Raggaren lever än

Raggarkulturen kom till Sverige tillsammans med rock ’n’ roll och amerikanska bilar i slutet av femtiotalet och var då tveklöst en revolt mot föräldragenerationen och samhället. När jag själv växte upp i bruksorten Hallstahammar och i början av 1990-talet var punkare, minns jag att man var livrädd för de bilburna, berusade busarna med brylkräm i håret. En av mina vänner fick en gång springa för sitt liv, från Tuvessonsgrillen genom Centrumparken, jagad av en raggare som svingade en cykelkedja efter honom. En annan kille fick ansiktet uppskuret med morakniv. Raggarna hatade punkarna och ­deras okrönte kung Eddie Meduza hade till och med skrivit en låt om oss som hette ”Punkjävlar”. 

Det är alltså min personliga erfarenhet och upplevelse av raggarna. Men nyfiken som man är åkte jag nu, 20 år senare upp till Rättvik och landets största raggarträff Classic Car Week, för att lära mig mer om människorna och om hur kulturen ser ut idag.

Omkring 30 000 besökare och 5 000 raggarbilar intar årligen den lilla orten Rättvik, vid Siljans strand. När jag anländer med tåget från Stockholm på torsdagsmorgonen, dagen för den stora crusingen, är samhället fyllt av entusiaster, bilar, marknadsstånd och nyfikna barnfamiljer. Från marknadsstånden vajar sydstatsflaggorna, från bilarna dånar 50-talsrock och dansbandsmusik, doften av avgaser slår emot en i jämna pustar. 

Eftersom den traditionella campingplatsen nere vi sjön är full­bokad sedan länge, har så gott som varje gräsplätt runt omkring stan upplåtits för campande besökare. Själv hänvisas jag med mitt lilla ­kupoltält upp till den tillfälliga campingplatsen i slalombacken, den enda som inte redan är fullsatt. Efter omkring en timmes vandring uppför i gassande solsken, drypande av svett, når jag fram. 

Från den första husvagnen jag passerar ropar två unga raggar­tjejer: ”Hörru du! Kom hit! Du kan bo här hos oss!”. 

Jag nappar på deras erbjudande och blir bjuden på en grogg bestående av tysk vodka och energidryck i pappmugg. Från den lilla stereon spelas Iggesundsgänget. Evelina Yngvesson och Ebba Engvall sjunger med i ”Subba, subba, subba, du får inte komma hit”. De är bästa vänner sedan sju år tillbaka och har varit på plats sedan i lördags.

– I förrgår satte vi två i oss fem flaskor vodka, säger Evelina och skrattar. Så i går tog vi det lite lugnare, men nu kliver vi på’t igen.                            

Ingen av dem har egen bil. Men Evelina säger att det första hon ska köpa, så fort det efterlängtade körkortet är i hamn, är en gammal amerikanare.   

– Det får ju bli något renoveringsobjekt såklart. Jag är inte jättebra på att skruva, men tycker det är väldigt roligt, och man lär sig väl.  

Hemma i Stora Skeby, utanför Säter, har de två en rosa epa-traktor de kör omkring i på helgerna.

– Det finns inget roligare än att bara köra omkring med nedvevad ruta, lyssna på bra musik och skråla med, säger Ebba. 

De förklarar att raggarkulturen fortfarande är ett av de vanligaste livsstilsalternativen för ungdomar på landsbygden, i Dalarna. 

– Valet står mellan att bli hiphoppare eller raggare ungefär. Vi umgås nästan bara med raggare, säger Evelina.   

Men de tycker båda att kulturen har sina baksidor. 

– Alla raggare hatar negrer och röstar på Sverigedemokraterna, det tycker jag är tråkigt. Det finns ju knappt ens några invandrare här i Dalarna, vad är problemet liksom, säger Ebba. 

Däremot upplever de inte att sexismen stör dem. 

– Nästan tvärt om faktiskt. Raggarna är väldigt trevliga mot oss tjejer och inte bara för att vi har stora bröst, säger Evelina. 

Det är tydligt på Classic Car Week att det finns två typer av raggare. De något äldre intresserar sig främst för att få bilarna i toppskick och är inte lika intresserade av festandet och livet runt omkring. 

– De är inte raggare för mig. De är bilintresserade. Det är den typen av människor som bara plockar fram bilen till träffarna, för att visa upp den. Jag tycker man ska ha en bil som man törs använda, ta en öl i och ha roligt med, säger Ebba.   

På bordet mellan oss ligger en skriftlig tillsägelse från campingens föreståndare. Där står i feta bokstäver skrivet: ”Viktigt för fortsatt campingtillstånd. Tyst mellan 23–07”.    

– Vår kompis blev bortkörd häromdagen. Han hade visat kuken för föreståndarens fru, säger Ebba och skrattar. 

