Historien om arbeterskornas egna semesterhem

En solig aprildag 1928 lägger en skärgårdsbåt till vid hamnen i Ekensdal i Stockholms inlopp. Det är samma år som Per Albin Hansson myntade uttrycket Folkhemmet. Alla skulle ha det bra. Några fackligt aktiva arbetarkvinnor stiger i land på den vackra udden i Nacka. De har tagit båten ut från Stockholm på sin lediga söndag för att inspektera den stora skärgårdsvillan Torehäll som är till salu. Villan som har 18 rum och fina terrasser, ligger högt belägen med utsikt över Stockholms silhuett. Kanske stod disponent Lindholm på kajen och tog emot dem. Det var han som på grund av ekonomiska bekymmer blivit tvungen att börja avyttra en del av sina egendomar.

En av kvinnorna som steg i land och tog disponent Lindholm i hand var en av 1900-talets pionjärer inom fackligt och politiskt arbete. Hon hette Anna Johansson-Visborg men kallades Bryggar-Anna. Som bonddotter från Västergötland var hon 20 år när hon kom till Stockholm 1889 och började arbeta på Hornsbergs bryggeri. När hon tog de första stegen uppför den långa trappan, som klättrade längs med bergen högt ovan Saltsjöns vågor, hade hon hunnit bli 51 år.

Efter Anna följde några kvinnor ur den fackliga samorganisationen, för vilken hon var en engagerad ordförande. Anna Johansson-Visborg brann för rättvisa, jämlikhet och gemenskapens möjligheter. Nu stod hon inför möjligheten att kunna förverkliga drömmen om en oas nära staden där arbetarkvinnor i Stockholm skulle kunna få tillbringa sina lediga dagar. Inte bara borgarna skulle ha egna skärgårdsställen, utan även arbetarna, ville Anna Johansson-Visborg.

Februari 2014. En ovanligt varm vinter. Vägar och skogsbackar med slingrande, branta stigar ligger snöfria. Vattnet i farleden ligger öppet och grådisigt. För två veckor sedan, den 13 februari, demonstrerade många av kvinnorna som hyr eller har hyrt härute. De ställde sig med plakat och namnlistor tillsammans utanför LO-borgen och protesterade mot de nya kriterierna stiftelsen Anna Johansson-Visborgs minne infört. Kriterierna, som utestänger så många arbetarkvinnor, är Skatteverkets nya riktlinjer för schablonmässig bedömning av behövande i ekonomisk mening. Men var det i ekonomisk mening Anna Johansson-Visborg menade att kvinnorna var behövande?

Innan manifestationen hade kvinnorna försökt med vädjande och förklarande brev, de hade försökt påvisa konsekvenserna hos Länsstyrelsen. Till slut fanns bara ett alternativ kvar: gå ut på gatan och protestera. De samlade namn, lämnade protestskrivelse till ansvariga och pratade med journalister. Kampviljan var på topp trots regn.

– Vi ropade kampramsor och kände styrkan av att agera tillsammans. Och Anna Visborgs släktingar var där, berättar den pensionerade barnskötaren Ann-Christine Wennerström.

– Vi gjorde bara det Anna hade gjort, kämpade för det vi vet är rätt, berättar sjukgymnasten Kerstin Gläborg-Ventrice.

Förra sommaren fick Kerstin Gläborg-Ventrice hyra ett rum på Kungshamn. Hon hoppas att deras kamp ska ge resultat, att de slipper flytta och att inte kvinnor i deras situation ska hindras från att hyra här i framtiden.

– Det är en sådan frid att få vara härute, kunna åka hit efter jobbet och bara släppa all stress. Jag känner tacksamhet så fort jag stiger av bussen och för varje dag jag får ha härute. Därför gör det så ont att vi ska behöva flytta i onödan, säger hon.

Sedan manifestationen har tyvärr inte mycket hänt. Stiftelsen, LO och Länsstyrelsen har inte uppmärksammat deras protest, heller inte deras namninsamling och telefonsamtal. En del kvinnor har därför börjat flytta ut. Den 16 mars kryper allt närmare. Kvinnorna får betala en hög avgift och riskerar att bli av med alla sina saker om de inte ger sig av i tid.

I protestskrivelsen vädjar kvinnorna om en förändring av kriterierna för att få hyra måste ske, så att det kan ge dem en sista sommar tillsammans. Men innerst inne känner de också att det som sker nu, inte stämmer med Anna Johansson-Visborgs vilja och att det kommer förändra semesterhemmets inriktning. Stiftelsen har glömt bort att ödmjukt tolka vad hennes sista vilja var. De ger inte mycket för stiftelsens försök att framställa sitt brutala agerande som behjärtansvärt. Ett spel för gallerierna.

– Det känns som ett straff det här, som rep­ressalier för att vi ifrågasatte och velat ha insyn, menar arbetsterapeuten Åsa Bjerén.

Vi sitter inne i stuga 39 och dricker kaffe. Med i stugan finns också pensionerade Yvonne Boqvist. Åsa Bjéren har nära till tårarna. Plötsligt stiger de upp i hennes ögon där hon står i den snart tomma stugan som gett henne så mycket sommarglädje. Snart kommer väninnan och arbetskamraten som har bil och hjälper henne få undan några av de sista sakerna.

När man läser texter ur festskrifter, artiklar i Arbetets kvinnor, den första fackliga kvinnotidskriften som grundades av bland andra Anna Johansson-Visborg som också var tidningens första redaktör, träder en bild av hur hon hade tänkt sig att semesterhemmet skulle förvaltas. En bild av att arbetarkvinnor som sliter hårt behöver få komma ut i naturen för rekreation och att det ska ligga nära så de kan åka dit efter jobbet. Hon skriver också om hur viktig kampen för bättre arbetsliv för arbetarkvinnorna är. De båda sakerna hänger ihop. Semesterhemmet är inget hem för välgörenhet i första hand, även om kvinnorna som hyrt där vid flera tillfällen tagit emot flyktingar och samlat in hjälp till dem. Det är främst en plats för kvinnornas gemenskap och arbete, både praktiskt med skötsel av mark och byggnader, men också en utpost att utgå ifrån i det  ständiga arbetet för ett rättvisare samhälle. Anna Johansson-Visborg understryker också vikten av folkbildning. Hon ville starta de fackliga kvinnornas egen skola ute på området.

Sverige 2014. Historielösheten. Stiftelsens ledning består av nio fackliga ombud från Livs och LO Stockholm, varav ordföranden är en man. Det är i samband med hans tillträde 2007 som de stora förändringarna börjat härute, menar kvinnorna, som upplever att attityden mot dem hårdnat. Ett stående argument brukar vara att det är ”nya tider nu”. Nya tider betyder bland annat att 75 procent av kvinnorna inte längre tillhör vad stiftelsen anser är målgruppen och inte får förnyade sommarkontrakt.

Det var efter några Rapportinslag i december 2012 som styrelsen agerade mot kvinnorna. I inslaget togs bland annat den ansökan, som stiftelsen gjort om att få bygga på platsen där 26 stugor står, upp. En ansökan som de konsekvent vägrat berätta för kvinnorna om, trots att planerna var långt gångna. I dag ligger stadsplanen i miljödomstolen i ett överklagande. Om det blir avslag träder stadsplanen i laga kraft och stiftelsen måste betala sin vägavgift på 2,9 miljoner kronor. Pengar de inte har. Men de har marken där de 26 stugorna ligger, stugor och mark som saknar kulturhistoriskt värde enligt ett omdöme från kommunen. Det var för att stoppa den planen kvinnorna gick samman och började protestera 2012.

Reportern tog också fram att styrelsen på eget bevåg suddat ut meningen i stadga 4 som säger att kvinnorna ska ha representation i styrelsen. Strax efter inslaget, som LO inte ville kommentera, ställde sig Förtroenderådet på LO bakom stiftelsens vilja och Länsstyrelsen stämplade ”Ja” på stiftelsens ansökan om att fortsätta utestänga kvinnorna från styrelserummet.

– Kvinnorna överklagade men fick avslag och vågade inte gå vidare med en överklagan till, berättar Yvonne Boqvist.

Hon är en av de tio som får bo kvar. Hon kom hit som gäst på vilohemmet efter en operation i slutet av 1990-talet och har sedan dess hyrt rum härute på somrarna.

