Fönsterväggen längs med lokalens långsida vetter ned mot travbanan, där de första loppen snart ska starta.
Eva Hanström och Marie Ankner är här med sina kollegor från socialtjänsten i Nynäshamn, alla är nybörjare.
Marie Ankner sms:ar med sin svåger, för att få tips om vilka hästar hon ska satsa på.
– Han är van spelare, men han har ju inte blivit rik, så jag vet inte hur mycket man ska lita på hans råd, säger hon och skrattar.
Kollegorna har tidigare spelat på stryktipset tillsammans, men fick ett infall och tänkte att det vore roligt att komma ut, äta något gott, umgås, spela och prova något för dem helt nytt.
– Vi tilltalades av hela paketet med tvårätters middag, champagne, spel och shopping, säger Eva Hanström och smuttar på sitt glas med rödvin.
Hon har sina ögon på ett rött läppstift, en annan kollega funderar på att köpa ett silverarmband.
Ingen av dem är någon storspelare. Eva Hanström sätter 100 kronor på en V86-rad och lika mycket på en V65:a.
Huvudrätten, bestående av salviabakad kycklingfilé med marsalasky, fänkålsrelish, potatispuré och rotsaker, dukas fram. Undertecknad tar rulltrappan ned till bottenplanet
i kongresshuset och det så kallade Ströget. Här finns ett kafé, en korvkiosk och ölförsäljning. Det är på detta våningsplan man finner stamgästerna. På plan två och tre finns restauranger i olika prisklasser.
Senol Arslan och Yusef Kockmansson sitter vid ett av de små plastborden med varsin stor stark framför sig. De är här varje onsdag och lördag. Senol Arslan spelar för 2 000 kronor i varje lopp och klassar sig själv som spelmissbrukare. Båda har en lång historia på Solvalla och har frekventerat travbanan i närmare 30 år. Yusef Kockmansson har även han varit drabbad av speldjävulen, men tillfrisknade efter sin sista vända på anstalt 2003.
– Jag drogs in i kriminalitet för att kunna bekosta mitt spelande. Mina vänner frågade hur mycket jag totalt hade vunnit och jag sa: ”Kanske fem miljoner”. De trodde att jag var rik, men jag hade spelat för minst dubbelt så mycket, säger han.
I dag är Yusef Kockmansson sjukpensionär och åker hit för förströelsen. Han spelar inte för mer än ett par hundra per kväll. Senol Arslan äger en pizzeria i Rinkeby. De är båda missnöjda med utvecklingen av Solvalla.
– Tidigare var det fullt med folk här, vi brukade vara 15 vänner som åkte hit ut för att spela, i dag är det bara vi två kvar. Det är ATG Live och internet som har förstört Solvalla, säger Senol Arslan.
Den nya spelformen ATG Xpress går under kvällen för tredje gången och vännerna gillar det inte. Idén är kortare tid mellan loppen, vilket innebär att enbart fyra av åtta lopp körs på Solvalla. De resterande fyra loppen alterneras mellan Bergsåker, Jägersro eller Åby travbana. Tidigare har samtliga körts på Solvalla.
– Man vill ju se loppen på plats. Detta är enbart för att tillfredsställa tv-tittarna, säger Senol Arslan.
Han håller upp sitt ölglas och pekar på det.
– Och den här tar de 72 kronor för. Det är alldeles för dyrt.
Yusef Kockmansson tar det försiktigt med ölen och menar att alkohol och spel är en dålig kombination.
– Man blir våghalsigare. När man har förlorat vill man vinna tillbaka och satsar mer.
För elva dagar sedan vann Senol Arslan 194 000 kronor på Solvalla, men hälften har redan gått tillbaka in i spelet.
– Många är här för nöjes skull, men inte jag. Jag är här för att jag måste spela, säger han.
Tempot och den omedelbara utdelningen gör travet till den självklara spelformen för Senol Arslan.
– Om man spelar på lotto måste man vänta en hel vecka på resultatet. Med hästar får man svar direkt och kan dubbla om man vunnit. Vissa klättrar i berg, jag får min adrenalinrusch här på Solvalla.
Yusef Kockmansson skvallrar om att Senol Arslans fru brukar ringa när de är här.
– Hon ringer och säger åt honom att hon behöver 2 000 kronor till något. Hon försöker rädda lite pengar till familjen. Stackars henne, säger han och skrattar.
– Men livet är så, man måste få leva lite också, man kan inte bara jobba, svarar Senol Arslan.
Yusuf Kockmansson säger att det är som att vara narkoman, men det finns ingen hjälp att få, inga behandlingshem.
– Det är samma sak, det är ett beroende. Man skadar inte bara sig själv, utan även de som står en nära.
Men han är inte orolig för sin vän.
– Senol tjänar bra med pengar på sin pizzeria och har mycket tur i spelet. Det hade aldrig jag.
