I somras uppmärksammade föreningen Vallonbruken i Uppland för andra året i rad arbetarna på järnbruken i Uppland. Detta genom den så kallade Vallonbruksveckan, där utställningar och evenemang och guidade turer utgör kunskapsbasen för hur det såg ut från 1600-talet och framåt för vallonättlingarna. Fokus i år var de där arbetarna som troligtvis slet mest, men som syntes minst. Som ansågs vara kuggen i hjulet, men som ändå glömdes bort i historieböckerna. Arbetarna som hade stora arbetsuppgifter, men inget betalt. Kvinnorna.
Strömsholms bruk i Tierps kommun ordnade i samband med Vallonbruksveckan en utställning med namnet Kvinnorna och bruken. Utställningen visade med hjälp av föremål, bilder och texter kvinnornas arbete från morgon till kväll, året runt.
Det vi i dag ser när vi besöker bruken och herrgårdarna i Uppland är mäktiga byggnader och brukskomplex längs välskötta gator. Det var Louis De Geer, finansmannen från Amsterdam, som anlade ett antal järnbruk i Uppland. Sveriges järnmalm hade stor potential och de Geer importerade arbetskraft från Vallonien, i nuvarande Belgien. Det så kallade vallonsmidet och den fina kvaliteten på järnmalm som togs från Dannemora gruvor i Uppland gjorde Sverige till värdsledande inom järnhantering. De största och mest framgångsrika bruken var Lövstabruk, Österby, Forsmark och Gimo. Bruken var självförsörjande och här fanns smeder, smältare och sågverksarbetare, men också statare som endast fick sin lön i mat.
Arbetarna bodde på området och erhöll en viss trygghet och garanti att inte svälta, vilket annars var vanligt på landsbygden vid 1800-talets slut. Men av vinsterna bruken erhöll från järnproduktionen fick arbetarna knappt något.
Arbetsförhållandena var svåra. Arbetarna var utslitna vid 55 års ålder. I boken Vallonbruksminnen samlar etnologen Olov Isaksson minnen och berättelser ifrån de män som levde och jobbade på de olika bruken i Uppland i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet. Här går att läsa om hur arbetarna hamnade i beroendeställning till sin patron då deras avlöning inte räckte till för att kunna kvittera ut spannmål vid magasinen. Därför växte skulden och beroendet av arbetsköparen hos de anställda, vilket säkrade dennes arbetskraft.
Flera i boken kan vittna om att arbetarna tappade vilja att stå upp för sig själva. Det fanns en passiv stämning som troligtvis orsakades av att patronerna styrde med hård hand och ”tålde ingen sturskhet”. Mellan jul och nyår 1867 utbröt en strejk i Dannemora gruva på grund av minskad ranson av råg och korn. I januari skrev disponenten Ludvig af Ugglas ett brev till de strejkade, där han klargjorde att arbetarna fick leva med förändringen, och den som satte sig upp mot denna skulle straffas. Arbetarna hade inget annat val än att återgå till arbetet, med de försämrade villkoren.
Men den grupp arbetare som fick dra det största lasset skildras tyvärr inte i lika hög grad som männen. Kvinnorna ansågs hålla ihop hemmet och ekonomin, de var den bärande bjälken för att familjen och samhället skulle fungera. Men lika viktig som kvinnan ansågs vara, lika mycket togs hon för given eller stod lägst i hierarkin. Vid de stora festligheterna vid midsommar där brukspatroner och arbetare faktiskt kunde festa ihop var kvinnorna tillsammans med barnen förpassade till ”kaffefester i lägenheterna”.
Mannen åkte iväg för en veckas arbete på söndagskvällen, arbetade fyra timmar åt gången, sov därefter fyra timmar och sedan arbetade han igen. Hem kom han på lördagen. Hustrun var hemma och skötte tvätt, skörd, boskapsskötsel, barn. Mannen gick till jobbet i rena kläder men kom hem med smuts och sot ända in i sprickorna i händerna. Därför var det viktigt att rena kläder alltid fanns att tillgå för mannen som skulle till jobbet redan dagen därpå. Lappning, lagning och tvätt fick skötas på nätterna.