2004 var stiftelsen inblandad i en skandal. I stället för att ta in en hyresgäst på området i styrelsen som stadga 4 påkallar, hade de gjort tvärtom och i åratal låtit en styrelseledamot bo i en av stugor i åratal. Ledamoten var högt uppsatt i LO, med egen villa i Danderyd och en årslön på 655 000. Tilltaget var en uppenbar feltolkning av stadgan, enligt Länsstyrelsen.

Samma år uppdagades också att stiftelsens vice ordförande gett Riksbyggen förtur i planerna på att uppföra bostadsrätter på området. Vice ordföranden, skulle det visa sig, hade dessutom egna intressen i företaget. Byggplanerna stoppades av Nacka kommun. Dock på grund av att ”byggandet av hus så nära vattnet strider mot riksintressena för kulturmiljövård”.
Under 2006 och 2007 vräktes några kvinnor från sina stugor för att stiftelsen skulle sälja stugorna och marken de stod på. Under de senaste åren har antalet stugor, och framför allt rum, på området minskat stadigt. Som mest fanns över 55 sommarrum i fyra stora fastigheter, i dag finns 15 rum kvar i en fastighet.

Den här vackra vinterlördagen, när solen kikar fram och en del båtar syns i farleden, sitter Ann-Charlotte Arnlund i stuga 84, i en stenig sluttning ned mot Saltsjön och försöker förstå. Ann-Charlotte arbetar som vårdbiträde på äldreboendet som ligger 100 meter bort. Hon har inte sovit på flera nätter.

– Jag är så glad ni kom, det är så svårt just, säger hon.

Vi stiger in i våra ytterkläder i den lilla stugan.

– Ska inte jag, som arbetar som vårdbiträde på det äldreboende som hyr av stiftelsen, höra till dem som Anna byggde upp det här fina stället till? Jag är väl en arbetarkvinna, ensam är jag också och har ett barn som bor hemma, säger hon.

Ann-Christine Wennerström är också en av dem som har fått avslag på att fortsätta hyra sin stuga. Det kom som en chock för henne med.

– Får de verkligen göra så här? Kan det vara tillåtet? Säga åt oss att flytta inom fem veckor?

På måndag ska hon till Skatteverket. Hon har begärt intyg av läkare och terapeut och ska skriva ännu ett vädjande brev.

Utanför är träd med nakna februarigrenar och Lidingö på andra sidan det vintergrå vattnet. Kvinnorna funderar på om de skulle kunna skramla ihop till advokat. Om Länsstyrelsen inte lyssnar på det senaste klagomålet måste de försöka få någon annan att driva frågan huruvida ändamålsstadgan tolkats på det sätt grundaren kan ha menat.

Efter kaffet går vi tillbaka genom äldreboendets inhägnade trädgård, kämpar med grindlåsen, kikar ned för den branta trappan om någon är i den andra sjöstugan. Några äldre personer ser ut på oss från fönstren. Mobilen ringer flera gånger, en del kvinnor är på väg ut, en del vill veta hur långt vi kommit, finns det något hopp, finns det något de kan göra?

Kvinnorna, som tidigare mest bara varit sommargrannar, har gått samman och träffas nu även på vintern. För drygt ett år sedan började de hålla ”hemliga” möten hemma i varandras kök. Redan på första mötet var de nästan 20 personer. Samtidigt som kvinnorna bands samman av kampen åkte de på nederlag efter nederlag. Det värsta hittills är det här.

Två containrar har ställts upp på området och flera av kvinnorna har börjat flytta ut. 79-åriga Greta Carlsson sitter i täckkappa och varma stövlar inne i sin kalla stuga mitt i alla flyttbestyren och sorterar vad som ska sparas, ges till döttrarna, ges till sommarsystrarna härute, de som får stanna kvar.

Greta Carlsson var med i kampen och demonstrationen, har varit med på nästan alla mötena. Hon tycker det är oförskämt att bli behandlad så här efter alla år, som för hennes del började med många års arbete som vårdbiträde på stiftelsens vilohem. Men mest är hon förvånad.

– Aldrig hade jag då kunnat tro att jag skulle räknas tjäna för mycket för att få hyra härute. De nya tiderna är svåra att förstå, säger hon.

Många av kvinnorna anser att Skatteverkets riktlinjer används för stiftelsen egna syften och inte går att kombinera med grundarens vilja i ändamålsstadgan och att de dessutom används fel. Bland annat ska en fullständig ekonomisk bedömning göras, vilket inte stiftelsen gjort. Riktlinjerna blir därför klumpiga verktyg som bland annat stänger ute många ensamma kvinnor som arbetar heltid i låglöneyrken och samtidigt välkomnar kvinnor som tjänar över 400 000 om de har fem barn.

– Fru Visborg hade aldrig gjort så här, säger Greta Carlsson bestämt.

Hon kan berätta många gamla historier. Som att Anna Johansson-Visborgs man Sven ville dricka sin pilsner varm, och att kylskåp hade man inte, utan fick ställa sin mjölk i små skåp i bergrummet under Torehäll.

När skymningen faller går vi den branta backen upp mot busshållplatsen. Nedanför oss breder semesterhemmet ut sig. Stugorna som klättrar i bergsluttningarna. Den vackra hamnen. Dansbaneängen med sina småstugor, där de haft alla sina sommarfester, sommardanser, levande musik, midsommarfirande, kräftskiva, höstfest, lekar, loppis. Förra året hölls där även en föreläsning i arbetarhistoria, allt anordnat av kvinnorna helt själständigt men tillsammans.

Det här är ett unikt område. Det är svårt att förstå varför inte arbetarrörelsen tar tillvara möjligheterna här. Att det i stället är det exklusiva festföretaget som huserar i den vackra byggnaden vid hamnen där kvinnorna tidigare hade sommarrum. Att ett annat hus med lika vacker utsikt och fint läge nu hyrts ut till hemlösa katter på lång tid. Att ett fint hus med tolv sommarrum vid vattnet står och förfaller år efter år. Mitt på ängen står en av de allra första stugorna som Anna Johansson-Visborg lät bygga härute. Den byggdes av emballaget som Fordbilar fraktades i över Atlanten från USA.

Det är svårt att förstå varför inte arbetarrörelsen tar tillvara möjligheterna här. Varför de inte månar om den viktiga historien, kampen bakom de vunna resultaten för facket, som Anna Johansson-Visborg var en stor del av. Kvinnorna däremot har långt gångna planer på att bilda en förening som ska ha som uteslutande ändamål att göra allt för att bevara Anna Johansson-Visborg semesterhem åt framtida arbeterskor, såsom hon önskade. Kanske har den nödvändiga kampen, organiserandet tillsammans också väckt något inom kvinnorna – värdet av att agera och inte bara reagera på dåliga beslut.

– När regenter börjar med utrensning och driver igenom sin vilja till vilket pris som helst. När de ingen medkänsla alls har kvar, då brukar det vara slutet på deras tid, då har de gapat efter för mycket. Kanske är det precis det som hänt just nu, säger Greta Carlsson.

Hon och de andra kvinnorna går vidare med att dra upp linjer i den fortsatta kampen. De är eniga om att de skulle behöva en tillsynsavdelning som tar dem på allvar, som står fristående från stiftelsen och agerar i allmänhetens tjänst.

Det har hunnit bli mars och snart firas den internationella kvinnodagen världen över. Det är en ovanligt tidig vår. Och kvinnornas kamp fortsätter.
I Stockholm pågår striden mellan en stiftelse som anser sig ha fria händer att gå efter sin egen vilja i stället för grundarens och en samling kvinnor som förlorat sin röst i styrelserummet och inte tas på allvar. Från arbetarhistorien blickar en stridbar pionjär som försökt förutse allt genom formulerandet av stadgarna. Ändå bar hon oron, att när hon var borta, hur skulle det gå då, om andra intressen ville åt arbeterskornas mark? På sin 70-årsdag 1949, några år innan hon gick bort, intervjuades hon:

”Ja visst har man önskningar för de kommande decennierna, säger Anna Visborg, men jag har liksom blivit rädd att önska. En av mina varmaste förhoppningar är dock att arbetarkvinnorna ska kunna behålla semesterhemmen såväl i Skuru som i Beateberg i egen regi. Ett arbeterskornas eget semesterhem skött av arbeterskorna själva. Jag skulle önska att de semesterhemmen blev kvinnornas egen högborg, en verklig härd för de idéer som är arbetarrörelsen egna. Men samtidigt ska de ge vila och rekreation. Jag skulle om jag vågade, önska en kvinnornas egen skola ute vid Skuru, på det vackra Kungshamnsområdet, där allt vad vår rörelse strävat för kunde levandegöras för de unga kvinnorna som ingenting vet om kampen bakom de vunna resultaten.”

