På Göteborgs internationella filmfestival i början av året hade kanadensaren Denis Côtés dokumentärfilm Bestiaire svensk premiär. Filmen är helt utan tal och visar i långa och stilla sekvenser djuren i en djurpark i Hemingford, Québec. Ofta möter vi dem mot en bakgrund av höga stängsel eller grå betong- eller plåtväggar. För det mesta gör de ingenting särskilt förutom att stå. Då och då växlar de mellan att ha blicken riktad rakt in i kameralinsen och någonstans runt omkring sig.
Bestiaire är en på många sätt mycket intressant film och har rosats världen över av en så gott som enhällig kritikerkår. Dagen innan dess Parispremiär beskrevs den i Le Monde som en film som går emot alla våra ”vanliga” föreställningar om djur, så som vi möter dem på Youtube, i National Geographic-dokumentärer eller i Disney-filmer. Här visas de i stället ”så som de är: resultatet är fascinerande”. I Libération beskrevs den som någonting mitt emellan ”zoologisk elegi” och ”klinisk fantasi”. Även i Sverige fick filmen ett gott mottagande. I Göteborgs-Posten kunde man läsa att Bestiaire ”väcker svåra frågor, verkligen komplexa”. I Dagens Nyheter kallades den en slags ”visuell meditation” och beskrevs som ”oerhört suggestiv och hypnotisk”.
Vad är det egentligen som Denis Côté har gjort? Och varför är Bestiaire så otroligt laddad? Dess titel är franska för ”bestiarium” – en djurbok som, med anor i antiken, var populär under medeltiden. Bestiarierna var dock inte enbart förteckningar över verkliga djur; ofta innehöll de även beskrivningar av olika fantasidjur som är vanliga i fablernas värld samt behandlade djurens symboliska betydelser inom religionen såväl som inom konsten och litteraturen.
Eftersom Bestiaire helt saknar tal eller text är filmens egentliga budskap inte helt klart. Men titeln verkar åtminstone peka mot möjligheten att se denna film som en sorts förteckning över djur i dag. Utifrån det perspektivet framgår det då någorlunda klart hur djur som till exempel giraffer och schimpanser – djur som vi vanligtvis föreställer oss befinner sig på en savann eller i regnskogen – här givits en helt annan inramning, närmare bestämt av ståltråd, plåt och betong. Det som slår oss i den stunden är att denna nya inramning, trots avsaknaden av någon egentlig natur, ändå inte är helt onaturlig för oss: Genom vita duken ser vi oss själva se djuren på zoo och inte finna det konstigt. Vi möter här djuren så som vi ser dem i verkligheten, inte så som vi brukar se dem på tv eller i film.
Hur höga växlar man ska dra på denna analys är dock inte helt givet. Inte mindre intressant är ändå hur man ska ställa sig till frågor om ”naturlighet” i relationen till våra föreställningar om djur och natur, samt till hur dessa används och porträtteras i vår kultur. Någonting händer utan tvekan med djuren när de infogas i olika kulturella kontexter. Men någonting händer också med oss själva och med vår relation till naturen när vår blick på den (kanske oundvikligt) tillåts bli färgad av olika intressen.
Frågor av detta slag behandlas inom det fält som kommit att kallas animal studies och som på senare år fått ett allt större genomslag. Det är ett tvärvetenskapligt fält som det brukar talas om har sitt ursprung i bland annat Peter Singers Animal Liberation från 1975 och Jaques Derridas föreläsningsserie The Animal That Therefore I Am. Ett exempel på denna tendens finner man i papegojan och dess historia och som det utkommit ett flertal böcker om bara de senaste tio åren. I egenskap av västerlandets talande fågel par excellence har papegojan likt få andra djur använts för att accentuera eller förnedra egenskaper hos människan, något som också kommit att ge den en alldeles särskild plats inom mänsklig kultur, långt ifrån sin ursprungliga, naturliga miljö.
Till exempel signalerar bristen på artbestämningar av papegojan i litteraturens och filmens värld detta. Även det att papegojan förknippas med tal och efterhärmning visar på denna tendens. I det fria härmar papegojan inte andra djur eller fåglar. Det sker endast i fångenskap. Intresset för papegojan i väst har med stor sannolikhet mycket att göra med att den naturligt inte hör hemma i våra delar av världen. Med sina färgglada fjädrar och möjlighet att härma mänskligt tal kom papegojan att fascinera och trollbinda Europa från första början. Den introducerades under 300-talet före vår tideräkning av Alexander den store som funnit den under sina krigståg i Asien.
