Nu vill jag inte vara den som är den, men är det inte dags att lämna det här mörkret bakom oss nu?
Det är måndag eftermiddag och någon vecka kvar till lön. I köket står jag och bränner fiskpinnar medan femåringen ropar genom stekoset.
– Mat. NU!
I bakgrunden, bruset från köksradion och en lågmäld Anders Borg. Något om vårbudget och att ta det försiktigt. Att sitta stilla i båten när det gungar i en svajig omvärld. Socialdemokraternas ekonomisk-politiske talesperson Magdalena Andersson muttrar och skickar några lama kontringar till svar, vilka finansministern i sin tur bemöter med trötta suckar.
Klockan är strax innan sex och trots att solen fortfarande är uppe så ligger snön, skitig och jävlig, kvar i utspridda högar längs cykelbanorna nedanför fönstret. Elände elände elände.
Och så. En oväntad fråga om sex timmars arbetsdag dyker upp från programledaren och plötsligt ser jag, genom oset från brända fiskrester, ett ljus långt där borta. Som sedan släcks snabbare än både Borg och Andersson hinner ropa tillväxt.
Även om jag aldrig varit socialdemokrat så slutar jag inte att uppröras över den totala bristen på visioner. Hos regeringen, fine. Den tycks nöjd med läget och Moderaterna har väl aldrig varit partiet som illustrerar framtidsidéerna i målande ljusa bilder. De kör hellre overhead med siffror och statistik.
Men hos oppositionen. Vad händer?
Hur skulle det vara om ni talade om något annat?, tänker jag bittert. Tog bladet från era munnar och formulerade en framtid och hur ni vill att den ska se ut.
– Skit i siffrorna, skriker jag plötsligt för mig själv när jag står där under stekflottet som sakta letar sig ned från köksfläkten.
Dagen efter fylls tidningssidorna med Anders Borg och hans framtidsutsikter. Ingen ljusning så långt ögat kan nå tycks det, men jag orkar inte läsa. Denna kväll väljer jag att låta radion stå avstängd i köket.
I Sverige våren 2013 är det lätt att hålla sig för skratt. Här pratas det inga visioner, här bollas i stället siffror fram och tillbaka utan innehåll. Anders Borg reser vidare genom mediebruset och Magdalena Andersson följer hans fotspår. Allt känns bara så jävla tråkigt.
