Raggaren lever än

Raggarkulturen kom till Sverige tillsammans med rock ’n’ roll och amerikanska bilar i slutet av femtiotalet och var då tveklöst en revolt mot föräldragenerationen och samhället. När jag själv växte upp i bruksorten Hallstahammar och i början av 1990-talet var punkare, minns jag att man var livrädd för de bilburna, berusade busarna med brylkräm i håret. En av mina vänner fick en gång springa för sitt liv, från Tuvessonsgrillen genom Centrumparken, jagad av en raggare som svingade en cykelkedja efter honom. En annan kille fick ansiktet uppskuret med morakniv. Raggarna hatade punkarna och ­deras okrönte kung Eddie Meduza hade till och med skrivit en låt om oss som hette ”Punkjävlar”. 

Det är alltså min personliga erfarenhet och upplevelse av raggarna. Men nyfiken som man är åkte jag nu, 20 år senare upp till Rättvik och landets största raggarträff Classic Car Week, för att lära mig mer om människorna och om hur kulturen ser ut idag.

Omkring 30 000 besökare och 5 000 raggarbilar intar årligen den lilla orten Rättvik, vid Siljans strand. När jag anländer med tåget från Stockholm på torsdagsmorgonen, dagen för den stora crusingen, är samhället fyllt av entusiaster, bilar, marknadsstånd och nyfikna barnfamiljer. Från marknadsstånden vajar sydstatsflaggorna, från bilarna dånar 50-talsrock och dansbandsmusik, doften av avgaser slår emot en i jämna pustar. 

Eftersom den traditionella campingplatsen nere vi sjön är full­bokad sedan länge, har så gott som varje gräsplätt runt omkring stan upplåtits för campande besökare. Själv hänvisas jag med mitt lilla ­kupoltält upp till den tillfälliga campingplatsen i slalombacken, den enda som inte redan är fullsatt. Efter omkring en timmes vandring uppför i gassande solsken, drypande av svett, når jag fram. 

Från den första husvagnen jag passerar ropar två unga raggar­tjejer: ”Hörru du! Kom hit! Du kan bo här hos oss!”. 

Jag nappar på deras erbjudande och blir bjuden på en grogg bestående av tysk vodka och energidryck i pappmugg. Från den lilla stereon spelas Iggesundsgänget. Evelina Yngvesson och Ebba Engvall sjunger med i ”Subba, subba, subba, du får inte komma hit”. De är bästa vänner sedan sju år tillbaka och har varit på plats sedan i lördags.

– I förrgår satte vi två i oss fem flaskor vodka, säger Evelina och skrattar. Så i går tog vi det lite lugnare, men nu kliver vi på’t igen.                            

Ingen av dem har egen bil. Men Evelina säger att det första hon ska köpa, så fort det efterlängtade körkortet är i hamn, är en gammal amerikanare.   

– Det får ju bli något renoveringsobjekt såklart. Jag är inte jättebra på att skruva, men tycker det är väldigt roligt, och man lär sig väl.  

Hemma i Stora Skeby, utanför Säter, har de två en rosa epa-traktor de kör omkring i på helgerna.

– Det finns inget roligare än att bara köra omkring med nedvevad ruta, lyssna på bra musik och skråla med, säger Ebba. 

De förklarar att raggarkulturen fortfarande är ett av de vanligaste livsstilsalternativen för ungdomar på landsbygden, i Dalarna. 

– Valet står mellan att bli hiphoppare eller raggare ungefär. Vi umgås nästan bara med raggare, säger Evelina.   

Men de tycker båda att kulturen har sina baksidor. 

– Alla raggare hatar negrer och röstar på Sverigedemokraterna, det tycker jag är tråkigt. Det finns ju knappt ens några invandrare här i Dalarna, vad är problemet liksom, säger Ebba. 

Däremot upplever de inte att sexismen stör dem. 

– Nästan tvärt om faktiskt. Raggarna är väldigt trevliga mot oss tjejer och inte bara för att vi har stora bröst, säger Evelina. 

Det är tydligt på Classic Car Week att det finns två typer av raggare. De något äldre intresserar sig främst för att få bilarna i toppskick och är inte lika intresserade av festandet och livet runt omkring. 

– De är inte raggare för mig. De är bilintresserade. Det är den typen av människor som bara plockar fram bilen till träffarna, för att visa upp den. Jag tycker man ska ha en bil som man törs använda, ta en öl i och ha roligt med, säger Ebba.   

På bordet mellan oss ligger en skriftlig tillsägelse från campingens föreståndare. Där står i feta bokstäver skrivet: ”Viktigt för fortsatt campingtillstånd. Tyst mellan 23–07”.    

