Den senaste tidens uppmärksammade fall av friande våldtäktsdomar har skapat stark opinion för en så kallad samtyckeslagstiftning. Syftet är i princip att stärka offrets ställning i domstolarna. Kritikerna till en sådan lagreglering har påtalat att en samtyckeslag till stor del är en symbolisk handling med mycket litet – om ens något – juridiskt värde.
Bortsett från den uppenbara rättssäkerhetsproblematiken i en samtyckesreglering, som förskjuter delar av bevisbördan från den anklagande till den anklagade, så har troligen bägge sidor rätt. En samtyckeslag skulle i princip inte underlätta i själva skuldfrågan. Det är å andra sidan högst troligt att en sådan lagskärpning på sikt skulle bidra till en avskräckande och positivt normbildande effekt på oönskade sexuella attityder i samhället.
I stället för att diskutera symbollagstiftning, eller som kritikerna gjort fokuserat på vad som inte bör göras, borde vi alla kanske i ett tidigare skede ha diskuterat verkligt framkomliga och ändamålsenliga alternativ. De drabbade kvinnorna hjälps trots allt inte av politiska slagträn, utan av snabba och effektiva åtgärder. Ett sådant alternativ skulle kunna vara att utvidga ansvarsområdet för våldtäkt till att i vissa fall även omfatta ett handlande som utförts genom den misstänktes oaktsamhet och inte bara med uppsåt, som i dagsläget i praktiken utgör den stora tröskeln i bevishänseende.
Teoretiskt sett skulle lagen då kunna ålägga individer en plikt att, under vissa omständigheter, iaktta en miniminivå av aktsamhet vid sexuella kontakter. Man skulle tvingas ta rimlig hänsyn till den andres förutsättningar, utsatthet och position i övrigt för att gå fri från ansvar.
Åklagaren skulle naturligtvis även i fortsättningen tvingas bevisa att personen i fråga inte har varit tillräckligt aktsam i sitt agerande, men plikten skulle finnas där och därmed skyldigheten att svara på frågor rörande den. Fokus i rättssalen skulle på köpet skifta från offer till misstänkt gärningsman. I grunden innebär en sådan lagreglering en allmän skyldighet att undersöka och kontrollera att ömsesidighet inför sexuella kontakter finns. En rättslig mekanism som borde tillfredsställa de flesta läger, men som framför allt skulle ge de drabbade lite mer rättvisa. Dock borde inte frågan, som Beatrice Ask nu föreslagit, grävas ned i en evig utredning. Försenad rättvisa är som bekant, en förnekad sådan.

