Vintern är här, och eftersom årstidsskillnaderna är så stora så innebär det ganska stora förändringar i hur vi lever. Våra materiella behov ökar i samma takt som siffrorna på den digitala termometern tickar ner.
Jag hittade en annons på blocket. En ensamstående mamma som förtvivlat sökte vinterkläder till sina barn. Hon hade inte råd att köpa, och om någon kunde skänka henne avlagda vinterkläder så skulle hennes barn slippa sitta inne och titta på när andra barn leker i snön denna vinter. Det är inte billigt att klä sig rätt, och för familjer som kämpar för att få pengarna att räcka lika länge som månaden så är varje urvuxen storlek en utmaning.
Olika typer av vantar behövs för att stänga ute olika grader av kyla och fukt. Vantar är en öm punkt för mig. Jag vet hur ont det gör när skinnet spricker för att händerna varit kalla för länge. Hur de torkar ut, och svider. Det sticker i dem när värmen kommer tillbaka.
En klassmarkör som utgörs av en barndom med eller utan riktiga vantar är kallt på mer än ett sätt.
Jag tänker på hur människor har sina källare överfulla av kartonger med saker de aldrig kommer att använda igen, som skulle vara avgörande för barnfamiljen i huset bredvid dem, och känner hur jag blir arg. För mig är det lika dumt som att stå med en smörgås i handen, och en treåring som gråter av hunger framför sig, och spara mackan till ett senare tillfälle. Kan ju vara bra att ha. Man vet aldrig när den kommer till användning. NU kommer den till användning! Nu är bästa tillfället. Det tillfälle du hela tiden väntar på är nu! Antagligen har den spontana solidariteten jag växte upp med, att vuxna känner för barn avtagit, eller så har jag helt enkelt varit förskonad innan jag själv gick från barn till vuxen.
De barn som vuxit upp i en familj med dåligt ställt pratar ofta om hur det är att känna sig utanför. Att behöva sjukanmäla sig när klassen ska åka skidor, eller att sätta sig en bit ifrån när de andra öppnar sina lunchpaket under dagarna då det är orientering.
Medvetenheten hos dessa barn som får välja bort födelsedagskalas för att i stället kunna köpa skor är förkrossade. Även om många barn gråter över orättvisan, så är de i regel förstående inför föräldrarnas situation.
Klassmarkörerna är många. Det kan handla om att föräldrarna inte har råd till tandvård, eller att inte kunna ha färsk frukt och grönsaker hemma. Eller om vantar. Små tumvantar i glada färger som avgör hur någon kommer ihåg sin barndom. Om minnena är fulla av fluffig snö och varm choklad, eller av kalla händer som sticker och gör ont.
Jag känner hur frosten hänger kvar i luften när jag går ut på morgonen. Jag har en varm jacka och kan se skönheten när naturen går i dvala omkring mig. Orättvisan blir som en hård klump i magen.
Följ Linda på Twitter! @dinglarflicka