– Vår kompis blev bortkörd häromdagen. Han hade visat kuken för föreståndarens fru, säger Ebba och skrattar. 

Jag lämnar liggunderlag och sovsäck hos tjejerna och blir lovad att få sova på deras golv, i husvagnen till natten. Ett par hundra meter längre in på campingen hittar jag nästa gäng, som består av tjejer och killar från Köping och Södertälje. Köpingsdelen har kommit hit direkt från Dansbandsveckan i Malung. 

Sofia Karlsson från Södertälje menar att tjusningen med raggarkulturen definitivt är den varma gemenskapen, samt att man kan slappna av och vara sig själv. 

– Allt ska vara så jävla modernt i dag, har du inte moderna kläder och en flådig bil så är du ingen. Men det går inte att ha lika roligt i en ny Volvo V70, så är det bara.    

Musiken är en annan viktig faktor. 

– De kan inte göra musik idag, allt är datoriserat. På 1950-talet gick man in i studion och satte allt live, det är mer känsla i det. Sen är ju den här viktig förstås, säger hon med ett brett leende och håller upp grogglaset.

Rasmus Rosendahl från Köping jobbar som truckförare och säger att raggarkulturen utan tvekan hör till arbetarklassen.

– De snobbiga kostymnissarna ser ner på såna som oss. Vi jobbar och sliter i veckorna och åker iväg på sådana här träffar för att roa oss, när vi är lediga. Vi skruvar och fixar själva med bilarna, medan medelklassen köper allt på avbetalning, för att hålla upp en fin fasad utåt, säger han.

Utanför tältet till husvagnen står David Paulssons mintgröna Chevrolet Impala -64 Super Sport, parkerad. Han köpte den för sex veckor sedan och fick ”hetsmeka” för att få den klar till Power Meet, i Västerås.

– Nu har den gått över 600 mil på tre veckor, säger han och skrattar.

Sofia konstaterar att det är en landsbygdskultur och att människor har mycket förutfattade meningar om raggare. 

– Folk tror att vi är drägg som bara super och slåss. 

Apropå det hon just sagt tar jag försiktigt upp frågan om rasismen och homofobin. Sofia nappar blixtsnabbt. 

– Ja, jag röstar på Sverigedemokraterna och skäms inte för det. Varför ska vi ta hit dem, när vi kan hjälpa dem på plats? De får gratis svenskakurser och körkort, men vad får jag?  

– Hejda dig nu Sofia, vädjar Rasmus och fyller i. Jag är inte ­rasist, men man tar in så mycket dåligt folk. Många invandrare tycker likadant. Jag har en jobbarkompis från Syrien som inte ens bryr sig om att lära sig svenska. Det är förjävligt tycker jag, vi är faktiskt i Sverige.   

Jag påminner dem, för deras egen skull, om att jag är journalist och att allt det de säger kan hamna i tidningen. 

– Men jag står för det här. Man är inte rasist för att man har åsikter, säger Sofia.  

Samtidigt som Classic Car Week i Rättvik är i full gång, pågår Pridefestivalen i Stockholm. 

– Det är fan äckligt! Jag spyr rakt ut om jag ser två män kyssas. Men lesbiska tjejer är ändå lite sexiga, säger Sofia. 

Rasmus tycker det är okej så länge de ”ger fan i honom”. 

– Det är väl modernt att vara bög i dag tror jag, men det känns fel. Det är mot naturens lagar, säger han.

Dagen därpå har jag ett inplanerat möte med Classic Car Weeks initiativtagare och ordförande Roland Pettersson. Över en kopp kaffe på hans kontor i folkparken, berättar han att raggarveckan är inne på sitt 22:a år. 

– Första året hade vi 67 husvagnar och ungefär 300 bilar här, så det har växt lite sedan dess, säger han och flinar.  

Roger Pettersson är gammal bilhandlare och åkte under 1980-­talet runt på landets bilträffar och sålde motordelar, från ett marknadsstånd. 

– Jag jobbade på dagarna och festade lite på kvällarna, men det var bara en helg åt gången. Jag tyckte det var lite för lite och gick länge med tankarna på en hel vecka här hemma i Rättvik.      

Kommunen har ändå från början varit positivt inställda till evenemanget som de första 15 åren, varje år växte med sin dubbla storlek. 1995 hade antalet bilar på crusingen blivit så pass många att gatorna genom samhället totalt korkades igen. 

– Det löste vi genom att jag gick in på poliskontoret och bad dem stänga av trafikljusen under crusingkvällen. Generalen för Power Meet trodde jag drev med honom när jag berättade det.   

Roger Pettersson håller med om att raggarna återfinns på landsbygden och hör till arbetarklassen. 

