Med The Wolf of Wall Street har Martin Scorsese gjort världens kanske dyraste reklamfilm. Efter att ha gestaltats av Leonardo DiCaprio lär huvudpersonen – före detta finanssvindlaren, numera ”motivationstalaren” – Jordan Belfort aldrig sakna uppdrag. Från första till sista filmruta presenteras han som mannen som kan sälja det värdelösa dyrt till vem som helst. Och som dessutom har förmågan att lära nästan vem som helst att göra det samma. Han är med andra ord den amerikanska drömmen förkroppsligad, i dess allra mest nyliberala form. En gång i tiden började den drömmen med två tomma händer vars innehavare sedan uppfann eller (lånade pengar för att köpa arbetskraft som) tillverkade någonting briljant, som sedan såldes för en massa pengar. Numera hoppar man över mittpartiet och går direkt till försäljningen.
Det ryktades på förhand att filmen skulle vara en kritik av finansindustrins moraliska brister. Och visst framställs Jordan Belfort och hans hantlangare på finansbolaget Stratton Oakmont som masskonsumenter av knark och köpsex som gärna lättar upp stämningen på kontoret med en omgång dvärgkastning. Och Jordan Belforts affärsidé – att lura investerare på pengar genom att blåsa upp kurserna på i grunden värdelösa värdepapper – skildras i detalj. Men kritiken är helt ersatt med fascination.
Det beror framför allt på att offren är helt osynliga. Vi ser ingen som förlorar jobb, hem eller pension. The Wolf of Wall Street är lite som en version av Oliver Stones klassiska Wall Street (1987) fast med alla scener med Martin Sheen och de andra arbetarna på flygbolaget Bluestar bortklippta. Vi får förstås inte heller följa med hem till de prostituerade eller de kortväxta för att se hur de mår efter en dag på kontoret.
Nej, det är allt ljus på Jordan Belfort som gäller här. Han får första och sista ordet, och de flesta däremellan också. Hans energi, hans charm, hans okuvliga entreprenörsanda – till och med i fängelset – ställer allt och alla i skuggan. Det är ofrånkomligt att en sådan naturkraft måste få synda lite. Vi kan inte stänga in honom i det politiskt korrekta. Jämfört med honom är vi vanliga dödliga bara patetiska nollor som i bästa fall kan hoppas på att få sitta med blocket i hand i väntan på att få motta mästarens visdom, som föreläsningspubliken i slutet på filmen. Man skulle nästan kunna tro att Jordan Belfort själv skrivit manus. Och det har han ju i det närmaste gjort också, eftersom filmen bygger på hans självbiografi och han dessutom personligen lärt Leonardo DiCaprio hur man rätt spelar ett metakvalon-rus (metakvalon, mest känd under märkesnamnet Quaalude, var favoritdrogen på Stratton Oakmont).
Konflikten i den här filmen är varken den mellan arbete och kapital eller ens den mellan finanskapitalister och (små eller medelstora) sparare/investerare. Dessa grupper är uppenbarligen av lika marginellt intresse för Martin Scorsese som för våra regeringar. Men en konflikt mellan stor och liten, mellan uppstickare och etablissemang, är förstås ofrånkomlig i en film av den här sorten. Och det är här som upphovspersonerna slutligen knyter oss känslomässigt till huvudpersonen och gör klassisk högerpopulism av det hela. För medelklasskillen Jordan Belfort må ha blivit rik nog att ha helikopter och lyxjakt, men han var inte för stor för att straffas (en liten smula i alla fall). Här ställs han i motsats till Wall Streets verkliga giganter som manipulerar internationella räntor
i stället för ettöresaktier. I jämförelse med de senare och med den statsapparat, representerad av FBI, som slutligen sätter stopp för honom får Jordan Belfort därför till och med dra på sig offerkoftan en stund. Alla roller åt Jordan Belfort med andra ord.
Martin Scorsese och Leonardo DiCaprio har gjort någonting liknande förut, i det rentvättade hjälteporträttet av den obehaglige rasisten Howard Hughes i The Aviator för ett decennium sedan. Men det är en betydligt mer sentida Di- Caprio-roll som först kommer i tankarna här. Den som Jay Gatsby i den kritiserade filmversionen av F. Scott Fitzgeralds roman förra året. Den verkliga tragedin i Den store Gatsby (såväl i den ganska överskattade romanen som i Baz Luhrmanns plastiga spektakel) har inte med den totalt ointressanta titelpersonens kärlek till sin Daisy att göra. Den ligger i stället i berättarens/författarens/regissörens/vår fortsatta fascination för dessa män, de ”storslagna uppkomlingarna”, de kapitalistiska ”rebellerna”, och deras överdådiga leverne. I relation till Jay Gatsby är och förblir berättarrösten Nick Carraway en hopplös groupie. Det samma gäller för Martin Scorsese i förhållande till Jordan Belfort. Skillnaden är att, medan Den store Gatsby som berättelse räddas av intressanta biroller, finns det bara plats för Jordan Belfort här.
