Olyckan skedde 14 januari i år, och bilden av tågvagnen som stack ut ur ett hus i Stockholmsförorten Saltsjöbaden spreds över världen.
SL och entreprenören Arriva, som har hand om Saltsjöbanan, var snabba att anklaga den svårt skadade städerskan som varit ombord vid kraschen för att ha stulit tåget. I en intervju i Sekotidningen berättar hon nu om olyckan och om beskyllningarna.
– Jag minns att det var första gången jag jobbade själv. Nu var det en måndag, med full trafik och min kollega var sjuk så jag hade ju dubbelt så mycket att göra som en vanlig dag.
– Sedan minns jag att jag tycker att det går alldeles för fort och att det går åt ett håll som inte stämmer. Tågen brukar röra sig ibland när jag städar, men då är det bara för att de flyttas inne på depån. Men nu for jag åt ett helt annat håll och i väldigt hög fart.
Hela vansinnesfärden tog tre minuter. Sara – som inte uppger sitt efternamn – minns hur hon försökte få upp dörrarna, och hur hon tänkte på att ta skydd vid de mjukare av tågets två sorters säten. Samt att det var viktigt att se upp för stången i mitten av vagnen.
– Det är på grund av att Frida Kahlo fick en sådan genom ryggen och sedan kunde hon inte få barn och blev jättesjuk. Jag såg en film om henne för flera år sedan.
Sara var vid medvetande under hela det flera timmar långa räddningsarbetet. Hon var fastklämd och svårt skadad, men det var slumpen som avgjorde att hon alls var vid liv.
– Jag har legat på vänster sida, precis bakom förarhytten, och förarhytten är helt mosad, höger sida är helt nerplattad, men på vänster sida så finns det ett utrymme som är tillräckligt för mig, som en triangel. Det är uppenbarligen lite för litet eftersom jag var så mosad. Men hade jag legat åt höger hade det varit åt helvete, då hade jag inte suttit här nu.
Sara fick ligga kvar på sjukhuset i fyra veckor, och fick vård i ytterligare två. Hon har fortfarande en glasbit i pannan som ska opereras bort. Den tänker hon ge till en vän.
– Hon är förtjust i enhörningar, så jag tycker att det passar bra.
Anklagelserna från Arriva är Sara kluven till. Dels säger hon att hon inte vill ikläda sig en offerroll, och att det bara är att skratta åt det i efterhand.
– Det är ju de som har gjort bort sig.
Hade det varit någon hon känner som utsatts för samma sak, däremot, hade Sara blivit arg, säger hon. Någon ursäkt från Arriva är hon inte intresserad av.
– Jag har hört att någon höjdare där på Arriva vill komma och be om ursäkt personligen. Och det vet jag inte riktigt hur jag ställer mig till. Det känns ganska konstigt. Jag vet inte varför man skulle göra det. Jag kan ju inte bara förlåta, och när man kommer så där personligen blir det så på individnivå. Vad ska jag säga? Nä, men det gör ingenting och klappa på huvudet, eller vad då?
Sara är inte intresserad av att bli en offentlig person, sitta i tv-soffor och liknande. Hon berättar för Sekotidningen att en av anledningarna till att hon ställer upp på en intervju är att avliva myter som förekommit på rasistsajter om att hon är papperslös och liknande. Hennes pappa Mats som är närvarande vid intervjun säger:
– På de där forumen gör de direkt kopplingen: är man städare så är man invandrare och är man invandrare så är man terrorist. Så ni får gärna, för att reta de där djävla rasisterna, skriva att Sara är född och uppvuxen i Hälsingland.
Det andra skälet till att hon går med på intervjun är att den kan bidra till att andra unga med riskfyllda arbeten organiserar sig fackligt.
– Det är väldigt skönt att ha med facket. Klubbordförande kommer vara med på möten med SL och Arriva och hjälpa mig med försäkringar och sådant.