Nu försöker jag se Anna Johansson-Visborg framför mig. Vad som skulle skett om hon mötte den nuvarande styrelsen. Det skulle vara en blåsig dag. En dag då vädrets makter visade musklerna. Om de stod där utanför det lilla rum hon brukade sova i några timmar varje natt, innan hon återigen var i full gång med att ge allt för att förbättra för sina arbetarsystrar som hon aldrig glömde.

Publicerad Uppdaterad
3 hours sedan
Barn på flykt från Gaza stad
Barn på flykt från Gaza stad där Israel än en gång intensifierat sina bombningar mot den redan hårt drabbade civilbefolkningen. Foto: Abdel Kareem Hana/TT

FN i ny rapport: ”Israel begår folkmord”

Samtidigt som den israeliska militären inlett en markoffensiv i det redan sönderbombade Gaza stad slår FN nu fast att landet begår folkmord.

– Vi har kommit fram till slutsatsen att folkmord pågår i Gaza och fortsätter att ske och att ansvaret ligger hos staten Israel, säger Navi Pillay, chef för FN:s oberoende internationella undersökningskommission i ett uttalande på tisdagsmorgonen.

Under natten mot tisdagen ska de israeliska bombningarna av Gaza stad ha trappats upp kraftigt, rapporterar flera internationella medier. Läget i staden har beskrivits som akut. Inte minst för den svårt utsatta civilbefolkningen.

Fyra av fem folkmordsbrott

Över 60 000 palestinier har hittills dödats i de israeliska attackerna sedan oktober 2023. Svält råder i stora delar av det ockuperade Gaza, samtidigt som nödhjälp med bland annat mat och mediciner fortfarande inte släpps in. En stor andel av de dödade är barn och fortfarande saknas tiotusentals människor som befaras befinna sig under rasmassorna i det som en gång var bostadshus och skolor.

FN-kommissionen som nu har utrett den israeliska krigsföringen meddelar att landets myndigheter och militär begått fyra av fem brott som sedan 1948 definieras som folkmord.

Trots det intensifieras alltså nu attackerna mot Gaza.

Publicerad
21 hours sedan
Hamnarbetarförbundets Erik Helgeson på plats utanför Arbetsdomstolen i Stockholm
”Stoppa attacken på facket”. Demonstranter samlades utanför Arbetsdomstolen, AD, för att visa Erik Helgeson sitt stöd. Foto: Johan Apel Röstlund

Se Helgesons känslosamma tal utanför AD

Under måndagen hölls en första muntlig förberedelse i Arbetsdomstolen i det infekterade fallet kring Hamnarbetarförbundets sparkade vice ordförande Erik Helgeson. Utanför samlades samtidigt ett femtiotal personer i en facklig manifestation till stöd för Helgeson.

Eddy Östling var på plats för att visa sitt stöd. Foto: Johan Apel Röstlund

– Det är åt helvete det här med att föreningsrätten kränks utan att LO säger ett knäpp. Hamnarbetarförbundet är en av de få riktigt demokratiska fackföreningarna vi har här i landet.

Det förklarar pensionären och den tidigare typografen Eddy Östling som står utanför entrén till Arbetsdomstolen på Stora Nygatan i centrala Stockholm.

Han förklarar att han tagit sig dit för att visa sitt stöd till Hamnarbetarförbundet. Runt honom står ett femtiotal andra personer. Både med och utan banderoller. Många bär palestinska flaggor.

Erik Helgeson sparkades från jobbet på Roroterminalen i Göteborg under uppmärksammade former då arbetsköparna tidigare i år ansåg honom vara en säkerhetsrisk. Det här sedan han uttalat sig om fackets beslut att blockera israeliskt krigsmateriel i svenska hamnar med hänvisning till det pågående folkmordet i Gaza.

Arbetsköparnas anklagelser avfärdades dock fort av både polis och Justitiekanslern, JK, som genast lade ner anmälningarna. Hamnarbetarförbundet menar att Erik Helgeson blivit uppsagd på grund av sitt fackliga förtroendeuppdrag och har därför stämt Gothenburg Roro Terminal på en lång rad punkter.

”Står upp för fackliga rättigheter”

Hamnarbetarförbundets kanslist Amanda Kappelmark. Foto: Johan Apel Röstlund

– Vi är här för att stå upp för fackliga rättigheter. Vi ser fallet med Erik som om en uppenbar föreningsrättskränkning, det finns ingenting som arbetsgivaren hävdar som inte har att göra med hans fackliga engagemang, säger Hamnarbetarförbundets kanslist Amanda Kappelmark.

Erik Helgeson själv deltog inte i den muntliga förberedelsen. Han stod utanför huvudentrén medan fackets jurister samtalade med arbetsköparna innanför de stängda dörrarna.

Där höll han bland annat ett tal där han förklarade hamnarbetarnas beslut att blockera israeliskt krigsmaterial. Något som möttes av applåder bland åhörarna.

Erik Helgeson håller tal utanför Arbetsdomstolen. Video: Johan Apel Röstlund

Helgeson höll stora delar av talet på engelska eftersom fallet väckt stor internationell uppmärksamhet från bland annat hamnarbetarfack över hela världen.

– Det är en speciell situation att stå här men just i dag förväntar jag mig inte så mycket mer än att Arbetsdomstolen förhoppningsvis ska presentera ett datum då huvudförhandlingarna i mitt fall kan börja.

Är du nervös?

– Inte just i dag, men rent allmänt. Ja självklart. Men mest är den här situationen både påfrestande och förnedrande.

Publicerad Uppdaterad
1 day sedan
Det skulle kunna verka ologiskt att Sverigedemokraterna, tillsammans med Kristdemokraterna, är de partier som mest högljutt försvarar staten Israel. Men det beror helt enkelt på likheter i politik. Foto: Christine Olsson / TT, Lo River Lööf, Montage: Arbetaren

Silas Aliki:
Så började Åkesson älska staten Israel

”Det handlar om en ideologisk frändskap med den högerextrema israeliska statsledningen, som just nu har västvärldens stöd för en folkmordspolitik som riktas mot ett i huvudsak muslimskt folk”, skriver Silas Aliki.

Ingen som följt debatten i Sverige om folkmordet i Gaza har kunnat undgå att notera vad som på ytan kan verka som en politisk jordbävning: Det plötsliga stödet för Israel från Sverigedemokraterna. 

Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson besöker Israel våren 2024. Det är då det första officiella besöket i landet av en representant för det parti som byggt sitt partiprogram på de antisemitiska konspirationsteorier som för snart 100 år sedan ledde fram till Förintelsen.

Ett år senare träffas Åkesson och Israels ambassadör i Sverige, även detta för första gången.

Samma sommar använder Jimmie Åkesson delar av sitt Almedalstal till att avge en halvhjärtad ursäkt till de judar som uppfattat hans parti som ”hotfullt och skrämmande”.

Vad är det som händer när det svenska parti som har rötterna i nazismen, och vars företrädare för bara några år sedan påstod att judar inte kan vara svenskar, plötsligt låtsas bry sig om det judiska folkets väl och ve?

Muslimer kallas ”femtekolonnare”

Den 25 augusti lägger kontot @IsraelArabic, staten Israels officiella konto som postar på arabiska, upp ett inlägg som kanske kan ge vägledning.

Det inleds med: ”År 1980 fanns det färre än 100 moskéer i Europa. I dag finns det fler än 20 000. Detta är kolonialismens sanna ansikte. Det är vad som händer medan Europa är omedvetet och likgiltigt inför faran.”

Inlägget avslutas med en uppmaning till Europa att göra sig av med femtekolonnarna.