– Det är oftast vanligt folk som sliter hårt på jobbet och vill unna sig något lite extra. De köper en gammal fin amerikanare och tar med sig barnen och frugan till raggarträffen.  

Men han är orolig för återväxten. På hans tid skruvade man själv på bilen och lärde sig vart eftersom.

– I dag har bankfolket och börsnissarna som tidigare såg ner på oss börjat skaffa sig dyra, fina veteranbilar. Men i stället för att försöka sig på att meka och riskera att bli skitiga om händerna, ringer de till allmänna reklamationsnämnden så fort något kärvar ihop.

Återväxten är som sagt något Classic Car Weeks ledning tänker på och därför finns aktiviteter för hela familjen. Förutom crusing, marknad och liveband erbjuds under veckan ett rally med bara kvinnliga deltagare i tidsenliga kläder, anpassade till respektive fordon, mopedrally, utflykt till Orsa björnpark och en medeltidsmarknad med riddarskola för barnen. 

– De första åren hade vi ett lådbilsrally för de yngre. Det är himla roligt för mig som varit med så länge, att se barnen som var här med sina föräldrar de första åren, idag komma hit på egen hand. De tar med sin tjej eller kille för att stolt visa upp platsen där de vann lådbilsrallyt när de var barn.   

Krister, som är ordningsvakt på en av stans restauranger, säger att årets upplaga av Classic Car Week har varit ovanligt lugn och fri från bråk. 

– De som kom hit och ställde till med bråk var framförallt Outlaws Dalarna, men de har upplösts nu eftersom flera av dem sitter inne för mordförsök på en Hells Angels-medlem.  

Bengt Bengtsson sitter på uteserveringen med sina vänner från raggarklubben Straight Pipes och dricker en gin och tonic efter lunchen. Samtliga har skinnväst med klubbemblem på ryggtavlan. Från musikanläggningen spelas ”I Love Rock ’n’ Roll” med Joan Jett. Bengt har på underarmen tatuerat en ängel med avhuggen underkropp och en rakkniv. Han berättar att de nyligen bytt namn från Brunsås Cruisers. 

– Alla skulle göra sig lusiga över namnet och vi tröttnade på att slåss för det, säger han. 

Bengt säger att han främst är raggare för den goda stämningen. 

– Det spelar ingen roll om du har en finbil eller en skrynklig herrgårdsvagn. Får du motorstopp eller soppatorsk är det alltid någon som stannar till och hjälper dig.

Straight Pipes är från Helle­s­åker, tre mil söder om Göteborg, och grabbarna är i Rättvik för att ragga tjejer. 

– Det är många av de lokala tjejerna som verkligen vill härifrån. Min kompis fick en riktig psykoböna efter sig förra året, som aldrig slutade ringa.    

Bengt kör en Chevrolet Caprice, årsmodell -77. Under gårdagens crusing blev han stoppad från att köra in i stan av en funktionär iförd en gammaldags konstapeluniform och spetshjälm. 

– Han tyckte inte att den dög helt enkelt. Antingen satsar du på krom eller så gör man som jag. Hittar du en kvadratdecimeter av plåten på den som är rak blir jag imponerad.

Åskådarna skrattar och pekar när han åker förbi, men Bengt tar det med ro. 

– De som står vid sidan om och tittar på förstår inte att jag legat hela vinterhalvåret i garaget för att få den att rulla.  

Midsommarafton var gänget i Lysekil, på en annan bilträff. Bengt säger att polisen stoppade honom och ägnade 40 minuter åt att hitta något fel på bilen, för att få den av vägen.    

– När de ser min risiga bil tänker de att den är en trafikfara. Men det enda de hade att klaga på var till slut vindrutetorkarna.  

Den gamla konflikten med punkarna säger han är överspelad sedan länge. 

– I dag kan du lyssna på black metal eller dansband, det kvittar. Min kompis Micke här var till och med på Kuggnäsfestivalen i år. Det är ju mest nazistband där, men det ligger ändå nära punken.  

Bengt säger att han och de flesta andra raggare här tror på sydstatsidealet. 

– Negrer är helt enkelt mindre värda. 

Stefan Carlsson sitter med sina vänner Linda, Lejon och Mats i den stora rondellen mitt i stan och tittar på paraden av amerikanare. Stefan är ett par år över 40 och gammal punkrockare. Han säger att många av hans gamla punkvänner i dag konverterat till raggarkulturen och skaffat sig en ”jänkare”. 

Själv har han två stycken Chevor (en från -55 och en från -77), en Dodge 61:a och en Impala 62:a hemma i Nyköping.       

– Raggarna fick respekt för oss punkers när vi skaffade lika fräna bilar som dem. 

