Att Crister Enander och Kristian Lundberg år 2013 ger ut en brevväxling kan framstå som befriande otidsenligt. Brevväxlingen står ju i bjärt kontrast, inte bara till det rappa meningsutbytet på de allt snävare kultursidorna eller de digitala plattformarnas korttidsminne. Den skiljer sig också från det akademiska samtalet genom sin prövande attityd. En brevväxling kan dessutom, som filosofen Marcia Sà Cavalante Schuback formulerat det, ”ge plats för det gemensamma i det ensamma och det ensamma i det gemensamma” – i sin ensamhet reflekterar brevskrivaren över de samhälleliga frågorna och genom dess publicering förs det privata anslaget in i det offentliga.
Så fungerar det idealt, men här endast initialt. Lundberg frågar sig exempelvis om det är rätt av honom att göra litteratur av en familjetragedi, en tragedi som äger rum i det tysta, i det fördolda, med moderns tilltagande schizofreni och sinande ekonomi. Enander darrar inte på manschetten. Självklart har Lundberg rätt att skriva denna historia – det är till och med ”hans förbannade plikt”. Och på det där viset fortsätter det. Där Lundberg för det mesta är reflexiv och försiktigt trevande är Enander tvärsäkert uppfordrande, för att inte säga machonostalgisk. De associativa övergångarna från det privata till det offentliga tar sig annars mest formen av lika ändlösa som trötta reflektioner över hur det tyngande vädret reflekterar förtvivlan samhällets dystra klimat. Som en urvattnad Baudelaire i en grådisig folkpark.
Men stilistik åt sidan, hur ser då det samhälle ut som herrarna skisserar och hur ser dess relation till det litterära samtalet ut? Skenande klassklyftor och bemanningsföretag. På gatorna driver ett trasproletariat av hemlösa och psykiskt lidande fram, samtidigt som karriärsstinna skitungar surfar runt på kultursidorna. Och i stället för att någon skriver ”den dikt eller den roman som förklarar det nya samhälle som vi har skapat på resterna av folkhemmet”, så ägnar man sig åt experimentella lyrik- och prosakonster.
Problemet är att sådana påståenden inte bara saknar täckning (Lundbergs senare romaner är själva utmärkta exempel), utan att det inte ens är en motsättning. Det mest intressanta gestaltandet av våra spillror till samhälle har skett inom just den lyrik och prosa som avvisas. För hur ska man annars förstå Johan Jönsons Efter arbetsschema, Ida Börjels Skåneradio eller Hassan Loo Sattarvandis repetitiva Still?
Inte heller lyckas man komma till rätta med varför det offentliga samtalet på kultursidorna har changerat (om det nu gjort det). För precis som arbetsvillkoren i det övriga samhället försämrats så har de också gjort det på kultursidorna. I en tid då skribenter tvingas skriva allt fler artiklar till allt lägre arvoden (om ens något arvode), blir uppdragen fler i takt med den uppmärksamhet de genererar – därav dess subjektiva-provokativa intonering. Georg Lukáks förutsåg detta redan 1923 när han påpekade att ”journalisternas ’hållningslöshet’ och prostitutionen av deras upplevelser och övertygelser kan bara förstås som den kapitalistiska reifikationens mest extrema uttryck”.
Enander och Lundberg söker alltså något mer: ”äkta människor – som är genuint intresserade av litteratur”. Det finns något särskilt märkligt i jakten på dessa äkta människor som ska ta upp tråden efter Artur Lundqvist, Ivar Lo, Sven Delblanc (ja, ni fattar…). För samtidigt som all misär i dagens samhälle kan förklaras genom ett fallerat folkhem, tycks autentisk litteratur och kritik stå bortom sådana prosaiska förhållanden, i något slags moralisk upphöjdhet. Och om någon, i det här fallet Sonja Åkesson, påpekat de områden som folkhemmets egalitärer varit fullständigt egala inför – ja, då avfärdas hon som en banal plakatpoet.
Och det är i denna moraliska upphöjdhet, där människan inte längre är någon ynkrygg, utan förmår göra sina modiga val, som åtminstone Enander vill befinna sig. För medan Lundberg rapporterar från sina besök på kvinnojourer, från sina djupdykningar i barnfattigdomens statistik, så avvisar Enander varje engagemang i någon politisk rörelse: ”Kvar finns orden”.
Kanske är det just detta som är det stora problemet. Att så tvärsäkert hävda en politisk ståndpunkt samtidigt som man lider av en beröringsskräck inför de människor som både lever och driver denna kamp – då är det kanske svårt att se på sig själv som något annat än det intellektuella arbetets ”renhållningsarbetare”, i stället för dess byggnadsarbetare. Och att läsa detta, för att använda brevväxlingens vädermetaforer, känns då i längden som att skyffla snömos.
