Under två välmatade helgkvällar satsar Svt på monarkin. På lördagskvällens bästa sändningstid visas en hyllningskonsert till kung Carl XVI Gustaf från Konserthuset i Stockholm och sedan, på söndagens primetime, intervjun med densamma om dennes fyra första decennier på tronen. Det är ett platt och pinsamt fall.
Några dagar före den svenske kungens kröning i september 1973 störtades Chiles demokratiskt valde president Salvador Allende och 17 år av brutal militärdiktatur kom att förändra landet för all framtid. Familjer splittrades och människor torterades, mördades och försvann. Sverige kom att spela en viktig roll för många av dem som lyckades fly. Tusentals personer fann under 70-talet och en bra bit in på 80-talet en fristad här.
En titt i tv-tablån är därför en skrämmande uppvisning i arrogans från såväl Svt:s högsta ledning som inköpsansvariga. Ingenting tyder på att det blir någon särskild bevakning eller uppmärksammande av händelserna som inte bara påverkade Chile, utan givetvis också Sverige.
Tiousentals barn, födda och uppvuxna här, har sina rötter i Latinamerika och för många av de som flydde och fortfarande bor här – och som också betalar tv-licens – kommer såren aldrig att läka.
Att public service-tv därför väljer att ägna två kvällar åt kungens 40-årsjubileum som statschef är provocerande uruselt. Det finns mängder av dokumentärer, prisbelönta filmer och berättelser om vad som hände i Chile under Augusto Pinochets tid vid makten. Ändå väljer alltså Svt att visa just ingenting annat än Carl Gustaf. Naturligtvis förstår jag att det också måste uppmärksammas, vi har både rojalister och republikaner i landet och alla ska enligt ett allt luddigare public service-avtal få sin del av kakan.
Men inte ett ljud, inte en bild och inte en påminnelse om vad som hände den 11 september 1973.
Inte heller lyfts några kritiska röster om mediabevakningen av kungahuset, kostnaderna för monarkin eller det odemokratiska systemet fram under den två kvällar långa och direktsända Eriksgatan.
Jag vet inte om ansvariga på Svt glömt, eller ännu värre, valt bort Chile ur programtablån men att inte nämna Pinochets blodiga statskupp i något program i samband med den sorgliga 40-årsdagen är ett svek mot alla som kräver något annat än reklamkanalernas glittriga plastprogram.