Han tycker det är beklagligt att raggarna ofta är så pass inskränkta och intoleranta, men tror att tillströmningen av nytt folk och uppblandningen det för med sig, så småningom kommer leda till bot och bättring. 

Låt oss hoppas att unga tillskott som Ebba och Evelina, såväl som andra bilintresserade i alla åldrar, med mindre hänsyn och förståelse för främlingsfientlighet, sexism och homofobi ger honom rätt. 

 

Publicerad Uppdaterad
16 hours sedan
Kusra på norra Västbanken ligger mellan bosättningen Migdalim och den olagliga utposten Esh Kodesh. Det är en av de palestinska byar som har störst problem med bosättarvåld. Palestinierna kan inte göra mycket för att försvara sig mot bosättarna. Mannen på bilden hoppas att ett staket åtminstone ska fördröja dem. Foto: Yvonne Åsell / TT. Montage: Arbetaren

Veckovers: Huset

Det var en gång ett hus.
Det stod i östra Jerusalem.
I huset fanns ett särskilt ljus,
som det alltid gör i nåns hem.

Så länge hade huset tillhört släkten
att många små i det lärt sig gå,
blivit stora, flyttat ut och sen
kommit dit med sina egna små.

Nu bilar en pappa bort betongen,
ett golv han gjöt när dottern var fem
för att slippa betala rivningen
som staten beordrat av hans hem.

Förra veckan tog han ner taket.
Väggarna slog han ut igår.
Det sades att huset saknade ett
bygglov hans folk aldrig får.

Varför det blev som det blev
är en grym historia, och en lång,
och sagan om huset som orättvisan rev
blev därför att det var en gång.

Publicerad Uppdaterad
1 day sedan
Arbetsplatsolycka utanför Jönköping
Mannen fördes akut till sjukhus med svåra skador. Foto: Johan Nilsson/TT

Man svårt skadad efter olycka på industriområde i Jönköping


En person har förts till sjukhus med svåra skador efter en allvarlig arbetsplatsolycka i ett industriområde strax utanför Jönköping under måndagseftermiddagen.

Det var strax innan 13 på tisdagen som larmet kom till räddningstjänsten. En man hade då fått tunga föremål över sig vid ett företag i Torsvik söder om Jönköping. Både polis och räddningstjänst kallades till platsen och mannen fördes akut till sjukhus med allvarliga skador. 

Olycksplatsen inne på industriområdet har nu spärrats av och en utredning om arbetsplatsolycka har upprättats av polisen.

Publicerad Uppdaterad
2 days sedan
EU-migranter nekas svensk sjukvård
Organisationen Läkare i Världen har träffat flertalet av de 129 personerna som nekats svensk sjukvård. Foto: Emil Langvad/TT och Johan Nilsson/TT

Hård kritik mot Sverige: EU-migranter nekas vård


EU-migranter i Sverige har vid upprepade tillfällen nekats nödvändig vård. Det här slår Europeiska kommittén för sociala rättigheter nu fast efter en anmälan från organisationerna Läkare i Världen och Amnesty.

– Att svenska staten kränker en av de mest grundläggande mänskliga rättigheterna är fullständigt oacceptabelt, säger Anna Johansson, generalsekreterare på Amnesty Sverige i ett uttalande till Svt.

Det rör sig om allt från unga kvinnor som nekats abort till personer som misshandlats men motats bort från vårdkliniker och sjukhus på grund av deras ursprung. Totalt har Amnesty och organisationen Läkare i Världen, som träffat flertalet av personerna bakom de anmälda fallen, anmält den svenska staten för 129 fall där EU-migranter inte fått den vård de har rätt till.

Nu slår Europeiska kommittén för sociala rättigheter fast att Sverige brustit på flera punkter och kritiserar samtidigt staten för diskriminering.

Regeringen tillbakavisar dock anklagelserna men den kristdemokratiska sjukvårdsministern Elisabet Lann skriver i en kommentar till Svt att de nu kommer analysera rapporten och invänta rekommendationer från EU:s ministerråd.

Enligt Amnesty beror problemet med nekad vård på att många redan utsatta EU-migranter saknar det europeiska sjukföräkringskortet som ger rätt till subventionerad vård. Det här på grund av diskriminering i hemländerna.

– Det egna landet har självklart ett ansvar att lösa den här situationen. Men nu handlar det om vad Sverige har för ansvar för att säkerställa att människor får rätt till vård som inte kan vänta, säger Anna Johansson till Svt.

Publicerad Uppdaterad
5 days sedan

Sommarhälsning – ta hand om er i värmen!

Hallå!