Begreppet femtekolonnare populariserades i samband med det spanska inbördeskriget, och syftar ofta på infiltratörer som befinner sig inne i en organisation eller stat, väntandes på att ansluta sig till en invaderande armé. I delningen framträder det politiska projekt som Israels högerextrema ledning vill förverkliga: En etnonationalistisk stat, som ger Europa råd om hur det bäst ska hantera den ”inre fienden”, muslimen.

Samma idéer om folkutbyte

I flera varianter av historiska folkutbytesteorier är det judarna som är ansvariga för utrotningen av den vita rasen, genom att arrangera inflödet av icke-vita folk till Europa. I modern tid har en annan variant av folkutbytesteori populariserats. En inledning kan spåras till författaren Gisèle Littman, som under pseudonymen Bat Ye’or år 2005 släppte boken Eurabia: The Euro-Arab Axis. Bokens centrala tes, som på svenska brukar kallas Eurabiateorin, är att Europa, genom muslimsk invandring och barnafödande, tas över av arabvärlden i syfte att göra kontinenten islamisk. 

I det israeliska statsbyggnadsprojektet är det de i huvudsak muslimska palestinierna som hanteras som femtekolonnare, som genom sin blotta existens, men också sitt barnafödande, hotar den etniskt rena staten.

SD:s frändskap med högerextremt Israel

Det är ett politiskt projekt som direkt går att översätta till SD:s visioner för Sverige. Det handlar alltså inte om att de våldsamma antisemiterna i SD plötsligt börjat bry sig om det judiska folkets välmående. Det handlar om en ideologisk frändskap med den högerextrema israeliska statsledningen, som just nu har västvärldens stöd för en folkmordspolitik som riktas mot ett i huvudsak muslimskt folk.

Det är dags att förstå att SD, och därmed också de som valt att bygga sitt regeringsunderlag med partiets stöd, söker närhet till den israeliska ledningen eftersom man anser att Israels folkmords- och apartheidpolitik är ett bra sätt att åstadkomma den stat man vill se. I den svenska kontexten kommer det att vara en stat där varken judar eller muslimer har en plats. 

Publicerad Uppdaterad
4 days sedan
Ibrahim Jammal, från Nablus, som arbetar med Yafa Cultural Center i flyktinglägret Balata. Här på Hägerstensåsens medborgarhus.

Kultur ett sätt att orka överleva terror på Västbanken

Ibrahim Jammal arbetar bland annat med med barn i flyktinglägret Balata. Under några dagar i september är han i Sverige, inbjuden av några av lägrets stödorganisationer som International Solidarity Movement, Bibliotekarier för Palestina, Bibliotek i Samhälle, Folkets Husby med flera. Arbetaren fick tillfälle att träffa honom en stund mellan intensiva programpunkter.

Ibrahim Jammal är styrelseledamot för Childhood and Tolerance Center i Nablus, ett kulturellt center som arbetar för att stötta palestinska kvinnor, barn och unga på Västbanken. Han ser trött ut och på min fråga säger han att han varit på resa i 18 dagar. I tre veckor har han turnerat i länder som Frankrike och Italien under ett späckat schema. Han har föreläst och deltagit i samtal om verksamheten i lägret som sker i regi av Yafa Cultural Center, YCC, där han är anställd som koordinator.

Flyktinglägret Balata, stort som en medelstor svensk stad, ligger utanför Nablus, på Västbanken knappt fem mil norr om Jerusalem. 

– I lägret bor det 34 000 människor, varav hälften är barn, berättar Ibrahim Jammal när jag träffar honom i Hägerstens medborgarhus några timmar innan han ska delta i ett samtal kring de kulturella center som han administrerar. 

Det bor 17 000 barn i flyktinglägret Balata, uppslutningen är stor kring kreativa kurser som Yafa Cultural Canter bedriver. Foto: Yafa Cultural Center

Ibrahim Jammal bor själv inne i Nablus tillsammans med fru och barn. Först den 25 september reser han hem igen, innan dess ska han besöka bland annat Schweiz. Ett av målen med besöken i Europa är att samla in pengar. 

– Det behövs enormt mycket pengar för att driva verksamheten med barnen. Vi undervisar i vanliga skolämnen, här finns 4 500 elever upp till motsvarande nionde klass, och 3 000 gymnasieelever. Dessutom finns undervisning i till exempel språk och dans – lärarna kostar pengar och studiematerial som papper och pennor. Vatten och mat kostar också, säger han. 

Stöttning bra men allt kostar

Jag frågar om kostnaden för eleverna och deltagarna i kurserna men Ibrahim Jammal berättar att allt, som kulturkurser och språkundervisning i arabiska och engelska, är gratis. Också psykologiskt stöd, idrott och juridiska rättigheter.

Teaterverksamhet för barn i Balata. Foto: Yafa Cultural Center

Genom samarbetet med International Solidarity Movement, ISM, kommer folk från andra länder och stöttar, bland annat med rapportering kring våld och andra överträdelser som den israeliska armén och bosättare begår. De är välkomna och viktiga, säger Ibrahim Jammal.

Vilken är den viktigaste hjälpen ni kan få utifrån?

– Det är pengar, upprepar han. Det finns inget tvivel om att det är vad som mest krävs för att uppehålla kontinuitet i verksamheten.

Jag frågar om situationen är svårare nu sedan kriget mot Gaza startade 2023, och han bekräftar att hoten och våldet accelererat. Israeliska soldater står överallt och övervakar in- och utfarter till lägret. Också här svälter och lider barn. 

När jag frågar om de israeliska soldaterna går att kommunicera med (många av dem är ju trots allt vanliga israeliska unga medborgare och inte yrkesmilitärer) tittar han på mig med en förbluffad min. Vårt samtal pågår på trevande engelska som han ber om ursäkt för, men jag tycker att han uttrycker sig väl och vi förstår varandra – åtminstone språkligt sett. Att verkligen greppa den ständiga krigssituation som han beskriver, som miljoner palestinier tvingas forma en civilt samhälle i, är förstås något helt annat.

Balata i april 2025. De israeliska militärfordonen är ständigt närvarande i lägret. Foto: Majdi Mohammed/TT

Finns det judiska civila israeler som stöttar verksamheterna i flyktinglägret Balata?

– Nej, nej, inga alls. Jag har många judiska vänner i Europa och USA, men inga israeliska judar, de finns inte med oss. 

Världen följer och känner till delar av vad som pågår i Gaza. Allt fler länder reagerar också på kriget där, men det som händer i övriga palestinska områden är inte lika känt. Därför är hans resa viktig också för att informera om Västbanken och andra områden som är utsatta, säger Ibrahim Jammal.

Till slut vågar jag ställa frågan: Hur tänker du kring framtiden?

Ibrahim Jammal sätter spontant händerna framför ansiktet och gör en tyst paus. Han måste fundera en bra stund innan svaret kommer:

– Det är svårt att förutsäga, och mycket svårt att känna hopp, säger han till slut. 

Vi småpratar lite om vad som kan ge hopp och bärkraft ändå i det arbete som han och hans medarbetare gör. Ibrahi Jammal berättar att verksamheterna som Yafa Cultural Center bedriver är mycket populära, och att barnen och deras glädje i lärandet och kreativitet ger den styrka tillbaka som han behöver. 

Publicerad Uppdaterad
4 days sedan
Montage: Den fackliga aktivisten Ivan Semenov: inklippt i förgrunden, i bakgrunden möte med Solidariska byggare
För att dra slutsatserna om hur arbetslivskriminalitet ska bekämpas hade det egentligen räckt att besöka ett fackligt möte med Solidariska byggare eller Solidariska städare, skriver Ivan Semenov. Foto: Volodya Vagner, Soldidariska byggare. Montage: Arbetaren

Ivan Semenov:
Underlätta facklig organisering – så kan staten spara pengar

Arbetslivskriminalitet kostar miljarder för staten – myndigheternas svar är konsumentupplysning och utökad kontroll av företag. Mer effektivt vore att informera arbetstagare om vilka rättigheter de har, så att fler organiserar sig och själva kan ställa krav, skriver Ivan Semenov från Solidariska byggare.

Nyligen läste jag i tidningen Aftonbladet en debattartikel som analyserar brott på arbetsplatser. Författarna är företrädare för myndigheter som ska arbeta mot arbetslivskriminalitet.

