Det är fredag förmiddag och kön ringlar sig redan lång upp för spiraltrappan till andra våningen i Arbetsförmedlingens lokaler. I huset ryms även polisstation och Försäkringskassan.
Solen letar sig in genom fönstren och i entrén sitter en medelålders man och knappar på en av de utställda jobbsökardatorerna. Klockan är snart tio och det blåser kallt från havet in mellan husen i centrum. Söderhamn tycks just ha vaknat.
Mohamed Chabchoub möter upp i sitt tjänsterum med utsikt över stora delar av staden. Han är chef för Arbetsförmedlingen sedan snart tre år tillbaka, och en av dem som ligger bakom det omtalade projektet Jobbresan. Ett projekt som skapat rubriker långt utanför den egna kommunens gränser.

I höstas rapporterade både brittiska BBC och Washington Post om hur Söderhamn, med sina drygt 25 000 invånare och med en ständigt dalande befolkningskurva, betalar arbetslösa ungdomar för att flytta därifrån. Till Norge.
Ett sätt att få ner den dystra statistiken och samtidigt, enligt kommunen och Arbetsförmedlingen, ett tillfälle att ge unga en schyst chans till att på sikt klara sin egen försörjning.

Här är arbetslösheten, som i resten av Gävleborgs län, hög. Fabriker har lagt ned och arbetstillfällen försvunnit. I dag saknar var fjärde ungdom jobb i kommunen och ändå toppar Söderhamn inte länets lista.
Men det finns planer, berättar Mohamed Chabcoub. Genom samarbetet mellan kommunen, arbetsförmedlingen och det FN-finansierade arbetsmarknadsprogrammet Nordjobb hoppas både politiker och arbetsförmedlare kunna slussa ungdomar ur arbetslösheten och vidare till något bättre, med självförtroende, försörjning och framtidsutsikter.
– Vad är alternativet, och vad händer om de här ungdomarna inte får jobb?

Mohamed Chabchoub låter varken uppgiven eller särskilt bekymrad. I stället konstaterar han vad som tycks vara fakta. Det finns inga arbeten på orten och utvecklingen de senaste 20 åren har gått fort. Utbildningsnivån är låg. Tidigare, säger han, räckte det med att gå förbi en fabrik så fick man ett jobb. Människor stod vid sågverken i generationer och utbildning var det sällan tal om.
Så lade flygflottiljen F15 och Eriksson/Emerson-fabriken ned och vart tionde jobb försvann. Ett slags väckarklocka om att den nya tiden var här.
– Samhället ser annorlunda ut i dag och tar inte hand om oss på samma sätt. Nu finns det större krav på att klara sig själv, säger Mohamed Chabchoub.

På gågatan genom centrum är det fullt av folk. Vid den stora parkeringen träffar jag 68-årige Stig Andersson med hunden Nisse i famnen. Stig Andersson är pensionär och bodde i början av 1980-talet i Vaxholm utanför Stockholm där han drev en åkerifirma. Nu är han tillbaka i barndomsstaden Söderhamn och skakar irriterat på huvudet när vi pratar om de senaste årens utveckling.
– Det är bedrövligt, det finns ju inga jobb åt ungdomen längre. Egentligen har Söderhamn allt. E4, järnvägen mot Stockholm, säger han och pekar med handen mot det gamla stationshuset.
– Men industrierna har ju lagt ner och jag tycker ärligt talat att kommunstyrelsen borde bytas ut. Vi har inte ens lyckas behålla sjukhuset. Det finns bara en hälsocentral kvar.
För Stig Andersson och hans fru, som är sjuk och regelbundet behöver ta sig till läkare, innebär varje sjukhusbesök en hel dags resa till Hudiksvall nära sex mil längre norrut längs kusten. Bussar som ska passas både fram och tillbaka för 15 minuters undersökning.
– Skillnaden är enorm, sedan jag växte upp i slutet av 40-talet, säger han.
Därför förstår han också alla dem som flyttar. Särskilt de unga.
– Ja, vad ska de göra? Men det är fruktansvärt egentligen.