Här kommer en hälsning från mig (Alexandra) i Stockholm. Greta befinner sig i Köpenhamn där hon står inför rätta tillsammans med flera andra studenter efter en fredlig protestaktion på universitetet för två år sedan (!), där de krävde att universitetet skulle avbryta sina samarbeten med israeliska universitet.

– Vi står inför rätta medan de verkliga brottslingarna – de som skapar död och förstörelse – och företag och institutioner som hjälper dem, går fria, sa hon på den första rättegångsdagen.

Det är mycket farligt i stora delar av Europa nu, som många av er säkert har läst. Som Aftonbladet skriver upplevde minst 101 miljoner européer temperaturer på över 35 grader under torsdagen. Över 200 värmerelaterade dödsfall har konstaterats i Spanien och hundratals har drunknat i Frankrike. Även Italien rapporterar döda i anslutning till hettan. 

Som jag skrev i en krönika häromdagen hade en 33-årig mamma just kommit hem efter att ha varit och handlat i Carpentras i sydöstra Frankrike i måndags, när hennes två pojkar – en tvååring och en fyraåring – sprang iväg och busade. De gick in i familjens bil och stängde om sig. Dörrarna gick i baklås och eftersom temperaturerna i landet just nu är rekordhöga räckte det med en kort stund, enligt mamman tio minuter eller en kvart, sedan var det för sent. Obduktionen visade att pojkarna dog av ”långvarig exponering för extrem värme”.

Igår hände samma sak i en förort till Paris. En treårig pojke dog.

Det skrämmer mig enormt att det verkar som att inte ens den här typen av fruktansvärda händelser leder till de samtal vi skulle behöva ha – varken i politiken eller i våra personliga liv. Ett och annat inlägg dyker upp som handlar om hur dåligt förberedda vi tycks vara, att klimatanpassningen behöver förbättras. Men det är som att vi helt bortser från det centrala: att utsläppen ökar i en situation när det som krävs är akuta, dramatiska minskningar.

Det är som ett badkar. Vårt badkar är redan fyllt upp till kanten. Eftersom utsläppen stannar i atmosfären i hundratals eller tusentals år så räcker det inte att minska utsläppen – kranen behöver skruvas åt helt. Istället vrider vi alltså upp den och den står nu under högre tryck än någonsin. Givetvis behövs stora anpassningsåtgärder och i det akuta läget behöver fokus ligga på att rädda de människor som hotas av värmen. Men den viktigaste anpassningen är att fokusera på det som FN:s klimatpanel redan 2018 sa krävdes:

Snabba, genomgripande och aldrig tidigare skådade förändringar i varje del av våra samhällen.

Nu tar bloggen en liten paus (om inget oförutsett händer) och är tillbaka i när valrörelsen drar igång igen i augusti. För den som har missat kan jag tipsa om att sommarläsa vad 83-åriga Kader hade att säga i sin väljarintervju. Ett kort utdrag här:

– Det finns fina människor i Sverige som tänker och bryr sig om vad som händer i Palestina och andra länder. Men det politiska klimatet är inte som förr, inte som när jag kom till Sverige. Sverige var det bästa landet i hela Europa. Med ekonomi, med jobb. Folk var vänliga. Men inte nu längre. Jag vet inte varför men Sverige har förändrats mycket. Det var bättre förr.

Ta hand om er under sommarveckorna – svalka er ordentligt! Och hoppas ni får ha viktiga, riktiga samtal med varandra! 

Publicerad Uppdaterad
1 week sedan
Poeten Jesper Lundbys veckovers i Arbetaren. Naina Helén Jåma/TT. Montage: Arbetaren

Veckovers: Den riktige mannen

Den riktige mannen, han försörjer sin familj
– men just den här bara har ingen.
Han undrar så varför, han tänker sig trött,
han söker så hårt efter sanningen.

Ge honom bara ett enkelt svar,
en klar manual han kan följa.
En självklarhet som från självförakt ren
den riktige mannen kan skölja.

Vem vet vart din hjärna tog vägen
framför datorn där i ensamhet?
Vad gror i någon som inte duger?
Vad växer, vad såg du – vem vet?

Allt är en jävla röra, men
kom sätt dig med oss andra här.
Låt oss tala som vänner om
vad ”riktig” och ”människa” är.

Jag tror det är någon som lyssnar,
som hjälper någon annan i nöd.
En som räddar en annan människa
från en orättvis onödig död

– vad tror du?

Publicerad Uppdaterad
1 week sedan
"De enda som tjänar på hög arbetstid är de som lever på att arbetare är utmattade." Foto: Björn Larsson Rosvall/TT. Montage: Arbetaren

Amalthea Frantz:
Nu är företagarna på defensiven

Fler och fler arbetsköpare verkar känna sig hotade av att människors arbetstid kan kortas framöver. Det är ett av få goda tecken i tiden. 

