Näe, nu orkar jag inte en dag till!
Marita pratar för sig själv som hon brukar när hon är upprörd. Dagen som gått har väl inte varit värre än andra dagar, men alla sådana här dagar på varandra gör något med en människa. Att varje dag gå hem från jobbet och känna sig, inte bara psykiskt och fysiskt utmattad, utan även ha en känsla av hopplöshet, att inte kunna göra skillnad för någon.
Marita arbetar på ett kommunalt äldreboende, har varit på ”sin” avdelning i 7 år nu till sommaren. De flesta boende är mer eller mindre dementa och/eller fysiskt skröpliga, alltså vårdkrävande och tidskrävande. Inte världens bästa kombination för att vara en attraktiv arbetsplats. Utöver henne själv är det två kvinnor till som varit där längre än 1 år. Mycket sjukfrånvaro och många timanställda. Ibland lyckas man inte få in den personal som krävs och med en person kort blir det katastrof, klockan kan bli 11 innan alla har fått komma upp. Några dagar i veckan brukar en tidigare arbetskamrat, numera pensionär, komma och hjälpa till med frukost, helt ideellt naturligtvis. Detta är alltid guld värt, men dagar då det fattas personal rent avgörande.
Denna dag när Marita upprört pratar för sig själv är hon totalt uppgiven. En av damerna på avdelningen, hon utreds för demens, har bestämt sig för att ha en ”rymmardag”. Hon har oroliga dagar ibland och då ger hon sig ut, ska åka hem. Då gäller det att locka och pocka för att få henne tillbaka in, man får ju inte tvinga. Denna dag var sagda dam riktigt energisk, Marita och hon fick sig en rejäl promenad innan det vände. Hon försvann ett par gånger till under dagen, men då inte så långt – var väl trött efter första vändan, tänkte Marita.
En farbror som är på avdelningen för avlastning, mot sin vilja, har haft raseriutbrott hela dagen. Inte dement, mycket klar över att man inte kan hålla honom kvar mot hans vilja. Han rymmer flera gånger, lyckas ta sig ner med hissen till entrén trots att han sitter i rullstol, ska ha tag i en taxi och åka hem.
Marita går till sin chef för att få råd. ”Ni får väl prata med honom så lugnar han sig säkert”, säger denna. ”Men,” säger Marita, ”det förstår du väl att vi har gjort, men han har ju rätt, vi får inte hålla honom kvar, så hur gör vi, frun vill inte få hem honom än. Han sitter i rullstol och ger sig iväg och så länge han är här har vi ju ansvar för honom. Du får ta tag i detta nu, jag tar inte det ansvaret längre!” Motvilligt vidtar chefen åtgärder, ”jag ska ju på möte nu men jag får väl…”, ringer mannens anhöriga, som får komma och lugna honom med löfte om att ordna med hemresa dagen efter.
Ja, herregud, tänker Marita, stackars människor att vara på ett ställe de inte vill vara. Den här mannen har varit tre dagar hos dem, på dessa dagar har de inte fått tvätta, ta på eller raka honom. Han har suttit hela dagarna på balkongen och rökt och antingen gråtit över eller förbannat sin situation. Ja herregud, tänker hon om igen, inte vill man bli gammal inte när åldringsvården ser ut såhär.
Marita ruskar på sig och säger högt ”jag får lov att göra nåt nu, kan inte ha det så här längre, det är ju inte så att man vänjer sig direkt, inte jag i alla fall. Nu får det vara nog, imorgon ska jag göra slag i saken och skicka in den där ansökan till YH-kursen jag funderat så länge på. Nu ska det bli av, jag ska byta yrke. Jag har ju alltid varit intresserad av blommor och trädgårdsskötsel och tänk om jag kunde få jobb som kyrkogårdsvaktmästare. Göra fint kring de döda skulle kännas meningsfullt!”
Carina Johansson, 56 år, går Kreativt skrivande på distans på Örnsköldsviks folkhögskola. Hon har tidigare arbetat som lokalvårdare och i äldreomsorg, de senaste åren som undersköterska. Medlem i Föreningen arbetarskrivare.
