När Regina kom upp på tvåan såg hon en av de boende i soffan utanför det låsta köket. En mager, kortvuxen gubbe, knappt längre än Reginas etthundrafemtiosju centimeter. Blicken i golvet. Inte ens när hon ställde sig framför honom tittade han upp. Hon mindes hans namn sedan tidigare arbetspass, Tage Ivarsson.
– Jävla skit, sa han.
Förutom detta fanns inget spår av aktivitet på avdelningen. Enligt schemat var det alltid någon som började klockan sju, men här var inte ens frukosten klar en timme senare.
– Har du varit vaken länge? sa hon.
– Förbannade jävla helvete, sa Tage.
Svagt hörde hon skvalade vatten och ett klatschande ljud från Antoinette Silversvärds lägenhet. Därinne stod fönstret på vid gavel och växlade skitlukt mot oktoberluft.
– Bonjour mademoiselle! ropade Javier inifrån badrummet där den spindeltunna damen satt och skakade på duschstolen med avföring i håret och under naglarna, till och med under tånaglarna.
Javier, som också var timanställd, var i samma ålder som Reginas pappa. Han hade tagit av sig sandalerna och arbetade barfota med ett vitt plastförkläde över sin lätt utstående buk. Det gråa håret var uppsatt i en hästsvans.
Den gamla såg rädd ut och klappade hela tiden händerna som i panik.
Klapp, klapp.
Klapp, klapp.
– Stäng dörren så att hon inte fryser, sa Regina.
– Stäng munnen, chérie, sa Javier.
– Skulle du själv vilja sitta så där och huttra medan en jätte spolar vatten på dej!
Han slutade inte att le men drog igen badrumsdörren.
Regina låste upp till köket och släppte in Tage. Med ena handen i väggen och den andra i byxlinningen så att de inte skulle glida av hasade han fram till köksbordet. Kaffet var i alla fall färdigt så hon hällde upp en kopp åt honom.
– Fy fan!
Hon la handen på hans nacke och masserade lätt, utan att han protesterade mot beröringen.
– Är det här allt man får!
– Du får en vacker morgon, sa hon och läste på frukostlistan som satt upptejpad på en kökslucka.
Han sörplade. Spillde. Tappade en sockerbit på golvet. Listan var full med överstrykningar och tillägg. Om hon tydde den bokstavligen skulle alla boenden ha det mesta till frukost och samtidigt ingenting alls. Utom kaffe för det var det enda ord som inte var ändrat. Bredvid en överstrykning av ordet ägg stod det ÄGG med versaler. En annan boende skulle ha extra mycket strösocker på gröten, men ovanför namnet stod det: OBS! Diabetes.
Regina chansade och bredde två limpsmörgåsar med ost. Det brukade äldre män med lösgommar tycka om. Särskilt om de glappade som hos Tage. Han började genast tugga i sig, medan hon hällde en liter havregryn, två liter vatten, en halv matsked salt i en kastrull. Det var samma rutiner på hela huset. Hon skar upp gurka, tjopp, tjopp, tjopp. Dukade fram koppar, fat och tallrikar. Bredde fler smörgåsar. Letade fram Tages dospåse med mediciner och satte på en cd med Taube-visor.
”Samborombom, en liten by förutan gata, den ligger inte långt från Rio de la Plata. Nästan i kanten av den blåa Atlanten…”
Regina sjöng med i texten:
”och med Pampas bakom sej många hundra gröna mil.”
– Man kunde lika gärna dö, sa gubben.
– Titta på färgerna, Tage! Det här är den finaste årstiden.
Han lyfte blicken, fast bara ner mot vägen, inte mot parken på andra sidan. Blodröda lönnlöv. Illgula asplöv. Tage såg bara trafiken med lastbilar och SL-bussar och personbilar, smutsiga baklyktor, hundskit, pappersskräp i rännstenen, en död fågel vid gräskanten. Hans ansikte liknade en blodhunds med rödkantade ögon därför att det undre ögonlocket hängde ner.
Javier kom in med Antoinette i rullstol. Hon var blöt i håret, men blusen hon hade på sig var inte alltför skrynklig. En vit kofta som såg ut att vara hemstickad i tunnast möjliga garn hängde över axlarna. Javier slevade upp gröt åt henne och spelade uppmärksam kypare. Framåtböjd med en kökshandduk över underarmen kallade han henne madame Argent och spred andra franska artigheter omkring sig; voilá, bon apétit. Antoinette log och gjorde en lätt bugning
– Fitta, sa Tage, men mest för sig själv.
– Vill du dö i dag också? sa Javier.
– Jag pratar inte med fikusar.
– Åhå, jag är ju en taureau! Javier gjorde en gest med böjd underarm. En tjur, Tage, precis som du!
Javier skrattade och puttade till den gamle på axeln.
– Rör mej inte bögjävel!
Den store mannen i hästsvansen skrattade ännu mer, men tystnade tvärt. Lutade sig mot gubben.
– Du är bara avundsjuk, viskade han. Du ser kvinnorna, men du får inte röra dom längre.
– Håll käften.
Regina sjöng med i cd-skivan:
”Carmencita lilla vän, akta dej för rika män.”
– Du sjunger om mej Regina! sa Javier som var argentinare och alls ingen fransman, som han kanske ville ge sken av.
Han tog några klumpiga danssteg som ledde vidare ut i korridoren och bort mot någon av boenderummen.
Tage och Antoinette åt koncentrerat av havregrynsgröten. Radion sände P1-morgon och rapporterade om fortsatta oroligheter i Pakistan efter presidentvalet och att den svenske kungen borde befrias från sitt uppdrag som ordförande i utrikesnämnden.
Så avkopplande det var att arbeta på Björklunden. Här slapp hon sina egna bekymmer. Det var bara andras problem som skulle lösas.
”Får jag tala med din pappa och din mamma, jag vill gifta mej med dej Carmencita.”
Regina blev stående framför det öppna kylskåpet utan att komma ihåg vad hon hade för ärende där. Mjölken, filen, marmeladen, vispgrädden. Tages stolpiller mot hemorrojder.
Hon hade ingen anledning att vara på gott humör. Ändå var hon det.
Pelle Olsson är sjuksköterska, men numera författare och muntlig berättare på heltid. Senast utgivna roman är Hemgång (2012).