I dagarna börjar Almedalsveckan på Gotland. Ofta utskälld för att vara ett enda kindpussande mellan politiker och storföretag, ett spel som bevakas orimligt mycket av stora medier (nej, vi på tidningen Arbetaren prioriterar inte att åka dit i år heller). 

Samtidigt har det under hela Almedalsveckans historia gjorts engagerade försök att skapa något annat, lyfta röster underifrån. Och vad som letar sig in i programmet säger i bästa fall något om vilka frågor folk bryr sig om på riktigt. 

I år är arbetstidsförkortning en sådan het fråga, sammanfattar tidningen Lag och avtal. Till exempel ordnar arbetsköparorganisationen Teknikföretagen ett seminarium med den defensivt ängsliga rubriken ”Välfärd kräver arbete – varför låtsas vi annat?”. 

Livsviktiga frågor

De senaste åren, för att inte säga decennierna, har den från början mycket ojämlika maktbalansen på arbetsmarknaden tippat mer och mer åt ena sidan: arbetsköparnas, företagsägarnas. Samtidigt som den andra sidan, de anställda, har sett anställningsskyddet urvattnas totalt, medan S-regeringar lagstiftat mot facklig kamp och välfärden monterats ner.

Frågor som i praktiken påverkar anställdas hälsa har länge drivits underifrån, av många fackligt aktiva, och faktiskt även officiellt av ett flertal stora fack: generellt kortad arbetstid, slopat karensavdrag. Men i relativ tysthet. 

Så började det hända något under förra årets avtalsrörelse. Ämnet kortare arbetstid kom upp i ljuset, trots att LO valde att utreda i stället för att kräva. Ett utspel från LO om förhandling med Svenskt Näringsliv kom i stället nu i våras, och möttes förstås med ett ”nej”. Men ämnet letade sig ändå in på förskräckta borgerliga ledarsidor.

Öka pressen underifrån

Fler och fler känner det vansinniga arbetstempot i kroppen. Och i hjärnan. Varför ska vissa slita ut sig, och till exempel ofrivilligt gå ner till deltidslön, samtidigt som de arbetslösa skuldbeläggs och straffas?

Nu pressas krav upp till ytan, inte bara till stora medier utan också till valrörelsen. S, V och MP vill alla ta bort karensavdraget (som inte alls är någon självklarhet i många andra länder). Även partier på högerkanten har börjat öppna för en förändring. 

Miljöpartiet har länge haft kortare arbetstid i sitt program. I år väljer högerliberala Dagens industri att propagera mot just detta.

Inom Socialdemokraterna behandlas frågan om arbetstidsförkortning som vanligt med tvekan, otydlighet och utredningar – men trycket underifrån ökar. 

Det måste öka än mer. Överallt, oavsett vad man röstar, eller inte röstar, på. Låt inte politiker och centralorganisationer begrava frågan igen. 

Mer tid för livet skulle gynna alla anställda, och i förlängningen även sjukskrivna och arbetslösa. 

De enda som tjänar på hög arbetstid är de som lever på att arbetare är utmattade, och samtidigt livrädda för att bli av med jobbet. 

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
Poeten Jesper Lundby skriver veckoverser i tidningen Arbetaren. Claudio Bresciani/TT. Montage: Arbetaren.

Veckovers: Vi kallar det demokrati

Halverade priser på bensin och bussar
ända fram till fjortonde september!
Åt alla små barn gratis Kristersson-pussar!
Grönare gräs! Flera stränder!

Kärnkraft! Vindkraft! Hallonsaft!
Förbjud midsommarstång till jul!
Personaltäthet? Goddag yxskaft!
Inför straffskatt på att vara ful!

Riksdagsspärren lurar i vassen.
Valfläsket brinner! Rösta rätt!
Jag blev Hufflepuff i valkompassen.
Röstboskapen grillas på spett.

Söndagskvällsöppet på Bolaget!
Nyckelring och karamell gratis! Titta!
En kondom med vår logga till samlaget?
Vårt parti skyddar dig bäst från smitta!

Väck från de döda Arne Weise!
Tillverka fossilfritt stål av piss!
Installera i Kebnekaise
världens snabbaste hiss!

Till hösten blir boskapen bitter.
Vi minns, nu när det faller löv,
att höger och vänster skinka sitter
fortfarande på samma röv.

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
Arbetarens och Tidskriften Klass chefredaktörer Amalthea Frantz och Beata Hansson. Foto: Joel Kellgren

Mer plats för berättelser underifrån

Arbetarens prenumeranter kommer framöver få ta del av noveller från Tidskriften Klass, som ges ut av Föreningen Arbetarskrivare.