En annan tjusning är den förkunskap och research som krävs inför varje lopp. Senol Arslan förklarar att hästarna springer snabbare utan skor, men att de inte alltid kan vara utan, speciellt vintertid. En annan faktor är om hästen har druckit tillräckligt.
– Om en häst inte har druckit bra med vatten vet man att den inte vill springa.
– Det här är vår hobby, vi har inget annat, säger Yusef Kockmansson.
Ett par bord längre bort sitter vännerna Johan Westling, Julia Persson och Martin Toomingas med hamburgartallrik och öl.
– 86 kronor för ölen och maten, det tyckte vi var en bra deal, säger Johan Westling och skrattar.
De är alla här för första gången och har satsat 100 kronor på en V86-rad.
– Vi har pratat om det i flera år, äntligen tog vi oss hit. Man har ju läst sin Bukowski och har en viss bild av livet runt travbanan, säger Martin Toomingas.
Häst nummer fyra, Labro Broline vinner första loppet och sällskapet jublar runt bordet.
– Nu tar vi hem storvinsten, säger Julia Persson och skrattar.
Ett par timmar senare möter jag av en slump de tre vännerna igen. De står nu ute vid mållinjen inför kvällens sista lopp. Johan Westlings och Martin Toomingas chanser på vinst är redan spolierade, men Julia Persson har chans på sex rätt.
– Det är ju här man ska stå. Man hör hovtrampet smattra och känner lukten av häst, säger hon.
Häst nummer elva, Wannabe Kemp vinner och Julia Persson prickar in sex rätt på sin V86-rad.
– Woohoo, nu är det du som bjuder på drinkar, utbrister Johan Westling.
Men efter att vinsten hämtats ut är minerna mindre muntra.
– 36 kronor vann jag, det är ju rent fördjävligt. Nu förstår jag hur det här stället går ihop, säger hon med ett leende.
Malin Heidenberg är event- och marknadsansvarig på Solvalla och anordnar tjejkvällen, som äger rum en gång i halvåret. Hon säger att det handlar om att locka hit en ny publik, besökare som annars inte sökt sig till travbanan.
– Det blir ett mjukare steg för dem. Kvinnorna känner att de passar in på ett annat sätt.
Försäljarna av smycken, smink, underkläder och hudvårdsprodukter har bjudits in för att skapa ett mervärde, för gästerna.
– Det är himla uppskattat och bidrar till att skapa en trevlig stämning. För försäljarna är det framför allt bra marknadsföring, säger Malin Heidenberg.
Hon förstår de två stamgästernas missnöje med den nya spelmodellen V86 Xpress.
– ATG har gjort en kundundersökning och kommit fram till att spelarna efterfrågar en snabbare produkt, med mindre väntetid mellan loppen. Därför tog man fram V86 Xpress, men visst vänder den sig till tv-tittarna. De som spelar här på Solvalla vill såklart se loppen live.
Enskilda kunder som satsar för stort och lider av spelberoende uppmärksammas inte av personalen på Solvalla. Malin Heidenberg hänvisar till en stödlinje, vilken ATG länkar till via sin hemsida.
– Det är ju väldigt svårt för oss att veta om de som spelar för höga belopp är förmögna, eller om de har problem med sitt spelande, säger hon.
Solvalla ägs och drivs liksom landets övriga 32 travbanor av en ideell organisation. Genom huvudorganisationen Svenskt Trav äger de i sin tur tillsammans 90 procent av ATG. Övriga 10 procent ägs av Svensk Galopp, som har fem banor i landet.
Mats Lagerholm, marknadschef på Solvalla, säger att allt överskott återgår till travsporten och hästnäringen som bidrar med omkring 30 000 arbetstillfällen, i Sverige.
– Det finns inga aktieägare som ska ha sin del av vinsten. Det kan vara värt att tänka på när man väljer ombud för sitt spelande. De utländska betingsajterna bidrar inte på något sätt, vare sig med skatt i Sverige eller med pengar tillbaka till sporten.
Omsättningen på trav och galopp har dalat de senaste tre åren. 2011 omsatte ATG 13,1 miljarder kronor. 2013 blev slutsiffran 12,1 miljarder och i år beräknas man tappa ytterligare 300 miljoner.
Raset innebär att personal måste sägas upp och vinstutdelningar sänkas.
På Solvalla kommer prispengarna från ATG att minskas med 2,5 miljoner under 2014.
Senol Arslan är butter när jag finner honom utanför entrén med en Gul Blend mellan läpparna. Motvilligt berättar han att han förlorat 4 000 kronor i kväll.
– Jävla häst nummer sju galopperade på målrakan i sista loppet.
Men på lördag är han tillbaka på Solvalla, för en ny chans.
Inte heller kvinnorna fyra trappor upp har vunnit några pengar ikväll.
