Det är inte lätt att bevisa djurplågeri. Per Jensen, tidigare ordförande för EU-kommissionens vetenskapliga djurskyddsråd, berättar i sin nyutkomna bok Hur mår maten om svårigheterna med att bevisa att produktion av ank- gåslever innebär lidande för djuren. Det tog tre år och otaliga möten, diskussioner och studieresor för att till slut få fram en rapport med 90 sidor vetenskaplig text om att ankor inte mår bra av att tvångsmatas med majs som pressas ned genom ett rör rakt in i magsäcken.
Om det nu är ytterst svårt att bevisa djurplågeri rörande grovt torterade ankor inom ank- och gåsleverindustrin så är det troligtvis helt omöjligt att bevisa att svenska djur mår allt sämre i dagens köttfabriker. Ingen kan med säkerhet veta hur en hårdavlad burhöna upplever den A4-stora buren eller vad kon tycker om att ha ett fullproppat abnormt stort juver som blir allt större för varje år och därför snart släpar i marken.
Ändå är det rimligt att anta att djuren hade det väsentligt bättre förr när de hade friska kroppar med full rörlighet och gick ute och åt mat som producerades på gården, sådant de själva kunde böka upp och matrester.
Sett till sakfrågan har Helena Kättström fel: fakta är att djurplågeriet i Sverige snabbt ökar. Men ändå gör Helena Kättström rätt som försvarar svensk köttindustri. Jordbruksverket sorterar nämligen under Eskil Erlandsson på Landsbygdsdepartementet och myndigheten har i uppdrag att verka för näringens lönsamhet. Att medge det flagrant ökande djurplågeriet i Sverige vore därför trolöshet mot huvudman och en skälig grund för uppsägning.