För att komma fram till slutsatserna de presenterar behövdes ett stort arbete av många människor. Men egentligen skulle det ha räckt att besöka ett av våra fackliga möten, där personer från just dessa yrken deltar.

Vänder sig till konsumenter och regeringen

Författarna beskriver problem inom byggbranschen, restaurangbranschen och städning – alltså de områden där de flesta migranter arbetar. 

Som jag förstår det, vänder sig artikelförfattarna till konsumenterna. De uppmanar konsumenter att titta på de priser som företag erbjuder, och kontrollera om företagen har F-skatt och kollektivavtal. På det sättet kan man se om det finns osund konkurrens som leder till brott mot arbetstagares rättigheter.

Det är kanske en bra metod i teorin. Men vår erfarenhet från fackligt arbete visar något annat. Personer som arbetar i centrala Stockholm, i restauranger med höga priser, eller personer som renoverar byggnader nära Kungliga slottet för företag som tar höga priser och har kollektivavtal, blir ändå utnyttjade.

Författarna vänder sig också till regeringen och säger att det är en bra idé att ta bort sekretesshinder så att myndigheter kan samarbeta mer. 

Vänd er till arbetarna i stället

Jag vill tillägga att ingen vänder sig direkt till de människor som blir utnyttjade. Ingen förklarar för dem att de har samma rättigheter som alla andra på arbetsmarknaden. Ingen berättar hur de kan försvara sina rättigheter och undvika exploatering.

Här tänker jag på H.C. Andersens saga Den fula ankungen. Den unga svanen blev mobbad eftersom han inte visste att han var en svan. Vad skulle ha hänt om husets ägare hade satsat resurser på att skydda honom från mobbning? Eller om svanen från början hade vetat att han inte var en ful ankunge, utan en vacker svan? Kanske skulle han då ha kunnat försvara sig med värdighet. Kanske skulle han ha hittat andra svanar och blivit en del av deras flock. Då skulle sagan ha sett annorlunda ut.

I verkligheten leder mer kontroll ofta till att arbetsgivare hittar nya sätt att undvika kontroll. Varje nytt steg i denna process kräver fler resurser. Därför ställer jag frågan: Är det inte mer effektivt att satsa på att utbilda människor som inte känner till sina rättigheter? Att förklara för dem hur de kan försvara sig, vilka rättigheter de har, och att hjälpa dem att organisera sig eller ta kontakt med en fackförening?

Ingen information om rättigheter

Jag skriver detta utifrån min egen erfarenhet av arbete i sociala medier bland migranter. Jag informerar dem om deras rättigheter och håller ibland seminarier eller webbinarier, till exempel för personer som har kommit från Ukraina genom EU:s massflyktsdirektiv. Min erfarenhet är att de inte känner till sina rättigheter och inte vet vart de ska vända sig när dessa rättigheter kränks. Resultatet blir att de ibland accepterar exploatering och förlorar inkomst.

Jag har, på Arbetsförmedlingens webbplats, aldrig sett en tydlig beskrivning av vilka rättigheter människor har som deltar i program som ”Nystartsjobb” eller ”Rusta och matcha”. Det finns ingen information om vad ett kollektivavtal är eller vilken roll fackföreningar har i den svenska modellen. Detta finns inte heller i SFI-programmet (Svenska för invandrare). Det finns inget test som handlar om arbetstagares rättigheter, liknande den säkerhetsutbildning som är obligatorisk om man ska arbeta på en byggarbetsplats.

Och när myndigheter säger att den svenska staten förlorar miljarder kronor på detta, och planerar att öka kontrollen av arbetsgivare, borde man inte också fråga sig: Är det inte mer effektivt att arbeta med att informera arbetarna om deras rättigheter?

En kortare version av denna krönika ville jag få in som en replik på debattartikeln i Aftonbladet, för att sprida kunskapen. Men tidningen valde att inte ta in texten.

Ivan Semenov är styrelseledamot i den syndikalistiska fackföreningen Solidariska byggare,
och bloggar om arbetstagares rättigheter på Youtube och Tiktok.

Publicerad Uppdaterad
5 days sedan
Johan Grauers på Sveriges hamnar och Hamnarbetarförbundet
Johan Grauers på Sveriges Hamnar ser det som oroväckande att hamnarbetarna ens tillåtits att strejka. Foto: Transportföretagen och Johan Nilsson/TT

Efter strejken: Sveriges Hamnar vill se hårdare tag mot facket

Efter den avslutade strejken vädrar arbetsköparna morgonluft och vill se hårdare tag mot Hamnarbetarförbundet.
– Det är dags att lagstiftarna tar sitt ansvar och sätter stopp inför nästa avtalsrörelse, säger Johan Grauers som är förhandlingschef på Sveriges Hamnar i ett uttalande på torsdagseftermiddagen.

Hamnarbetarförbundets långa och infekterade konflikt avslutades sedan facket under torsdagen godkänt medlarnas bud. Det nya avtalet, ett så kallat hängavtal, är i princip detsamma som Transport redan slutit och innebär att inga av hamnarbetarnas mest prioriterade frågor godkändes. Exempelvis finns inga skrivelser om förbättrat skydd för förtroendevalda och rimligare villkor för bemanningsanställda med i avtalet.

Något som fått arbetsköparna att vädra morgonluft.

”Hamnarbetarförbundet måste nu upphöra med de strejker och blockader som skadat svenska hamnar, samtidigt som de inte har fått igenom något utöver Transports avtal”, skriver arbetsköparorganisationen Sveriges Hamnar på sin hemsida.

Sveriges hamnar vill stoppa framtida strejker

I ett pressmeddelande som publicerades samtidigt skriver Sveriges Hamnar att de ser positivt på att facket nu accepterat medlarnas bud men att de samtidigt också ser det som oroväckande att Hamnarbetarförbundet över huvud taget tillåtits att strejka.

Arbetaren kunde tidigare under dagen rapportera om att avtalet var färdigt och i en intervju sade Hamnarbetarförbundets vice ordförande Erik Helgeson att beslutet att skriva under var ”ett taktiskt steg tillbaka” i väntan på den kommande avtalsrörelsen som börjar om ett och ett halvt år.

Något som uppenbart fått Sveriges Hamnar att reagera.

– Det finns tyvärr inget som tyder på att Hamnarbetarförbundet kommer att lära sig av detta, tvärtom varnar de redan nu för hur de tänker agera i nästa avtalsrörelse. Det är därför dags att lagstiftarna tar sitt ansvar och sätter stopp inför nästa avtalsrörelse. Även LO måste sluta upp bakom detta, eftersom Transport hela tiden blir utsatta för undanträngningsförsök från HF, säger Johan Grauers i pressmeddelandet.

20 procent vill fortsätta strejka

Hamnarbetarförbundets medlemmar röstade för att godkänna det nya avtalet med siffrorna 80 mot 20. En femtedel av fackets medlemmar ville alltså fortsätta att strejka för att få igenom sina krav.

– Jag har stor respekt för dem som röstade för att vi skulle fortsätta. Samtidigt är det bara ett och ett halvt år kvar till nästa avtalsrörelse och då är det skarpt läge igen, sade Erik Helgeson till Arbetaren tidigare under torsdagen.

Den uppmärksammade konflikten om Erik Helgesons uppsägning från Gothenburg Roro Terminal fortsätter dock. Parterna möts på måndag i Arbetsdomstolen för en muntlig förberedelse.

Läs alla våra artiklar om hamnstriden här.

Publicerad Uppdaterad
5 days sedan
Jessica Stegrud och Ulf Kristerson
Jessica Stegruds nära samarbete och relation med den högerextrema influencern Nick Alinia är helt och hållet statsminister Ulf Kristerssons ansvar. Foto: Jonas Ekströmer/TT och Anders Wiklund/TT

Regerings­underlagets nazistvänner är Kristerssons ansvar

Grattis Sverige. Vi har en statsminister vars makt vilar på ett regeringsunderlag som filmar, trakasserar och hänger ut meningsmotståndare på nätet.

Sverigedemokraterna, och inte minst riksdagsledamoten Jessica Stegrud, är på andra gången på mindre än en vecka i blåsväder sedan Expos avslöjande på onsdagseftermiddagen.

