En grupp medelålders män sitter i en ring i en källarlokal och bekänner sitt beroende för varandra. Missbruket – seriemördandet av kvinnor – säger de att man bäst blir av med genom avhållsamhet från att all form av umgänge med potentiella offer. Därför blir det obehagligt när en kvinna gör entré. Slutet bör inte avslöjas, men en ledtråd är att hon också är medlem i en stödgrupp, fast för massmördare i stället för seriemördare. 

Skräckkomedin heter The Meeting och är gjord av den kanadensiska regissören och producenten Karen Lam. Tillsammans med amerikanska Shannon Lark, grundare av den feministiska skräckfilmsfestivalen Viscera, besöker hon Fantastisk filmfestival i Lund (”fantastisk film” är genrerna skräck, action, science fiction och fantasy) första veckan i oktober. Vi träffas i pressrummet i Stadshallen för att prata om kvinnor i filmbranschen och knapra på lantchips. Shannon Lark, som talar snabbt och gestikulerande, grundade Viscera år 2007 i Los Angeles. 

– Jag var själv filmskapare och skådespelare och insåg att det inte fanns någon ordentlig plattform för kvinnor som vill skapa genrefilm. Det fanns inget utrymme där vi kunde stödja och assistera varandra, inte heller någon plats för oss att visa våra filmer på eller på ett intellektuellt plan diskutera vad vi håller på med.

Karen Lam hade märkt av diskrimineringen i sitt arbete som skådespelare där det var mer fokus på hennes utseende och hur mycket hud hon ville visa än på hennes talang. Ingen verkade tro att en tjej kunde regissera lika bra som en kille. Många sa till henne att kvinnor inte gillar fantastisk film (i själva verket utgör de halva publiken, enligt Shannon Lark). Mansdominansen såg hon också i resultatet på vita duken, till exempel i hur våldtäkter skildras. De kvinnliga karaktärerna är offer, flickvänner eller kompisar – men har sällan huvudrollen.  

Kvinnor från hela världen söker in till Viscera med sina filmer och alla får värdefull feedback av juryn. År 2011 höll Viscera en mattcermoni, Bloody Carpet, som blev en succé. Då visades Karen Lams kortfilm Doll House. Hon beskriver mötet med Viscera som att hon ”hittade sin flock”.

The Meeting är Karen Lams senaste kortfilm och en underhållande parodi på att män som brukar våld mot kvinnor ofta dumförklaras för att frånsägas ansvar. Men filmerna som visas på Viscera behöver inte vara en direkt feministisk samhällskritik, även om de alltid är gjorda med medvetenhet om hur genus framställs. Filmerna, alla i de fantastiska genrerna, skiljer sig mycket från varandra. 

– Med Viscera försöker vi visa hur mycket genrefilm kan vara. Filmerna är experimentella. Det finns filmer där tittaren är monster, det finns parodier, satirer och massor av perspektiv”, säger Shannon Lark och berättar därefter att vissa av filmerna är gjorda nästan helt utan budget. Några är gjorda med mobilkamera. När en annan kvinna ser det så tänker hon att det kanske är möjligt för henne också att göra film.

Att alla ska kunna vara med är en av grundtankarna med Viscera, som utöver festivalverksamheten är en ideell organisation för kvinnor i branschen. Organisationen håller i workshops och föreläsningar. 

Visceras tjänster är gratis. Shannon Lark säger att nya tekniken har gjort det möjligt att skapa filmer nästan helt utan budget, och att med utbildning om hur man skapar film kan de flesta göra det. 

– Säg att du verkligen vill skapa film. Du kanske har någon slags kamera men har inte råd att gå i en filmskola – då ska det ändå finnas ett sätt att lära sig hur man gör, förklarar Shannon Lark.

Hon understryker att kvinnorna i organisationen inte konkurrerar med varandra.