En av de första vetenskapliga texterna om papegojan kom att skrivas av Aristoteles i dennes Historia Animālium. Här kan man läsa till exempel att den skulle ha en tunga som en människa och skulle bli ursinnig av att dricka vin (med stor sannolikhet endast ett rykte och ingenting han själv bevittnat). En intressant företeelse är att papegojan på grund av sitt tal ansetts vara mer mänsklig än andra djur – trots att det finns många fler fåglar än enbart papegojan som kan lära sig imitera ord och fraser. Av den anledningen har den i kulturella sammanhang ofta också fått representera mänskliga dygder.
Under medeltiden symboliserade till exempel papegojan som undvek regnet en god kristen. Och som Bo Eriksson skriver i sin Bestiarium stod papegojans ljudhärmande förmåga som en uppmaning till människan att i enlighet med papegojan upprepa apostlarnas ord. Papegojan har kommit att spela en något paradoxal roll i västerländskt tänkande. Å ena sidan har den associerats med religion och till och med ansetts helig.
Under romarrikets dagar förknippades den ofta med hoven där den inte sällan kunde ses hälsa kejsaren med ett ”Ave, Caesar”. Men å andra sidan har den samtidigt representerat underkastelse, både naturens förmodade underkastelse under kulturen och slavens underkastelse under kejsaren. För detta har den även fått utstå en hel del grymheter. Man var mer eller mindre överens i Rom om att papegojans huvud var så hårt att det enda sättet att, under inlärningen, tillrättavisa den när den gjorde fel var att slå den hårt i huvudet med ett järnrör.
Under 1500- och 1600-talen förändras papegojans betydelse inom kulturen till att mer närma sig den roll den spelar i dag. Dess härmande förmågor börjar figurera inom satiren som symboler för dumhet och ett oreflekterat tal – det vill säga att ”prata goja”. Från att ha symboliserat en god kristen plockas den upp av kritiker av kyrkan till att fungera som ett satiriskt redskap för att driva med densamma. Även om denna användning först blev vanlig under 1500-talet finns den även att finna i England så tidigt som hos Geoffrey Chaucer. Senare kan man hos till exempel William Shakespeare finna lite drygt ett tiotal passager där papegojor används som metaforer och satiriskt redskap för att driva med främlingars skratt, den berusades ord eller med kvinnlig fåfänga och tal.
Under 1700-talet var det vanligt att framför allt kvinnor – och särskilt de som höll till i den tidens borgerliga salonger – kom att beskrivas som papegojor. Som Londa Schiebinger nämner blev det under 1700-talet allt vanligare att man liknade kvinnor vid fåglar sedan man upptäckt att kvinnor bar ägg i sina äggstockar. Den företeelsen blev vid den här tiden sammankopplad med att papegojan allt oftare kom att symbolisera yta, inövade tomma fraser och jargonger, och allmän dumhet, vilket i mångt och mycket också speglar den tidens syn på just kvinnor.
Djuren har alltid befolkat kulturen, från antika grekiska fabler till modern tecknad film. Och som den korta exposén om papegojan visat är vår syn på djur och natur aldrig fri från politiska och ideologiska intressen, oavsett om det handlar om den romerska kejsarens legitimering av sin makt, kristna budskap eller en nedvärdering av kvinnor och främmande folkslag. Vilken syn på djurvärlden ger egentligen Bestiaire? I en artikel från oktober 2012 i New York Times står det att läsa att Denis Côté vill vara objektiv. Han ska ha sagt i en intervju att han vill undgå att bekänna sida och att folk ska få bestämma själva vad de ska tycka och tänka om det som utspelar sig på bioduken. Bristen på berättande och tal skulle då vara en strategi för att uppnå ett mer eller mindre neutralt betraktande av dessa djur. Artikelförfattaren skriver angående den punkten att Côté har misslyckats om han var ute efter ”objektivitet, som i opartiskhet och neutralitet” och att filmen bär med sig hans subjektiva avtryck i varje tagning. ”Det kan inte vara på annat sätt.”
I denna diskussion framkommer en viktig fråga angående vårt förhållande till naturen, det vill säga den som handlar om objektivitet och själva möjligheten att tillgå ett helt intresselöst perspektiv. Det är en fråga som behöver ställas, särskilt i samband med medier som film och fotografi, vars anspråk på objektivitet ibland kanske alltför lättvindigt tas för givna. Inte minst när det gäller utrotningshotade djur som till exempel papegojan, som aldrig riktigt lyckades repa sig efter modet under 1700- och 1800-talet att ha den som husdjur.
Kanske visar Côtés Bestiaire oss mer vår egen bild av djur i dag än vad det skulle röra sig om en objektiv sådan. För visst innehåller filmen många teman som kan anses framträdande inom just den samtida miljödebatten, så som hanteringen, exploateringen och utnyttjandet av djur och natur, vår bristande kontakt med vår naturliga omgivning – samt frågan om var gränsen egentligen går mellan oss människor och djuren.
