Det är en förhållandevis mild vårkväll på Sergels torg, i dagligt tal Plattan, i centrala Stockholm. Trots att klockan börjar närma sig 21 är det ganska stimmigt. Ett gäng allt för tunt klädda tonårskillar skojbråkar med varandra, några tjejer i samma ålder står och röker en bit bort, poliser och väktare patrullerar runt och folk som shoppat eller slutat jobbet hastar in i tunnelbanan.
Camilla Jakbo och Johanna Hammarbäck står alldeles innanför dörrarna till tunnelbanan. De är ordentligt klädda i tjocka jackor och har rejäla kängor på fötterna. En man i 35-årsåldern med en systemkasse i handen kommer fram och kramar om dem.
– Hej, läget? Såg ni mig i det där tv-programmet Tunnelbanan på 5:an? Fy fan alltså, de filmade mig utan att fråga och polisen var jävligt överdrivna, jag hade bara druckit en öl, säger han.
En kille i 20-årsåldern dyker också upp. Han kramar om tjejerna och hälsar vant på den äldre mannen. De fyra pratar och skrattar. Vore det inte för loggorna på deras jackor skulle man ha kunnat tro att Camilla Jakbo och Johanna Hammarbäck var här för att det var kul. De verkar känna många av dem som hänger här, nickar då och då åt förbipasserande och får med jämna mellanrum kramar av folk som stannar och snackar med dem.
– Det här är vårt kontor, säger Johanna Hammarbäck.
Hon och arbetskollegan Camilla Jakbo är båda utbildade socionomer och arbetar på Stockholm stads uppsökarenhet. 70 procent av arbetstiden är de ute på fältet och rör sig i miljöer där hemlösa, narkotikamissbrukare, psykiskt sjuka och prostituerade ofta uppehåller sig. Deras uppgift är att ta kontakt med folk och erbjuda hjälp. Ofta handlar det om att länka personen till rätt stadsdel och socialförvaltning där den kan få hjälp med boende, ekonomiskt bistånd eller en vårdplats.
– Det är ett flexibelt och fritt jobb, säger Johanna Hammarbäck och berättar att hon tidigare arbetade som handläggare men att hon sedan ett halvår tillbaka har ”drömjobbet”.
– Som handläggare hade mitt uppdrag både en hjälpande och en kontrollerande funktion. Plus att man hade ett budgettryck som begränsade en. Men här är jag bara hjälpande, det är skönt, säger hon.
Camilla Jakbo säger att det finns mycket glädje i mötena med människor, att man skrattar mycket tillsammans. De flesta av deras klienter har något slags beroendeproblematik, psykisk ohälsa eller både och. Det finns även de som inte tycks ha några sådana problem. Det kan handla om personer som exempelvis hamnat i en depression, förlorat sitt boende och trillat ur systemet.
– Vi når dem som ingen annan når. Vi kan vara ute i en koja i skogen, på en campingplats eller här på Plattan, säger Camilla Jakbo.
– En del av vårt jobb är att visa på brister i välfärdssystemet. Vi är ju med där det inte funkar. Ju mer man skär ned ute i verksamheterna desto mindre tid finns det för handläggarna att ge hjälp till de mest utsatta, säger Johanna Hammarbäck och fortsätter:
– Ibland handlar jobbet om att följa med personer på möten med handläggare på socialtjänsten. Många har en negativ bild av myndigheter och då kan det vara skönt med stöttning.
På Plattan, nära ingången till tunnelbanan, står en minibuss med tonade rutor. Den tillhör nog civilpolisen gissar Camilla Jakbo. Killen i 20-årsåldern behöver prata om något, han och Johanna Hammarbäck går iväg en bit för att prata ostörda. Johanna Hammarbäck antecknar i ett block vad killen säger. Medan jag står och förundras över att ungdomarna, med sina vårkläder, inte verkar frysa kommer en luvförsedd tonårig kille fram och frågar om jag är sugen på något och mumlar ett namn jag aldrig hört. Jag antar att det är narkotika och tackar nej. Killen går lugnt vidare och tycks upprepa sitt erbjudande till en äldre man lite längre bort.
Camilla Jakbo säger att det kan upplevas väldigt kränkande för en person om det förutsätts att den behöver hjälp. Därför är viktigt att närma sig försiktigt.
– Oftast börjar det med att vi lägger märke till en person när vi är ute. Andra gången söker man ögonkontakt. Den tredje gången kanske det är läge att gå fram och fråga hur läget är. Här på Plattan vet de flesta vilka vi är, så folk kommer fram och frågar och ber om hjälp, säger Camilla Jakbo.
Johanna Hammarbäck, som pratat färdigt med killen och kommit tillbaka, tillägger att de får ta del av många tragiska historier och livsöden.
– Många av dem vi möter är väldigt utsatta, framför allt kvinnor. Man måste försöka hålla en distans annars skulle det vara svårt att jobba med det här, säger hon och lägger ned sitt anteckningsblock i jackfickan.
Camilla Jakbo nickar instämmande.
– Ja, ibland är det jobbigt. Till exempel i de fall då jag vet att här går det att hjälpa en person, men så väljer personen att inte ta emot hjälpen. Då är det frustrerande, säger hon.
Johanna Hammarbäck tittar på klockan, det är snart dags att åka vidare. Inget pass brukar vara det andra likt. Under kvällen rör de sig ofta över hela Stockholm. Ibland skjutsar de någon till ett härbärge eller ett sjukhus.
– Vi åker dit där vi tror att det är störst chans att hitta en specifik person eller många ur vår målgrupp, förklarar Johanna Hammarbäck.
Innan de går av sitt pass klockan 24 kommer de att åka till kontoret på Södermalm och skriva en rapport till de medarbetare som tar vid på morgonen. Camilla Jakbo säger att jobbet bekräftat den syn hon redan hade på samhället. Att folk har olika förutsättningar och att det kan gå åt helvete för vem som helst.
– Det är viktigt att bli påmind om människors utsatthet för att behålla solidariteten, säger hon.
