Den slovenske filosofen Slavoj Zizek brukar säga att om det är något vi kan lära av oss psykoanalysen är det att vi måste ta ansvar för våra drömmar. Det är just precis vad vi försöker göra här på kultursidorna. Ta ansvar för våra kollektiva drömmar, vår kultur. Den uppstår ju inte ur tomma intet utan är både resultat och upphov till den verklighet vi lever i.
Som jag ser det har vi några olika huvuduppgifter. Vi ska tipsa om bra kultur du kanske inte känner till och vi ska granska kultur du troligen är bekant med. Vi ska också granska medie- och kulturindustri, både till form och innehåll. Under året har vi sakta men säkert genomfört en förändring. Vi tipsar mer sällan om smal kultur vi själva gillar och skriver oftare om bred kultur som vi både gillar och ogillar och som många tar del av. Vi skriver exempelvis ofta om film, gärna Hollywoodfilmer, delvis för att många ser dem och att det enligt min mening ofta saknas intelligent kritik av dem. Även om det givetvis finns undantag som tidningen FLM och Kino i P1.
Kultur med tydlig politisk avsändare och budskap hoppar vi ofta över. Inte för att jag nästan alltid tycker den är dålig, för det tycker jag, utan för att annan vänstermedia rapporterar om den. Och vad är poängen med läsa om samma böcker, filmer och musik ur samma perspektiv på flera ställen?
Om det här är rätt väg att gå återstår att se. Men jag är övertygad om att ett väldigt bra sätt att ta ansvar för våra gemensamma drömmar är att även ge sig ut utanför hemmaplanen, ut i det sankaste borgerliga träskmarker, vrida och vända på saker och beskåda dem ur ett tydligt klassperspektiv.
Som en liten kompensation tipsar vi här om sådant vi tycker om. Hoppas vi ses igen nästa år!
Fredrik Edin
…litteratur
Årets bok:
Athena Farrokhzad Vitsvit
En serie dikter om en uppväxt. Den inleds med ”Min familj anlände hit i en marxistisk idétradition…” och sedan blir det bara bättre och bättre. Genom att skildra det lilla, personliga och familjära ställer Vitsvit samtidigt svåra frågor om klass och etnicitet. Att läsa boken är som att ta en promenad tillsammans med Frantz Fanon och Sonja Åkesson genom det som en gång var ett folkhem.
Andra bra böcker:
Kajsa Ekis Ekman
Skulden: Eurokrisen sedd från Aten
En halvsanning är som bekant också en lögn. Och sällan har väl fakta utnyttjats så kreativt, och destruktivt, som i fallet Grekland. Med lösryckta siffror och grumlig demagogi har den grekiska arbetarklassen ärekränkts av EU:s elit. Kajsa Ekis Ekman återupprättar ett folk i årets viktigaste reportagebok.
Linn Hansén
Gå till historien
Byråkratiskt språk och terminologi har lockat många poeter, så många att greppet i sig sällan räcker för att en text ska nå verkshöjd. Hos Linn Hansén är detta aldrig ett problem. Gå till historien är kanske inte lika självklar som förra boken Ta i trä men innehåller minst lika många lysande formuleringar.
Olga Ravn
Jag äter mig själv som ljung
Den danska poeten Olga Ravns debut är en ganska stortartad sådan. Eller, storartad förresten: klibbig, växande, rytmisk, bultande, är allihop bättre ord. Skillnaden mellan Ravn och många andra som skriver så här fysisk poesi är tätheten: här finns knappt ett ord som inte tycks vägt på den finaste av vågar.
Andrzej Tichý
Kairos
Det har skrivits mycket om kriser i år. Ingen har dock gjort det så vackert och intresseväckande som Tichý. Han tar oss med till 30-talets depression, arabiska våren, 1968 och vi får träffa personer som Karin Boye, Peter Weiss och Gudrun Ensslins man Bernward Vesper.
Charles Reznikoff
Förintelsen
Det första fullständiga verk av amerikanske Charles Reznikoff som givits ut på svenska, och det med den äran. Diktboken Förintelsen är uppbyggd av protokoll från Nürnberg- och Eichmannrättegångarna och erbjuder en sällsynt klar optik att studera de mänskliga avgrunderna genom.
