År 2013 var på flera sätt ett rasismens år – från Revaprojekt och romregister till repression mot svensk hiphop. Polisens dödsskjutning och påföljande händelser i Husby.
De segregerande stadsomvandlingsprocesserna, tydliga vid socialdemokratiskt styrda Botkyrka kommuns utförsäljning av hyresrätter i Alby.
Sverigedemokraternas ökande opinionsstöd, som enligt SCB:s novemberundersökning ligger på omkring 9,3 procent. Nynazisterna i Svenska motståndsrörelsens attack mot Linje 17:s demonstration i Kärrtorp. Rasismen opererar på olika nivåer inom olika institutioner och miljöer. I medierna och på nätet har debatten om vad som är att betrakta som rasistiskt varit hätsk. Det gäller även diskussionen om vad som är bra och dålig antirasism, där alla från Björn Söder och ledarskribenter i liberal dagspress till engagerade aktivister känt sig manade att delta. Hur gör vi antirasism? Får alla vara med och bestämma det? Vad är rasism? Centrala frågor som omgärdas av ideologiska, strategiska och organisatoriska konfliktlinjer.
Som tur är har statsvetaren Jan Jämte skrivit en enastående avhandling, som fungerar utmärkt som utgångspunkt för diskussion och fortsatt arbete.
Alla som är organiserade inom eller intresserade av antirasistiska frågor har någonting att hämta hos Jämte. Antirasismens många ansikten är något så ovanligt som en 500 sidor lång statsvetenskaplig avhandling med omedelbar relevans även utanför det akademiska. Här presenteras en rörelse vars historia varit oskriven eller otillgänglig för en större allmänhet. Syftet med avhandlingen är att visa hur aktörerna förstått sin egen verksamhet och materialet består av intervjuer med aktivister, antirasistiska tidskrifter, pressmeddelanden och seminarier. Fokus ligger på organisationer, det vill säga på kollektiva praktiker – befriande och viktigt i en tid då antirasism ofta reduceras till en intet förpliktigande åsikt. Jämte gör en uppdelning i pragmatiska, radikala och moderata aktörer, baserad på organisationernas politiska hemvist, förståelse av rasism och motståndsstrategier. Aktörerna utgör tillsammans den antirasistiska rörelsen, som växer fram i Sverige under 1930-talet.
Den första rörelsevågen arbetar mot den inhemska nazistiska aktiviteten och mot regeringens undfallande förhållande till Tredje riket. Andra vågen tar vid under efterkrigstiden och domineras av anti-apartheidarbete och internationell solidaritet. Avhandlingens tyngdpunkt vilar dock i 1980- och 90-talens tredje och fjärde antirasistiska rörelsevågor. Organisationen Stoppa rasismen, som bildas under tidigt 1980-tal, är föremål för Jämtes första fallstudie. En tilltagande högerextrem mobilisering och en allt mer restriktiv flyktingpolitik riktar åter fokus mot den rasism som finns på hemmaplan. För att bemöta militanta nazistiska grupper och ringa in och förstå rasismen i det svenska samhället krävs en annan uppsättning strategier än de som utvecklats inom anti-apartheidrörelsen.
Tredje vågens antirasistiska aktivitet omfattar såväl demonstrationer, informationskampanjer och utgivningen av tidskrifter som kamp mot rasistiska grupper och praktiskt arbete med flyktingar. Stoppa rasismen syftar till att mobilisera brett inom civilsamhället och får illustrera en pragmatisk antirasistisk aktör, som domineras av vänsteraktiva men tonar ned samhällskritiken utåt till förmån för samlande paroller. Organisationen lyckas mobilisera tusentals människor och fungerar under en period som nav för hela den antirasistiska rörelsen. Med tiden blir dock skillnaderna mellan radikala, moderata och pragmatiska angreppssätt allt tydligare, arbetet börjar halta och organisationens medlemmar drar åt olika håll. Under 1990-talet hårdnar tonen i den samhällspolitiska debatten och rasistiska åsikter blir allt mer legitima. Sverige befinner sig i en ekonomisk kris, Ny demokrati får 6,7 procent i riksdagsvalet 1991 och den våldsamma rasistiska gatuaktivismen tilltar.
Stoppa rasismen har spelat ut sin roll och en ny antirasistisk rörelsevåg bryter fram. Jämte tittar närmare på två organisationer inom fjärde vågen: nätverket Antifascistisk aktion och Samling mot rasism och diskriminering. Samling spelar en marginell roll medan AFA växer till ett stort nätverk som under en period har initiativet inom den antirasistiska rörelsen. Man för avancerade strategiska, teoretiska och organisatoriska diskussioner, vinner mark och acceptans med lokalgrupper i hela landet. AFA lyckas också pressa tillbaka den fascistiska gatumobiliseringen, vilket får betraktas som en avgörande seger. Avsnittet om AFA är avhandlingens starkaste och mest intressanta. Jämtes tillvägagångssätt är detsamma i alla tre fallstudier, men den sakliga ton som anläggs, avsaknaden av moraliska pekpinnar och det rika källmaterial som tillgåtts möjliggör en skildring av nätverket som är oöverträffad så vitt jag vet.