Jag lämnar liggunderlag och sovsäck hos tjejerna och blir lovad att få sova på deras golv, i husvagnen till natten. Ett par hundra meter längre in på campingen hittar jag nästa gäng, som består av tjejer och killar från Köping och Södertälje. Köpingsdelen har kommit hit direkt från Dansbandsveckan i Malung. 

Sofia Karlsson från Södertälje menar att tjusningen med raggarkulturen definitivt är den varma gemenskapen, samt att man kan slappna av och vara sig själv. 

– Allt ska vara så jävla modernt i dag, har du inte moderna kläder och en flådig bil så är du ingen. Men det går inte att ha lika roligt i en ny Volvo V70, så är det bara.    

Musiken är en annan viktig faktor. 

– De kan inte göra musik idag, allt är datoriserat. På 1950-talet gick man in i studion och satte allt live, det är mer känsla i det. Sen är ju den här viktig förstås, säger hon med ett brett leende och håller upp grogglaset.

Rasmus Rosendahl från Köping jobbar som truckförare och säger att raggarkulturen utan tvekan hör till arbetarklassen.

– De snobbiga kostymnissarna ser ner på såna som oss. Vi jobbar och sliter i veckorna och åker iväg på sådana här träffar för att roa oss, när vi är lediga. Vi skruvar och fixar själva med bilarna, medan medelklassen köper allt på avbetalning, för att hålla upp en fin fasad utåt, säger han.

Utanför tältet till husvagnen står David Paulssons mintgröna Chevrolet Impala -64 Super Sport, parkerad. Han köpte den för sex veckor sedan och fick ”hetsmeka” för att få den klar till Power Meet, i Västerås.

– Nu har den gått över 600 mil på tre veckor, säger han och skrattar.

Sofia konstaterar att det är en landsbygdskultur och att människor har mycket förutfattade meningar om raggare. 

– Folk tror att vi är drägg som bara super och slåss. 

Apropå det hon just sagt tar jag försiktigt upp frågan om rasismen och homofobin. Sofia nappar blixtsnabbt. 

– Ja, jag röstar på Sverigedemokraterna och skäms inte för det. Varför ska vi ta hit dem, när vi kan hjälpa dem på plats? De får gratis svenskakurser och körkort, men vad får jag?  

– Hejda dig nu Sofia, vädjar Rasmus och fyller i. Jag är inte ­rasist, men man tar in så mycket dåligt folk. Många invandrare tycker likadant. Jag har en jobbarkompis från Syrien som inte ens bryr sig om att lära sig svenska. Det är förjävligt tycker jag, vi är faktiskt i Sverige.   

Jag påminner dem, för deras egen skull, om att jag är journalist och att allt det de säger kan hamna i tidningen. 

– Men jag står för det här. Man är inte rasist för att man har åsikter, säger Sofia.  

Samtidigt som Classic Car Week i Rättvik är i full gång, pågår Pridefestivalen i Stockholm. 

– Det är fan äckligt! Jag spyr rakt ut om jag ser två män kyssas. Men lesbiska tjejer är ändå lite sexiga, säger Sofia. 

Rasmus tycker det är okej så länge de ”ger fan i honom”. 

– Det är väl modernt att vara bög i dag tror jag, men det känns fel. Det är mot naturens lagar, säger han.

Dagen därpå har jag ett inplanerat möte med Classic Car Weeks initiativtagare och ordförande Roland Pettersson. Över en kopp kaffe på hans kontor i folkparken, berättar han att raggarveckan är inne på sitt 22:a år. 

– Första året hade vi 67 husvagnar och ungefär 300 bilar här, så det har växt lite sedan dess, säger han och flinar.  

Roger Pettersson är gammal bilhandlare och åkte under 1980-­talet runt på landets bilträffar och sålde motordelar, från ett marknadsstånd. 

– Jag jobbade på dagarna och festade lite på kvällarna, men det var bara en helg åt gången. Jag tyckte det var lite för lite och gick länge med tankarna på en hel vecka här hemma i Rättvik.      

Kommunen har ändå från början varit positivt inställda till evenemanget som de första 15 åren, varje år växte med sin dubbla storlek. 1995 hade antalet bilar på crusingen blivit så pass många att gatorna genom samhället totalt korkades igen. 

– Det löste vi genom att jag gick in på poliskontoret och bad dem stänga av trafikljusen under crusingkvällen. Generalen för Power Meet trodde jag drev med honom när jag berättade det.   

Roger Pettersson håller med om att raggarna återfinns på landsbygden och hör till arbetarklassen. 

– Det är oftast vanligt folk som sliter hårt på jobbet och vill unna sig något lite extra. De köper en gammal fin amerikanare och tar med sig barnen och frugan till raggarträffen.  

Men han är orolig för återväxten. På hans tid skruvade man själv på bilen och lärde sig vart eftersom.