– Det här med att det är ett tävlande är bara en illusion. Det handlar om att assistera och utbilda varandra och oss själva så att vi alla kan växa som filmskapare och konstnärer.

Budskapet och Viscera-filmerna sprider Shannon Lark ut i världen. 

– Jag har satt ihop ett paket med kortfilmer och turnerar runt med paketet på festivaler, både i USA och internationellt. Turnén började 2008 och håller på ännu i dag, här på Fantastisk filmfestival i Lund.

Genom turnén skapar de en diskussion kring jämställdhet i filmbranschen på många olika platser i världen. De ger också kvinnor som gör genrefilm möjlighet att genom Viscera knyta nätverk internationellt. I de flesta länder, även Sverige, är det svårare för kvinnor än män att ta sig fram i filmbranschen och näst intill omöjligt att få regissera en storbudgetfilm. 

Finansiellt stöd och utbildning är nästan alltid avgörande för att en person ska kunna förverkliga sin filmidé. Vem som har möjlighet att skapa film och konst är både en jämställdhets- och klassfråga. Sveriges kulturminister Lena Adelsohn-Liljeroth skriver i en mejlintervju att vi når socialt utsatta grupper med en mängd bidrag, stipendier och stöd. Detta ska komplettera exempelvis SFI:s filmstöd.  

Men resurserna fördelas ojämnt. Förra årets gick nio av de tio största filmstöden (tillsammans ca 101,6 miljoner kronor, enligt Svt) till produktioner regisserade av män. Sammanlagt gick bara 27 procent av förra årets filmstöd till kvinnor. Stipendierna och bidragen som kulturministern nämner utgör totalt ca 120 miljoner kronor. Konstnärsnämnden delar ut 9 miljoner, varav hälften till kvinnor. Siffrorna kan sättas i perspektiv genom att jämföras med andra summor i stadsbudgeten, exempelvis de 12 miljarder som det femte jobbskatteavdraget beräknas kosta.  

Kulturministern konstaterar att ”arbetsförhållanden, normer och nätverk styrs i hög grad av män i filmbranschen.” Så vilka konkreta åtgärder tar myndigheterna till? Lena Adelsohn-Liljeroth uppger att filmavtalet sedan år 2000 har haft jämställdhetsmål, och att reglerna i det nya avtalet som gäller sedan januari i år har skärptare regler. Där tar ”parterna tydligt ställning för en jämn fördelning av förhandsstöden”, enligt henne. 

Att på förhand bestämma hur mycket pengar som ska gå till kvinnor anser hon dock inte vara rätt strategi, och hon skriver: ”Jag tror dock inte på en generell kvotering av stödfördelningen.”

Andrea Östlund, som var ansvarig filmkonsulent för Rookieprojektet, tänker annorlunda. Hon ser många olika effektiva verktyg för att skapa en mer jämställd bransch och menar att kvotering under en tidsperiod är ett av dem. Hon kommenterar: 

– Kvotering gör det extremt tydligt för alla vad det är som gäller.

Rookieprojektet var ett tidsbegränsat projekt med full finansiering till fem filmer. Andrea Östlund understryker att det tillkommer andra dimensioner när SFI:s stöd bara är en del av filmbudgeten. Rookieprojektet riktade sig till oetablerade filmskapare och hade som ambition att hitta, enligt Andrea Östlund, ”nya röster, nya berättelser, nya uttryck”. Som ansvarig för att välja ut vilka projekt som skulle stödjas tog hon ett beslut om att kvotera.

– När det fanns pengar till en film kvar ville jag helt enkelt undersöka vad som hände om bara kvinnor kunde söka. Jag gick ut tydligt med det i media och jag var också öppen med i vilken form ansökningarna skulle komma in”, säger hon. Jag kvoterade sista filmen eftersom jag ville undersöka varför det kom in så få projekt med en kvinnlig regissör.