Inne på Arbetsförmedlingen igen berättar Mohamed Chabchoub att idén till att hjälpa ungdomarna till Norge har varit väldigt lyckad. Intresset är stort och projektet börjar efter snart två år att sprida sig till grannkommunerna. Även kommuner i andra delar av Sverige har hört av sig.
– Norska arbetsgivare ringer hela tiden till oss. Flera ungdomar har redan två tre jobbintervjuer bokade innan de åker, säger han.
Jobbresan, alltså samarbetet mellan Nordjobb, kommun och arbetsförmedling, står för resa och uppehälle den första månaden. Tanken är att alla som vill ska få en bra introduktion på plats i Oslo, och Arbetsförmedlingen i Söderhamn hjälper dem att komma i kontakt med så väl arbetsköpare, fackliga organisationer som nödvändiga norska myndigheter. Allt tycks planerat i detalj.

Ikommunhuset är politikerna överens. Ingen verkar hittills ha klagat och inne på resurscentrum i den gamla brandstationen sitter ett tjugotal ungdomar framför sina datorer. De är inne på sin andra betalda vecka av fyra innan det är dags att ge sig av till det nya landet.

Tomas Nilsson från Trönö strax utanför centrala Söderhamn hoppas på ett jobb inom byggbranschen när han kommer till Norge. Gärna med rotation i schemat så att det går att åka hem över de lediga perioderna. Han tycker att det är bra att kommunen hjälper till att ordna med kurser inför avresan. Dessutom vill han tjäna pengar.
– Lika bra att passa på när man är ung. Här är det svårt att få annat än lite ströjobb under sommaren, säger han och tittar ut över salen där de andra nickar medhållande.
Tomas Nilsson har gått arbetslös under stora delar av förra året och bortsett från lite snöröjningsarbete är det nästan omöjligt att få jobb, förklarar han. Att flytta bekymrar inte, även om han helst hade velat bo kvar.
– Det är klart att det är roligt att prova något nytt, och jag har ju redan hus klart när jag flyttar tillbaka. Men jag måste ha pengar först, för jag är expert på att bränna dem, skrattar han och förklarar att hobbyn med motorer kostar på.
– Jag köpte två skotrar i vintras, spontanköp, och har redan fem sex stycken på gården, dessutom gillar jag mopeder, så då är det bra att bo här.

Efter tre år på industriprogrammet på gymnasiet i Bollnäs har han bland annat jobbat på värmeverket i Uppsala och en sväng i Stockholm som byggsmed.
Mellan ströjobben lagar han bilar åt folk i trakten och mekar med skotrarna hemma i garaget. Han tror att erfarenheten från Norge kommer att göra det lättare för honom i framtiden.

Bredvid honom sitter Daniel Palmroos från Vallsta. Han gick en svetsarutbildning genom Arbetsförmedlingen när han fick höra talas om Jobbresan.
– Jag vill hitta ett bra jobb och känner inte att jag måste flytta tillbaka. Allt är så osäkert här och man kommer och går mellan jobben. Men det är klart, hade jag fått en riktig anställning skulle jag säkert stannat kvar, säger Daniel Palmroos.

Magnus Nilsen är ansvarig för Jobbresan på kommunens resurscentrum. Han berättar att de försöker hjälpa ungdomar som kanske aldrig tidigare haft en riktig anställning eller ens gått på en jobbintervju.
– Vi vill erbjuda dem att komma ut i världen. Många som kommer tillbaka har verkligen lyft blicken och jag ser hur de växer som människor av ett arbete, säger han.
Precis som Mohamed Chabchoub är han noga med att förklara att det inte rör sig om något tvång från kommunens sida. Parallellt med Norge-projektet försöker de hjälpa de ungdomar som vill stanna kvar att komma ut på praktik. Några riktiga jobb verkar som sagt svårt att få.
– Nästan omöjligt, säger Mohamed Chabchoub.

Söderhamn liknar på många sätt de flesta andra bruksorter i Gävleborgs län, stora delar av övriga Norrland och Bergslagen. Här har Socialdemokraterna styrt så länge någon kan minnas och storindustrierna har länge hållit staden under sina vingar. Men i och med den allt mer globaliserade världsekonomin har produktionen flyttat och kommunen tappat de stora arbetsköparna till låglöneländer. På 1970-talet avvecklades industrierna i Marma och Ljusne några mil utanför staden. I mitten av 1990-talet kom varslen från Ericsson och F15. Få nya företag startades och frustrationen växte under ytan hos dem som blivit av med sina jobb. Sedan år 2000 har befolkningen minskat med nästan en tiondel.

