Tunisien 1956. En lag utfärdas som ger kvinnor juridiska rättigheter. Än i dag är det en av arabvärldens mest progressiva lagstiftningar när det gäller kvinnors rättigheter. Lagen avskaffade månggifte, krävde samtycke från båda parter vid äktenskap och gav kvinnan rätt att skilja sig. Den etablerade också en åldersgräns för äktenskap för både flickor (17 år) och pojkar (20 år). Tre år senare, 1959, erhöll Tunisiens kvinnor rätten att rösta och ställa upp i val. Senare samma år valdes den första tunisiska kvinnan in i parlamentet.
Lagen gav dåvarande President Habib Bourguiba, av somliga kallad ”Tunisiens fader”, ytterligare ett smeknamn, ”Kvinnornas befriare”. Den progressiva familjelagen hölls intakt under Zine el-Abidine Ben Alis regim och användes stundtals i marknadsförande syfte för regimen. Tunisien blev känt för sitt, i jämförelse med sina grannländer, progressiva och liberala samhälle.
2011 infördes en lag som gjorde det obligatoriskt att partilistorna alternerade män och kvinnor. Därmed är en fjärdedel av konstitutionssamlingens ledamöter kvinnor.
Efter revolutionen vann det islamistiska partiet Ennahda nära 40 procent av rösterna i Tunisiens första fria demokratiska val sedan landets självständighet, vilket hölls i oktober 2011. Men Ennahdas direktiv och tillväxten av radikala islamistiska grupper i landet har skapat oro över att islamistiska värderingar kommer att påtvingas ett relativt sekulärt samhälle.
Ennahda kallar sig själv ett moderat islamistparti och utlovade inför valet att skydda jämställdheten mellan könen, kvinnans rätt att arbeta, utbilda sig och klä sig fritt.
– Ennahda understryker sin skyldighet gentemot Tunisiens kvinnor och att stärka deras roll i politisk beslutsfattning, för att undvika en tillbakagång gällande sociala framsteg, försäkrade partiledaren Rachid Ghannouchi under en presskonferens efter valet.
Men partiet har väckt uppståndelse, speciellt när Artikel 27 av utkastet till konstitutionstexten använde ”komplementerande” för att beskriva kvinnans position i samhället i förhållande till mannens. Efter stark opposition var ordvalet snart återkallat och ändrat till ”jämställd”. Demonstranter gav sig ut på gatan och sjöng ”Res er upp kvinnor för att era rättigheter ska skyddas i konstitutionen”.
Men Hela Ammar, bildkonstnär och medlem i Tunisiska föreningen för demokratiska kvinnor, är bekymrad över kvinnors framtida situation i landet.
– Ennahda, och en stor del av den mer konservativa delen av befolkningen av samhället, hotar kvinnans rättigheter i dag, säger hon.
Hela Ammar uttrycker oro för att islamistiska värderingar och Sharialagar kommer att influera konstitutionen. Hon är också rädd att konstitutionens ordval kommer att lämnas öppet för tolkning, vilket Ennahda sedan kan utnyttja om partiet sitter kvar vid makten.
Enligt Faouzia Charfi, före detta sekreterare till ministern för högre undervisning, en position som hon frivilligt avgick ifrån 2011, och författare till boken La Science Voilée (om Islam och vetenskap), är Ennahdas inställning till kvinnans plats i samhället tydlig.
– När Ennahdha refererar till kvinnan refererar de inte till individen utan till familjen, säger hon.
Enligt Faouzia Charfi finns det ingen plats för den självständiga kvinnan i ett islamistiskt samhälle. Hon håller inte med om Ennahdas självrubricering som ett moderat islamistiskt parti.
– Det finns ingen moderat islamist. Islamisterna vill införa Sharia. Det är inte en moderat version av samhället, det är det motsatta. Men de vill framstå som moderata, säger hon.
Som exempel på Ennahdas ojämställda syn på könen berättar hon att Ennahda, under den tid hon arbetade för regeringen, förde en diskussion om att separera könen vid universitetet.
– Ennahda ville införa icke-uppblandning av könen vid universitetet, att ha en del för pojkar och en del för flickor, säger hon.
Majoriteten, omkring 60 procent, av Tunisiens universitetsstudenter är i dag kvinnor. Till och med vid Tunisiens ingenjörsskolor, vanligtvis en mansdominerad sektor, är 40 procent av studenterna kvinnor. Men efter examen går majoriteten av kvinnorna ut i arbetslöshet, och andelen arbetslösa kvinnor är dubbelt så stor som andelen arbetslösa män.
En lag från 1981, som förbjöd religionsrelaterad klädsel vid universitetet, ifrågasattes 2012 av unga kvinnliga studenter vilka krävde rätten att få bära slöja. Enligt Ennahdas parlamentsledamot Jawhara Ettis Benmohamed är en av fördelarna i dag, jämfört med före revolutionen, att hon inte längre blir ofredad på grund av sin slöja.
– Tack Gud, vi är nu fria och jag kommer att försvara den här friheten. Jag skulle utan tvekan ge mitt liv för att slippa gå tillbaka till hur det var förut, sade Jawhara Ettis Benmohamed i ett uttalande till France 24 i januari i år.
Enligt Hela Ammar är ekonomisk diskriminering och våld inom hemmet kvinnors största utmaningar i dag. Med den utvecklingen i åtanke menar vissa att revolutionen var en ”förlorad revolution” för kvinnorna, att de nu har blivit bortglömda. Faouzia Charfi håller inte med, enligt henne är problemet att det finns två läger inom islam i dag.
– Kvinnorna är inte bortglömda, men vi måste komma ihåg att det finns två visioner inom samhället som för närvarande är i opposition. Den moderna visionen med de universella värderingarna gällande frihet, och Ennahdas projekt som har ett annat mål för samhället, säger hon.
Men ändå är Faouzia Charfi inte orolig över Ennahdas inflytande över konstitutionen.
– Motståndet är väldigt starkt och situationen är inte längre densamma som under valet. Människor har insett att Ennahda inte är demokratiska utan har visat att man vill islamisera vårt samhälle, säger hon och fortsätter:
– Jag är optimistisk, när man ser alla protester de senaste månaderna så deltar många kvinnor. Vi har ett utvecklat land när det gäller förhållandet mellan män och kvinnor och vi kan inte låta utvecklingen gå tillbaka.
I det får hon medhåll av en före detta UNESCO-anställd, som har arbetat med Tunisiens anställningssektor i tre år men som inte vill uppge sitt namn.
– Kvinnan är framtiden här, säger hon och tillägger att det är tydligt att de tunisiska kvinnorna visar mycket mer beslutsamhet och ambition nu efter revolutionen.
Som bevisat i Algeriet, USA och Iran leder inte revolutionära rörelser alltid till jämställdhet mellan könen. Men trots ovisshet inför framtiden fortsätter Tunisiens kvinnor att kämpa för att hålla landets arv intakt.