Fördomen att en kvinna genom kvotering skulle kunna få pengar ”bara för att hon är kvinna” menar Andrea Östlund kommer från de som är dåligt insatta i hur hård konkurrensen är.

Av de 190 ansökningarna till de fyra första filmerna hade endast 38 kommit från kvinnor. Till den sista filmen kom 78 ansökningar. Pengarna gick till produktionen av Apflickorna som  regisserades av Lisa Aschan och fick priset Bästa film vid Guldbaggegalan 2012. 

Rookieprojektet är slut och ett nytt liknande initiativ är Moving Sweden som startades i våras. De riktar sig till filmskapare i början av sin karriär men har inte uppgett sig kvotera någon del av budgeten efter kön. 

Viscera får inga pengar alls i statligt stöd. Shannon Lark säger att de just nu gör väldigt mycket med det lilla de har, men drömmer om hur mycket mer de skulle kunna göra om de hade större budget.

 – Jag tror inte att USA:s regering kommer att kliva in i detta ordentligt. Javisst, det finns några stipendier, men konkurrensen om dem är stor.

Fantastisk film, förklarar festivalgrundaren, anser många som delar ut stipendier är för kommersiellt. Hon menar att det är ett missförstånd – fantastisk film är ofta konstnärlig. Till skillnad från manliga regissörer får kvinnor som gör fantastisk film inte heller tillgång till de kommersiella studiornas budgetar. Tendensen är att ju dyrare film, desto mindre chans att en kvinna får regissera. 

Shannon Lark och Karen Lam säger att ansvaret ligger hos alla – regeringar, branschen, recensenter och åskådare. 

– Du röstar med dina dollar, säger Karen Lam. Lägg inte pengar på att se en film som du vet är diskriminerande eller dålig.

För att publiken lättare ska kunna välja att se just filmerna som skildrar kvinnor på ett jämställt  lanserade fyra biografer kopplade till Folkets hus och parker, Wift och Rättviseförmedlingen en ny filmmärkning, ”A-märkningen”, i början av oktober. För att få jämställdhetsmärkningen måste filmen klara Bechdel-testet, som innebär att den måste ha minst två kvinnliga karaktärer. Dessa måste ha namn och tala med varandra om något annat än män. 

Innan Viscerafilmerna visas på Fantastisk filmfestival i Lund samtalar Shannon Lark och Lam med Helene Granqvist från Wift och Carin Bräck, manusförfattare, regissör och lärare, om kvinnors situation i filmbranschen. Framför vita duken säger Helene Granqvist att hon önskar att vi kunde hjälpa varandra mer.

– I stället för att bara se att pengarna inte räcker till alla måste vi se att systemet fördelar dem orättvist.

Hon påpekar att vi borde förvänta oss att de offentliga anslagen fördelas lika mellan män och kvinnor, men att det finns fler dimensioner än procentenheterna.

– Vilket är resultatet som vi ser på duken? Det finns män som regisserar feministiskt och kvinnor som inte gör det.

Shannon Lark håller med om att det är vanligt att kvinnor anammar den manliga blicken, för det är den som är kommersiellt gångbar idag. De önskar sig en större medvetenhet om vad och hur saker skildras, så att filmskapare förstår vilka fördomar och värderingar som de kan råka föra vidare. De kommer överens om att vi behöver filmer från människor med olika genus, etnicitet och social klass. 

– En kvinnas idé om vad skräck är kan vara väldigt, väldigt annorlunda, säger Shannon Lark.

Hon berättar hur vi alla skulle vinna på ett mer jämställt fördelat filmstöd: fler talanger skulle komma fram och fler filmer skapade, skådespelerskor skulle få intressantare roller och de olika erfarenheterna skulle skapa trovärdigare filmkaraktärer. Karen Lam säger:

– Om vi kunde utbilda fler kvinnor – och män, alla som kan få nytta av att lära sig det här hantverket – så ger vi dem möjlighet att berätta sina historier.