– I dag har bankfolket och börsnissarna som tidigare såg ner på oss börjat skaffa sig dyra, fina veteranbilar. Men i stället för att försöka sig på att meka och riskera att bli skitiga om händerna, ringer de till allmänna reklamationsnämnden så fort något kärvar ihop.

Återväxten är som sagt något Classic Car Weeks ledning tänker på och därför finns aktiviteter för hela familjen. Förutom crusing, marknad och liveband erbjuds under veckan ett rally med bara kvinnliga deltagare i tidsenliga kläder, anpassade till respektive fordon, mopedrally, utflykt till Orsa björnpark och en medeltidsmarknad med riddarskola för barnen. 

– De första åren hade vi ett lådbilsrally för de yngre. Det är himla roligt för mig som varit med så länge, att se barnen som var här med sina föräldrar de första åren, idag komma hit på egen hand. De tar med sin tjej eller kille för att stolt visa upp platsen där de vann lådbilsrallyt när de var barn.   

Krister, som är ordningsvakt på en av stans restauranger, säger att årets upplaga av Classic Car Week har varit ovanligt lugn och fri från bråk. 

– De som kom hit och ställde till med bråk var framförallt Outlaws Dalarna, men de har upplösts nu eftersom flera av dem sitter inne för mordförsök på en Hells Angels-medlem.  

Bengt Bengtsson sitter på uteserveringen med sina vänner från raggarklubben Straight Pipes och dricker en gin och tonic efter lunchen. Samtliga har skinnväst med klubbemblem på ryggtavlan. Från musikanläggningen spelas ”I Love Rock ’n’ Roll” med Joan Jett. Bengt har på underarmen tatuerat en ängel med avhuggen underkropp och en rakkniv. Han berättar att de nyligen bytt namn från Brunsås Cruisers. 

– Alla skulle göra sig lusiga över namnet och vi tröttnade på att slåss för det, säger han. 

Bengt säger att han främst är raggare för den goda stämningen. 

– Det spelar ingen roll om du har en finbil eller en skrynklig herrgårdsvagn. Får du motorstopp eller soppatorsk är det alltid någon som stannar till och hjälper dig.

Straight Pipes är från Helle­s­åker, tre mil söder om Göteborg, och grabbarna är i Rättvik för att ragga tjejer. 

– Det är många av de lokala tjejerna som verkligen vill härifrån. Min kompis fick en riktig psykoböna efter sig förra året, som aldrig slutade ringa.    

Bengt kör en Chevrolet Caprice, årsmodell -77. Under gårdagens crusing blev han stoppad från att köra in i stan av en funktionär iförd en gammaldags konstapeluniform och spetshjälm. 

– Han tyckte inte att den dög helt enkelt. Antingen satsar du på krom eller så gör man som jag. Hittar du en kvadratdecimeter av plåten på den som är rak blir jag imponerad.

Åskådarna skrattar och pekar när han åker förbi, men Bengt tar det med ro. 

– De som står vid sidan om och tittar på förstår inte att jag legat hela vinterhalvåret i garaget för att få den att rulla.  

Midsommarafton var gänget i Lysekil, på en annan bilträff. Bengt säger att polisen stoppade honom och ägnade 40 minuter åt att hitta något fel på bilen, för att få den av vägen.    

– När de ser min risiga bil tänker de att den är en trafikfara. Men det enda de hade att klaga på var till slut vindrutetorkarna.  

Den gamla konflikten med punkarna säger han är överspelad sedan länge. 

– I dag kan du lyssna på black metal eller dansband, det kvittar. Min kompis Micke här var till och med på Kuggnäsfestivalen i år. Det är ju mest nazistband där, men det ligger ändå nära punken.  

Bengt säger att han och de flesta andra raggare här tror på sydstatsidealet. 

– Negrer är helt enkelt mindre värda. 

Stefan Carlsson sitter med sina vänner Linda, Lejon och Mats i den stora rondellen mitt i stan och tittar på paraden av amerikanare. Stefan är ett par år över 40 och gammal punkrockare. Han säger att många av hans gamla punkvänner i dag konverterat till raggarkulturen och skaffat sig en ”jänkare”. 

Själv har han två stycken Chevor (en från -55 och en från -77), en Dodge 61:a och en Impala 62:a hemma i Nyköping.       

– Raggarna fick respekt för oss punkers när vi skaffade lika fräna bilar som dem. 

Han tycker det är beklagligt att raggarna ofta är så pass inskränkta och intoleranta, men tror att tillströmningen av nytt folk och uppblandningen det för med sig, så småningom kommer leda till bot och bättring. 

Låt oss hoppas att unga tillskott som Ebba och Evelina, såväl som andra bilintresserade i alla åldrar, med mindre hänsyn och förståelse för främlingsfientlighet, sexism och homofobi ger honom rätt. 