Som författaren själv skriver: ”Få grupper är så stigmatiserade och kontroversiella. AFA:s användande av militanta metoder har lett till ett kraftigt avståndstagande där AFA ofta förstås som ett alltigenom handlingsorienterat aktivistnätverk utan bakomliggande analys. Den empiriska genomgången visar att den i samhället vanligt förekommande förståelsen av AFA:s aktivitet som ett ungdomligt sökande efter t.ex. spänning, identitet och tillhörighet utgör en förenklad, och i flera fall missvisande, bild av verksamheten.” Jämte presenterar i stället en komplex bild av verksamheten inom AFA, som omfattar såväl styrkor som svagheter. Få lär till exempel känna till att AFA introducerade triple oppression-, eller förtryckssamverkansteorin i Sverige, som senare kom att leta sig in i akademin under namnet intersektionalitet. Teorins grundläggande antagande är att olika former av förtryck samverkar med och förstärker varandra.
Rasism, sexism och förtrycket av arbetarklassen inom klassamhället ses som parallella och likvärda strukturer som inte kan förstås och bekämpas var för sig. Flera av de frågor som diskuteras i dagens antirasistiska debatter har redan behandlats inom AFA, som frågan om vem som kan eller bör definiera ett förtryck. Är det enbart den förtryckte själv eller kan personer utan en levd erfarenhet av ett förtryck ändå utveckla en teoretisk och strategisk förståelse av det? För alla som är intresserade av sådana frågor finns det ett stort värde i att läsa fallstudien om AFA, där de möjligheter och problem som kan öppnas upp vid tillämpning av teorin om förtryckssamverkan diskuteras ingående. Debatten behöver inte börja om på ruta ett varje gång.
En brist i analysen av AFA är att inga kvinnliga medlemmar tycks ha intervjuats. Det talas en del om den feministiska närvaron inom nätverket, men inga kvinnor hörs i frågan. Samling mot rasism och diskriminering fungerar avslutningsvis som exempel på en moderat aktör. Organisationen bildas formellt år 1998 med det uttalade syftet att arbeta gentemot etablerade institutioner.
Man vill samla krafter inom riksdagspartier, fackföreningar, religiösa samfund, minoritetsorganisationer och hjälporganisationer för att fungera som antirasistisk ”blåslampa och referensgrupp”. Att få erkännande från och inflytande över det offentliga är målsättningen. ”Vi vill verka för att minoriteters representation i samhället ökar inom poliskår, i media, i politiken, m.m.” står det att läsa i Samlings programförklaring. Organisationen präglas initialt av en hög grad av tilltro till samhället och man söker ekonomiskt stöd från Integrationsverket och även EU-bidrag för att komma igång.
De intervjuade aktivisterna beskriver ett initialt positivt och uppmuntrande bemötandet från statens håll. Samling utlovas ekonomiska medel för att starta upp ett antirasistiskt center. Efter lång väntan inser man dock att pengarna kommer att utebli. Staten instiftar i stället sina egna antirasistiska organ, utan att involvera Samling i arbetet.
Karriäristerna flyr och tilltron hos de kvarvarande aktiva förbyts i bitter misstänksamhet. Den fjärde vågens antirasism ebbar ut under 2000-talets första år. I samband med händelserna vid EU-toppmötet i Göteborg 2001 drabbas AFA:s medlemmar av hård repression från polis och rättsväsen. Nätverket utdefinieras och marginaliseras, även av flertalet inom den etablerade vänstern.
Samling lägger ned sin verksamhet år 2002. Den aktör som stärker sina positioner här är staten, vars strategier mot den antirasistiska rörelsen sammanfattas av Jämte som (1) utdefiniering och exkludering, (2) etablerandet av konkurrens och (3) kooptering.
Med kooptering menas att organisationer ”kuppas”, vilket moderata aktörer som arbetar nära statliga institutioner är mer sårbara för. Utdefiniering och exkludering drabbar oftast de radikala aktörerna inom rörelsen, tydligt i statens nyligen framlagda och hårt kritiserade extremismutredning ”När vi bryr oss”, där AFA jämställs med nazister.
De pragmatiska aktörerna bemöts oftare med konkurrens, vilket i fallet Stoppa rasismen illustreras genom konflikterna med SSU och de övriga ungdomsförbundens kampanj ”Rör inte min kompis” under 1980-talets senare hälft. Det är slående hur många konflikter inom och kring den antirasistiska rörelsen som återkommit genom historien.
Jämte ringar in och diskuterar dessa: hur bygger man allianser och mobiliserar brett utan att göra avkall på sin analys? Vilka internstrukturer måste byggas upp för att garantera organisationens oberoende? Hur håller en organisation samman inåt och hur växer den? Hur ska man förhålla sig till staten? Hur militanta metoder kan man använda och hur är en organisation militant på ett fungerande sätt?
I Antirasismens många ansikten presenteras olika svar på dessa frågor, som alla organiserade eller intresserade antirasister kan ha stor nytta av att diskutera. Avhandlingen lämpar sig utmärkt för en läsecirkel och finns tillgänglig i pdf-format på nätet. Den med begränsat intresse av statsvetenskaplig teoribildning kan fokusera på fallstudierna och diskussionskapitlen. Inför den femte antirasistiska rörelsevåg som är i färd med att bryta fram är det viktigt att vi står rustade med kunskap om tidigare organiseringsformer, erfarenheter, misstag och styrkor.
