Det är minusgrader i Stockholm, ett av Kulturhusets kaféer är proppfullt och en uppsluppen helgkänsla börjar infinna sig, fredag eftermiddag som det är. Iraniern och stockholmaren Tooraj Shariatmadari kommer emot mig. Han har ett fast handslag, men talar tyst och eftertänksamt, på god engelska, då han studerat i Wales tidigare. Han är nervös, något reserverad och har med sig sin son Farshin Shariatmadari. ­Sonen tolkar från persiska till svenska.

Det här är Tooraj Shariatmadaris berättelse. Han upplevde att rättssäkerheten brast vid migrationsdomstolen i Stockholm.

– Domaren ställde inte frågor för att lägga fram bevis, utan för att bekräfta sin bild av att jag inte hade rätt att stanna. Jag hann inte lägga fram mina bevis. Dessutom fick jag en dålig tolk, jag blev ständigt avbruten, tappade tråden och blev feltolkad, säger han.

Tooraj Shariatmadari fick knappt chansen att säga några avslutande ord vid rättegången.

– Jag började säga att Sverige är en demokrati och skulle utveckla mina argument, men domaren avbröt och lyssnade inte på mig. Han sade att det inte fanns mer tid och verkade tycka att det jag sade var oväsentligt. Jag blev stressad, mådde dåligt och höll på att svimma av nervositet. Domaren såg ned på mig från ett podium i rätten och då kände jag mig liten.

Tooraj Shariatmadari jobbade som en av flera rådgivare för drottning Farah Pahlavi, efter att han tagit examen i Wales. Drottningen och shahen störtades i Iran år 1979 av ayatolla Khomeini, som blev ledare för en islamsk stat efter revolutionen. Iranier som ansågs sakna religiös övertygelse utsattes för trakasserier, och brotten mot mänskliga rättigheter har med åren blivit allt fler.

Efter revolutionen fick Tooraj Shariatmadari flytta från huvudstaden Teheran, arbeta som universitetslärare och som rådgivare åt den nya regeringen. Hans son Farshin var aktiv i en motståndsrörelse mot regimen, Mujahedin-e Khalq.

Sonen delade ut regimkritiska skrifter och klottrade slagord i Teheran. Flera aktivister som Farshin Shariatmadari jobbade med greps av polisen, utsattes för tortyr och avrättades senare. Han valde då att ta hjälp av människosmugglare.

– Tillsammans vandrade vi från Iran, via Zagrosbergen, bitvis på flera tusen meters höjd och i sträng kyla, till Istanbul, där jag flög till Stockholm, säger Farshin Shariatmadari.

Farshin Shariatmadari var 17 år när han 1989 kom till Sverige. Han blev allt mer involverad i Mujahedin-e Khalq, som flera andra släktingar. Han var med i svenska tidningar, tv och fick uppehållstillstånd 1993. Samtidigt ledde hans engagemang till att säkerhetspolisen tog in hans mamma och pappa på förhör i Iran. Fadern misshandlades då flera gånger.

Tooraj Shariatmadaris äldre bror i Iran ­dödades också av säkerhetspolisen.

– Min bror hjälpte i hemlighet motståndsrörelsen Mujahedin-e Khalq ekonomiskt och blev därför mördad. Vi förbjöds av polisen att prata om mordet och han fick inte heller ­obduceras, säger Tooraj Shariatmadari.

Till skillnad från sina kollegor på universitetet bad inte Tooraj tre gånger under arbetsdagen. Han hade också som lärare svårt för att argumentera för religionens roll i samhället, då han är ateist.

– Jag var inte heller med i manifestationerna efter bönerna på jobbet, där anställda skrek slagord som ”död åt USA och Israel”. Om du inte deltar vet regimen att du är kritisk, då allt du gör registreras. Jag kallades till polisförhör och när jag inte kom sänktes min lärarlön.

Till sist fick han sparken från flera universitet och förlorade sitt hus.

– Trakasserierna blev allt mer omfattande, jag funderade på hur jag skulle rädda min ­familj och sätta oss i säkerhet, säger han.

Lösningen blev att muta två tulltjänstemän år 2004.

– För att komma igenom passkontrollen till flyget betalade jag dem motsvarande 10 000 kronor var. Efter en tid läste jag att männen ingick i ett nätverk av människosmugglare och att de avrättats.