 

Publicerad Uppdaterad
19 hours sedan
Poeten Jesper Lundby skriver veckoverser i Arbetaren.  Foto: Pontus Lundahl/TT. Montage: Arbetaren

Veckovers: Tidens melodi

Land skall med lag byggas.
Fred skall med vapen tryggas.
Brott skall med skott förebyggas.

Folket från folkbildning skall renas.
Med hederlig är det svensk som menas.
Kvinnor i slöjor skall stenas.

Det är alltid dom, aldrig vi.
Så spelas den här tidens melodi.
Fängslade barn gör dig fri.

Publicerad Uppdaterad
2 days sedan
”Samtidigt som personens integritet som informatör ifrågasätts blir personen den enda källan till spektakulär information om den autonoma vänstern.” Foto: Oscar Olsson / TT / Annie Hellquist / Montage: Arbetaren

Sensationalism när ETC granskar vänstern

Det senaste året har ETC publicerat artiklar som skapat diskussion om både Palestinarörelsen och den utomparlamentariska vänstern, inte minst vad gäller informationssäkerhet. Gabriel Kuhn och Ninïan Sassarinis-McGowan menar att artiklarna baseras på tvivelaktiga grunder och undrar om sensationalism borde få styra narrativ inom vänsterns medielandskap.

Under de senaste månaderna har ETC – en tidning som kallar sig för ”röd, grön och oberoende” – publicerat två artiklar som vi gärna vill kommentera. Artiklarna väcker flera frågor: Vem är det som ETC skriver för? Vad betyder det att vara en ”röd, grön och oberoende” tidning? Och vad är egentligen bra journalistik?

Den första artikeln publicerades den 10 mars 2026. Titeln är ”Mystiska mannen förföljde ministern – utpekas som israelisk infiltratör”. Enligt ingressen handlar artikeln om en person vars ”bakgrund skapar splittring och oro i rörelsen”. Problemet är att artikeln skapar betydligt mer oro i palestinarörelsen – och den oberoende vänstern – än den porträtterade personen eller dess bakgrund.

Det finns en väldigt enkel regel inom alla politiska rörelser när det gäller misstänkta infiltratörer: Antingen har en bevis på att de är infiltratörer, och då ska en gå ut med det så fort det bara går för att skydda rörelsen. Eller så har en inga bevis, bara misstankar, och då ska en efterforska diskret, just för att inte skapa oro inom rörelsen.

Artikeln undersöker inte, som ETC påstår, ”vad som är sant, vad som är rykten”, utan den bidrar bara till ännu mer ryktesspridning. Det finns inte ett enda bevis på eller ens ett övertygande argument för att den misstänkta personen är en infiltratör. Det som läsaren får veta är att personen har ändrat sina politiska åsikter under åren, att den har raderat tidigare innehåll på sina sociala medier, att artikelns författare inte förstår sig på personens ekonomi och att det tydligen finns anonyma röster inom rörelsen som säger saker som ”Om du frågar mig så är han en infiltratör”. Det kan anses vara anledningar att titta närmare på personen, men ingenting av detta är tillräckligt för att hänga ut den. Personen nämns visserligen inte vid namn i artikeln men är lätt att identifiera för alla som är aktiva inom palestinarörelsen.

Det som blir särskilt problematiskt är att vissa av de misstankar som riktas mot personen kan kopplas till dennes bakgrund. Det handlar om en person vars föräldrar kommer från utanför Europa, som är uppvuxen i en förort och som inte har fostrats i en vänstermiljö. Om en sådan bakgrund bidrar till att bli misstänkliggjord i en röd, grön och oberoende miljö, så borde denna miljö granska sina kriterier för att misstänkliggöra personer; annars reproducerar den mönster av politiska miljöer den påstår att rikta sig emot.

Den andra artikeln vi reagerade på publicerades den 2 juni 2026 med rubriken ”Därför blev jag Säpo-informatör i den autonoma vänstern”.

Denna artikel blandar två saker som inte ska blandas. Om ETC vill publicera en berättelse om hur det går till när en blir Säpo-informatör, så är det en sak. Om ETC vill skriva om den autonoma vänstern utifrån vad som en Säpo-informatör berättar, så är det en annan sak. Men här görs både och i en och samma text. Samtidigt som personens integritet som informatör ifrågasätts blir personen den enda källan till spektakulär information om den autonoma vänstern. ETC väljer till och med att peka ut en organisation vid namn. Bortsett från att det kan anses som ansvarslöst verkar valet godtyckligt. Bara för att en SÄPO-informatörer haft kontakt med en viss grupp blir den inte till statens fiende nummer ett. Hela artikeln präglas av en klichéartad beskrivning av den autonoma miljön. ”Sammandrabbningen blir brutal och i kaoset får två poliser röd färg kastat i ansiktet”, står det om en demonstration i Stockholm – en märklig tolkning av brutalitet.