Steve Roggenbuck
If you dont love the moon your an ass hole
Steve Roggenbuck hör till den generation unga amerikanska författare som har vuxit upp på Tumblr i lika hög grad som på biblioteket, vilket efterspeglas i hans poesi. If you dont love the moon your an asshole har undertiteln poems and selfies och innehåller just det. Möjligen är det genialiskt. I alla fall är det något annat.
Jean Genet
Matrosen och stjärnan
Ingen skriver så fysiskt, så smutsigt, så hett som Genet. Ingen annan fångar kärlek råare, vackrare. Och ingen man på jorden är hetare än mördaren Querelle.
Martina Montelius
Främlingsleguanen
Martina Montelius fantastiska skapelse, en fyra och ett halvt år gammal hen letade sig in i mitt hjärta med sina tillrättalagda ord, neuroser och idéer om sakers tillstånd. En rolig roman som är en spegelbild av ett nedmonterat samhälle, fyllt av sorg och ensamhet.
Per Kornhall
Barnexperimentet
För 40 år sedan blev Sverige tillflyktsort för 10 000-tals chilenare som flydde undan diktaturen. Sen importerade vi Pinochets skolpolitik i stället. Per Kornhall klär metodiskt av västvärldens allra mest marknadsvänliga skolsystem, som funkar uselt för precis alla utom de som tjänar pengar på det.
Octave Mirbeau
Lidandets lustgård
Mycket vacker nyutgåva av denna snuskklassiker från 1899. En Markis de Sade för fullvuxna.
Antologi
Ingens mamma
Antologi om kvinnor som självmant valt att inte bli mammor. Feminism, kärnfamiljskritik och idéhistoria blandat med humor och mycket personliga berättelser. Ett ämne som borde vara så självklart att diskutera att det är konstigt att det inte givits ut liknande böcker tidigare.
Henrik Bromander
Korrespondensteorin
Henrik Bromander är kanske mest känd för sina serier men visar med den här novellsamlingen att han mycket väl behärskar även andra uttryck.
Lisa Carlsson, Fredrik Edin, Rebecka Kärde och
Daniel Lindvall
…Film
Årets film:
Återträffen
Skolan kan ha en hel del gemensamt med den slutna mentalvården. På båda institutionerna hittar vi underordnade, utsatta individer som befinner sig där mot sin vilja. Dessutom kan ju den förra leda till den senare. I takt med att både samhället och skolan rustar ned ökar larmrapporterna om ungas psykiska ohälsa. När Anna Odell i sin debutfilm fortsätter att göra konst utifrån sina egna upplevelser är det därför fullt logiskt att hon tar steget bakåt, från åren som patient till åren som mobbingbarn. Obehagligt och befriande på en och samma gång, med en känsla för det sociala spelets psykologi som, förstås, för tankarna till Thomas Vinterbergs Festen.
Annan bra film och TV:
Compliance
Som film betraktad är Compliance långt från något mästerverk. Däremot är den en ytterst obehaglig historia som bygger på ett flertal verkliga händelser. Dessa händelser möjliggörs av en arbetsmarknad där anställda har allt färre rättigheter. Året bästa påminnelse om varför facklig kamp är så viktig.
Elysium
Miljökris, arbetsvillkor anno 1850, förslummade städer och alla borgares våtdröm till gated community i rymden – som all bra science fiction handlar Neill Blomkamps film egentligen om sin egen samtid. Det börjar med drömmar om klassresa och slutar med framgångsrik klasskamp. Årets Hollywoodfilm.
The Act of Killing
Dokumentär om ett av historiens värsta folkmord då den indonesiska regimen på 1960-talet mördade flera miljoner misstänkta kommunistsympatisörer. Ett folkmord som myndigheten Forum för levande historia som upplyser om just folkmord inte nämner ett ord om. Kanske var det fel politisk färg på offren? Tur att Joshua Oppenheimer gör ett så bra jobb med att berätta den här historien.
Turinhästen
En man, en dotter, en gård, en raggig häst, och så Guds död. Ingredienserna är inte särskilt många i den ungerske regissören Béla Tarrs påstått sista film. Likväl är den det mest suggererande som gått på svensk bio i år. Ett fantastiskt verk, ett mer än värdigt avslut på ett stort konstnärskap.