– Det skönlitterära har i stort sett försvunnit från kultursidorna, Arbetaren inräknad. Går man längre tillbaka har vi en stolt historia av att publicera unga lovande arbetarförfattare, så för oss innebär det här samarbetet en möjlighet att återigen plocka upp just det, säger Amalthea Frantz, chefredaktör på Arbetaren apropå det nya samarbetet med Tidskriften Klass. 

– Klass publicerar så många bra noveller, och att låta fler ta del av deras rika material känns otroligt viktigt, fortsätter hon.

Mer plats för berättelser underifrån – det är syftet med Arbetarens nya samarbete med Tidskriften Klass. Samtidigt som skönlitteraturen ges mindre utrymme i offentligheten är det fler som skriver, och behovet av arbetarperspektiv är stort.

Ömsesidig injektion med energi

– Två redaktioner når ut till fler än vad en gör, och tillsammans ska vi se till att fler kan ta del av samtida arbetarlitteratur. Det blir en ömsesidig injektion med energi, säger Beata Hansson, chefredaktör på Tidskriften Klass. 

Samarbetet innebär att Arbetaren kvartalsvis kommer att publicera noveller och dikter från Föreningen Arbetarskrivare, som ger ut Tidskriften Klass. Först ut är novellen Skyddsökande av Karim Taghana, lärare och översättare från svenska till kurdiska.

Den som tycker om novellen får hålla utkik, ryktet säger att Taghana i detta nu arbetar på sin debutroman. 

Publicerad
2 weeks sedan

Stefan, 70 i Örebro: ”Egoismen är farlig”

Här kommer en liten tillbakablick till tidigare i våras, när Greta och jag gick omkring i centrala Örebro för att träffa väljare. Det första som hände var att vi stötte på lokala representanter för Moderaterna, som stod och bjöd på kaffe på gågatan – och delade ut smörknivar som give aways. 

“Framtiden börjar vid frukostbordet”, stod det på dem.

Vi gick fram och pratade med dem en stund. Högsta prioritet för deras del inför valet var bland annat framkomlighetsfrågor i staden, berättade de. Det var viktigt med cykelvägar och bussar men “bilen har också sin plats” och därför behövdes fler parkeringsplatser.

Det här mötet ägde rum i mars, just efter att Iran hade svarat på Israels och USA:s folkrättsvidriga bombningar av landet genom att attackera andra länder i Mellanöstern. En av representanterna, som inte ville vara med på bild, berättade att “man förstås är medveten om alla krig och allting som händer i världen just nu” och förklarade sedan hur hen själv var berörd:

– Mina föräldrar är fast i Malaysia. De skulle flyga hem via Dubai men flygen går inte.

Vi talade om röda linjer. Har ni några sådana i ert politiska engagemang? Bara en av representanterna hade ett tydligt svar: Hon hade två pappor, berättade hon. Så HBTQI-frågorna var avgörande för henne.

Ingen tyckte att det egna partiet hade passerat några röda linjer dittills.

Vi tackade för samtalet och hann bara en kort bit innan vi passerade en ICA-butik och blev stoppade av en man som presenterade sig som Stefan. Han var 70 år och särskilt intresserad av miljö och klimat, berättade han. Han ställde upp på en intervju men ville inte vara med på bild.

Greta frågade:

 Vad är dina spontana tankar kring inför valrörelsen nu, det politiska läget i Sverige?

Ja, eftersom jag står med dig då… Jag är ju väldigt intresserad av det här med klimatet och sånt. Det är ju något som man ser ut att nedvärdera fullständigt på alla plan. Om man lyssnar på till exempel Johan Rockström eller andra så är det rätt uppenbart vad som sker, sa Stefan.

– Jag är inte jätteengagerad. Men för mig är det viktigt. Jag har barn… Vi kan göra vårt. Alla har ett ansvar. 

Egoismen är ett stort problem, både i politiken och i samhället i stort, menade Stefan.

– Alla tänker på sig, ingen tänker på mig… Det är lite oroande, tycker jag. Det är pengar och pengar och pengar och makt. 

Ser du några ljusglimtar, något hopp någonstans? 

– Ja, det är ju oss, det är vi människor som måste göra någonting. Det finns många som gör. Jag tror ju på människan generellt. Politiken, jag vet inte.

Har du varit engagerad politiskt?

– Nej, inte alls. 

Finns det någon särskild anledning till varför? 

– Nej, det har nog bara inte blivit så. Jag är intresserad, men jag har inte haft någon anledning att… Det har inte blivit av. 

Men om dina vänner sa: “Nu går vi på en demonstration”, så skulle du ha följt med…? 