Att ETC:s artiklar inte är bra för palestinarörelsen och den oberoende vänstern råder det inga tvivel om hos oss. Men ETC kan naturligtvis lätt säga att det inte är någonting de bryr sig om; att det där med ”röd, grön och oberoende” bara indikerar en viss värdegrund, att de inte alls är en rörelsetidning, och att de i stället vill ägna sig åt hederlig, objektiv journalistik. Fine. Men då får de också göra det. Att sudda gränserna mellan rykten och sanning, att blanda äpplen och päron och att använda sig av opålitliga källor för lite sensationalism och klickbete duger inte. Det blir fel, oavsett anspråk.

Ninïan Sassarinis-McGowan och Gabriel Kuhn

Ninïan Sassarinis-McGowan studerar lingvistik och journalistik. Gabriel Kuhn är skribent och översättare. Båda är medlemmar i SAC:s internationella kommitté.

6 days sedan
Senast Jonas Lundström röstade i ett riksdagsval var 2002. Johan Nilsson / TT / privat.

Att inte rösta är en etisk handling

Det finns såväl etiska som strategiska skäl att inte rösta i höstens riksdagsval, skriver författaren och aktivisten Jonas Lundström.

Senast jag stod vid urnan var i riksdagsvalet 2002. Då röstade jag fortfarande borgerligt, om än med tvekan. Närmare bestämt på Kristdemokraterna. Men en politisk ommålning av mitt liv hade börjat. Röda, gröna och svarta färger tog över, och några år senare skulle jag känna skam över mitt val.

Nu är jag knappast unik, vi är säkerligen många som ångrat vårt stöd till ett specifikt politiskt parti. Avsevärt färre är de som fått kalla fötter inför röstningen som sådan.

Mitt huvudargument för riksdagsvalsbojkott är etiskt. Att rösta på något av riksdagspartierna utgör ett direkt stöd till våld, förtryck och ekologisk utarmning. De är alla i olika utsträckning nationalister som vill jaga oönskade migranter, en gränspolitik som dödar tusentals människor på haven varje år. De kommer alla hålla en svensk djurindustri under armarna som plågar och dödar över 100 miljoner landlevande djur årligen för profit. De inte bara lutar sig mot patriarkala och rasistiska våldsapparater som polis, militär och kriminalvård, de vill också bygga ut vapenmakten. De godtar alla nödvändigheten av kapitalism och ekonomisk tillväxt som exploaterar arbetare och förstör den livsmiljö vi alla är beroende av. Genom sin röst backar man därför aktivt den rådande ordningen och den styrande klassens utsugning.

Jonas Lundström är aktivist och författare till bland andra avväpna människan och Batongerna slår nedåt

Ett motargument från vänster är att vi måste rösta på det minst dåliga alternativet, och inte lämna fältet fritt för högerkrafternas härjningar. Det är stora skillnader mellan SD och V, mellan M och MP, och den förda politiken har konkret betydelse för verkliga liv. Vi måste mota fascismen och försvara demokratin. Gott så, men hur långt kan man gå i sin support för ”The Lesser Evil”? Även i en diktatur går det typiskt sett att rösta.

När det gäller att hejda fascismen via valsedeln är det en strategi som både historiskt och i nutid varit mindre framgångsrik. Denna ideologi växer fram ur den liberal-demokratiska kapitalistiska ordningen, och är från ett vänsterperspektiv snarare en förstärkning av auktoritära drag i detta samhälle än en verklig motkraft. Redan 2002 hörde jag många säga att man måste rösta för att stoppa SD. Och som vi har röstat…

Men någon direkt skada kan det väl ändå inte göra? Många av oss som har djupgröna, vänsterkants eller anarkistiska sentiment tror, oavsett om vi röstar eller ej, att genomgripande samhällsförändring kommer underifrån. Historien antyder att vi behöver sociala rörelser som är tillräckligt starka och spetsiga i sitt motstånd för att tvinga fram radikal förändring. Men ska det vara möjligt behöver individer, grupper och rörelser en viss distans till de styrande. Då röstande utgör en så helig praktik i vårt samhälle är det naivt att tro att denna handling inte skulle påverka oss. Valengagemang och partipolitik tar energi och uppmärksamhet, skapar lojaliteter, och riskerar att distrahera, splittra och försvaga radikala rörelser. Samtidigt legitimerar det makten.

Nu föreslår jag inte något absolutistiskt röstmotstånd. Att öka röstdeltagandet bland underrepresenterade grupper är exempelvis lovvärt. 2022 röstade jag i kommun- och regionvalet, och skulle ett politiskt parti dyka upp som utgör en verklig opposition mot den rådande ordningen lovar jag dessutom att omvärdera mitt val att inte rösta även till riksdagen. Men tills vidare föreslår jag att vi som arbetar för något helt annat undanhåller dessa politiker vårt bifall.

