Det är tidig lördagsmorgon och överallt ligger människor och sover, i tält eller på filtar under bar himmel.
– Det regnade lite i natt, så vi sov i regnkläder, säger 28-åriga läraren Ayse. Mitt i natten kom det någon och lade filtar över oss, vi vet inte vem det var.
Ayse och hennes vänner har sovit i parken till och från de senaste tio dygnen. På dagarna är de på sina jobb, på kvällarna återvänder de.
Ockupationen inleddes i slutet av maj som en reaktion på myndigheternas planer på att bebygga Geziparken, en av Istanbuls få gröna platser. Men snart förvandlades den till en protest mot så mycket mer, mot premiärminister Recep Tayyip Erdoğans auktoritära ledarstil och inskränkningar i personliga friheter.
Trots farhågor om att polisen ska storma parken och jämna tältlägret med marken har hon inte en tanke på att ge upp sitt engagemang i proteströrelsen.
– Det spelar ingen roll vad han säger, jag har styrka nog att kämpa för alltid. Och jag vet dem som har ännu mer styrka än jag.
En bit bort sitter 35-årige Oytun Okkir med sömniga ögon och äter frukost. Den är gratis, i lägret finns ett matdistributionssystem som betalas av donationer. Han kom hit ensam med sitt tält när protesterna började, men har nu fått ett helt gäng nya vänner. Då och då, när läget verkar lugnt, åker han hem och tar en dusch, men återvänder så fort han kan.
Det räcker med att nämna Erdoğans namn för att Oytun ska vakna till och inleda monologer som balanserar på gränsen till det tryckbara.
– Vi befinner oss i ett land där det bara finns en man som får prata. Han lägger sig i våra privatliv och vill tvinga på alla hans egna konservativa livsstil. Han visar ingen respekt för dem som inte röstar på honom.
Oytun Okkir säger att rykten hela tiden går om att polisen är på väg att storma lägret. Men han tror inte att det skulle stoppa protesterna, snarare intensifiera dem ytterligare.
– De kan kasta ut oss lätt, vi är inte soldater med vapen. Men det skulle inte vara någon lösning för dem. Vi kommer att återvända till parken om och om igen. Jag har mina krav – regeringen ska sluta lägga sig i våra privatliv, de ska inte röra parken och Erdoğan ska avgå. Innan det är uppfyllt ger jag inte upp. Oytun Okkir är inte politiskt aktiv på något organiserat sätt. Samma sak gäller för den stora majoriteten i parken, inklusive 18-årige studenten Deniz Cem. Han hade aldrig brytt sig om politik innan protesterna startade. Nu sitter han vid sitt tält tillsammans med klasskamrater. De har sommarlov och kan hänga i tältlägret hela dagarna.
– För säkert 80 procent här är det första gången de är med i en politisk manifestation, säger han. Vi unga brukar alltid säga att det inte finns något att göra på sommarlovet, nu har vi något att göra. Och jag har lärt mig att om man är många kan man tillsammans ändra på saker ibland.
Han tror inte heller att protesterna kommer att ta slut även om polisen kör ut ockupanterna. Snarare tvärtom.
– Jag tror han kommer köra ut oss. Men folk kommer att bli galna då.
Men hur hårdnackad Erdoğan än må verka, så kan demonstranternas röster ha sått ett frö i premiärministerns huvud, tror Deniz Cem.
– Kanske tänker han efter och funderar på vad det är han håller på med egentligen.