– Det skulle jag kunna göra och det har jag gjort. Gått i demonstrationer. Men sen att engagera sig politiskt i en kommun eller något sånt där. Om det var så du tänkte… 

Att engagera sig politiskt behöver inte vara att man är i politiska partier eller direkt i politiken.

– Nej, det vet jag. Men jag trodde det var så du menade, sa Stefan.

– Men nog går jag ju och talar om vad jag tycker och skriver vad jag tycker, det gör jag. 

Ja, och det kanske på något sätt är mer värt… 

– Det är väl kanske det som jag jag menar med att människorna… Att man en och en kan påverka.

En reflektion från mig (det är Alexandra som skriver): 

Det här är något som har återkommit i våra intervjuer. Inställningen till politiskt engagemang. Vid sidan av den mycket frekventa kommentaren “jag kan inget om politik” eller “jag är inte insatt” så är det också många som spontant ser på politiskt engagemang som att det per definition innebär att vara partipolitiskt aktiv. På samma sätt verkar många se demokrati som något som man ägnar sig åt vart fjärde år, i samband med allmänna val.

Samtidigt vet vi ju från historien att i princip alla stora samhällsomvandlingar har krävt andra former av demokratiskt engagemang. Ofta i form av civil olydnad. 

För några år sedan stod jag på en motorväg tillsammans med aktivister från Återställ våtmarker. Jag gjorde ett större reportage om dem för Dagens Nyheters Lördagsmagasin och i artikeln intervjuade jag Stellan Vinthagen, professor i fredligt motstånd vid University of Massachusetts Amherst. Han kallade sig ”aktivistforskare” och var själv aktivist men inte i de rörelser han forskade på.

– Jag skulle vilja hävda att nästan varenda fri- och rättighet vi har i den svenska grundlagen är kopplad till historiska folkrörelsers arbete. Man har inte kallat det civil olydnad, men man har utmanat lagar och huvudsakligen fredligt och öppet brutit mot dem. Och sen har makten anpassat sig till detta efterhand – för att undvika någon form av social revolt eller revolution rentav, sa han till mig då.

En utmaning, trodde Stefan utanför ICA i Örebro, är att människor har så lite tid över i sin vardag. Det blir svårt att hinna med motståndet.

– Folk känns så upptagna med sitt. Det är mycket jobb, det ska tjänas pengar och man ska ha det ena och det andra. 

I valet kommer det bli något av partierna han röstat på tidigare, Socialdemokraterna eller Miljöpartiet, sa han. Men ännu hade han inte bestämt sig. Och det är svårt att känna att det spelar så jättestor roll – det finns ju ingen riktig opposition, menade Stefan.

Den här diskussionen, att inget parti har en politik som svarar mot de massiva utmaningarna vi står inför, har för övrigt just lyfts av SVT, som berättar om Arbetarens satsning och den här bloggen i samband med en intervju med MP:s Amanda Lind.

Sista frågan från Greta till Stefan i Örebro:

Finns det något som skulle kunna få dig att bli mer engagerad?

– Jag har själv en allvarlig sjukdom. Så jag mår inte alltid så bra och har varken ork eller energi. Men övergripande tror jag att det som behövs är starka ledare som kan motivera andra att vara med i kampen, sa han.

Det var allt från Örebro för denna gång. En annan sak: 

Några som inte ger sig är alla människor som kämpar för att Bella Aksoy ska få stanna i Sverige. Efter demonstrationen på förvaret för ett par veckor sedan (som jag skrev om här) har det hållits en massa demonstrationer till stöd för henne och det har skrivits väldigt mycket om hennes fall – både i tidningar och på sociala medier. På savebella.org har över 8 600 personer skrivit på ett upprop.

Publicerad Uppdaterad
3 weeks sedan
Poeten Jesper Lundby skriver veckoverser i tidningen Arbetaren. Foto: Joakim Ståhl SVD / TT. Montage: Arbetaren.

Veckovers: Bill Gates pyramid

Jag är en av tusen slavar som bygger åt Microsoft
utanför Gävle, Nordens största serverhall.
Vi kom från elva länder hit, för lönsamhetens skull,
driften blir billig där luften är kall.

Men kallare är människohjärtat som jagar oss
att likna människor mindre än maskiner.
Kropparna går sönder och psykena de knäcks.
Vi svettas fastän nordanvinden viner.

Vi får ingen sjuklön, jobbar sex dagar av sju,
en som stod på sig fick gå samma dag.
Vinden bortom grinden bär dock på löftet om vad
många kan bli, om ensam är svag.

Bakom varje mjukvara, varje moln och app
finns år av slit och slitna människohänder.
Du bakom din skärm, kom ihåg vad jag har sagt.
Tänk ibland på oss som kom från elva länder.

Publicerad Uppdaterad