Jonas Lundström, aktivist och författare

Publicerad
1 week sedan
Poeten Jesper Lundby skriver veckoverser i Arbetaren. Foto: Henrik Montgomery / TT

Veckovers: Sagan om SAP

Det var en gång en socialdemokrati,
det var en gång en arbetarklass.
Den ene moppade toan,
den andre skurade dass.

Den ene stred för den andre,
och tvärtom, och på detta sätt
så blev de den starkaste kraften.
De var inte två, de var ett.

De byggde upp fackföreningar,
de byggde ett Folkets Hus.
De började bygga ett folkhem.
De följde ett rättvisans ljus.

Den ene var duktig på att tala,
den andre på att röra sig. 
Den ena var smart och sa: 
”Nu tar jag betalt för att tala för dig”

De slog sig in i det innersta,
ända till maktens bord.
”Rör du dig hotfullt därute”, sa den ene,
”så ska jag säga dem ett sanningens ord!”

1900-talet började.
Hundra år gick. Det tog slut.
Den ene satt kvar därinne
och har inte än kommit ut.

Ett och annat hände och den ene
skruvade sig rätt så nervöst. 
De andra vid bordet hånflinade
och sa att: ”Nu sitter du löst!”

Från fönstret skrek den ene: ”Var är du?
Det är valår – jag behöver dig!
För utan dig och din rörelse
– varför ska nån lyssna på mig?”

Den talande tystnaden svarade:
”Ledsen, du hade din chans.”
Arbetarklassen och rörelsen 
hade gått någon annanstans.

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
Poeten Jesper Lundbys veckovers i Arbetaren. Foto: Martina Holmberg/TT. Montage: Arbetaren

Veckovers: När du får oväntat besök

En morgon är inget detsamma.
Man lyfter sin kaffekopp
då ur den en plötslig eldsflamma
och fyra djur stiger opp.

Barndom, Längtan, Svid och Moral
heter varelserna som flyttar in
i lägenheten man haft som ett skal
omkring sitt eget skinn.

När man som vanligt till arbetet
gör sig redo att gå
ligger de där över hallgolvet
tysta, och tittar på.

Till kvällen så micrar man rester
man äter trött vid sitt bord.
Fyra djur sitter som gäster.
Betraktar en utan ett ord.

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
Alexandra Urisman Otto om El Nino, värmeböljan, klimatförändringar.

Alexandra Urisman Otto:
Allt brinner och de ”progressiva” fortsätter som vanligt

Klimatforskare som annars brukar uttrycka sig återhållsamt erkänner sig nu vara i chock. Samtidigt befinner sig det offentliga samtalet långt ifrån den katastrofala verklighet vi lever i, skriver Alexandra Urisman Otto.

Europa kokar och brinner på samma gång. Hettan har stängt Eiffeltornet och lågorna står höga strax utanför den franska huvudstaden. Hundratals människor har dött i drunkningsolyckor och den senaste värmeböljan (vi går redan in i sommarens tredje) kopplas till tiotusentals för tidiga dödsfall.

Har du också panik i hettan? Känns det som en mardröm? Bra, allt annat vore fullständigt orimligt. 

Klimatforskaren Zeke Hausfather skrev på måndagen att han brukar vara ganska återhållsam när han diskuterar klimatdata. Bara en enda gång – i september 2023, när de globala temperaturerna för månaden visade sig vara hela 0,5 °C varmare än någon tidigare septembermånad – har han blivit chockad. 

”Fram till i dag”, skriver han. 

Årets El Niño kan bli den starkaste som uppmätts

Zeke Hausfather är chockad igen efter att ha analyserat hur de olika klimatmodellerna bedömer läget för hur den begynnande El Niño-händelsen ska utveckla sig. El Niño är ett återkommande väderfenomen som uppstår när havsvattnet i delar av Stilla havet blir ovanligt varmt. Det påverkar vädret över stora delar av världen och under våren har forskare allt oftare varnat för att den här El Niñon kommer att bli extrem. 

Det verkar vara en underdrift, menar nu Zeke Hausfather.

”Det ser ut som att årets El Niño inte bara med stor sannolikhet kommer att bli den starkaste sedan tillförlitliga mätningar inleddes – den kan till och med bli den starkaste med en verkligt häpnadsväckande marginal”, skriver han.

Styrkan i El Niño går att förutspå genom att mäta avvikelser i havsytans temperatur i ett specifikt område i den tropiska delen av Stilla havet. När alla klimatmodeller nu har analyserats ligger medianvärdet på 3,6 grader Celsius, omkring 0,8 grader högre än det tidigare rekordet från 2015-16. 

”För att sätta detta i sitt sammanhang”, skriver Zeke Hausfather och sedan förklarar han: Skillnaden mellan den starkaste och den femte starkaste El Niño-händelsen under de senaste 150 åren är endast omkring 0,5 grader. 