Men det är knappast Jimmie ”jag vet inte” Åkesson som borde hålla i hatten. Han sitter säkert och bland partiets kärnväljare spelar det nära samarbetet med tungt högerextrema medieaktivister ingen som helst roll. Det har visat sig förr och det kommer dessvärre visa sig även denna gång.

Högerextremisten Nick Alinias och Stegeruds relation

Värre huvudbry borde det däremot vara för Ulf ”den vuxne i rummet” Kristersson och resten av regeringen som bygger hela sin makt på SD:s villkorade stöd.

För marionettdockan Kristersson måste svara. Hur ser Sveriges statsminister på att samarbetspartiet, och de som alltså håller honom under armarna, har så nära kontakter med den allra yttersta extremhögern? Att den öppna rasist-influencern och rättshaveristen Nick Alinia, med uppenbara kopplingar till våldsamma vit makt-grupper, bjöds in till riksdagens lokaler av just Stegrud för att hänga (eller vad de nu gjorde?). Något Dagens Etc rapporterade om strax efter Expos uppmärksammade publicering.

Glöm inte SD:s trollfabriker

Det här är frågor som måste ställas och där har Kristersson en svår nöt att knäcka. För han bär naturligtvis det största ansvaret för hela soppan. Precis som med förra årets avslöjande om SD:s gigantiska trollfabrik. Och här ska han inte komma undan.

Lastar han än en gång över frågan på Jimmie Åkesson får vi anta att statsministern, som har mer än en kris att hantera just nu, tycker det är helt okej att hans regeringsunderlag springer runt och filmar, hotar och hänger ut meningsmotståndare på nätet. Som gapar om landsförrädare mot alla som inte delar den nya högerns snedvridna världsbild.

Törs, och jag tvivlar, Kristersson höja tonen mot SD riskerar samarbetet naturligtvis att spricka. Och då kan Moderaterna snart att vara ett parti i spillror. Vilket han naturligtvis vet.

Att Sverigedemokraterna gång på gång agerar som språngbräda mellan riksdagshuset och våldsamma nazistgrupper är däremot varken en nyhet eller särskilt förvånande. Det är business as usual och en del av den nya Tidöverkligheten. En verklighet som Moderaterna och de allt mer tynande och marginaliserade pyttepartierna L och KD svalt och accepterat, till och med drivit på, med full kraft.

För det måste de givetvis ställas till svars.

Publicerad Uppdaterad
5 days sedan
Hamnarbetare i förgrunden under hamnstrejken 2025. På tröjan står det: Enighet ger styrka. Flagga från Hamnarbetarförbundet i bakgrunden
En femtedel av Hamnarbetarförbundets medlemmar röstade för fortsatt strejk. Foto: Johan Apel Röstlund

Hamnkonflikten över: ”Förstår att vissa medlemmar är besvikna”


Hamnkonflikten är över. Under torsdagsmorgonen tecknades ett nytt kollektivavtal med arbetsköparorganisationen Sveriges Hamnar. Beslutet fattades efter fackets medlemsomröstning där en femtedel av medlemmarna ville fortsätta strejka.

– Vi är nog alla lite besvikna, men ibland måste man ta ett taktiskt steg tillbaka, säger Hamnarbetarförbundets vice ordförande Erik Helgeson till Arbetaren på torsdagsmorgonen.

Den utdragna och uppmärksammade konflikten tog slut efter att Hamnarbetarförbundet genom sin medlemsomröstning accepterade medlarnas bud. 

Löneökningar, men inte andra prioriterade frågor

Avtalet innebär bland annat löneökningar i nivå med det så kallade märket men i andra frågor fick hamnarbetarna ge med sig.

– Vi har inte uppnått några tvingande skrivelser vad gäller våra prioriterade frågor om skydd för förtroendevalda och en rimlig fritid för bemanningsanställda. Vi kommer fortsätta driva de här frågorna ute i avdelningarna under närmaste sexton månaderna innan nästa avtalsrörelse drar igång, säger Martin Berg, förbundsordförande i ett första pressmeddelande.

Stor respekt för dem som röstade för fortsatt strejk

Erik Helgeson är inne på samma sak och säger till Arbetaren att han förstår att vissa av förbundets medlemmar är besvikna.

– Jag har stor respekt för dem som röstade för att vi skulle fortsätta. Samtidigt är det bara ett och ett halvt år kvar till nästa avtalsrörelse och då är det skarpt läge igen.

I dag efter lunch ska Hamnarbetarförbundet träffa medlarna för att skriva på det nya avtalet.

Den uppmärksammade konflikten om Erik Helgesons uppsägning från Gothenburg Roro Terminal fortsätter dock. Parterna möts på måndag i Arbetsdomstolen för en muntlig förberedelse.

Läs alla våra artiklar om Hamnstriden gratis här.

Publicerad Uppdaterad
6 days sedan
Alexandra Gnap, Inga Hajdarowicz och Natalia Judzinska. Foto: Christin Sandberg

Polska aktivister hjälper flyktingar över gränsen från Belarus

Aktivister, anarkister och andra polacker från vänsterhåll är kritiska till den polska regeringens benhårda migrationspolitik. Medvetna om riskerna det innebär bistår de fortsatt människor på flykt, som kommer in i landet via Belarus, med humanitär nödhjälp. Detta trots att militariseringen hårdnar och allt fler trakasseras, anmäls och åtalas.

I början av sommaren 2021 förändrades livet i ett slag för polska Marianna Kuraks och hennes familj.

– Helt plötsligt en dag såg vi bönder jaga efter och skrika på personer på fälten inte långt från vårt hus, inleder Marianna Kurak, när vi sitter ner på Hard Rock Café vid Centralstationen i Warszawa.

Medan jag är på väg till gränsen och hem till henne är hon på väg till ett internationellt läger anordnat av ”No borders” i Nantes i Frankrike.

Hon fortsätter:

– Då förstod vi att något ovanligt var i görningen. 

Kurak bor i en liten by i utkanten av den enorma urskogen Bialowieza i östra Polen, bara kilometer från den belarusiska gränsen. Snart skulle det visa sig att det bara var de första av tusentals personer på flykt från Afghanistan, Irak, Syrien och många andra länder i Mellanöstern och Afrika, som via Belarus kom till den polska gränsen och in i landet genom det Unesco-klassade nationalparksområdet Bialowieza.

Marianna Kurak. Foto: Christin Sandberg

Undantagstillstånd för att få bort asylaktivisterna

Kort efter att de första personerna setts på flykt stoppades en grupp med 32 afghanska flyktingar av polska gränsvakter. Av dem trycktes 17 tillbaka i en så kallad push-back medan den andra hälften blev fast på ett majsfält, i Usnarz Górny, på den polska sidan av gränsen, inte långt från familjen Kuraks hem. Medan militären försökte trycka tillbaka personerna över gränsen kämpade de för att hålla sig kvar med hjälp av tillresta volontärer, något som internationella medier rapporterade om.

Polsk polis och militär samlad vid gränsstaketet till Belarus i November 2021. Foto: Leonid Shcheglov/TT

Marianna Kurak och hennes familj hade helt plötsligt hamnat mitt i vad som sågs som en europeisk flyktingkris eftersom Polens gräns till diktatorn Alexander Lukasjenkas Belarus också är EU:s gräns mot diktaturen där. Till en början bidrog Kuraks familj med förnödenheter, eftersom det uppstod akuta behov av mat och vatten, kläder samt mediciner och sjukvård. Men behoven ökade.

– Det kom jättemånga tillresta under en kort tid: organisationsmänniskor, kunniga på asylrätt och migrationsfrågor, journalister och volontärer. Och eftersom det inte finns någonting här i princip så uppstod stora behov även hos dem. Att ha någonstans att sova och äta, så då öppnade vi upp vårt hem för dem, berättar Marianna Kurak.

Flyktingar frös ihjäl under vintern

Den polska regeringen utfärdade kort efteråt undantagstillstånd för att få bort asylaktivister och volontärer från området. Amnesty International och andra människorättsorganisationer vädjade till Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna att flyktingarna inte skulle skickas tillbaka till Belarus, eftersom de hade rätt att söka asyl och riskerade att utsättas för våld och att skickas hem till länder där de riskerade sina liv.