Tooraj Shariatmadari fruktar att skickas tillbaka till Iran.

– Jag är rädd för att jag skulle avrättas, då jag är öppen med att jag inte är muslim och är aktiv i rörelser för monarki, demokrati och ateism i Iran, säger Tooraj.

Migrationsdomstolen i Stockholms senaste avslag beror inte på att hans uppgifter ifrågasätts. Rätten konstaterar att han har ett politisk engagemang mot regimen i Iran. Men Tooraj Shariatmadari anses inte vara tillräckligt känd politiskt för att intressera iranska myndigheter.

Azim från Afghanistan är 26 år och även han papperslös. Han har fått avslag av migrationsdomstolen i Stockholm. Azim upplever trots det att domaren lyssnade på honom och att han fick en någorlunda chans.

– Men jag fick inte möjlighet att yttra mig så mycket som jag ville om de hot mot mig som finns i Afghanistan. Förhandlingen var över på två timmar, säger han och fortsätter:

– Jag är rädd för islamiska grupper, som ser mig som en förrädare. Jag jobbade i Kabul med att skydda FN-anställda tjänstemän och soldater från USA och Europa, säger han.

De tre migrationsdomstolarna ersatte år 2006 den tidigare Utlänningsnämnden som hade kritiserats för bristande insyn och låg rättssäkerhet. Redan 2007 visade en rapport från domstolarna själva att migrationsdomstolen i Stockholm var betydligt tuffare än i Göteborg och Malmö. Ändå har inget hänt sedan dess.

Arbetaren har beställt statistik från Domstolsverket som avslöjar att det nästan var dubbelt så svårt att få rätt i domstolen i Stockholm jämfört med Göteborg och Malmö under 2006 till 2012. Siffrorna visar också att det då var mer än dubbelt så vanligt att i en muntlig förhandling få berätta själv inför domstolen i Malmö jämfört med i Stockholm.

Enligt advokat Per Stadig beror hårdare bedömningar i Stockholm på domarna.

– De dömer tuffare här, många har tidigare jobbat vid Utlänningsnämnden som var restriktivare. Domarna i Stockholm håller inte lika ofta muntliga förhandlingar och får ett sämre underlag. De förstår inte att de inte längre arbetar vid Utlänningsnämnden, utan vid en domstol.

Skillnaderna i migrationsdomstolarnas be­dömningar i landet påverkar rättssäker­heten, enligt advokat Lars Gagnér.

– Det finns generellt större möjlighet till muntlig förhandling och att få sin sak framlagd på ett korrekt sätt i vissa delar av landet. Förutsättningarna är inte likartade och det är ett problem för rättssäkerheten, säger han.

Lars Gagnér har märkt att migrationsdomstolen i Stockholm är restriktivare med att hålla muntlig förhandling i fall av familjeanknytning.

– Domstolarna har gjort det för lätt för sig när de inte utrett skillnaderna på sex år. Det är på tiden att de tittar på vad som ligger bakom och rättar till det.

Advokat Helen Westlund ser allvarligt på de regionala skillnaderna.

– Nu måste skillnaderna utredas. Det är särskilt viktigt att bedömningarna är enhetliga när det i höst startas en fjärde migrationsdomstol i Luleå. Migrationsöverdomstolen måste även ta upp fler mål som handlar om situationen i vissa länder.

I en utredning till justitiedepartementet 2009 föreslogs just att Migrationsöverdomstolen skulle ta upp fler sådana mål.

– Det har inte genomförts och det handlar nog om ekonomiska skäl, säger Peter Enander, chefsrådman vid migrationsdomstolen i Stockholm.
 

Det finns betydande skillnader i hur likartade fall bedöms mellan migrationsdomstolarna, men även skillnader inom varje domstol, enligt forskaren Rebecca Stern. Hon har gått igenom 470 ­domar i en rapport för Raoul Wallenberg-­institutet och Röda Korset.

– Ju mer enhetlig rättspraxisen är, desto mer förutsägbara blir domarna. När det landar i olika slutsatser i väldigt likartade mål, blir utgången svår att förstå för asylsökande. Det kan upplevas som att resultatet beror på domstol och domare. Samtidigt är varje domare självständig.