Belleville Baby
I årets mest poetiska dokumentär utforskar Mia Engberg kärlekens politik, det sociala arvet och filmarens ansvar mot dem hen riktar kameran mot. Den personliga berättelsen om Mia och Vincent blir också en politisk skildring av en tid där tekniken låter oss nå varandra överallt, när som helst, men de sociala avstånden ökar.
The Fall
Mörk, snygg och spännande tv-serie om en seriemördare i Belfast. Bäst är polisen spelad av Gillian ”agent Scully” Anderson som tillåts vara stark, egensinnig och ta för sig utan att de måste förklaras med någon typ av diagnos som när det gäller starka kvinor i serier som Homeland och Bron.
The Heat
Inget är så roligt som roliga kvinnor. Speciellt om de är lätt våldsamma. Jag har längtat sen Bridesmaids efter något lika kvalitativt kul och i The Heat stövlade rasande roliga Melissa McCarthy brutalt in, kastade vattenmeloner omkring sig och lindande mig runt sitt lillfinger. Äntligen.
Linda Pira
Den fantastiskt fina serien om en av Sveriges coolaste kvinnor var så stark, så feministisk i sitt intima skildrande av en blivande stjärna och tvåbarnsmamma att jag önskar alla unga tjejer ska få se den och känna pepp, mod och kärlek.
Lisa Carlsson, Fredrik Edin, Rebecka Kärde och
Daniel Lindvall
…musik
Årets album:
Maya Jane Coles
Comfort
Brittisk-japanska Maya Jane Coles album Comfort är stillsammare än något hon gjort tidigare. En rad artister som Karin Park, Miss Kittin och Tricky gästspelar. Comfort har beskyllts för att vara intetsägande, vilket är helt fel. Det är snarare svårt att föreställa sig ett mer lyckat möte mellan house och pop.
Annan bra musik:
Stor
Shere Khan XII
Svensk hiphop har överlag haft ett bra år, med fina släpp från bland andra Adibaz och Lilla Namo. Den kanske största höjdpunkten är dock Shere Khan XIII. Stor, som redan på mixtapen Nya skolans ledare visade att han förtjänade sitt namn, har tillsammans med gänget runt Redline Records skapat en framtida klassiker.
ASAP Rocky
Long. Live. ASAP
Harlems största modenörd släppte äntligen sin skiva som visserligen inte var riktigt lika bra som mixtapen, inte riktigt lika ”jag lägger mig ner på golvet och dör i konvulsioner”-bra, men åh så efterlängtat. Och vi förlåter honom för den där Skrillex-låten eftersom han är så sjukt snygg.
DJ Koze
Amygdala
Stefan ”DJ Koze” Kozalla har som vanligt lyckats blanda sin techno med gammal tysk schlager, lökig pop, Motown och udda samplingar och fått det att låta självklart. En välsignelse för oss som paradoxalt både har konservativ smak och samtidigt förväntar oss att musiken bara ska bli bättre och bättre och bättre.
Author
Forward Forever
Dubstep hade ett riktigt dåligt år. Ett av undantagen är duon Author, särskilt när de samarbetar med reggaepoeten Rider Shafique som är något av vår tids Linton Kwesi Johnson.
Lowriderz
Unplug from the machine
Lowriderz blandar det bästa från Los Angeles gator – som glamrock, pimpade bilar, gängtatueringar, proppfulla burritos, stenhårda beats – och blandar ihop det till musikstilen ”acid crunk” utan att det blir det minsta konstigt. Okej, Det där var inte riktigt sant. Det är jättekonstigt. Men på ett bra sätt.
Ska-P
99%
Vem kan motstå en kör av förtjusande små barnröster som sjunger att de kommer att växa upp till slavar för att pappa saknar cojones nog att göra uppror mot rövarkapitalisterna (”Ali Baba”)? Med första nya albumet på fem år har de spanska ska-punkarna gjort årets soundtrack for the revolution.
Mack Beats
Centrum
Att slungas in i Mack Beats värld är att slungas in i en värld som är naken, drömsk, hård, ljuvlig. Stundtals desperat, stundtals så smärtsam att ögonen tåras. Jag vill alltid vara där.
Lisa Carlsson, Fredrik Edin, Rebecka Kärde och
Daniel Lindvall