Ove Söderberg är socialdemokratisk ordförande i nämnden för lärande och arbete i kommunen och arbetar samtidigt fackligt inom GS. Han har på nära håll sett förändringen och berättar att det för många Söderhamnsbor kommit som en chock.
– Föräldrarna till den generation som nu vuxit upp hade aldrig några problem att få ett jobb. Arbetsmarknaden var öppen för alla, du behövde inte ens gå ut gymnasiet. Det vi ser i Söderhamn och på många andra ställen i Sverige i dag är en generation som aldrig känt sig behövd. Därför kan jag förstå varför många unga i dag tar droger, skadar sig själva och så vidare, säger han.

Ove Söderberg ser, precis som de flesta andra politiker i kommunen, ingen annan utväg än att erbjuda ungdomar hjälp att ta sig härifrån.
– Arbetslösheten är ju beklämmande, och det är klart att det finns de som menar att vi exporterar bort vår framtid. Men jag vill inte se det så. I stället måste vi se det som att kommunen faktiskt hjälper ungdomarna att komma till ett land där det finns en arbetsmarknad för dem. Många får dessutom väldigt kvalificerade jobb och kan ta med sig de erfarenheterna tillbaka, om de flyttar hem igen.

Inne på biblioteket, bara några hundra meter från Arbetsförmedlingen, sitter Amina Svensson. Hon är 19 år, föräldraledig och pluggar körkortsteori. Precis som många and­ra i hennes ålder har hon också funderat på att sticka till Norge.
– Jag hatar Söderhamn. Ska jag vara ärlig tycker jag inte om någonting här förutom mina vänner. Jag trivs inte på något vis, säger hon.
Amina Svensson suckar och tittar ut genom glasväggen mot gågatan. Att hon ändå stannar kvar, förklarar hon, har bara med praktiska skäl att göra. Det är till exempel inga problem att få förskoleplats. Men helst skulle hon flytta. Till något större. Sundsvall, Gävle eller Hudiksvall.
– Men har man barn så blir man kvar. Så är det. Min brorsa flyttade till Australien. Han hittade ett jobb, tjänar pengar och har kul. Här är det bara trist, säger hon.
Med hjälp av körkortet hoppas hon att det ska bli lättare med en flytt på sikt.
– Jag vill klara mig själv, inte vara beroende av någon.

På Arbetsförmedlingen berättar Mohamed Chabchoub att han upplever läget som mer positivt nu än för några år sedan, då han började arbeta i Söderhamn. Han är medveten om att långt ifrån alla som flyttar kommer att komma tillbaka, ändå hoppas han att de som väljer att flytta hem igen tar med sig något tillbaka. Kommunen håller regelbundet kontakt med ungdomarna i Oslo och informerar om vad som händer i staden.
– Trodde jag inte på den här idén skulle jag inte sitta där jag sitter. Det märks att vi i Söderhamn gjort avtryck i andra delar av Sverige. Förutom kommunerna i länet har det hört av sig folk från både Skåne, Stockholm, Dalarna och Värmland som är nyfikna på vad vi håller på med, berättar han.

Avtryck har projektet även gjort i Norge. Det norska näringslivets huvudorganisation, NHO, uttryckte för några veckor sedan stark kritik mot att Sverige skickar arbetslösa över gränsen för att jobba. De menade att Sverige inte tog sitt ansvar över den egna arbetslösheten. Något både Mohamed Chabchoub och kommunstyrelsens ordförande i Söderhamn, socialdemokraten Sven-Erik Lindestam, reagerade på.
– Jag har full respekt för det de säger. Men samtidigt blev jag förvånad. Vad hade hänt om svenska ungdomar inte hade åkt
dit och jobbat med att bygga upp infrastrukturen till exempel? säger Mohamed Chab­choub.

Sedan flera norska arbetsköpare också ställt sig kritiska till NHO:s uttalande kom dock ett förtydligande från det norska näringslivets sida. De ändrade sig och beskrev plötsligt arbetskraftsinvandringen från Sverige som oerhört viktig.

Inne på resurscentrum börjar dagen ta slut och Daniel Palmroos berättar att han hittat flera intressanta jobb att söka. Om någon vecka sätter han sig på bussen tillsammans med de andra ungdomarna på jakt efter arbete och fast lön.
För Mohamed Chabchoub väntar ett möte på Arbetsförmedlingen i grannkommunen Bollnäs. Där håller projektet också på att dras igång, liksom i andra kommuner i länet, som Sandviken, Ockelbo, Hofors och Gävle. Kommuner som alla ligger i topp när det gäller ungdomsarbetslöshet i Sverige.