Marianna Kurak säger att det bara fortsatte. Att personerna på flykt fortsatte komma. Det var unga och gamla, kvinnor och män, barn, personer med funktionsnedsättningar och gravida kvinnor. På vintern, när temperaturen sjönk och kylan satte in, blev situationen extra svår. Det var också under vintern som ett av de första dödsfallen inträffade. En nigeriansk man, Ganiyu Olashile Raji, hittades ihjälfrusen bara några meter från ett hus i en av byarna i området. 

Kläder som lämnats. Foto: Christin Sandberg

Kuraks familjs hus fylldes av förnödenheter, mat, mediciner och volontärer som kom och gick. 

– Vi jobbade dygnet runt. Våra små barn hjälpte till att packa små kit med förnödenheter vid köksbordet. Vi körde aktivisterna fram och tillbaka. Vi sov knappt.

– Vi trodde att det var något tillfälligt, en akut situationen, att det skulle ta slut, säger hon.

Vittnesmål i dokumentären Green Border

I dag, fyra år senare, är behoven i princip lika stora, om inte större, hos människorna på flykt som lyckas ta sig in i Polen. Och Marianna Kurak har, trots böter, flera polisanmälningar och en rättegång mot sig, inte gett upp. 

De många vittnesmål från personer på flykt som Marianna och Tomasz Kurak har tagit del av under åren låg till grund för Agnieszka Hollands drama Green Border som gick på biograferna hösten 2024 och som Arbetaren har skrivit om.

Hon pratar fort och tittar ofta på telefonen för att ha koll på när det är dags att möta upp bilen med de andra aktivisterna som hon ska resa med till Frankrike. Det är fredag 1 augusti och runt tågstationen finns stånd där det säljs polska flaggor och många unga män utklädda i militärkläder rör sig bland turister och semesterresenärer. Senare samma eftermiddag klockan fem kommer en tyst minut att, precis som varje år, hållas till minne av Warszawaupproret 1944. Ett uppror som ledde till att tyskarna dödade 200 000 personer när Stalin underlät att stötta de polska motståndsmännen.

Polska myndigheter motarbetar aktivisterna

Marianne Kuraks engagemang är imponerande, men samtidigt är pressen på henne stor. Just nu har hon ett pågående rättsärende, i vilket hon står anklagad för våld mot en gränspolis. Detta efter att hon ingripit för att förhindra att en man från Etiopien tillfångatogs för att skickas tillbaka till Belarus. Det var förra hösten, när asylrätten gällde. I mars i år stoppade den polska regeringen rätten att söka asyl i landet.

– Mannen, som hade ringt till larmtelefonen i området, skrek ”jag vill söka asyl”, och jag sprang för att hinna fram till honom innan gränsvakterna. Sedan ställde jag mig på ett sätt för att skydda honom så han kunde skriva under asylansökan innan de tog honom, eftersom de då hade skickat tillbaka honom över gränsen till Belarus på en gång, berättar hon och fortsätter:

– Då ramlade jag och när jag låg ner ställde sig vakterna på mina armar. I flera minuter stod de så, och det är därför jag tror att jag har chans att gå vinnande ur den här rättegången, även om de har överklagat efter det första domstolsbeslutet till min fördel.

Men det är inte bara Marianna Kurak som de polska myndigheterna har försökt få att sluta genom att skrämmas.

#h5poland: Fem aktivister friades

Måndagen den 10 september friades fem aktivister, #h5poland, som sedan 2022 stod åtalade för att ha bistått med humanitär hjälp till flyktingar vid gränsen. De riskerade fem års fängelse.

– Äntligen, efter tre år kan nu både de fem, #h5poland, och hela ”gränsrörelsen” få lite andrum. Även om vår kamp fortsätter, säger frilansjournalisten Bartek, som är med i den polska anarkiströrelsen och som på grund av sin nuvarande arbetssituation inte vill uppge sitt riktiga namn. 

Samma dag som domen egentligen skulle ha tillkännagivits, onsdag 3 september 2025, inleddes en liknande rättegång mot en annan aktivist i rättegångssalen bredvid i gränsstaden Bialystok. Bartek säger att det handlar om rena politiska rättegångar – sätt att försöka kriminalisera humanitära hjälparbetare. Men det kommer inte lyckas, menar han. 

– Det är anarkister, lokala invånare, vänstermänniskor och personer tillhörande olika sociala rörelser och civilsamhällesorganisationer som bistått med humanitär hjälp i solidaritet med flyktingarna sedan starten och utsatt sig själva för risker, och de kommer att fortsätta, säger Bartek övertygad.

Marianna Kurak har tagit emot hundratals flyktingar i sitt hem i utkanten av den enorma urskogen Bialowieza, östra Polen. Foto: Christin Sandberg

Enligt honom arbetar de som bistår humanitärt vid gränsen under betydligt svårare förhållanden nu, under det nuvarande polska styret, än när partiet Lag och Rättvisa satt vid makten.

– Det är betydligt fler militärer i skogarna, gränsstaketet är farligare och staten har upphävt rätten att ansöka om asyl, säger Bartek och konstaterar att stödet bland den polska befolkningen i allmänhet inte är särskilt stort. Regeringen ledd av Donald Tusk har lyckats med sin propaganda: Att utmåla människorna på flykt som aggressiva unga män.

– Delvis stämmer bilden, det är mest unga män som kommer över gränsen i dag, säger Bartek.

Mur längst polsk-belarusiska gränsen

Detta eftersom Polen har byggt en mur med dubbla murväggar och taggtråd som man måste klättra över, där gränsen tidigare var öppen, och vilken vaktas av hårt beväpnade gränsvakter. De som försöker riskerar både att göra sig illa och att utsättas för våld. 

De anarkosyndikalistiska grupperna i landet är både aktiva och engagerade i protesterna mot den ”nya” liberala regeringens hårda flyktingpolitik. De sprider information och demonstrerar. Senast sista helgen i augusti anordnade de en stödmanifestation för de fem åtalade aktivisterna i Krakow. Bartek berättar att han var med och satte upp affischer och spred flygblad inför.

Stängsel och mur mellan Belarus och Polen. Foto: Christin Sandberg

Men i fält är de flesta humanitära volontärer som är kvar än i dag kvinnor och queer. Två av dem är forskarna, Natalia Judzinska från Warszawa och Inga Hajdarowicz från Krakow, som är de som ger mig skjuts de tre och en halv timme som det tar att köra från huvudstaden till gränsen.

Europas andra larmtelefon för människor på flykt

Natalia Judzinska har rest till området en gång i månaden sedan oktober 2021. Hon var med och satte upp den larmtelefon som människor på flykt kan ringa till för att få just humanitär hjälp. Det är den andra larmtelefonen för flyktingar i Europa initierad av humanitära aktivister, efter den som startades på Medelhavet när de europeiska länderna inte ville ta ansvar för att hjälpa människor i nöd på havet.

Om någon larmar tar de sina ryggsäckar, som väger mellan 30 och 40 kilo, och letar sig fram till den punkt i skogen där personen befinner sig.

– Det handlar om att ge mat och vatten, och ibland är personerna så utmattade att de inte orkar få i sig något själv, och då hjälper vi till. Vi hjälper dem att byta ut genomblöta kläder och skor, att lugna rädda personer, lyssna och ge tröst genom handling och ord.

Inga Hajdarowicz och Natalia Judzinska. Foto: Christin Sandberg

Natalia Judzinska beskriver det som ett i längden ganska monotont och utmattande arbete. Hon tror att det är förklaringen till att en majoritet av volontärerna, fyra år in i flyktingkrisen, är kvinnor.

Militär med 17 dagars utbildning

Natalia Judzinska har också grundat nätverket ”Forskare utan gränser”, som även Inga Hajdarowicz tillhör. Det innebär att de systematiskt bidrar till datainsamling kring flyktingsituationen. De kör runt mig i det enorma skogsområdet, ett av de få i världen där den europeiska bisonoxen – visenten – lever, och som i dag är tungt militariserat. Soldater är numera en nästan lika vanlig syn som turister. 