Han avslutar:

”Modellerna förutspår något som ligger utanför ramen för allt vi någonsin har observerat.”

Skäl till panik? Ja. 

Gaslightande debattklimat om klimatet

Men värst i denna mardröm är ändå hur långt ifrån den här verkligheten som vårt offentliga samtal befinner sig. Ingenstans säger någon som det är. Till och med det så kallade ”progressiva” Sverige fokuserar på att legitimera sina egna och andras flygresor, i stället för att bidra till – och kräva – den verkliga, genomgripande omställning som vi vet krävs. 

Ett exempel: Sverige har klimatmål som aldrig nås men som framför allt i sig är gravt otillräckliga. Bara omkring en tredjedel av svenskarnas utsläpp räknas med när klimatmålen utvärderas – ändå hörs inte ett enda parti i valrörelsen kräva att alla utsläpp ska omfattas av klimatmålen. Ingenstans, förutom från vissa aktivister, kommer krav på verklig, genomgripande systemförändring.

Vad fan ska man göra, då?

Det är inget fel med att ha panik vare sig över hettan eller det gaslightande debattklimatet. Tvärtom är det en fullt rimlig reaktion på det oerhörda hot som hänger över oss. Använd paniken och påminn dig om att det finns fler som känner som du. Lyssna på dem, läs vad de skriver. Organisera dig tillsammans med dem. 

För det här är ingen mardröm. Det är den nya verkligheten.

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
Sverige pekas ut för att i flera regioner ha behandlat EU-migranter sämre i jämförelse med andra utsatta grupper, samt för indirekt diskriminering på etnisk grund. Foto: Magnus Hjalmarson Neideman SVD/TT

Sverige diskriminerar när EU-migranter vägras vård

Europeiska kommittén för sociala rättigheter har fastslagit att Sverige kränkt EU-migranters rättigheter genom att neka till vård. Jonatan Michaneck tycker att det borde oroa oss alla att staten tar så lättvindigt på uppenbar diskriminering och kränkningar av mänskliga rättigheter.

Kritiken är svidande från Europeiska kommittén för sociala rättigheter som enhälligt slår fast att Sverige begått allvarliga människorättskränkningar när staten och regioner nekat EU-migranter sjukvård, eller tagit betalt för nödvändig sjukvård.

 I uttalandet står det skrivet att Sverige anses ha kränkt personernas rättigheter genom nekande av vård och särbehandling på grund av deras status som sårbara EU-migranter. Därutöver pekas Sverige ut för att i flera regioner ha behandlat EU-migranter sämre i jämförelse med andra utsatta grupper, samt för indirekt diskriminering på etnisk grund.

Många tror nog att Sverige behandlar romer och EU-migranter bättre än andra europeiska länder där rasismen är mer uttalad. Kommitténs yttrande vänder på många sätt upp och ner på idén om den svenska givmildheten och blottlägger en stat som givit upp på sitt ansvar gentemot europeiska medborgare och de mänskliga rättigheterna.

Undviker vård av rädsla för kostnader

En kvinna från Bulgarien som gör akut kejsarsnitt i Gävle faktureras 179 251 kronor. Kostnaderna är förstås omöjliga för en person i marginaliserad tillvaro att betala. Även för en heltidsarbetande skulle summan vara överdådig. Personer har också blivit fakturerade för akutbesök i samband med stroke och hjärtproblem, samt efter rån, misshandel, och bilolycka. Barnafödande och mödravård är andra vårdbesök som lett till fakturor på 3000 kronor och uppåt och det finns fler exempel. Amnesty international nämner dessutom att många ur gruppen undviker att söka vård av rädsla att drabbas av höga utgifter.

Jonatan Michaneck är socialarbetare på räddningsmissionens härbärgen för EU-migranter. Foto: Privat.

EU-migranter är en särskilt utsatt grupp av många skäl. I sina hemländer nekas de ofta tillgång till det egna landets välfärdssystem på grund av utbredd och systematisk diskriminering som också har andra förödande konsekvenser. Fattigdomen hos gruppen är utbredd och nödställdheten stor. 

Sveriges hinder för vård riskerar liv, och förutom att det är landets plikt att leva upp till skrivelserna om rätten till vård borde det oroa oss alla att staten tar så lättvindigt på uppenbar diskriminering och kränkningar av mänskliga rättigheter.

Sverige måste ta åt sig av kritiken och förutom att se till att ingen människa berövas rätten till vård anser jag att vi borde ersätta i fullo de personer som drabbats av kostnader i samband med vårdbesök. I framtiden hoppas jag att staten och regionerna prioriterar människorna, framför försöken att hitta kryphål.

Publicerad Uppdaterad
3 weeks sedan
Poeten Jesper Lundbys veckovers i Arbetaren. Foto: Nicklas Thegerström / TT. Montage: Arbetaren

Veckovers: Rätten att lata sig

Vila nu, lilla proletär.
Tids nog får du slava.
Den ljuva sommartid är här.
Häll i dig lite cava.