Det var också kvinnorna som tillverkade kläderna. På hösten och i början av vintern gick spinnrockarna varma från morgon till kväll. Efter jul började kvinnorna väva, vilket skapade tyg och lärft. Kläderna var slitstarka så att de kunde hålla i många år.
Under hösten skördade kvinnorna lin, skördade grönsakerna och potatisen, samlade in höet och lövet till foder, tvättade höstbyken, plockade och syltade lingon och storbakade hårt bröd. Grisen som slaktades till hösten styckades och saltades. Kvinnorna lagade blodkorv och paltbröd, pölsa, korv, hacksylta, grynkorv, leverpastej, levergryta och grisfötter.
Under vintern satte kvinnorna upp väv, vävde linet i vävstolen, till skjortor, lakan och handdukar, samt vävde trasmattor och tyger. Och så skulle det bakas till julen. Våren ägnades åt vårstädning och vårbyk, till att så lin och andra frön och sätta potatis. Sommartid plockade kvinnorna bär, syltade och saftade, saltade fisken och samlade löv som skulle torka till foder.
Kvinnorna gick alltid upp först och kom i säng sist. De beskrivs av söner och bekanta som märkligt starka och med en ofattbar förmåga att skapa drägliga förhållanden med det lilla de hade. Men många dukade också under både av det tunga ansvaret och av lungsoten som härjade då.
Kvinnans arbetsuppgifter ansågs viktiga men självklara, och ingenting män befattade sig med. Men på 18- och 1900-talet ansågs också det ekonomiska vara ett ”kvinnogöra”.
Det var kvinnan som såg till att lönen skulle räcka hela månaden, och det var hennes ansvar att med skottkärra och säckar bege sig till sädesmagasinet och kvittera ut korn och säd, tillsammans med de andra mödrarna. Trots det tunga arbete det innebar att lyfta och bära dessa säckar ansågs det nedsättande för en man att befatta sig med ett sådant arbete.
I Olov Isakssons bok berättas då och då om de storslagna kvinnorna, de starka och viktiga arbetarna. Men inte någon gång får mödrarna eller döttrarna berätta själva om hur det var. Det är männen i boken som skildrar kvinnornas liv och det är männen som berättar om hur tungt det var. Det kan tyckas märkvärdigt, då männen inte utförde kvinnornas jobb. Hierarkin och de patriarkala förhållandena lyser igenom bladen och får fortfarande forma kvinnornas historia.
Kvinnornas arbete då beskrivs som ett viktigt kugghjul.
Men uppskattning betalar ingen mat. Och uppskattning bakade inte brödet åt den husmor som brast i gråt när mjölnaren berättade att hon inte skulle få mala sin säd förrän om ett par dygn.
Kvinnorna var inte kuvade och tystlåtna, kutryggiga av mannens hand. Det slitsamma arbetet för både männen och kvinnorna förenade dem förmodligen på ett sätt som kanske inte borgerlighetens ideal kunde uppfylla. Båda fyllde de ett syfte som var viktigt för brukssamhället. Och båda är de förmödrar och förfäder till arbetarrörelsen som kom till efter industrialiseringens intåg. Vad som kan kännas orättvist är den hierarkiska ordning som fortfarande i dag styr arbetsuppgifter och värdering av arbetsuppgifter.
Arvet från våra förmödrar lämnar en bitter eftersmak. Kvinnor jobbar fortfarande hårdast, men nu i form av både lönat och oavlönat arbete. Kvinnor tar fortfarande mest ansvar i hemmet och tjänar minst. Männens arbete uppskattas och värderas fortfarande högst. Frågan är vilka röster som får forma framtidens historieböcker om kvinnorna.