– De kallar in soldater från hela landet. Många som aldrig tidigare har varit här, eller i en skog för den delen. Det är både utbildade yrkesmilitärer och beväpnade soldater som tillhör den så kallade territoriella försvarsstyrkan. De killarna har bara 17 dagars utbildning innan de skickas till gränsen, berättar Inga Hadarowicz medan vi promenerar så nära muren det går att komma.

En mur som den polska regeringen byggde upp på sex månader, inte långt efter att människor på flykt börjat komma via Belarus.

Gravar för personer som dött vid gränsen. Foto: Christin Sandberg

Det har kallats för hybridkrig, att Lukasjenka har underlättat för människor på flykt att ta sig in i Europa för att destabilisera EU – en bild som aktivisterna vill nyansera. 

– Människorna på flykt är långt ifrån passiva åskådare som har använts av Lukasjenka. 

Inga Hajdarowicz har själv varit i Libanon och Syrien och bland annat sett de resebyråer som sålt paket till Europa, de flesta med flyg via Minsk, och transport till gränsen. 

– Det är sant att Lukasjenka gjorde det lättare för människor att flyga till landet. Men de som har köpt resorna har varit människor som sett ett fönster – en möjlighet att lämna en hopplös framtid i hemlandet utan att ha en aning om att de därmed har använts som brickor i ett politiskt spel, säger hon.

Militariserad zon och upptrappning

Det är också sant att belarusiska soldater tvingar tillbaka dem som försökt ta sig över gränsen men inte lyckats, utan tagits av polsk militär och skickats tillbaka.

En del tillbringar upp till flera veckor i den militariserade zonen på belarusisk sida. Natalia Judzinska säger att de har träffat personer som har skickats tillbaka i så kallade push backs upp till ett tjugotal gånger innan de lyckats ta sig in i Polen och vidare bort från gränsområdet.

Matpaket som tas med ut till de personer på flykt som larmat. De är alla i desperat behov av vätska och näring i isoleringen i skogen. Foto: Christin Sandberg

Den polska regeringen ledd av premiärminister Donald Tusk har under parollen East shield (Östra skölden) gett sig ut på missionen att bygga Europas ledande militär. Det är ledstjärnan i den militära upprustning som nu sker. Ett av de senaste besluten i juni var att minera gränsmarken. Förutom fysiska hinder handlar det om avancerad AI-utrustning som ska hjälpa till att spåra upp personer i rörelse.

– Allt är business och nya sätt att tjäna pengar, säger Inga Hajdarowicz och tillägger: 

– Militariseringen är en jätteindustri i sig, men det har också blivit ett sätt att tjäna pengar på dem som flyr. 

Risk att bli upptäckt – rädsla att larma

Samma dag som vi kommer till skogsområdet vid gränsen börjar deras skift kopplat till larmtelefonen. Med oss är även sjuksköterskan Aleksandra Gnap. Hon berättar att de försöker ta upp så detaljerad information som möjligt när någon larmar. Storlek på skor inte minst. Träskmarken i skogen är förödande för dem som tvingas röra sig i den under mer än ett par dagar.

Aleksandra Gnap. Foto: Christin Sandberg

– Värst är det att få skyttegravsfot, det vill säga skador på fötterna efter att ha gått i vatten och blöta skor under flera dygn, ibland veckor, i den oländiga terräng som skogen utgör. Nästan alla som tillbringar många dagar i skogen drabbas av det, säger Aleksandra Gnap och tillägger att på vintern handlar det om frysskador.

Många lider dock i tysthet, eftersom det innebär stora risker för personerna på flykt att larma på hjälp. Ibland ringer de och stänger sedan av mobilen för att inte bli upptäckta. Militärerna följer nämligen mobilsignalerna. Och den som måste vänta på hjälp måste gömma sig väl i skogen. Militären har kameror och mörkerkameror, drönare och hundar. 

Även aktivisterna måste vara försiktiga. 

– Framför allt måste vi göra allt vi kan för att inte sätta personerna på flykt i en farlig situation, att de inte råkar bli upptäckta. Vi går långa sträckor till fots i skogen, och gömmer oss när vi behöver, i samband med att vi rycker ut, berättar Inga Hajdarowicz.

Besök av gränspolisen hemma hos familjen Kurak

De måste också tänka på att inte riskera repressalier själva. De ska till exempel inte gå tillsammans med personerna på flykt, då kan de anklagas för medhjälp till människosmuggling. Så de har sina strategier.

– Vi försöker låtsas att vi är turister så långt det är möjligt, även om vi vet att en del militärer mycket väl vet vilka vi är efter så här lång tid. När de stoppar oss blir det därför som en lek när de frågar och vi svarar vad vi gör där, säger Inga Hajdarowicz.

Inga Hajdarowicz, Alexandra Gnap och Natalia Judzinska. Foto: Christin Sandberg

Även familjen Kurak har fått sin beskärda del av skrämseltaktik. Hemma i huset har familjen nyligen fått påhälsning av gränspolisen – efter att den asylsökande man som Marianna Kurak försökte skydda, när hon ramlade på fältet, besökte dem innan en rättegång. 

I köket sitter en tv-skärm uppsatt med kameror riktade mot byns enda gata. 

– Vi satte upp den efter att polisen varit här, säger Tomasz Kurak, när jag kommer hem till familjens gemytliga trähus.

– Badrummet är tyvärr under renovering på grund av slitage, säger han, och visar runt i det lilla huset där halva undervåningen är fylld av varma filtar, kängor, mediciner och termosar. Övervåningen är fylld med madrasser. Ute finns en barack med förnödenheter och på gården står två demolerade bilar. Han öppnar bagageluckan på en av dem och visar hur familjebilen kördes sönder på ett par år.

Skolar om sig till sjuksköterska

Men mest har det slitit på den mentala hälsan. Särskilt för Tomasz Kurak har engagemanget sugit ur mer livslust än han fått tillbaka. Han berättar hur den ekonomiska situationen kraschat: först tvingades de professionalisera nödhjälpsarbetet när det var som mest. Nu när bidragen från de större nationella och internationella civilsamhällesorganisationerna har sinat, står de med obetalda räkningar och en massa formulär som han känner sig oförmögen att fylla i. Samtidigt som det fortfarande är människor på flykt i skogen runtom.

Marianna Kurak säger att de har betalat ett högt pris som familj, men att hon själv får tillbaka energi på något sätt genom medmänskligheten. Hon har också påbörjat en utbildning för att bli sjuksköterska, eftersom de medicinska behoven hos flyktingarna är stora och de sjukvårdskunniga i området få. 

– Jag kände att min akademiska utbildning inte räckte till i den här turbulenta tiden vi lever i. Och upptäckte nog också att jag hade läggning för yrket, säger hon med ett leende. 

Varken hon, Natalia eller Inga vill säga att de ”hjälper” någon eller räddar liv.

– Det handlar mer om medmänsklighet, säger Marianna Kurak.

Publicerad Uppdaterad
6 days sedan
Greta Thunberg och den tyska palestinaaktivisten Yasemin Acar i Tunisien på väg mot Gaza
Med på den internationella hjälpkonvojen finns bland andra svenska Greta Thunberg och den tyska människorättsaktivisten Yasemin Acar. Foto: Skärmdump X och Anis Mili/TT

Ny misstänkt israelisk attack mot hjälpkonvojen


Ytterligare en israelisk drönarattack mot ett av de tjugotal fartygen i den internationella solidaritetsflottan Global Sumud Flotilla, GSF, ska ha skett under natten mot onsdagen. Det menar åtminstone aktivister ombord som trots det fortsätter att segla mot Gaza i hopp om att bryta blockaden.

Enligt GSF är det den andra israeliska attacken på bara något dygn. Under natten mot onsdagen ska ett av fartygen ha beskjutits av en misstänkt drönare. Också det på tunisiskt vatten i södra Medelhavet. Dock utan att någon kom till skada. Ombord finns bland annat flera amerikanska medborgare. 

Flottan, som består av 22 båtar med människorättsaktivister från 44 olika länder, kommer trots det inträffade fortsätta sin seglats mot Gaza med målet att uppmärksamma Israels pågående folkmord och bryta den olagliga ockupationen av Gaza.

Med i konvojen finns bland annat Greta Thunberg och den avhoppade vänsterpartisten Lorena Delgado Varas. 

Publicerad Uppdaterad