Tacka mormorsmors och farfarsfars strid
som denna din ledighet givit dig
genom att stå upp, som de på sin tid,
för rätten att lata sig.

Eller ligg still i gräset, ljuvligt slö
och ge blanka fan i alla måsten.
Robot ska flyta på rygg i en sjö.
Säg hej och välkommen till rosten.

Och du som slavar genom dagen så het,
utan semester sommaren som julen,
sno dig en rast när ingen ser, för alla vet
att frihet smakar ännu bättre stulen.

Publicerad Uppdaterad
3 weeks sedan
”Det krävs omedelbara insatser för att kartlägga och skydda de kvarvarande ur- och naturskogarna”, skriver Naturskyddsföreningens ordförande Beatrice Rindevall. Foto: Anders Wiklund/TT, Björn Nordqvist

De sista oskyddade naturskogarna på väg att försvinna

Enbart tre av åtta partier vill ge de sista oskyddade naturskogarna i Sverige ett strikt skydd till 2030. Det visar Naturskyddsföreningens valenkät. Inget av de stora partierna svarar ja på vår fråga om att kartlägga och skydda ur- och naturskogarna till 2030. Det innebär att dessa viktiga skogar nu riskerar att försvinna, skriver Naturskyddsföreningens ordförande Beatrice Rindevall.

Tillståndet för den biologiska mångfalden i Sveriges skogar är allvarligt. Förutom i det fjällnära området finns ur- och naturskogar bara kvar som öar i landskapet, och mer än tusen skogslevande arter är hotade. 

Ur- och naturskogar är avgörande för att bevara hotade arter, stabila ekosystem och som kolsänkor. Men stora delar av detta naturarv går förlorat i snabb takt. De ekologiska värden som byggts upp under århundraden kommer inte kunna återskapas inom överskådlig tid, om ens någonsin. 

Alla ur- och naturskogar i EU ska vara strikt skyddade till år 2030. Om Sveriges åtaganden om strikt skydd ska nås krävs omedelbara insatser med kartläggning och skydd. Annars riskerar dessa skogar att avverkas. 

Oroväckande svar från riksdagens partier

Inför valet frågade Naturskyddsföreningen därför samtliga riksdagspartier om de ställer sig bakom förslaget att kartlägga alla ur- och naturskogar och säkerställa ett strikt skydd senast 2030. Resultatet är oroande. Endast tre av riksdagens åtta partier ställer sig bakom förslaget, och ingen av de stora partierna säger ja. Detta innebär att det ännu är långt till riksdagsmajoritet för förslaget. 

Ur-och naturskogar är några av de mest värdefulla ekosystemen för biologisk mångfald i Sverige och Europa. Eftersom lagen inte stoppar avverkning av ur- och naturskogar är risken stor att dessa ovärderliga skogar fortsätter att gå förlorade. Och avverkningstakten bara ökar. De senaste fyra åren har avverkningar i skogar med höga naturvärden ökat med hela 400 procent, enligt den ansvariga myndigheten Skogsstyrelsen. Samtidigt har riksdagen nyligen beslutat om regellättnader för skogsbruket, vilket riskerar att förvärra situationen ytterligare.

Det krävs omedelbara insatser för att kartlägga och skydda de kvarvarande ur- och naturskogarna. Det är både obegripligt och mycket oroande att majoriteten av partierna inte vill detta. Nu är det upp till politiken att ta ansvar. 

Beatrice Rindevall, ordförande Naturskyddsföreningen

Publicerad
4 weeks sedan
Kusra på norra Västbanken ligger mellan bosättningen Migdalim och den olagliga utposten Esh Kodesh. Det är en av de palestinska byar som har störst problem med bosättarvåld. Palestinierna kan inte göra mycket för att försvara sig mot bosättarna. Mannen på bilden hoppas att ett staket åtminstone ska fördröja dem. Foto: Yvonne Åsell / TT. Montage: Arbetaren

Veckovers: Huset

Det var en gång ett hus.
Det stod i östra Jerusalem.
I huset fanns ett särskilt ljus,
som det alltid gör i nåns hem.

Så länge hade huset tillhört släkten
att många små i det lärt sig gå,
blivit stora, flyttat ut och sen
kommit dit med sina egna små.

Nu bilar en pappa bort betongen,
ett golv han gjöt när dottern var fem
för att slippa betala rivningen
som staten beordrat av hans hem.

Förra veckan tog han ner taket.
Väggarna slog han ut igår.
Det sades att huset saknade ett
bygglov hans folk aldrig får.

Varför det blev som det blev
är en grym historia, och en lång,
och sagan om huset som orättvisan rev
blev därför att det var en gång.

Publicerad Uppdaterad