Migrationsdomstolarna tycks se annorlunda på vissa frågor, förklarar Rebecca Stern. Ett exempel på det är kvinnor som söker asyl och förföljelse på grund av kön. Kvinnors asylskäl betraktas från olika utgångspunkter. Om du anses vara flykting går det fortare att få medborgarskap, jämfört med om du får stanna på grund av synnerligen ömmande omständigheter.

– Ett exempel skulle kunna vara en kvinna från Iran som vägrar att bära slöja. Är det en politisk handling eller är det så att hon inte vill inordna sig i traditionella könsroller? Ju mer kunskap domaren har, desto bättre beslut.

Hon anser även att Migrationsöverdomstolen behöver komma med fler avgöranden om förföljelse på grund av kön och sexuell läggning. Dessutom är många domare pressade och tiden för reflektion begränsad, enligt Rebecca Stern. 

Men enligt chefsrådman Peter Enan­der vid migrationsdomstolen i Stockholm är domarna inte alls restriktivare i Stockholm.

– För att slå fast det krävs en större undersökning. Vi gjorde en rapport 2007, men rapportens underlag gick inte att jämföra, då vi inte gick in på vilket land alla mål är ifrån. Det är känt att mål från olika länder ger annorlunda resultat, säger han.

Er rapport från migrationsdomstolarna 2007 visade att domstolarna ibland behandlade mål från samma land på olika sätt. Rapporten fastslår också att hela skillnaden mellan domstolarna inte kunde förklaras med att domstolarna fick mål från olika länder. Hur ser du på det?

– Jag vidhåller att det inte går att dra säkra slutsatser.

Hur tror du att asylsökande upplever rättssäkerheten vid migrationsdomstolen i Stockholm?

– Om de upplever att domstolarna dömer olika på samma underlag är det inte bra. Men vi följer den praxis som kommer från Migrationsöverdomstolen.

Vad har det för betydelse att muntlig förhandling hålls mer sällan i Stockholm?

– Vi har färre muntliga förhandlingar, men det kan bero på de mål vi får. En förutsättning är att en muntlig förhandling tillför ärendet något. Du kan godta vad den asylsökande säger, men i en del mål skulle det ändå inte räcka för att få skydd. Domarna är mer specia­liserade i Stockholm och då är det lättare att avgöra om en muntlig förhandling skulle ha betydelse.

Hur ser du på att en forskningsrapport visat att det råder betydande skillnader mellan migrationsdomstolarnas bedömningar?

– I den bästa av världar dömer alla domare på samma sätt, men vi får också vågskålsfall. I dag är det svårare att hålla ihop bedömningar om olika länder mellan domstolarna och mellan domarna. Det är en svaghet i dagens system, jämfört med Utlänningsnämnden som förut var sista instans och fick alla mål. Men dagens system är generellt sett mer rättssäkert.

Hur ser du på att utreda de regionala skillnaderna?

–Vi har inte lagt ned jättemycket kraft på det. Vår uppgift är att döma som Migrationsöverdomstolen. Domarna är självständiga och jag kan som chefsrådsman inte utöva påtryckningar. Alla domare har möjlighet att fortbilda sig.

Det har blivit söndag förmiddag. Solen lyser starkt och på en förortsgata i Stockholm kommer en minibuss i hög hastighet. Farshin Shariatmadari plockar upp mig, vi åker mot hans pappas slitna tvåa.

– Jag har dåliga nyheter, det har kommit ett besked från Migrationsöverdomstolen att de inte tar upp min pappas mål, säger Farshin Shariatmadari.

En stund senare stiger Tooraj Shariatmadari in i bilen och sonen berättar direkt om avslagsbeskedet.

Tooraj Shariatmadari får ett tomt ansiktsuttryck, tar fram tändaren och snart ringlar sig röken från hans cigarett. Stämningen är tryckt. Efter ett tag är vi tillbaka i hans tvåa där han bor för att inte bli upptäckt då han nu är papperslös. Tidigare har han bott hos familj och släktingar, då mådde han bättre. Nu sitter han mest framför datorn, skriver och läser regimkritiska inlägg på Facebook. Han visar några bilder på sig själv och drottningen innan revolutionen 1979, som han lagt upp på Facebook. Sedan sneglar han på avslagsbeskedet. Han konstaterar att han hade väntat sig mer av svenska domstolar.

– Jag är 69 år gammal, ateist och papperslös. Men jag hoppas ändå på ett mirakel.